Att korsa Atlanten är en dröm for många. För mig tog drömmen form i våras när jag imponerad satt med öppen mun och svalde allt min goda vän Martin, en erfaren jordenrunt-seglare, berättade om sina resor till havs.
Wow, det där vill jag också göra!
Men, praktisk som jag är och mitt uppe i jobb och dessutom ett stundade ex-jobb till hösten, så sköt jag drömmen åt sidan.
Våren passerade och jag tog långledigt över sommaren. Seglade en del på Vindile, en Wasa 55. Hängde runt i skärgården och vilade upp mig.
När augusti kom och det var dags att ta tag i ex-jobbet var jag fortfarande i ett skönt semestermood. Inte alls sugen på att tillbringa månader framför en dator.
Som morot bestämde jag mig för att dela upp ex-jobbet över två terminer och ta en seglingspaus i mitten.
Sagt och gjort, efter en avstämning med handledare så bokades en enkelbiljett ner till Las Palmas den 18:e november. Och det är där den har resan börjar.
Spontanitet och slag mot självförtroendet
Att boka en biljett ner den 18 november är det enda stora medvetna valet jag gör under resan, resten löser sig under tiden.
Jag visste att ARCen, Atlantic Rally for Cruisers skulle starta den 25:e, vilket innebär att det är många båtar som ska segla över då, och chansen att få en plats ombord på en båt vore vara ganska god.
Helgen innan avresa städar jag ur lägenheten, packar seglarstället och arrangerar hejdå-middag med mina vänner(glömde dock att packa flytvästen, vilket jag bittert fick ångra när det blev aktuellt att punga ut 3 000 kr for en ny, havskappseglingsgodkänd flytväst på plats, allt enligt säkerhetsföreskrifterna).
Nåval, i Las Palmas hade jag bokat boende de första två nätterna och skulle det lösa sig eftersom. Jag hade printat ut ett lite tillspetsat segligs-cv att sätta upp och dela ut.
Väl på plats. Dags att hitta båt!
Det första som slår mig när jag kommer till marinan i Las Palmas är den stora mängden båtar och den stora variationen av besättningar. Familjer, kappseglare, ensamseglare, hippies, lyxracers med mera. Det finns något för alla smaker.
Las Palmas fylls av båtar som ska segla över Atlanten. Alltifrån lyxraceras till hippiebåtar. Vilken ska jag få plats på?
Det andra som slår mig är alla skandinaviska båtar, framförallt norska.
Så, lite lätt obekväm (läs MYCKET obekväm) börjar min jakt på besättningsplats.
Först går jag till den stora anslagstavlan och sätter upp mitt CV. Där brister självförtroendet lite. Det är massor av människor som söker båt, många med betydligt mycket mer erfarenhet än jag.
Jag hittar en annan svensk person bland lapparna och bestämmer mig för att kontakta honom och fråga om råd/gruppera oss i vår jakt på äventyr.
Mikael, som den här killen heter, är med på noterna. Vi börjar gå runt och hälsa på båtar.
– Hej hej, hello hello, how is everything? Nice boat! You guys are not looking for extra crew are you?
Alla svarar, Noo, unfortunately not, but I will keep an eye open for you! Thank you och tack o hej.
– Det här gick inte alls sa lätt som jag föreställt mig, tänker jag.
Efter den andra dagen börjar saker lossna lite. Även om hamnen är stor så börjar folk känna igen oss och ryktet går om de två svenskarna som letar båt.
Det visar sig vara en stor fördel i kampen om båt att vara svenska och ha okej kappseglingserfarenhet. Väderprognoserna för starten är också till vår fördel, det utlovas storm och hög sjö, vilket får flera mindre erfarna båtar att börja fundera kring fler i besättningen.
Jag och Mikael börjar nischa in oss och går på en del intervjuer. Jag väljer att fokusera på de lite större båtarna. Dag tre får jag napp på Free Spirit, en amerikansk 76-fots one-off från 1979, som seglas av två norska familjer på jordenruntseglats.
De velar in i det sista huruvida de vill fylla upp de två tomma kojplatserna eller inte. Till slut väljer de att ta med mig för min seglingserfarenhet. En fransk tjej, Nathalie, får också åka med tack vare hennes bubblande personlighet.
Jackpot!
Free Spirit, en “Double Endes Match Fram” 1979. Byggd i USA. Den seglas nu av två norska familjer utan tidigare seglingserfarenhet. Båten är 76 fot och har 10 kojplatser. Vi är tio vuxna ombord och två småbarn, 1 och 2 år.
Tjejkojen ombord, ganska begränsat med utrymme.
Något jag fick lära mig den hårda vägen var att all mat ska tvättas innan den tas ombord, för att minska risken för kackerlackor.
Hela besättningen på Free Spirit. I förgrunden Tryggves norska flagga som korsade Atlanten för första gången 1968.
Fransyskan Nathalie har en sprudlande personlighet och lyckas charma sig ombord. Hon ska komma att bli konstnären ombord.
Alla foton: Foto: Nathalie Cauvi.
St. Lucia är bergigt, bitvis med regnskog och runt kusterna finns bukter och fina stränder med vit och svart sand. Det officiella språket är engelska men lokalbefolkningen talar patois, ett språk som är baserat på franska kryddat med afrikanska och engelska ord. St Lucia var en koloni som växlade mellan att till höra Frankrike och England, men sedan 1979 är en självständig nation och medlem av Brittiska samväldet. 