Att lära sig att segla skiff har inte varit det lättaste. Varken psykiskt eller fysiskt. Här får ni några exmpel på rena kroppsskador som våra bloggare Julia och Cecilia dragit på sig under sitt första år i klassen 49erFX.
För att sätta saker och ting i perspektiv kan man säga att upplevelsen första gången men ska segla en 49er är ungefär som första gången man sätter sig i en kajak. Sjösätter man en 49erFX en spegelblank dag utan en skymt av vare sig vågor eller vind välter ändå båten om man inte vet vad hur man ska bete sig ombord. Vi brukar vi beskriva skiffsegling som en blandning mellan vindsurfing och vanlig jollesegling.
Sen vi började har vi fått många turer i trapetsen (även kallad slänggungan) runt förstaget, akterspegeln och även under vingen.
Blåser det riktigt hårt kan båten volta framåt. Det tar fullkomligt tvärstopp och både rorsman och gast flyger som två köttbullar genom luften och landar någonstans ett antal meter framför båten.
Men det behövs faktiskt inte särskilt inte mycket vind för att man ska lyckas att dra på sig både blåmärken, skrapsår och blåtiror. I en skiff, alltså den båttyp som 49ern tillhör, så sitter man aldrig ner. Man springer från den ena vingen till den andra i slag och gippar och all övrig tid hänger man i trapets och försöker hålla i sig bäst man kan samtidigt som man ska trimma rätt och tänka rätt taktiskt.
Man får blåtiror när man krockar med bommen i slagen eller gipparnan, sliter upp knäna när man försöker hålla balansen i starterna och hjärnskakning när man kappsejsar (ja det är vettigt att segla med hjälm i hårdvind) och fingrarna blir som sönderkokta korvar efter ett par intensiva dagar i båten. Det tär nämligen rejält på lillfingrarna när man slungar sig ut i trapetsen i manövrarna och inte hinner haka i sig direkt. Trots allt detta så är det väldigt kul!
Just nu seglar vi världcupregatta i Miami. Återkommer om det inom kort!
