Följ med på nästan 300 distans kappsegling med bara två man ombord. Lite sömn, intensiv racing, man-över-bord-manövrar, vindar på 20 m/s och slutligen ett tufft beslut att bryta. Här är Jimmy Hellbergs skrivna berättelse och en kort film.
Som vanligt när det gäller mina projekt så är det mesta i sista sekund och årets “W2S” är inget undantag. Jag höll på at meka med diverse navigation- och live-streaming utrustning fram till kl fyra på natten dagen före start. Inte så illa tänkte jag, för då kan jag ju sova halva dagen och på så sätt vrida lite på dygnet då första natten alltid är jobbig. Men kl 07 på morgonen vaknade jag och var rätt stressad över allt som inte var fixat, så då var det bara upp å sätta igång! Såklart hann jag inte klart så jag fick inte någon extra sömn men live-kameran fungerade – nästan.
Kl 19.30 gick starten och vi var med bra i täten. Det var precis att vi klarade att sträcka ut ur Oxelösunds hamn i den sydostliga vinden. Det var runt 5 m/s, vilket är i gränslandet för att man skall ha vatten i ballasttankarna på Pac-Man. Vi pumpade i, sugna på att segla fortare. Men i stället gick vi lägre vilket gjorde att vi halkade ner i skiten av de ledande båtarna. Med facit i hand skulle vi tagit höjd och skippat ballast i detta läge, lesson learned!
Efter första rundningen blev det lite öppnare. Vår ärkerival, Aspect 40:am Effect med Gransegels Kent Wretman och Noel Berkelius ombord, var blixtsnabba med att sätta sin superplana Code 0, eller X-Screecher som Gransegel kallar den. Det är i princip en gigantisk genua gjord för att kryssa med i vindar upp till 4 m/s. Vi kände att det var i brantaste laget för vår betydligt bukigare och inte alls lika stumma Code 1 i nylon. Vi pressade lite höjd med focken ett tag och satte sedan. Vi kunde inte riktigt bära upp till märket med nylonet men fort gick vi och lagom till rundningen ut på havet och kryssen mot Visby låg vi tvåa, strax bakom Aspecten.
Nu började en lång kryss till Visby och mörkret började lägga sig. Planen var att vi skulle segla ganska långt söderut, ovanför ”rhumbline” för att möta ett eventuellt sydligt vindvrid. När vi var längst ut på kanten av alla båtarna var det dags att slå ett kort slag in och vänta på vridet. Men nu var det mitt i natten och bara tre timmars sömn natten innan började visa spår. Timmarna gick och jag var som i koma och hade just då inte en tanke på att slå tillbaka! Detta kom jag inte på föränn jag hade fått sova en stund. Men då var vi redan längst ute på andra kanten – katastrof!
Vinden hade varit ganska lätt större delen av natten, vilket är jobbigt då Pac-Man är lite underriggad. Nu lättade vinden ur ytterligare och började dessutom vrida med så att vi nästan sträckte upp till Visby. Vi såg Arconan 430 Zelma på andra kanten, där vi planerat att vi skulle vara, segla på en öppen fin bog i nästan åtta knop medan vi seglade bidevind i 4,5 knop. Surt!
Zelma gick i mål medan det fortfarande fanns vind kvar. Vi fastnade lite i bleket som bredde ut sig. Efter vår katastrofala natt var vi ganska säkra på att vi var bland de sista in i mål men till vår förvåning låg vi trea i klassen i Visby efter Zelma och Foxy Lady. Uppenbarligen hade andra gjort än större misstag.
I Visby slängde vi snabbt i oss lite käk och sedan snabbt ner i kojen. Fyra timmar senare ringde väckarklockan. Snabbt tankade vi ner senaste prognosen på datorn och gav oss ut till start. Nu blåste det 7m/s och vinden var sydvästlig. Bidevind mot Västerviks angöring, fulla vattenballasttankar och IMX 40 Foxy Lady i sikte framför. Vinden öppnade sakta och farten ökade, vi loggade mellan 8 och 9 knop och när vinden tillfälligt mojnade en aning satte vi vår Code 1 och siktade lite lägre med tvåsiffrigt på loggen. Detta var vår bog! Vi lämnade Foxy Lady i kölvattnet och tog även in på Zelma som hade en ledning på ca 5 sjömil.
Rundning vid västerviks angöring och vinden hade mojnat. Lätt kryss igen mot en massa gamal sjö. I sådana lägen önskar man att man hade en riktig genua istället för en liten ynklig fock som det är svårt att få något driv i. Vi lade ett slag österut vilket visade sig vara helt fel någon timme senare. När våra konkurrenter rundat fyllde ny vind in från väster som dom fick långt före oss och som dessutom gjorde att de pekade rätt på Blå Jungfrun som var nästa rundningsmärke. Det går fort att tappa distans ibland!
Vid Blå Jungfrun var Effect och Foxy Lady ikapp oss. Lätt kryss återigen in mot Oskarshamn. På vägen dit small kardborrebandet som håller storskotet av två gånger vilket gav Aspecten och Foxy Lady en ledning på nästan en sjömil. Målgång och vi hade rasat till en nionde plats i gruppen. Snabbt i säng igen och fyra timmars sömn.
Vinden hade ökat igen till 6-7 m/s inför sista benet, riktningen var fortfarande västlig men ett nordligt vrid och mer vind väntade. Platt läns ut till Blå Jungfrun och vi skar mest i flottan med vår gamla gennaker från -97. Men Pac-Man pinnade på fint och vi låg långt norrut, nära Blå Jungfrun, när vridet kom, vilket gjorde att vi var ikapp Effect och Foxy Lady. Nu blev det kryss i en ökande bris och ganska snabbt visade vindinstrumentet på 9 m/s och det var dags att byta till lilla hårdvindsfocken.
Vinden ökade snabbt vilket försvårade bytet. Vågorna byggde också rejält och båten hoppade och for. Vågor i kombination med vinden drog focken överbord. Snabbt fick vi släppa skoten och vända runt. Att träna man överbord i 10 m/s och hög sjö är kanappast ett vinnande drag i en kappsegling. Men det var tur att focken inte hann sjunka! Vi gick ner en snabbis på läns för att kunna få ner focken och båten accelererade blixtsnabbt till 12 knop i surfarna, fort åt fel håll! På med autopiloten på 50 grader TWA och fram och hjälpa Nicklas med hårdvindsfocken. Autopiloten vinglade en hel del och seglade alldeles för lågt och fort emellanåt så att Pac-Man flög ut för vågorna som gjorde arbetet betydligt svårare och blötare. Det sprutade upp vatten längst benen, in genom ärmarna och halsen. Efter segelbytet var man blöt av både svett och havsvatten. Vinden ökade ytterligare till ca 12 m/s och vi tog in ett rev i storen. Så här seglade vi ett par timmar och vi tyckte väl att det gick rätt bra. Trots ihållande ösregn, bara 5grader i luften och en köldfaktor under fryspunkten så var vi på ganska bra humör. Men vinden ökade stadigt och sjön med den. En bit utanför Västervik hade vi långa stunder 40 knop på vindinstrumentet och det började bli riktigt jobbig sjö. I de hårdaste landningarna kunde man känna hur fällkölen rörde sig och ”körde ikapp” båten – minst sagt obehagligt! Vi var tvungna att styra ävldigt aktivt för att undvika de värsta kraschlandningarna. Hur ska detta gå när mörkret faller? tänkte vi.
Detta i kombination med att vi redan var rätt trötta, blöta och kalla samt minnet av Helly Hansen Skagen Race ca en vecka tidigare, där jag blev svårt sjösjuk (glömde sjösjukepillerna), gjorde att jag försiktigt lade fram att det vore rätt skönt att bryta här och ta oss in i hamn innan mörkret skulle falla. Min gast Nicklas var inte så sugen på detta, han ville fortsätta men var såklart tvungen att ge med sig för sin mjuka skeppare som sätter säkerhet för båt och besättning framför ära och beröm. Safety first!
När detta väl var bestämt släppte vi på skoten och seglade halvvind in till Västervik. Vilken otrolig skillnad! Bonkandet och stänkade försvann direkt och loggen rusade iväg till både tolv och tretton knop. “Fan, så här skulle man ju kunna härda ut”, sa vi. Jag förstår nu varför fransmännen säger att man inte ska segla mot vinden!
Utav 106 startande båtar så bröt 77st. Jag vet inte om det var otroligt bra sjömanskap eller avsaknaden av densamma som drev de kvarvarande 29 båtarna hela vägen till mål. Hursomhelst så är det starkt gjort att uthärda kyla, mörker, vind och vatten som mer liknade en kulen decemberdag än en tidig dag i juni. Hatten av till er!
Vann gjorde IMX 40:an Foxy Lady med Rickard Bergqvist och Clas Boman ombord. Titta på Watski 2Star-sidan för hela resultatlistan. Och läs fler rapporter på Tangosailing.nu.