vindförvaltning | Hamnen.se

Segeltrimskolan, del 2: Effektivare vindförvaltning

7 november, 201916 maj, 2006 av Redaktionen

Segeltrim handlar om att anpassa teorierna till praktiskt seglande. Man måste veta varför man gör en ändring, annars blir segeltrimningen lätt en gissningslek som lyckas den ena gången och misslyckas nästa. Det gäller att hela tiden skapa maximalt framåtdriv och minimera de krängande krafterna. Ett anpassat kraftuttag uppstår när man ställt in seglets profil, och profilens vinkel mot vinden, på ett efter de rådande förhållandena perfekt sätt. Vår seglarskola fortsätter.

Kom ihåg att ju mer vinden tvingas att ändra riktning, desto mer kraft ger den. Får vinden passera med för liten vinkeländring räcker kraften inte till, båten kränger visserligen inte så mycket, men den känns samtidigt trög och tråkig. Tvingas vinden istället till för stor riktningsändring, blir också kraftuttaget för stort. Båten kränger, blir lovgirig och tung på rodret, och därmed långsam och obekväm att segla.

Med rätt trimmade segel uppnår man harmoni och balans, båten blir en fröjd att segla och man kan börja räkna in båtarna man seglar förbi.

Vi ska här förklara de olika trimmöjligheterna man har på en välutrustad båt, och ge några generella grundregler utifrån vilka man kan experimentera för att hitta den egna båtens bästa trim.

Segelform

Seglen på olika båttyper trimmas på samma sätt, om man med samma sätt menar att formen ska ändras åt samma håll under samma förhållanden. Problemet är att bukdjup och segelform är något diffusa begrepp. Vad som menas med djupt och plant skiljer sig mycket åt mellan olika båttyper, det som är djupt för en modern lättdeplacementbåt är plant för t ex en Folkbåt. Om seglen trimmas efter anvisningarna och är rätt sydda till båttypen, stämmer också bukdjupet för de förhållanden som råder.

Begrepp som stängda segel, och runda och vassa framkanter är däremot lättare att definiera. Stängt är seglet när de aktre delarna pekar åt lovart. Seglet kan vara stängt utmed hela sitt akterlik, men det kan också vara bara en del av seglet som stänger. Ett sätt att kontrollera detta, och förvisso formen över huvud taget, är att titta utmed seglet från en plats under bommen eller om det är en genua, liggande på rygg på fördäck.

Vill man vänja sig vid att “läsa av” segel är det bra träning att ligga ner på däck när seglet är skotat för dikt bidevind och titta upp i seglet.

Ett enklare och snabbare sätt är att titta på telltalesen – sugs akterliks-telltalesen in i lä bakom seglet är det stängt, står de rakt ut är det öppet.

Akterliket på en genua är däremot inte stängt för att sista decimetern av akterliket viker upp åt lovart. Uppvikningen, som brukar kallas hook, är inom rimliga gränser ett rent kosmetiskt problem. Ibland beror det på att snörpen är för hårt dragen, den kanske inte har blivit släppt efter senaste hårdvindseglingen, men oftast beror det helt enkelt på att akterliksfållen töjer sig mindre än segelduken, något som aldrig går att undvika helt om seglen ska hålla mer än en halv säsong.

En vass framkant har seglen om telltalesen i förliket är oroliga och har en tendens att fladdra både i lovart och lä, trots koncentrerad styrning. Tillåter de å andra sidan en mer vinglig framfart, så att det går att falla av och hämta fart utan att de fladdrar i lä, är framkanten rund.

Den vänstra kurvan visar ett segel med normal “hook”. Den högra kurvan visar ett segel som stänger

Vindförhållanden

Ett annat relativt begrepp är vindförhållanden. Olika vindförhållanden påverkar olika båtar på olika sätt. Mycket lätt vind råder när vinden är så svag att den knappt fyller seglen, och alltså inte kan fås att ändra riktning särskilt mycket utan avlösning. Lättvind blir det sedan när man känner att man börjar segla igen, och att det går att plocka ut lite mer kraft ur vinden. För en lättdriven båt inträffar det mycket tidigare än för en tung, eftersom den lättdrivna snabbt börjar alstra egen fartvind som kan läggas till den verkliga vinden.

Mellanvind är det register där seglen kan utnyttja vinden till fullo. Även det registret varierar från båt till båt, eftersom en styv båt, eller en med mycket besättningsvikt i lovart, kan pressas hårdare än en vek.

Hårdvind är det när man måste börja ge bort kraft för att inte kränga för mycket och bromsa med rodret, och mycket hård när det börjar bli besvärligt att segla, dags att minska segel.

Kontrollera trimmet

Det är viktigt att kunna kontrollera att de trimjusteringar man gör verkligen skapar det man vill åstadkomma. De viktigaste instrumenten för detta är telltales och logg. En modern digital logg är ett ovärderligt hjälpmedel vid all segeltrimning, men den innebär också en risk om man glömmer bort höjdtagningen och stirrar sig blind på farten. Rätt utnyttjad ljuger loggen emellertid aldrig, utan visar direkt om trimmet varit rätt eller fel, även när det saknas likvärdiga båtar att jämföra med.

Telltales

Telltales är världens billigaste instrument. En enkel ulltråd eller liknande, placerad i seglet där man vill veta hur luften beter sig. När luften har en laminär strömning är telltalesen ganska stilla och ligger horisontellt i seglet. Är luftströmmen turbulent börjar telltalesen fladdra.

Telltales i förseglen används framförallt som styrhjälp på kryssen, men även av genua-trimmaren för att kontrollera skotningen, framförallt på öppnare bogar.

	Släpp skot eller lova upp mot vinden
	Skota eller fall av från vinden
	Rätt

VMG
För att få maximal fart ska man i lätt vind styra så att lovart telltales precis är på väg att lyfta.

Man måste dock alltid göra en avvägning mellan fart och höjd. Det är den fart med vilken man närmar sig målet, det vill säga VMG, som är det viktiga, inte bara vilken fart båten gör genom vattnet, eller hur högt mot vinden man styr. Att i lätt vind försöka eftersträva höjd ger så mycket lägre fart att VMG minskar. I mellanvind brukar det däremot ge bäst resultat att styra lite högre, ett lovartsteller-lyft på ca 45° brukar vara lagom.

Maximalt kraftuttag

Optimal VMG

Lutning och rodertryck

När vinden ökar ytterligare ska man akta sig för att lägga för mycket vikt vid telltalesen, låt istället logg, lutning och rodertryck bestämma höjden. Seglar man med laminära telltales blir de sidoriktade krafterna för stora, båten kränger för mycket, blir lovgirig och man tvingas bromsa med rodret. Man ska alltid styra så att båten går lätt på bidevind, utan stort rodertryck.

VMG “velocity made good” bestäms av formeln: Båtfart x Cosinus på vinkeln från kurs mot mål (vindriktningen på kryss)

Stallning

Telltales i storsegel
Telltales i storseglet styr man inte efter. De är till för att segeltrimmaren enkelt ska kunna kontrollera seglets bukighet och twist. I lätt- och hårdvind ska den övre akterliks-telltalesen stå rakt ut. Sugs den in i lä bakom seglet är twisten för liten. När maximal höjdtagning prioriteras högre än fart, ska man, i mellanvind, låta topptellern försvinna på läsidan halva tiden, men aldrig mer.

De nedre telltalesen visar om seglets bukighet är rätt. Är toppen rätt trimmad, och någon av de nedre telltalesen ändå sugs in på läsidan, är seglet för bukigt i den sektionen.

Lä telltales får aldrig fladdra. Styrs båten så lågt är hela förseglet på väg att stalla, vilket medför att de framåtriktade krafterna försvinner och endast de krängande blir kvar. Man seglar då varken högt eller fort, även om en ökad krängning ibland kan ge den känslan. Släpp genuaskot eller lova upp mot vinden.

Ökad mastböj eller mer sträckt uthal planar ut seglet och gör luftströmmen laminär igen. De nedre telltalesen får aldrig sugas in på läsidan.

Trimma i rätt ordning

Trots att genuan är ett mycket viktigt segel påverkar de flesta trimfunktionerna ombord storseglet. Man brukar säga att genuan är båtens motor, medan storen är höjdrodret. Detta är naturligtvis en sanning med modifikation, men ändå en sanning.

Förseglets framkant är det som först möter vinden. Att göra ett gott första intryck är alltid viktigt, även för seglen. Allt segeltrim ska därför börja med förseglets framkant och fortsätta bakåt. Seglen ska också trimmas uppifrån och ner, eftersom hela trimmet annars ändras när rätt twist ska hittas.

För vinden som träffar segelplanet är focken och storen en enhet som börjar i förseglets framkant och slutar i storens akterlik. Dessa båda ändar av segelplanet är också de som ska ägnas mest uppmärksamhet. På vägen får man inte missa att kontrollera spaltens jämnhet. Lättast görs detta från en plats i båtens aktre nedre hörn. Stå bara inte kvar i lä för länge.

När stor och genua samverkar på rätt sätt minskarrisken för separation på genuans läsida.

Till kapitel 1: Vindsförvaltning
Till kapitel 3: Trimningcykel, verktyg och effekt
Till kapitel 4: Undanvindssegling
Till kapitel 5: Riggtrim
Till kapitel 6: Växellådan
Till kapitel 7: Segelvård

Till Ordlistan

Segeltrimskola, del 1: Vindförvaltning

7 november, 201926 april, 2006 av Redaktionen

Att det går att segla i medvind är inte så konstigt. Att det också går att segla mot vinden kan däremot vara lite svårare att förstå. Kraften som seglen utvinner ur vinden är både framåtriktad och sidoriktad. Hur hänger allt detta ihop? Läs första delen i skolan om segeltrim.

Kraftparallellogram
Den totala kraftsamlingen som påverkar båten kan lättast illustreras med ett kraftparallellogram.

F=framåtriktad kraft, K=krängade kraft, T=total kraft.

M=Motståndskraft, L=lyftkraft, T=total kraft.

Seglen ger både framåtriktad och sidoriktad kraft. Köl, skrov och roder motverkar den sidoriktade, och en mindre framåtdrivande kraft återstår.

Vindkraft
Vindens bakåtriktade kraft omvandlas till framåtdrivande när det fria luftflödet möter seglet och fås att ändra riktning utmed dess yta. En mer ingående kunskap om hur undertrycket som driver fram båten uppstår är inte nödvändig, men ett par saker bör man känna till för att lyckas med segeltrimmet.

Vi använder vinden genom att ta emot den vid förliket, böja den runt seglet och släppa iväg den parallellt med akterliket.

Hur mycket kraft som kan utvinnas påverkas av två saker. Dels hur mycket vinden kan fås att ändra riktning, och dels hur långt den kan fås att följa seglets yta på läsidan. Försöker man få luftströmmen till en alltför stor riktningsändring avlöses den från segelplanet och återtar sin ursprungliga riktning. Detta kallas för stallning, och bakom stallningspunkten skapas inget undertryck.

Det är lättare att följa en vid kurva än en tvär. Ett bukigt segel kan därför förmå vinden till en större riktningsändring, och därmed utvinna mer kraft, utan att luftströmmen lämnar segelplanet. En förutsättning är dock att energin i vinden räcker till. Är luftströmmen för svag, d v s om det blåser för lite, orkar vinden inte följa segelplanet. Lättare är det då att följa den svaga kurva som ett plant segel beskriver. Det gäller dock att seglet möter vinden på rätt sätt. Ett plant segel som möter vinden med för tvär vinkel försöker framtvinga en alltför skarp gir. Vinden lämnar seglet strax efter förliket och ingen framåtdrivande kraft bildas.

I riktigt lätt vind finns inte energi nog för att förmå vinden till en stor riktningsändring. Det bukiga seglet överst försöker avlänka vinden alltför mycket. Vindflödet lämnar seglet, stallar, och kraften går förlorad. En starkare luftström hade dock kunnat följa hela segelplanet, och då också gjort en större riktningsändring.

Det plana seglet i mitten avlänkar den svaga vinden 25° utan avlösning, och tar på så sätt tillvara på all tillgänglig kraft så att ett undertryck skapas utmed hela ytan.

Skotas det plana seglet å andra sidan med för snäv skotvinkel, eller om båten styrs för lågt, försöker segelplanet få vinden till en alltför abrupt riktningsändring. (nedre bilden) Avlösningen sker långt fram i seglet och ingen kraft utvinns. Ett plant segel måste därför möta vinden mer framifrån, antingen genom öppna skotvinklar, i lättvind, eller genom att båten styrs högt i vind.

Viktigast att känna till vid segeltrimning är ändå att kraften hela tiden är vinkelrät mot tangenten på segelduken. Visst är kraften större på vissa delar av seglet och mindre på andra, men för att få maximal fart på båten krävs ingen större kännedom om detta.

Kraften vi får ur vinden är vinkelrät mot tangenten på segelduken. Beroende på var på kurvan vi tittar är den framåtdrivande, krängande eller bakåtriktad.

Anpassa vindkraften
Kraften som tas ur vinden ökar alltså ju bukigare seglen är. Eftersom målet inte är krängning utan fart, kan kraftuttaget inte alltid vara maximalt. Det är ibland bättre att ta ut en mindre framåtriktad kraft än vad som är möjligt, om den sidoriktade kraften, som man får på köpet, annars skulle bli för stor. Storleken på kraften som tas ut måste således anpassas efter rådande förhållanden.

I mycket lätt vind skall seglen trimmas planare, och med öppnare skotvinkel. Ett sådant trim utvinner i och för sig inte så mycket kraft ur vinden, men ett försök att få ut mer skulle ge ännu mindre eftersom den svaga luftströmmen inte orkar följa en alltför böjd yta.

I hård vind finns mer energi i vinden än man kan ta vara på. Seglen måste därför trimmas plant, för att inte ge onödig krängning och avdrift, men ändå med en rund framkant, som tillåter varierande vinkel mot vinden utan stallning när vågorna pareras.

Det är egentligen bara i mellanvind all tillgänglig kraft kan tas tillvara. Luftströmmen kan då böjas av runt bukiga segel utan att avlösas, samtidigt som köl, skrov och besättningsvikt räcker till för att ge en tillräckligt stor motkraft till de sidoriktade krafterna.

Några få graders fallning med konstant skotade segel ökar kraftutaget markant. Är båten tung på rodret på kryssen, lova några grader.

Maximera vindkraften
Vindkraftens storlek är naturligtvis viktig, men framförallt är det kraftens riktning i förhållande till båtens rörelseriktning som är den avgörande faktorn för hur effektivt vindkraften utnyttjas. Seglens form avgör storleken på kraftuttaget, men det är skotvinkel och skillnaden mellan skotvinklarna i seglets nedre och övre del, d v s twisten, som avgör hur kraften förvaltas. Kraften är alltid vinkelrät mot tangenten på segelduken, och naturligtvis är det viktigt att så mycket av kraften som möjligt är framåtriktad.

Vi konstaterar att den mest avgörande faktorn för effektivt segeltrim är förhållandet mellan seglets form och skotvinkeln. Med skotvinkel menas likens avstånd från centrumlinjen av båten. Det blåser alltid mer högre upp i seglen på grund av friktionen mot vattenytan, detta gör att den skenbara vinden kommer mer akterifrån högre upp och seglen ska skotas lösare där (twist). Detta faktum gör att kraftuttaget i toppen är mer framåtriktat och därför kan vara större. Alltså planare nederdel och bukigare topp.

Det blåser alltid mer högre upp i seglen på grund av att vinden bromsas upp av friktionen mot vattenytan. Eftersom vinden båtfarten skapar är densamma hela vägen upp, kommer den skenbara vinden mindre framifrån i toppen, och seglen ska skotas lösare där. Med ökad twist, det vill säga större skotvinkel högre upp, blir kraftuttaget mer framåtriktat i toppen och kan följaktligen vara större där. Twistade segel ska alltså trimmas med planare nederdel och bukigare topp.

Fartvinden är till sin riktning och storlek konstant längs hela seglets höjd. Den verkliga vinden är konstant till sin riktning men inte till sin styrka. Den ökar med höjden över vattnet, på grund av friktionen mot vattenytan. Detta medför att den skenbara vinden kommer mer från sidan uppe i toppen och mera framifrån nere vid däck.