Sjövett ur två perspektiv enligt Erling

Seglare är ett jävla skit.
Vinglar och styr både hit och dit.
Erling är seglare sen 50 år tillbaka men också motorbåtsåkare. Här tycker han till om sjömanskap.

Jag sitter på flybridge, kör och grötrimmar. Jag kör den slingriga och smala skärgårdsleden ner genom Gryts skärgård. Det är mitten av juli och det vimlar av segelbåtar. Att köra motorbåt hänsynsfullt är inte möjligt. Det skulle betyda fyra knop och ett evigt väjande. Det är då jag rimmar och minns förre finansministern Kjell-Olof Feldts grötrim om löntagarfonderna:

“Löntagarfonder är ett jävla skit.
Men nu har vi baxat dom ända dit”.

Låt mig först bekänna: Jag är inbiten seglare sedan femtio år. Jag tillbringar tre, fyra månader om året i segelbåt. Både i Sverige och i varmare vatten. Men, och det är viktigt, jag kör också motorbåt då och då och därför vet jag:

Motorbåtar är ett jävla skit för segelbåtar.
Och…
Segelbåtar är ett jävla skit för motorbåtar.

Motorbåtar gör svall, går fort och väjer ofta i sista stund. Jag tror det beror på att så många kör på autopilot. Segelbåtar går långsamt, kryssar och har rätt till väg. Häri ligger en olöslig konflikt. Och vad ska vi göra åt det? Jo, det handlar om sjömanskap.

Sjömanskap handlar, som jag ser det, inte om konsten att slå knepiga knopar eller att ha erfarenhet av all världens hav och världens väder. Det handlar inte heller om att ha skepparmössa, skägg och röka pipa.

För en god sjöman behöver inte se ut som en usel oljemålning – ett väderbitet ansikte i en fuktig sydväst. Och det handlar naturligtvis inte heller om att ha kaptensmössa med märke från något kungligt sällskap.

Sjömanskap = hänsyn
Men sjömanskap handlar faktiskt inte heller om kunskap. Nej, det är enklare än så. Sjömanskap handlar om att ta hänsyn till andra båtfarare, till den egna besättningen och till väder och vind. Det betyder i sin tur att en helt oerfaren båtägare kan visa prov på minst lika gott sjömanskap som en mycket erfaren. Låt mig ta några exempel:

Du ska köra din daycruiser från Stockholm till Sandhamn. Ombord har du fru och lilla Ulrica, 3 år. Ni tänker gå på Värdshuset i Sandhamn och äta en trevlig lunch. Du har inte lyssnat på väderrapporten, men när ni kommer ner till båten vid Biskopsudden ser du att det blåser rätt rejält från nordost. Ni ger er iväg. Ute på Lilla Värtan piper det i och det blir slagit och besvärligt. Lilla Ulrica börjar gråta.

Frågan är: Ska ni fortsätta mot Sandhamn och tampas med Saxarfjärden och Kanholmsfjärden på vägen ut. Du säger nej! Istället lägger ni till vid Fjäderholmarna och äter en utmärkt lunch på krogen. Det är gott sjömanskap.

Med andra förutsättningar hade beslutet kunnat bli ett helt annat. Hade t ex besättningen bestått av tre Sandhamnssugna, båtvana ungdomar var det lika rätt att dra gasen i botten och flyga mot Sandhamn i fyrtio knop.

Så olika kan det vara. Sjömanskap är ingenting fast bestämt och definierat. Sjömanskap är omdöme.

Pest och kolera
Och hur kommer då sjömanskapet in i den klassiska konflikten mellan seglaren och motorbåtsföraren? Konflikten är som sagt olöslig. En seglare är pest för motorbåtsföraren. Motorbåten är kolera för seglaren. Att segla så att den som kör motorbåt inte blir störd är lika omöjligt som att köra motorbåt utan att göra svall – om man inte kör fyra knop och då kan man lika gärna ro eller paddla.

Alternativen är egentligen bara två: Att hytta med näven eller att acceptera, fördra och visa omdöme. Och att visa omdöme betyder då inte att segelbåtar ska sluta att kryssa i farleder eller att motorbåtar alltid måste dra ner på farten så snart de kör om en segelbåt. Nej, att acceptera varandras särart är det enda rätta. Det är gott sjömanskap.

Ytterligare ett exempel:

För ett par somrar sedan seglade jag ner genom skärgården, från Stockholm till Västervik, sen till Gotland, Bornholm och hem igen. Sju veckor tog det. Inte långt från Väderskär, norr om Västervik, förtöjde en segelbåt mot land. Ankare i aktern och två tampar med bergskilar. Då kom en stor halvplanande motorbåt i leden. Det gick väl i tjugo knop och han drog upp rejäl sjö. Den förtöjde seglaren fick en rejäl omgång. Bergskilarna rycktes loss, ankaret släppte och båten fick en rejäl kyss mot strandstenarna. Ägaren hoppade, skrek och förbannade.

Men vems var felet? Vem visade bristande sjömanskap? Skulle motorbåten ha dragit ner på farten. Nej, jag tycker inte det. Att förtöja alldeles intill en tät trafikerad farled är däremot dåligt sjömanskap. Det var seglaren som visade dåligt omdöme inte motorbåtsföraren.

Tips för säker förtöjning

Vid all förtöjning måste Du förvissa Dig om att vattendjupet på platsen vid lägsta vattenstånd är tillräckligt för båten med hänsyn till sjögång och svall. Detta måste Du komma ihåg när Du bestämmer längden på bojkättingen om bojtyngden läggs ut på vintern eller våren då vattenståndet ofta är lågt.

VARIERANDE VATTENSTÅND
Utöver de årstidsmässiga skillnaderna i vattenståndet förekommer snabba och stora variationer i vattennivån utefter våra kuster, särskilt på väst- och sydkusten, beroende på lufttrycksförändringar och vindförhållanden.

Vid all förtöjning måste Du förvissa Dig om att vattendjupet på platsen vid lägsta vattenstånd är tillräckligt för båten med hänsyn till sjögång och svall. Detta måste Du komma ihåg när Du bestämmer längden på bojkättingen om bojtyngden läggs ut på vintern eller våren då vattenståndet ofta är lågt.

Där sjögång och svall förekommer bör mindre båtar, särskilt de med tunga utombordsmotorer, förtöjas med stäven mot den mest besvärande vindriktningen. Risken minskar då för överspolning och sjunkning. Utombordsmotorbåtens motorbrunn skall vara tät mot skrovet och ha dränering genom akterspegeln. Den måste ha hela tätningsbälgar för kablar och bränsleslang. Dessa måste kontrolleras varje år, då livslängden är kort.

Har Din båt lågt sittande luftintag på akter eller sida monterar Du lämpligen en invändig svanhals (ventilationsslang).

“FöRTöJNING” PÅ LAND
Båtar som “förtöjs” på land skall dras så högt upp att högsta vattennivån aldrig kan nå dem. Glöm inte risken för svallvågor.

Lätta båtar måste dessutom surras till lämpligt fast eller tungt föremål för att förhindra att de fångas av vinden. Det räcker oftast inte med trailern. För riggade jollar måste särskild omsorg ägnas åt surrningen så att de inte välter.

TILLFÄLLIG FöRTöJNING

Ankare
Ankare, dragg eller plätt, oavsett storlek, får aldrig användas för permanent förtöjning. Vid ankring på svaj får båten inte lämnas utan tillsyn. Vid all användning av ankare måste Du förvissa Dig om att sjöbotten ger gott ankarfäste, att ankarlinan/kättingen är tillräckligt lång (helst 5 x djupet) samt att ankaret fäster i botten. Sänk gärna linan med en blytyngd.

Försök att på lämpligt sätt varna passerande båtar för Din ankarlina. Undvik linor som flyter!

Längs brygga, kaj eller annan båt
Vid en tillfällig förtöjning krävs förutseende och gott omdöme. Båten skall vara väl avfendrad och förtöjningarna lagda så att rörelser i långskeppsriktningen begränsas. En metod att åstadkomma detta, speciellt där utrymmet är begränsat, är förtöjning med sk “spring”.

Förtöj inte längs en kaj/brygga om det finns risk för svall eller ändrat vattenstånd.

I natthamn
Försök finna en plats som ger lä för vind och sjö i så många riktningar som möjligt. Du skall också ha så stort djup under kölen att Du kan ta Dig ut på fritt vatten om det blir sjöhävning eller minskat vattenstånd.

Förlita Dig inte på bara en bergkil – använd minst två.

Ligg helst fri från andra båtar. Du vet inte om de har samma säkra ankarfäste som Du. Lägg alltid ut fendrar.

Ankring på svaj där utrymme finns och förhållandena är bra kan ge större säkerhet än om båten är landförtöjd.

SLUSSNING
Slussningsproceduren är för många en speciell upplevelse. För vissa av de större kanalsystemen finns tryckta råd, anvisningar, brosignaler och öppettider. Skaffa dem. Slussningspersonalens anvisningar måste alltid följas. Yrkestrafiken skall alltid ges företräde.

Ordentligt tilltagna fendrar måste finnas på båda sidor om båten och placeras efter slusskajernas och skrovets form. Minst två personer skall finnas ombord för passning av förtöjningarna iland och i båten.

Slussning uppåt
Vid slussning uppåt läggs aktertampen fast i båten och fast iland. Förtampen görs fast iland och tas hem löpande genom halkip eller runt pollare på båten. På en segelbåt kan förtampen lämpligen dras via ett brytblock till en skotwinsch i sittbrunnen. När slussen fylls tar man hem på förtampen medan aktertampen sköter sig själv.

Slussning nedåt
Vid slussning nedåt görs för- och aktertamp fast i båten och läggs runt en pollare iland och tillbaka ombord i båten. Håll fast ändarna och ge efter när båten “sjunker” med slussytan. Fasta förtöjningar i båt och iland på väg nedåt innebär fara för att båten blir hängande i tamparna. En lätt tillgänglig kniv är bra att ha med i säkerhetsutrustningen.

För dimensioner se Förtöjningsrekommendationer

Läs mer:
Förtöjning på svaj vid boj
Förtöjningsgods
Förtöjning vid brygga
Förtöjning båten

Källa: Atlanticas Säkerhetsguide