Världsnaturfonden

Jorden har feber, påstår Världsnaturfonden. Och naturmuppar hänger på. Havsnivån kan stiga en meter de närmaste etthundra åren, varnar WWF på sin hemsida. Men för inte så värst länge sedan steg havsnivån med 122 meter. Det kallar jag feber. Nu gäller det att tänka efter, välja väg och inte ösa pengar i sjön.

Har du varit i Doggerland? Jag har varit där fem-sex gånger. Eller i alla fall seglat igenom, eller kanske över. Låter det konstigt? Stämmer! Det är väldigt konstigt.

Doggerland ligger på 15-30 meters djup mitt ute i Nordsjön. För bara 9 000 år sedan var här land, berg och skogar. I Doggerland levde ett stenåldersfolk. De älskade och trätte. De slog ihjäl ullhåriga noshörningar, mammutar och uroxar efter bästa förmåga.

Eftersom de hade bott i sitt Doggerland i 10 000 år måste det ha fungerat rimligt bra. Fiskare som bottentrålar har fått upp harpunspetsar, stenyxor och ben av forntidens märkliga djur.

Jag funderar på detta då jag kikar på ekolodet mitt ute på Nordsjön. Bara 15 meter, trots att närmaste land ligger flera hundra sjömil bort. Säkert är det något att reflektera över i dagens högljudda, självsäkra diskussion kring koldioxid, temperaturhöjning, vattennivå och vad vi människor gör med vår jord.

”Nästan alla klimatforskare är eniga om att den accelererande klimatförändring vi ser i dag till stor del kommer från mänskliga aktiviteter”, skriver WWF på sin hemsida. Nästan alla alltså, och jag tänker inte ge mig in i den debatten. Däremot vågar jag påstå: Alla klimatforskare är överens om att jorden själv, eller om det nu är solen, har förändrat naturen i oändligt mycket högre grad än vi människor påstås göra i dag.

Så här kan innevånarna på Doggerland ha sett ut. Bilden föreställer Eldsländare, indianer som levde på stenåldersnivå i ett eländigt klimat längst söderut i Sydamerika ända fram till början av 1900-talet.

Naturen är oändligt mycket starkare än vi människor. Kanske är det dags att omprioritera. Kanske ska vi lägga ner mindre pengar och energi på att köpa och sälja utsläppsrätter och på olika sätt minska utsläppen av koldioxid. På något sätt verkar politiker ändå oförmögna att genomföra de förändringar som anses nödvändiga. Men det måste till politiska beslut. Kan/vill/vågar inte politikerna agera kommer vattennivån att höjas – om det nu inte är naturen själv som förorsakar detta. Men det spelar ju egentligen ingen roll. Högre lär den bli.

Det som spelar roll är istället hur vi agerar. Kanske är det sundare att acceptera temperaturhöjningen och lägga ner kraft på att minska skadeverkningarna.

Kanske ska vi vara generösa mot de idag billösa i Afrika och i Asien och låta dem köpa frihetens instrument (bilen) precis som vi kunde göra i början av 50-talet då bilismen blomstrade ut för fullt i Sverige.

Kanske borde vi istället satsa allt på att hjälpa de människor som kommer att drabbas då deras land svämmas över eller deras åkrar förbränns. Hjälpa dem att flytta, hitta odlingsbar mark, bygga vallar mot havet, försörja sig.

Etik är bättre än teknik och politik. I vart fall borde de gå hand i hand.

Läs mer om Doggerland i National Geografic.

“Klockan är 10 på förmiddagen och solen står redan högt. Termometern är på väg upp mot 18 grader. Själv får jag nöja mig med att i alla fall första delen av seglatsen sitta här hemma”, skriver TV4-meteorologen Madeleine Westin om seglingsprojektet med Världsnaturfonden.

Det är inte helt utan att jag blir lite avundsjuk när de ringer där nere ifrån. Klockan är 10 på förmiddagen och solen står redan högt. Termometern är på väg upp mot 18 grader. Skjorts och t-shirt är det som gäller.

Själv får jag nöja med mig att i alla fall första delen av seglatsen sitta här hemma och lotsa kompisen Jocke och sambon Bamse genom väder och vind.

Nu efter ett antal månader är det äntligen dags att hämta båten. Båten med stort B. För bara ett par dagar sedan packade vi bilen till bristningsgränsen. Allt från värmare till livselar, varma kläder, sjökort etc. Och nu är vi på väg!

Den första Class 40 båten! Och den är som en racermaskin.

Kl 13.30 den 13 februari kastade de loss från Les Sables d’Olonne i Frankrike på Altlantkusten, visserligen i helt vindstilla förhållanden tack vare ett stort mäktigt högtryck som placerat sig över stora delar avEuropa.

Men ganska snabbt ökade vindarna och framåt kvällen blåste det 15-20 kt från en rakt ostlig riktning. Perfekt. Middag första dagen blev Coscos med “jambon” tillagad av den ständigt garvade Jocke. Jag tror inte att det finns mycket som kan få honom riktigt sur. I vårt projekt med allt vad det innebär är han en otrolig tillgång med sitt humör som får oss andra att ibland kämpa vidare.

För jag lovar att det har inte varit helt lätt för oss att få ihop hela projektet. Och det är inte heller utan att vi fyra som drar projektet nu känner oss otroligt stolta!

Under natten ökade vindarna uppemot 25,30 kt och båten gjorde toppnoteringar på 17 knops fart. Den fullkomligt surfade fram på vågorna. En av utmaningarna i dessa förhållande vis hårda vindar var att lära känna båten.

Bamse som ändå varit med på flera av de mest extrema båtarna runt om i världen konstaterade snabbt att den här racermaskinen är något utöver det vanliga och det tar som alltid lite tid att lära känna båten och lära sig snubbla över tamparna som han brukar säga!

Under Jockes nattvakt mellan midnatt och 03 hörde han plötsligt ett fnysande i vattnet bakom sig! När han vänder sig om i månskenet i 15 knops fart ser han hur 20 delfiner akter ut gör honom följe! Vilken naturupplevelse! Svårslaget och säkert ett av de tillfällen som han kommer att minnas livet ut! Under 20 minuter dröjer de sig kvar och leker ömsom akter ömsom för över om båten!

Men säg den lycka som vara så länge. Den nyinstallerade värmaren la av under natten. Från att ha varit 18 grader när de for är temperaturen nere i strax över 0 grader vilket förändrar situationen avsevärt! Utan värmare kommer det inte att gå särskilt långt till!

Jag hör på båda Jocke och Bamse att de fryser. Och jag vet att när Bamse fryser så är det illa!

De testar allt som går. Wallas värmaren är helt ny och dessutom provkörd både här hemma och nere i Frankrike. Efter kontakt med Erlandssons brygga här hemma i Stockholm beslutar vi om att jag köper en ny och tar med mig när jag åker ner till Dover om ett par dagar. Jag hoppas verkligen att det är ok fram till dess!

Det sista nu är att de efter en rejäl lunch macka hämtat nya krafter och i strålande solsken med friska ostliga vindar rundar Ile d’Ouessant och lämnar Biscaya bukten.

Text: Madeleine Westin

“Havsnivån kan stiga med en meter”

“Projektet är igång och vi känner oss stolta”