segeltrimskolan

Segeltrimskolan, del 6: Växellådan

av

Ska erfarenheten och känslan som finns insydd i ett segel kunna utnyttjas fullt ut, måste alla trimfunktioner vara effektiva och lätta att justera. Är båten utrustad så att rigg och segel snabbt och lätt kan anpassas efter rådande förhållanden, är den också bekväm, säker och rolig att segla.

Effektivare trimfunktioner

Att man inte behöver styrketräna hela vintern för att kunna delta i båtens hantering brukar också medföra att seglingen blir mer uppskattad av alla ombord. Standardutrustningen är nästan alltid undermålig. Akterstagssträckarens utväxling måste ökas, cunningham och uthalssystem på bommen saknas många gånger helt och möjligheterna att justera genuans skotpunkt är klart begränsade, åtminstone under belastning. Brister i båtens utrustning är naturligtvis inte någon anledning att inte ge sig ut och segla, det blir bara så mycket roligare när allting fungerar perfekt.

Materialval

En förutsättning för att lösningarna ska fungera är givetvis att delarna är riktigt dimensionerade. Ju stummare linor som används, desto mer påtagligt blir resultatet, samtidigt som trimningen blir lättare eftersom all kraft utnyttjas för att påverka seglen. Används elastiska linor går en del av kraften åt till att töja linan, och trimmet blir tungt och ineffektivt.

Utväxlingarna måste anpassas efter båtens storlek, och block och beslag måste tåla de belastningar de utsätts för, utan att kärva eller brista. Kullagrade block gör alltid systemen effektivare, och spärrblock ger ytterligare styrka åt den som ska använda det. Tänk på att förutom att resultatet blir bättre, blir kostnaden per säsong oftast lägre med utrustning av hög kvalitet, även om ingångspriset är högre.

Akterstag

Förstagsspänningen och mastens böj är de trimfunktioner som, förutom skoten, mest markant ökar seglens vindregister och gör seglingen effektivare i alla väder och bekvämare i hårdvind. Ska dessa viktiga trimfunktioner kunna kontrolleras måste akterstaget vara lätt och effektivt justerbart. Den vanligaste lösningen är en talja med lämplig utväxling, som sätts i ena delen av en hanfot så att utväxlingen fördubblas. Fiolblock, d v s block med två trissor ovanför varandra, är en bättre lösning än dubbel och trippel block där trissorna ligger bredvid varandra. Taljor där blocken har flera trissor brevid varandra har en tendens att vilja vrida sig, med ökad friktion som följd. Behövs mer utväxling delas hanfoten upp i ytterligare en hanfot. På det sättet fördubblas utväxlingen en gång till.

Utväxling med enkel hanfot 1:8 och dubbel 1:16, delas hanfoten upp en gång till fördubblas utväxlingen och
vinschen kan uteslutas.

Det är naturligtvis en fördel om haländen görs med dubbelkommando och dras fram så att den enkelt kan justeras av rorsman eller storsegeltrimmaren utan att han behöver flytta sig. Det viktigaste är dock att systemet fungerar och är tillräckligt starkt. För aktiv familjesegling räcker det bra om systemet slutar med en cleat på det nedre blocket.

På mastheadriggade båtar är en annan lösning en mekanisk eller hydraulisk akterstagssträckare. Nackdelen med dessa är att de går långsammare att justera, och oftast har en mindre slaglängd än en talja. På riktigt stora båtar är dock dessa sträckare de enda som kan ge tillräcklig spänning på förstaget.

Backstag

Backstagen, som används för att justera förstagsspänningen på partialriggade båtar, kan inte ha lika mycket utväxling som akterstagen, eftersom de då inte löper ut tillräckligt snabbt. Mindre cruisingbåtar kan ha treskuren talja som slutar i en cleat, men på de flesta båtar bör taljan inte vara mer än tvåskuren. För att få tillräcklig spänning ska backstagen då istället gå via en avlastare till en vinsch, eller ännu hellre direkt till en självskotande vinsch. Naturligtvis gäller samma sak för backstagen som för akterstaget, att det är bättre om det kan justeras utan att någon i besättningen måste byta plats, men för familjesegling är det alltid en avvägning mellan funktion och bekväma sittplatser i sittbrunnen.

Mindre racingbåtar kan med fördel ha ett system med dubbelkommando på backstagen. Ena änden av haländen, som används när backstagen ska släppas i stagvändningarna och för att ta hem slacket, går då genom en avlastare. Spänningen justeras genom att andra änden av haländen går över i en ordentlig utväxling. Ett sådant system är mer snabbarbetat och väger mindre än ett traditionellt med vinsch.

Det är lämpligt att förse backstagen med hissar av gummicord, som går från taljan på ena sidan, via ett block på akterstaget och vidare till taljan på andra sidan. Backstagen stör då inte storseglet på läsidan onödigt mycket, och risken att de ska fastna i bomnocken minskar. Ska gummicorden inte tröttas ut bör det finnas en enkel lina som knyts i änden på gummicorden, som en förlängning, när backstagen sträcks upp på båda sidor i hamn.

Till cruisingbåtar kan backstagen med fördel göras av moderna linor av stumt material. Görs de lite kortare än “I” måttet (måttförklaring, längre fram), och med en snabbschackel mellan löpänden och taljan, kan de enkelt kopplas bort när de inte används, t ex på läsidan under långa sträckbogar, eller om de upplevs som störande i hamn.

Styrbords backstag är här ett traditionellt tvåskuret system med vinsch, medan babords är mer avancerat med dubbelkommando. Haländen är utväxlad 1:2 för snabb justering och fintrimmet 1:32 för mycket styrka. Observera också hissarna av gummicord som lyfter undan det obelastade läbackstaget från storseglet.

 

Undre backstag

De undre backstagen justeras på olika sätt. Ofta slutar de i en talja som sitter vid backstagens övergång från löpände till talja, och justeras direkt i en cleat. Ett bättre sätt, eftersom det är mer lättjusterat, är att ha ett block som löper på det undre backstaget, med en lina som går in i masten lite under stagets infästning och vidare ner till de övriga trimfunktionerna vid brunnen.

Justerbara aktre undervant, eller undre backstag som sitter i en egen talja i däck är vanligast på stora mastheadbåtar. Sådana system kräver mycket utväxling och helst justeringsmöjlighet via vinsch. Det är samtidigt viktigt att de går lätt att släppa och gärna kan kopplas bort helt. Är de svåra att släppa går det heller inte att släppa storskotet, något som kan få allvarliga konsekvenser vid t ex en väjningssituation i hårt väder.

P – Mastlik
E – Bomlik
I – Förtriangelns höjd
J – Förtriangelns bredd
T – Förlikets längd
B – Halshorn över däck
H – Fribordshöjd akter
G – Fribordshöjd tvärs mast
F – Fribordshöjd stäv
C – Förstagsfäste till skotskenans början
D – Förstagsfäste till skotskenans slut

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Skotning

Beräkning av linlängder:

  • Storfall 2,5 x mastens längd
  • Genuafall 2,5 x I
  • Spinnakerfall 2,5 x I
  • Genuaskot 1 x båtens längd
  • Fockskot 0,5 x båtens längd
  • Spinnakerskot 2,25 x båtens längd
  • Gennakerskot 2,25 x båtens längd
  • Gennaker halslina 1,1 x båtens längd
  • Storskot 1,5 x bomlängden x utväxlingen +halände (där bomlängden är avståndet från masten till blockpaketet i bommen)

 

Händerna ska orka med många timmars segling utan att stelna. Nästan alla kappseglare använder därför seglarhandskar, något som familjeseglarna borde ta efter i större utsträckning. Ett annat sätt att spara händerna, eller egentligen ett komplement, är att dimensionera skoten så att de är bekväma att hålla i. De får dock aldrig vara kraftigare än att de löper lätt i blocken.

Skoten till en genua ska vara ungefär lika långa som båten. En genua med liten överlapp klarar sig med kortare skot, medan kappseglingsbåtar, som skotar genuan på lovartvinschen, måste ha längre skot. Storskotets längd varierar med bomhöjd, utväxling och var på bommen skotet sitter. Ett sätt att spara lina i storskotet, och därmed kunna skota hem snabbare vid upprundningar trots hög utväxling, är att hänga bomblocken i stroppar.

Ur hållfasthetssynpunkt räcker det med relativt enkla linor till genua- och storskot. Genuaskoten belastas så kort sträcka och storskotet har så bra utväxling, att de inte töjer sig mer än vad som är acceptabelt. På kappseglingsbåtar, där viktbesparing alltid prioriteras högre än bekvämlighet, måste dock skoten göras av tunnast möjliga linor i moderna, stumma material.

Även självslående fockar bör ha skot av hög kvalitet. Är skoten elastiska blir spänningen för hög för att travaren ska glida över i stagvändningarna, trots att vindtrycket släpper.

Skotpunkt

Förseglens skotpunkt, som egentligen ska ändras varje gång vinden ändras, bör också vara lättjusterad. Den vanligaste modellen är en travare med fjäderspärr och stegvis justering. Nackdelen med ett sådant system är att skotet måste släckas när skotpunkten ska justeras, något som i praktiken brukar innebära att skotpunkten istället ändras i lovart, efter de förhållanden man tror kommer att råda efter nästa stagvändning.

Betydligt mer lättrimmat blir det med steglös justering. Skotpunkten trimmas då framåt med en lina som bryts i ett block vid skenans framkant och går tillbaks via en talja. Bakåt trimmas skotpunkten automatiskt av skotets vinkel, bara en gummicord behövs för att hålla travaren på plats när den är obelastad. Ska systemet fungera måste skotvagnen ha kullager. Vanliga skottravare ger för mycket friktion för att kunna justeras under belastning.

Exempel på system med steglös justering av skotpunkten.

 

Storskot

Storskotet måste vara lätt att släppa, även under hårt tryck. Vid kappsegling är det ofta nödvändigt att kunna falla bakom en båt i en styrbord/babord situation, och även vid familjesegling uppkommer ibland situationer då det är nödvändigt att snabbt kunna minska rodertrycket. En ordentlig utväxling gör det också bekvämare att skota hem storen, men framförallt är det alltså viktigt ur säkerhetssynpunkt.

Ett skotsystem med flera enkelblock, med ca 20 cm mellanrum, på bommen är bättre än ett system med ett block med flera skivor. Skotpaket med många skivor bredvid varandra har en tendens att sno sig, med ökad friktion som följd. En annan fördel med utspridda enkelblock är att man lätt kan koppla bort en utväxling i lättvind, och därmed få snabbare justering och mindre lina att skota hem i upprundningar.

 

 

Till mindre båtar räcker det med en enkel fyrskuren talja till storskotet

 

 

 

 

 

Skotets utväxling ska anpassas så att storsegeltrimmaren kan släppa det med en hand, även med maxtryck i seglet. På kappsegling utan att behöva byta plats, och alltid utan att åka med skotet in i blocket.

Sexskuret storskotsystem med tre enkelblock i bommen och ett dubbelblock i vagnen. För enklare finjustering går skotets ena ände över i en talja som ger 24 gångers utväxling. Andra änden går till ett spärrblock med cleat. Lägg också märke till stropparna som sänker bomblocken. Är de trettiofem cm sparas två meter skot, något som storsegeltrimmaren uppskattar när seglet snabbt ska skotas in från läns till bidevind. Skotvagnen är utväxlad tre gånger, med ändlös lina.

 

 

 

Skotvagn

Storseglets skotvagn är viktigast på partialriggade båtar med stora storsegel, men alla båtar har glädje av att den är lättrimmad. Precis som med genuans skotskena är en kullagrad vagn det bästa, det är det enda som går att justera lätt under belastning. Linan som justerar vagnen ska helst vara ändlös, så att läsidan går att lossa från lovart, och utväxlad 2-3 gånger beroende på seglets storlek och vagnens kvalitet.

Uthal

Uthalet bör gå så lätt att det kan trimmas med handkraft under belastning. För ökad styrka utväxlas därför linan i bommen, och för minskad friktion sätts en travare i skothornet. Saknas trissa i bommens akterkant, brukar det vara lätt att fräsa av en bit av spåret och fälla in ett genomföringsblock. Linan ska sedan utväxlas inne i bommen, och via block i bommens framkant och mastfoten dras ner till sittbrunnen.

Travaren kan på mindre båtar vara en vanlig glidtravare, av den typ som brukar levereras med seglet. Det är då viktigt att se till att spåret i bommen inte kan öppna sig, något som framförallt är vanligt på äldre päronformade och runda bommar. Problemet löses genom att ett bleck nitas fast över spåret längst akterut. Sitter storskotet längst ut på bommen, minskas friktionen ytterligare genom att skotblocket fästs i en lina som träs genom skothornsringen. På så sätt avlastas uthalstravaren nästan helt.

På större båtar, och på kappseglingsbåtar, bör travaren åtminstone vara utrustad med hjul. Ännu mycket bättre blir det om sista biten av bomrännan fräses bort och en skena med kullagrad vagn monteras istället.

Cunningham

Cunningham är en trimfunktion som är mycket enkel att montera, det är bara två saker som är viktiga att tänka på. Det ena är att linan inte får dra seglet bakåt. Gör den det blir belastningarna på nedersta travaren så stora att den kan dras ur seglet, samma effekt som ett för långt halshornsschackel har. Det andra är att den är tillräckligt utväxlad för att kunna justeras med handkraft.

Cunninghamlinan ska fästas på mastens ena sida, gå upp genom cunninghamringen, eller blocket, i seglet och vidare ner i en talja på andra sidan. Bäst blir det, som alltid, om den sedan dras vidare ner till brunnen.

 

 

 

 

Kick

Mindre båtar kan ha en traditionell kicktalja, men stora båtar, med tunga bommar, behövs en rodkick med stål- eller gasfjäder som också lyfter bommen. Ett fel, som inte är helt ovanligt, är att rodkicken är för lång, något som leder till att storseglet inte kan skotas hem ordentligt. I värsta fall kan detta leda till att bommen går av, när den böjs runt kicken vid hårt skotdrag.

På kappseglingsbåtar ska kicken ha dubbelkommando, så att den alltid kan justeras snabbt från lovart. Något som är viktigt framförallt på branta spinnakerbogar, då den ofta behöver släppas för att minska rodertrycket och förhindra uppskärningar.

Spinnakerskot

Spinnakerskoten bör vara av moderna stumma material. Framförallt för att lovartsgajen ska klara påfrestningarna på branta bogar, utan att töja sig så att bommen går emot förstaget, men också för att de är lättare och därför inte tynger ner lähornet onödigt mycket.

I lätt vind måste läskotet bytas till ett lättvindskot om spinnakern ska orka lyfta. Det är då en fördel om spinnakerblocket är ett fiolblock, så att det alltid finns en ledig trissa och bytet kan göras snabbt och lätt, utan för mycket spring i båten. Lättvindskotet görs av en tunn lina som knyts direkt i spinnakerns skothornsring utan någon tung hake. Används en lina av hög kvalitet behöver skotet inte bytas tillbaka lika tidigt när vinden ökar igen, en fördel framförallt i växlande vindar.

Gennakerns skot, som är dubbla precis som genuans, bör också vara av lätt material för att inte tynga ner skothornet och stänga akterliket i lättare vindar. Halshornslinan kan däremot vara av enklare kvalitet.

Suggor

Skotpunkten, d v s vinkeln på skotet, måste kunna ändras även vid spinn- och gennakersegling. På båtar med enkelskotsystem justeras vinkeln med suggor, och på båtar med dubbelskotsystem genom att skotdraget alterneras mellan det aktre och främre skotet.

En sugga är en lina med ett block som löper på skotet. Linan dras ner till sittbrunnen via ett block i relingen, ungefär vid vanten. När linan sträcks och blocket åker ner, ändras skotets vinkel mot seglet så att det stänger mer. Med lösa suggor lyfter seglet mer, och liket blir öppnare.

På små båtar måste suggorna vara så lätta som möjligt för att inte tynga ner skotet i onödan, medan de på större båtar, med större lyftkraft i spinnakern, med fördel kan göras av kastblock. Kastblocken ger ett flexibelt system som kan användas även till andra trimfunktioner, t ex när genuans skotpunkt behöver flyttas ut på branta sträckbogar.

Suggan ändrar skotets vinkel mot spinnakern eller gennakern i höjdled. Högre sugga ger öppnare och lägre sugga ger mer stängda lik. Utväxlas suggan blir den enklare att justera med handkraft. 

 

 

 

 

Sittbrunnsmiljö

Eftersom olika seglare har olika prioriteringar utformas också sittbrunnsmiljön olika. Kappseglarens båt planeras så att alla trimfunktioner har dubbelkommandon som lätt kan nås från lovart, och så att alla manövrar kan genomföras snabbt och enkelt utan att besättningsmedlemmarna kommer i vägen för varandra.

En aktiv familjeseglare klarar sig bra utan dubbelkommandon och linor kors och tvärs i sittbrunnen. Det viktigaste är att alla trimfunktioner finns, och att de kan justeras utan allt för stor kraftansträngning. Näst viktigast är att de mest irriterande felen undviks. Ett vanligt fel är att mantåget sitter i vägen för skotvinschen och stör genuatrimmarens humör. Ett annat att det saknas fotstöd för rorsman, något som leder till att koncentrationen ägnas mer åt att stanna kvar ombord än åt styrningen.

Trimning, och besättningens engagemang, underlättas om alla linor och trimfunktioner är ordentligt uppmärkta och lätta att hitta. En lättrimmad båt blir en båt där alla kan vara med och delta aktivt i seglingen. En lätt-trimmad båt blir därför också en glad båt. De flesta tycker det är betydligt roligare att vara aktiv besättningsmedlem än att vara hänvisad till en tillvaro som passiv passagerare.

Till kapitel 1: Vindsförvaltning
Till kapitel 2: Effektivare vindförvaltning
Till kapitel 3: Trimningcykel, verktyg och effekt
Till kapitel 4: Undanvindssegling
Till kapitel 5: Riggtrim
Till kapitel 7: Segelvård

Till Ordlistan

© Copyright Gransegel AB

Segeltrimskolan, del 5: Riggtrim

av

När det gäller segel hänger mycket på riggen. Ska segeltrimmet lyckas gäller givetvis att riggen står rätt. Det är den som används för att justera både bukdjup, bukplacering och twist, och som dessutom till stor del bestämmer båtens grundbalans.

Nu är det inte mastlutningen som mest påverkar båtens balans, lovgirighet och rodertryck. Storseglets form och skotning har en mycket större roll, vilket betyder att lovgirigheten från ett utseglat storsegel aldrig kan kompenseras med minskad mastlutning. Det betyder däremot inte alls att mastlutningen är något ointressant som man kan bortse ifrån.

Det har nästan aldrig hänt att vi sett en mast med för mycket bakåtlutning. En masthead rigg ska luta ungefär en mastbredd bakåt, medan en partialriggad båt ska ha cirka två till fyra mastbredders lutning vid förstagsinfästningen, ofta mer. Ingen av riggtyperna får någonsin luta framåt! Tänk på att mastlutningen måste ställas in med båten liggande utmed sin seglande vattenlinje om resultatet ska bli riktigt.

Ett annat vanligt fel är att riggen är för löst ansatt. Många tror att detta minskar lasterna på båt och rigg, men i verkligheten är det tvärt om. Chockbelastningarna när en lös rigg sträcks upp i t ex hård sjögång, frestar mycket mer på mast, vantskruvar, röstjärn och infästningar än den jämnare belastningen från en hårdare ansatt rigg. Det är däremot riktigt att släcka på akter- och backstagsspänningen när båten ligger i hamn, så att båt och rigg inte tröttas ut.

Eftersom stagen töjer sig, särskilt när de är nya, är det viktigt att kontrollera och justera fintrimmet flera gånger per säsong. Riggtrim handlar inte bara om effektivitet, det är också en fråga om säkerhet.

Mastheadrigg med raka spridare och dubbla undervant. En liknande variant förekommer med enkla undervant och babystag.

 

 

 

 

 

Partialrigg med raka spridare och enkla undervant. Denna rigg är ofta kompletterad med backstag.

 

 

 

 

 

Partialrigg med svepta spridare och enkla undervant.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Grundtrim

Målet med allt masttrim är att få masten att stå i centrum av båten och rak i sidled. I vissa fall kan man behöva starta igång mastböjen nere vid däck med klossar i mastens akterkant, men för de flesta båttyper är det viktigt att man inte alls klossar masten i däck förrän grundtrimmet är inställt. En felaktig klossning kan medföra att man aldrig får ordning på masten.

Mastlut

Börja med att bestämma mastens lutning med hjälp av förstagets längd. Hissa upp en segeltravare och en tunn stum lina till förstagsinfästningens höjd. Häng en lodtyngd i linan, och mät mastlutningen vid bommen. Master som står på däck, måste kilas om de står snett på sin fot med rätt mastlutning, annars komprimeras de lättare, med minskad förstagsspänning som följd.

Mastlutningen ska ställas in så att båten på dikt bidevind, med korrekt sytt och trimmat storsegel, seglas med en lätt lovgirighet i mellanvind.

Sidledstrim

När mastlutningen är bestämd ska masten lodas i sidled. Behåll travaren med linan vid förstagsinfästningen. Dra ut linan till en fast punkt, till exempel röstjärnen, och markera linans längd. Gör sedan samma sak på andra sidan. Kontrollera att linan går rakt, och inte tar i någonstans på vägen. Justera toppvanten tills masttoppen är centrerad. Går båten olika på olika bogar beror det nästan alltid på asymmetriska köl- och roderprofiler. Att försöka luta masten på ena eller andra hållet för att kompensera denna ojämnhet är meningslöst.

Vantspridarna utsätts för oerhörda krafter. Det är därför ytterst viktigt att kontrollera att de delar vinkeln på vantet i lika delar. På de flesta båttyper ska toppvanten vara ordentligt ansatta. Riggtypen med bakåtsvepta spridare kräver mycket hårda toppvant för att fungera. Slackar toppvanten i lä blir förstagsspänningen helt okontrollerad. Tänk på att ta lika många varv på bägge sidor så att centreringen bibehålls.

 

 

 

Spridarvinklar

Innan toppvanten tas hem måste spridarnas vinklar kontrolleras. De ska vara vinklade något uppåt, så att vinkeln till vanten är lika stor på ovansidan som på undersidan, och naturligtvis lika mycket på bägge sidor. Med rätt vinkel får man uteslutande kompressionskrafter på spridarna. Nedåtvinklade spridare kan leda till masthaveri.

För att undvika att vantskruvarna på övervanten skär, måste man avlasta dessa innan man börjar sätta an dem. Efter det att mastlutningen bestämts med förstaget, sätts akterstaget an rejält så att masten böjer ordentligt. I detta läge har vantfästena förflyttas ett antal millimeter närmare däcket, och övervanten kan sättas an hårt. Kontrollera att undervanten inte hindrar att masten böjer sig på mitten. A>B.

Undervant

Undervanten sträcks upp, de främre om det är en rigg med dubbla undervant, så att masten blir rak i sidled. För partialriggar med bakåtsvepta spridare är en tumregel att undervanten ska vara hälften så hårda som toppvanten när akterstaget är löst (lättvindsläge), och ungefär lika hårda när akterstaget är sträckt. På mastheadriggar ska de vara ungefär lika hårda som toppvanten. Det lättaste sättet att kontrollera om masten blivit rak är att titta utmed mastrännan.

När masten är centrerad ska den klossas i däck. Det är viktigt att klossningen inte tvingar masten bakåt, eftersom den då utsätts för stora påfrestningar när akterstaget är löst, klossa därför alltid akterkanten först. Tänk också på att masthålet inte alltid sitter i mitten, det är inte alls säkert att det ska vara lika mycket klossat på båda sidor.

 

 

 

 

 

Förböj

För att underlätta storsegeltrimmet, och för att masten ska stå stadigare och inte kunna böja bakåt på mitten under belastning, ett problem som är särskilt stort vid revning och på branta spinnakerbogar, ska den ställas in med en viss förböj. På genomgående master är förböjen den kurva masten tvingas till när den passerar hålet i däck. Ett längre förstag och mer klossning i akterkant ger mer förböj, och tvärt om. Riggar som står på däck justeras med hjälp av förhållandet mellan de främre och de aktre undervanten, eller med babystag.

 

 

 

 

Synkroniserad utplaning -När övre backstagen sätts an böjs masten och storseglet planas ut, samtidigt som förstaget spänns och även förseglet planas ut.

 

 

 

 

Kraftiga mastheadriggar ska bara ha en svag förböj, medan partialriggar och moderna tunna mastheadriggar ska ha betydligt mer. Det viktiga är att förböjen stämmer med storseglets mastkurva på ett sätt så att utplaning av både genuan, med hjälp av ökad förstagsspänning, och storseglet, med hjälp av ökad mastböj, sker samtidigt och lagom mycket, vid justering av backstag eller akterstag. Att uppnå detta i hamn är nästan en omöjlighet varför grundinställningen alltid blir en uppskattning som måste justeras efter segling.

 

Aktre undervant / Undre backstag

De aktre undervanten och de undre backstagen är till för att hindra mastens mitt från att röra sig för mycket framåt när man tar hem på akterstaget. Utan dessa hade man aldrig fått tillräcklig spänning på förstaget. Om mastens mitt tillåts röra sig framåt, flyttas masttoppen neråt istället för akterut vid ökad akterstagsspänning, och förstaget förblir löst. Undervanten / backstagen ska också hindra masten från att pumpa i hård sjögång.

Mellanvant

Master med dubbla spridare är utrustade med mellanvant som ger ytterligare kontroll på sidledstrimmet. Det vanligaste misstaget är att dessa spänns för hårt vid grundtrimmet. De ska bara vara ansatta för hand, och alltid så löst att de slackar i lä under segling.

 

Fioler

För att få bättre kontroll på den annars ostagade kaltoppen på partialriggade master, utrustas dessa ibland med fioler. Fiolstagen ska normalt vara ganska löst ansatta.

Fioler stagar upp en annars ostagad masttopp

Fintrim

Ska masten kunna ställas ordentligt måste den belastas under segling. Målet är fortfarande en mast som är rak i sidled, men det är för det mesta omöjligt att uppnå eftersom stag och skrov töjer sig. Man får därför sträva efter en svag, jämn böj åt lä. Att läböjen ökar ovanför förstagsinfästningen på en partialriggad båt kan man inte göra något åt, om man inte har fioler.

En svag läböj under belastning, särskilt i en ostagad masttopp, är oundviklig.

Slackar toppvanten i lä innan båten kränger ca 20 grader, måste de spännas ytterligare, särskilt på partialriggar med svepta spridare utan backstag.

För att vantskruvarnas gängor inte ska utsättas för onödigt stora påfrestningar sker allt fintrim på den mer avlastade läsidan. Kontrollera utmed mastrännan hur masten böjer. Uppskatta hur mycket justering som behövs, och ändra på läsidan. Gå över stag, och kolla igen. Ta hem eller släck lika mycket på nya lä, och eventuellt mer om det behövs. Kom bara ihåg att slå och ta lika många varv på andra sidan så att inte lodningen förstörs. Eventuella mellanvant justeras samtidigt, på samma sätt. De ska dock alltid slacka i lä.

Kontrollera också mastens böjning i långskeppsriktningen på olika bogar och med olika akterstagssträckning. Det är viktigt att masten inte kan böja på fel håll, t ex vid branta spinnakerbogar med släckt akterstag eller vid revning. Kan den, det måste förböjen trimmas om.

 

Akterstag

Akterstagets uppgift är, förutom naturligtvis att hindra masten från att falla framåt, att justera förstagsspänningen och mastböjen i längsled, och därmed seglens form. För att kunna utnyttja akterstagets trimfunktioner måste man ha det enkelt och effektivt justerbart. Med vantskruv missar man en av möjligheterna att få bättre driv i lättvind och minskad krängning och lovgirighet i hårdvind.

Backstag

På partiella racingmaster har man mer eller mindre rakt utskjutande spridare, och undervanten i linje med masten. Förstagsspänning och mastböj kontrolleras av övre och undre backstag och till viss del av akterstaget. Detta är den mest flexibla och trimbara av alla riggtyper, men också den som ställer störst krav på besättningen.

På den i Norden så vanliga partialriggen med bakåtriktade spridare och undervant, ska mastens mittparti fixeras i längsled genom att spridarna trycker det framåt och undervanten drar det bakåt. Tanken är att man ska få tillräcklig förstagsspänning med hjälp av toppvant och akterstag, och därmed kunna utnyttja partialriggens fördelar med stora storsegel och små lätthanterliga försegel, utan att använda backstag. Vill man ha riktig kontroll på förstaget, och därmed få bättre form i olika vindstyrkor och mindre påfrestningar på ett eventuellt rullsystems lager, är det ändå lämpligt att montera backstag.

Även de undre backstagen är en trimfunktion som används för att justera seglen. Hårdare undre backstag ger rakare mast och djupare storsegel, lösare ger mer mastböj och planare storsegel.

 

1. Akterstag. Kontrollerar böjen i mastens toppsektion. Påverkar i viss mån även förstagssagget på partialriggade båtar. Har samma effekt som övre backstaget på mastheadriggade båtar.
2. övre backstag. Kontrollerar förstagssagget och mastböj nedanför förstaget. Bör användas tillsammans med undre backstag.
3. Undre backstag. Motverkar/kontrollerar övre backstagets böjande effekt. Förhindrar att mastens mittsektion “pumpar” i grov havssjö.
4. Aktre undervant. Fyller samma funktion som undre backstag men går oftast ej att trimma under segling.
5. Främre undervant och Babystag. Arbetar tillsammans med undre backstag eller aktre undervant. Böjer mastens mittsektion. Babystaget kan göras trimbart under segling.
6. Förstag. Reglerar mastlutningen. Påverkar med olika sagg förseglets form i framkant.

Praktiska tips

Det är viktigt att gå igenom riggen ordentligt efter varje säsong. Det räcker oftast med en visuell inspektion för att upptäcka skador på beslag och stag, skador som, om de inte åtgärdas, kan leda till både stora kostnader och mycket obehag.

Rörliga delar som falltrissor och vantskruvar, måste rengöras och smörjas, liksom alla fall- och skothakar. Wiredelen av fallen bör torkas rena från olja, smuts och oxider, och haländarna tvättas i sötvatten. Då håller de längre, och blir dessutom betydligt trevligare att handskas med. Görs allt detta på hösten är det enklare att rigga när våren kommer. På våren är det så mycket annat som måste göras med båten att det är svårt att få tiden att räcka till. Smuts och annat elände sitter dessutom mycket hårdare fast om det fått sitta kvar hela vintern.

Förutsatt att allt detta är gjort, är det enda som behöver kontrolleras innan riggning att alla riggbultar är kvar, och att det finns nya saxsprintar. Begagnade saxsprintar är utan tvekan till större besvär än kostnaden för nya. Kontrollera också en extra gång att alla vantskruvar är vända åt samma håll. Det är besvärligt, och en källa till fel, om vantskruvarna är vända åt olika håll, eftersom man lätt glömmer hur många varv som tagits hem eller släppts innan man förstår vilket håll skruven går åt.

Glöm inte att låsa alla vantskruvar när fintrimmet är klart.

Till kapitel 1: Vindsförvaltning
Till kapitel 2: Effektivare vindförvaltning
Till kapitel 3: Trimningcykel, verktyg och effekt
Till kapitel 4: Undanvindssegling
Till kapitel 6: Växellådan
Till kapitel 7: Segelvård

Till Ordlistan

© Copyright Gransegel AB

Segeltrimskolan, del 4: Undanvindssegling

av

För många är den bästa formen av segling att en solig sommardag med lagom bris få glida iväg med fyllda undanvindssegel. För andra är undanvindssegel något stort och skrämmande som inte gärna hissas, utom i mycket lätta vindar. Men övning ger färdighet.

Vindkraft

Vid trimning av undanvindsegel är det viktigt att tänka på att vinden, förutom på platt läns, går runt seglen på samma sätt som vid bidevindsegling. Vinden tas emot vid förliket (lovartliket), böjs av runt segelplanet och släpps iväg så långt bak som möjligt utan avlösning.

Högsmal / Bred / Gennaker

 

Segeltyper

Det optimala undanvindseglet är i de flesta vindar en asymmetrisk spinnaker, det vill säga en gennaker, förutsatt att den halsas tillräckligt långt från storseglet, så att den inte störs av undertrycket på dess läsida. Ett fast eller justerbart peke är ett bra sätt att öka avståndet till storen och därmed gennakerns effektiva register. Normalt halsad (d v s utan bom) har gennakern sitt bästa register på brantare bogar, med en relativ vindriktning på mellan 80 och 135 grader.

Spinnakern seglas halsad på en bom i lovart, och kan därmed alltid komma fri från storseglet, och dessutom fås att projicera mer yta mot vinden på läns. Spinnakrar ser olika ut beroende på vilken regel de är sydda efter. I DH, och klasser där entypsregeln styrs av DH, är spinnakrarna bredare än de som sys till IMS/IOR båtar. De stora DH spinnakrarna projicerar större yta mot vinden, och är därför effektivare på öppna bogar, medan de mindre IMS/IOR spinnakrarna är att föredra på brantare bogar.

Gennaker

Gennakern halsas med en justerbar lina som bryts i ett block så långt fram på båten som möjligt och dras vidare bakåt till en vinsch, eller med en treskuren talja med cleat.

Fallet ska vara ledat i ett block i masttoppen, så att det inte kan hoppa ur falltrissan. Blocket ska helst sitta ovanför förstagsinfästningen, så att gennakern kan gippas framför förstaget.

Skoten, ett på varje sida, som på en genua, ska brytas så långt akterut som möjligt, och lovarts skotet ska dras utanför förstaget men innanför halshornslinan eller framför båda, beroende på hur du vill gippa.

Utväxlas halshornslinan klarar man sig utan vinsch även i ganska hård vind. Kom ihåg att det obelastade lovartskotet ska gå framför förstaget, annars går det inte att gippa.

Hissning

Fäst säcken i mantåget på läsidan, ca en meter från halshornsbeslaget, eller framme i pulpiten. Gennakern ska hissas i lä om genuan, så alla linor ska dras runt den. Se till att inga linor går genom mantåget eller är snodda på annat sätt. Lås halshornslinan i lagom längd och hissa. Låt gennakern fyllas med vind, är den för hårt skotad lyfter gennakern inte. Ta ner, eller rulla in genuan. Vid kappsegling hissas gennakern direkt från brunnen. Det gäller att hissa gennakern snabbt, samtidigt som halshornet dras fram. Dras halshornet fram innan gennakern hissats tillräckligt kan seglet gå i vattnet, med en häftig trålning som följd.

Halshornslina

På halvvind ska halshornet vara lågt för att ge gennakern både rund framkant och öppet akterlik. I lättvind kan gennakern seglas ännu brantare mot vinden. Halshornslinan måste då släppas upp något så att förliket twistar och seglet får en vassare framkant. Den får dock inte släckas så mycket att akterliket stänger eller gennakern börjar vandra åt lä. Då blir de krängande krafterna för stora och en vanlig genua effektivare.

När vinden kommer mer akterifrån ska halshornslinan också vara något uppsläppt. Gennakern tillåts då sträva åt lovart, och därigenom komma bort från storseglets undertryck. Halshornslinan får dock inte heller nu släckas för mycket eftersom bukcentrum, och därmed kraftvektorn, då flyttas bakåt i seglet, vilket medför att gennakern istället strävar åt lä och riskerar att sugas in i undertrycket bakom storen. Halshornslinan ska aldrig vara utsläppt mer än ca 1,5-2 meter, beroende på båtstorlek och gennakerns förlikslängd.

Skotning

Gennakern ska skotas löst så att förliket hela tiden är på gränsen att vika in. Vill den falla ihop är det oftast för att den sugs in i undertrycket på storseglets läsida. Släck på skotet, så fyller den igen. Vid segling med obemannat skot, är det snabbare att börja med att lova, tills gennakern fyller, och sedan släcka på skotet och falla av. Släck också tillfälligt på storskotet så att undertrycket minskar, luftströmmen går från förlik till akterlik i bägge seglen – en utsläppt stor läar alltså inte alls gennakern bakifrån.

Läns

På läns fungerar luftströmmen inte längre som kring en vinge, utan vinden trycker istället fram båten. Det viktiga på läns är därför att få gennakern att projicera så stor yta som möjligt mot vinden.

Gennakern ska nu föras i lovart, så att den kommer fri från storseglet, och rundas till så att den mer liknar en spinnaker. Ett högre halshorn ger mer nedåtriktad skotvinkel, och därmed mer stängt lovartslik, och ett relativt löst skot gör gennakern rundare, och därmed stabilare. Ett bättre sätt att justera skotets vinkel är att använda en sugga. Halshornet kan då föras lägre och gennakern blir lugnare. Är gennakern orolig, vilket den gärna blir vid grov sjö, räcker det oftast att sätta en lovartsgaj från halshornet, så att halshornet stabiliseras.

För att få seglen på olika sidor gippas antingen gennakern eller storseglet, beroende på vilket som är lämpligast för fortsatt segling. Är det möjligt är det naturligtvis allra enklast att gippa storen.

På läns ska gennakern seglas i lovart. Den blir då fri från undertrycket på storens läsida samtidigt som den projicerar stor yta mot vinden.

Gipp

Att gippa med en gennaker skiljer sig inte mycket från att gippa med en vanlig genua. Börja med att falla av till platt läns, och samtidigt släcka på skotet så att skothornet kommer fram tvärs förstaget. För att inte gennakern ska vara allt för livlig, och vilja trassla sig, måste halshornet föras ganska lågt. Gippa storen så snabbt som möjligt, så att gennakern inte faller ihop bakom den, och skota runt gennakern. Skothornet ska passera mellan förstaget och den övriga gennakern, så att den vänder i sig själv. Lova först upp på den nya bogen, tills gennakern står stadigt, och fall sedan av till rätt kurs om du vill segla en öppen bog. Trimma in gennakern för den nya bogen.

En Gennaker gippas enklast runt, framför förstaget.

En lättare gippteknik är att istället släppa fram gennakern, som en flagga. Detta kräver något längre skot, men risken för att friktionen blir för stor och gennakern snor sig försvinner. Gippas gennakern framför sig själv gäller det att passa det avlastade gamla läskotet, så att det inte blir överseglat.

 

Spinnaker

 
Eftersom spinnakern seglas utanför alla andra segel, ska dess kontroll-linor, det vill säga skot, gaj, fall och suggor, också träs utanför allting. Fallet ska helst vara ledat i ett block, så att det inte kan hoppa ur falltrissan, och blocket ska sitta ovanför förstagsinfästningen, så att spinnakern kan gippas framför förstaget.

Bilden: För att spinnaker-/gennakerfallet inte ska kunna hoppa ur masttrissan bryts det via ett block, om möjligt ovanför förstaget.

Skot och gaj, ska brytas så långt akterut som möjligt, och gajen ska dras utanför förstaget. Ungefär i höjd med röstjärnen ska skot och gaj brytas genom en sugga, så att spinnakerns flygande höjd kan justeras. Större båtar seglar ibland med dubbla skot. Man har då både skot och gaj på bägge sidorna. Skotet, som används i lä, ska brytas längst bak, och gajen, som alltid används i lovart och har samma funktion som suggan i lä, bryts vid röstjärnen.

Innan hissning ska säcken fästas i lä mantåg, ungefär vid röstjärnen, och bommen sättas upp i lovart med gajen kopplad. Ställ in bommen i trolig höjd, 90 grader från masten, och det är klart för hissning.

Nybörjare kan istället sätta säcken framme i pulpiten, det är lite enklare i hissningen, och en mer samtränad besättning kan med fördel, på de flesta båttyper, hissa spinnakern direkt från nedgångsluckan i sittbrunnen eller förluckan. Detta är särskilt lönsamt på bankappsegling, eftersom spinnakern då inte behöver kopplas om och packas mellan undanvindsbogarna.

Bilden: Klart för spinnakersättning. Lägg märke till att lovartsuggan är dragen i botten, medan läsuggan är lös i sättningen.

Hissning

Hissa snabbt, så att spinnakern inte hinner fyllas med vind innan den är i topp. Dra fram lovarthornet lite redan innan hissningen, och ta sedan hem resten samtidigt som spinnakern hissas. Då fyller den jämnt framifrån, utan att sno sig. Tas gajen hem för långsamt är risken för timglas stor. Det är därför det är lättare för nybörjaren att hissa framifrån pulpiten.

Låt spinnakern fylla, vill den inte ska skotet oftast släckas en eller ett par meter och gajen tas hem. Tag sedan ner, eller rulla in, genuan.

Trim

Spinnakertrimmarens variabler är bommens vinkel mot vinden, skotdraget och hornens höjd, som justeras med bommens höjd och skotets vinkel mot seglet.

Bomvinkel

Bomtrimmet går ut på att ge spinnakern rätt skotvinkel och därmed så framåtriktad kraftvektor som möjligt. Grunden för detta är att bommen ställs 90 grader mot skenbara vinden. Är bommen för långt fram kan spinnakern sugas in i undertrycket på storseglets läsida, och därför bli svår att få att stå. Kordans vinkel mot båten blir också onödigt snäv, och kraften sidoriktad. Är bommen för långt bak, blir infallsvinkeln för stor, och spinnakern måste överskotas.

Är bommen justerbar på masten ska den ställas i våg så att den utnyttjas i hela sin längd.

Hornens höjd

Hornens höjd, och därmed likens stramhet, är det som mest påverkar spinnakerns form. Grundläggande är att hornen ska vara lika höga. Bommen ställs in i önskad höjd för de förhållanden som råder, och därefter justeras lähornet till samma höjd genom att skotets vinkel ändras med hjälp av suggan, eller, på båtar med dubbelskotsystem, genom att skotdraget alterneras mellan det aktre och främre skotet. Ställs bommen högre än lähornet blir spinnakern onödigt vass i lovartsliket och stängd i lä, vilket gör kraftvektorn mer sidoriktad, det vill säga krängande.

På läns ska hornen trimmas lågt, så att spinnakern dels projicerar stor vertikal yta och dels blir rund i liken och därmed stabil.

På slör ska de ställas högre, eftersom högre horn gör spinnakern planare i både framkant och akterlik, och luftströmmen blir laminär utmed större del av seglet. Tänk dock på att med alltför hög bom blir spinnakern för plan, och därmed orolig och ineffektiv.

På riktigt branta bogar ska bommen, på högsmala spinnakrar, vara lägre än skothornet. Spinnakern blir då mer lik en gennaker, med öppnare akterlik, rund framkant och mer framåtriktad kraftvektor.

En stor, rund spinnaker måste seglas med bommen högt på branta bogar, eftersom infallsvinkeln annars blir för stor. Följden blir ett stängt segel, med en kraftvektor som pekar ganska mycket i sidled. Det är därför breda spinnakern inte lämpar sig lika bra för branta bogar.

En bra grundinställning är att trimma spinnakerns skothorn i samma höjd. 

Skotning av spinnaker

För att få kraftvektorn så framåtriktad som möjligt, ska spinnakern skotas så löst att lovartsliket är på gränsen att vika in. Detta gäller generellt för alla bogar och vindstyrkor, även om vissa undantag finns.

Lättvind

I riktigt lätt vind ska bommen föras lågt och skotet bytas mot ett lättvindsskot för att spinnakern alls ska orka lyfta. Man måste också skära mer, d v s segla högre mot vinden, för att generera fartvind och på så sätt få luftströmmen tillräckligt stark för att accelerera på läsidan och spinnakern att fylla. Att försöka segla platt läns i riktigt lätt vind brukar vara lönlöst.

Hårdvind

Hårda vindar påverkar egentligen inte spinnakertrimmet annat än på mycket öppna bogar. Bommen kan då med fördel vara lite längre fram än annars, och skotet något hårdare, för att ge en lugnare gång och minskad pendling. Spinnakern får dock inte släppas fram för mycket. Med bommen för långt fram och för hårt skot, riskerar man att få en uppskärning. Med för löst skot vandrar spinnakern åt lovart, med risk för ofrivillig gipp som följd. När båten pendlar åt lovart ska skotet alltså tas hem mer och båten styras högre mot vinden. När den kränger åt lä ska skotet istället släckas och båten styras lägre.

På branta bogar i hård vind är det viktigt att spinnakertrimmaren är beredd att släppa skotet ordentligt så att spinnakern fladdrar om trycket blir för stort och rorsman tappar roderverkan. Redan när det börjar bli tendens till broachförhållanden (broach = uppskärning åt lovart) ska först kicken och sedan storskotet släppas. Båten bär då spinnakern längre.

Observera att när vi pratar om spinnakrar är skotet alltid läskotet. Lovartskotet kallas gaj.

Broach

Vid en riktig broach ska skotet släppas helt, tills båten går att styra ner igen. Håll dock reda på änden så att skotet går att ta hem igen. När båten rest sig ska den först styras lite lågt, samtidigt som spinnakern snabbt skotas hem så att den inte fladdrar sönder. När spinnakern står är det bara att försöka komma upp på kurs igen.

Vid en ordentlig broach räcker det ibland inte att släppa skotet. Fallet måste då också släppas tills spinnakern ligger som en flagga utmed vattnet. När båten reser sig, hissas spinnakern snabbt igen, för säkerhets skull med fallet på vinsch.

Gajen i lovart får däremot aldrig släppas, eftersom det då kan bli besvärligt att resa båten igen. Skulle någon ombord få panik och släppa lovartsgajen, måste den först vinschas hem innan proceduren fortsätter som ovan. Risken är då bara att spinnakern redan fladdrat sönder.

Till kapitel 1: Vindsförvaltning
Till kapitel 2: Effektivare vindförvaltning
Till kapitel 3: Trimningcykel, verktyg och effekt
Till kapitel 5: Riggtrim
Till kapitel 6: Växellådan
Till kapitel 7: Segelvård

Till Ordlistan

© Copyright Gransegel AB