segeltrimskola

För att segeltrimmet verkligen ska leda någonstans måste man ha ett system i det, en arbetsgång, som gör att man enkelt får seglen att stämma överens med varandra och bilda den aerodynamiska enhet som gör dem effektiva.

Trimningscykel

Här följer en snabbguide, längre fram går vi in mer ingående på de olika verktygens funktion och effekt.
När man skotat hem båda seglen börjar man i följande ordning:

Börja med genuan:

1. Förstagsspänning, justerar seglets framkant, d v s anfallsvinkeln. Hårdare förstagsspänning ger vassare anfallsvinkel, d v s bättre höjd men också ökad stallningsrisk. Lösare förstagsspänning ger rundare framkant, d v s något sämre höjd men samtidigt ökad vingelmån.
2. Förliksspänning, justerar bukens placering. Hårdare spänning flyttar buken framåt och tvärtom. Justeras förlikspänningen med cunningham, öppnar dessutom akterliket vid hårdare spänning.
3. Skotpunkt, justerar effekten av ändrat skotdrag. Bakåtflyttad skotpunkt ger seglet planare nederdel och ökad twist, d v s svagare sidoriktad kraft i nederdelen och mer framåtriktad kraft i toppen.
4. Skotdrag, justerar bukmängden och därmed kraftuttagets storlek och riktning. Hårdare skot ger mindre fart men bättre höjd, lösare skot ger mer fart men mindre höjd.

Fortsätt därefter med storen:

1. Skotdrag justerar, tillsammans med skotvagnen, skotvinkel och twist.
2. Skotvagnen, justerar, tillsammans med skotet, skotvinkel och twist. Lägre skotvagn ger större skotvinkel, d v s mer framåtriktad kraft och mindre rodertryck, men också sämre höjd.
3. Mastböj, justerar djupet från mitten av seglet och uppåt. Mer mastböj planar ut seglets mittersta och övre del, d v s minskad krängning, men också mindre kraft.
4. Uthal, justerar djupet i nederdelen. Sträckt uthal ger planare nederdel och därmed mindre sidoriktad kraft och mindre rodertryck, men, också här, mindre kraft.
5. Cunningham, justerar förliksspänningen och därmed bukens placering. Hårdare cunningham flyttar buken framåt och planar ut och öppnar seglets aktre del, dvs mindre sidoriktad kraft.

 

Förstagsspänning och sagg

Sagg är den inbuktning som förstaget gör under belastning. Sagget påverkar förseglens form så, att mycket sagg ger rund framkant och stor buk, och lite sagg ger vass framkant och liten buk.

Sagget justeras med akterstag eller backstag. Det är ingen mening med att försöka justera ett för stort sagg genom att ta hem på en eventuell vantskruv i förstaget, det böjer bara masten på fel håll eller ändrar mastlutningen.

I riktigt lätt vind krävs en vass framkant tillsammans med en öppen skotvinkel, för att luftströmmen ska orka följa seglets läsida utan avlösning. När vinden ökar ska förstagsspänningen vara lösare för att ge ett bukigare segel, särskilt i gropigare sjö. Vinden orkar nu böjas av mer utan avlösning, och maximal kraft kan utvinnas. Efterhand som vinden ökar, ska sagget sedan minskas igen. I hård vind eftersträvas åter en planare profil, eftersom de sidoriktade krafterna inte längre kan kompenseras av besättning och köl.

Naturligtvis är det så, att ju större vindregister ett försegel ska gå i, desto större blir justeringen av förstagssagget. Har man flera olika försegel, som sytts speciellt för begränsade vindregister, är de ju redan designade med rätt framkant och bukdjup.

 

Fallspänning

Fallspänningen påverkar positionen av maxdjupet på genuan. I lätt vind ska fallspänningen vara lös, i riktigt lätt så löst att seglet rynkar sig svagt. Med lös fallspänning hamnar buken långt bak, och seglets framkant blir vass. Efterhand som vinden ökar ska fallet sträckas upp hårdare, så att buken flyttar fram till sin designade placering. På segel av sämre kvalitet kan ökad fallspänning åtminstone bibehålla bukplaceringen när vinden ökar. När formen på seglet inte längre kan kontrolleras med fallspänningen är det dags att byta till ett mindre, eller ett av bättre kvalitet.

 

övre bilden visar ett segel med bra form, ser seglet ut som på undre bilden trots hård fallspänning är det dags att bytas ut!

 

 

 

 

 

 

 

En bieffekt av ökad fallspänning är att även akterliket sträcks och skothornet lyfts upp från däck, vilket med bibehållen skotning stänger akterliket så att skotpunkten måste justeras bakåt. Vissa båtar har ett cunninghamsystem även för förseglen. På så sätt kan man justera förliksspänningen utan att akterliket stänger.

Det kan här vara på sin plats med en varning: När man seglat med lösa akter- eller backstag och fall, är det viktigt att man först spänner riggen och sedan fallet. Börjar man med fallet riskerar man att seglet blir för hårt hissat när man sträcker upp riggen. Många har på det sättet, utan att dra särskilt hårt i fallet, hissat sönder sina försegel, t ex på väg ut ur hamnen eller efter en undanvind då man med lös rigg hissat så att seglet sett lagom sträckt ut. En markering på fallet är ett enkelt sätt att undvika detta.

Anfallsvinkel

Ett löst förstag och/eller hård fallspänning ger alltså en rund framkant på genuan. Höjdtagningen blir något sämre, men seglet tål en vingligare framfart utan att stalla. Detta är ett lämpligt trim i hög sjö och när man har autopiloten eller en ovan hand vid rodret.

Definitionen på anfallsvinkeln är vinkeln mellan seglets infallsvinkel (=förlikets rundhet) och seglets korda på den aktuella höjden från däck

Vid sträckt förstag och/eller lös fallspänning blir framkanten på genuan vassare, vilket förbättrar höjdtagningsförmågan men också minskar kraften och ökar stallningsrisken. Det är viktigt att tänka på att fart ger höjd genom köl och roderprofilerna. Att peka högt med laminära telltales, men få för lite kraft och alltså segla långsamt, gör inte att man kommer högt. En väldigt vass framkant kräver en skicklig rorsman och ganska smult vatten. Slarvar man med styrningen känns båten kraftlös, det går inte att falla av och hämta fart. Jämför med femmans växel i bilen – hög toppfart, men dålig acceleration.

Skotpunkt

Med skotpunkt menas placeringen av det block som skotet bryts genom på sin väg från skothornet. Oftast kan skotpunkten bara justeras i långskeppsled, medan placeringen i sidled är fast. Skotpunktens placering i långskeppsled balanserar spänningen mellan akter- & underlik, och påverkar därmed twisten i toppen och bukdjupet i botten av seglet. Skotets förlängning ska, som en grundinställning, träffa en punkt strax under förlikets mitt.

Förlängningen på skotet ska träffa förliket strax undermitten när skotvinkeln på en genua är riktig

Moderna segel med plan nederdel ska i mycket lätt vind ställas med skotpunkten långt fram. Kombinationen med framflyttad skotpunkt och löst skotdrag ger en öppnare skotvinkel med lagom mycket twist. Den öppnare skotvinkeln gör att luftströmmen inte avlänkas mer än den klarar av. En förutsättning för detta trim är att genuans nederdel inte har för mycket form insydd. En gammal bukig genua måste istället seglas med skotpunkten längre akter ut i lättvind. Annars blir den alltför djup och den svaga luftströmmen orkar inte med.

När vinden ökar ska skotpunkten flyttas till grundinställningen. Är genuan riktigt sydd ska underliket då träffa röstjärnet samtidigt som akterliket passerar intill, eller strax utanför spridaren. Seglet ska passa bra runt riggen och akterliket får inte sagga iväg i mitten.

I hård vind blir båten mer och mer lovgirig i takt med att krängningen ökar. Skotpunkten flyttas då akterut så att toppen twistas och nederdelen planas ut. Kraftuttaget blir mindre, men i gengäld mycket mer framåtriktat.

 

 

Det första en segelmakare kontrollerar på en genua när han skotar hem den mot riggen, är att underliket träffar röstjärnet samtidigt som akterliket går mot spridaren. Seglet ska passa bra runt riggen och akterliket får inte sagga iväg i mitten. I hård vind flyttas skotpunkten akterut, varvid akterliket öppnar, mest i toppen.

 

 

 

 

 

Skotdrag

Skotdraget är nära förknippad med skotpunkten, och all justering sker nästan simultant. Varje gång genuaskotet slackas flyttas skothornet föröver, följaktligen ska även skotpunkten justeras föröver. När skotpunkten flyttas bakåt ska skotdraget öka för att rätt resultat ska nås. Genuans avstånd till spridarnockarna är den referens som är lättast att arbeta efter. Avståndet till spridarnockarna ska vara i stort sätt konstant när man kryssar. I lätt- och hårdvind lite längre ifrån och i mellanvind nästan helt intill. Det betyder att man på en töjlig genua är tvungen att skota i byarna, då akterliket fjädrar ut för mycket, och släppa när det mojnar, eftersom akterliket annars åker in i spridaren.

I krabb sjö är det av största vikt att inte skota för hårt, då stallningsrisken annars är stor varje gång man faller av efter en våg

 

Fock

Skillnaden i segeltrim vid segling med fock och genua, ligger framförallt hos storseglet. Storen ska trimmas lite djupare och frambukigare än när den fungerar tillsammans med en genua. Den kan dessutom ha vagnen längre ner, och därmed öppnare skotvinkel och mer framåtriktad kraft. 

Focken i sig själv trimmas på i stort sätt samma sätt som genuor, med den skillnaden att den mindre överlappen gör att focken ska skotas längre in för att spalten ska bli lika stor. Skotskenan bör sitta på ca 7-9 grader, vilket ofta innebär att den ska placeras på rufftaket, och selftackerfockar måste ha justerbar travarinställning, så att de på bidevind kan ha en skotvinkel mycket närmre båtens centrumlinje än skenans yttersta punkt.

Förhållandet till spridarnockarna blir annorlunda med focken än med genuan. I lätt- och, framförallt, mellanvind ska fockens akterlik vara innanför spridarnockarna. Bara i riktigt hård vind twistas den så mycket att seglets förlängning pekar utanför spridarna. Tejpar på spridarna, med ca fem centimeters mellanrum från nockarna, är ett enkelt hjälpmedel för att snabbt hitta rätt inställning.

För att ge samma spalt ska focken skotas närmre båtenscentrumlinje än genuan.

Rullgenua

Rullgenuan trimmas som alla andra försegel. Fallspänningen kan man inte påverka när seglet är delvis inrullat, men förstagsagg, skotpunkt och skotdrag fungerar på samma sätt. Ofta är de grader som skotvinkeln ändras vid inrullning ganska lagom för att öppna rullgenuans akterlik så mycket som det är önskvärt för den hårdare vinden, men en viss justering måste naturligtvis till.

Revning och inrullning

En riktigt sydd rullgenua har revförstärkningar, som tillåter att man seglar med en del av genuan inrullad utan att duken utsätts för onödiga belastningar. Det sliter mer på seglet när man seglar med genuan inrullad förbi förstärkningarna en längre tid.

Inrullningen blir bäst om skotet inte släpps mer än vad som är nödvändigt för att avlasta rullsystemets lager. Med ett rullsystem av hög kvalitet räcker det om genuan, på bidevind, släpps ut så att den ligger mot mantåget. Är rullsystemet av enklare kvalitet måste dock skotet släppas nästan helt för att lagren ska klara påfrestningarna. Inrullningen blir jämnare och rynkfriare, och segelformen därmed bättre, ju mindre seglet fladdrar under revningen, och om underliket inte lyfts upp av mantåget.

När rullgenuan seglats revad bör den först rullas ut helt, innan den rullas in för förvaring. Under segling blir inrullningen hård av vindens och skotets drag. Lämnas seglet så hårt inrullat sätts eventuella rynkor i press, och fukt mellan lagren stängs in extra mycket.

Det är också lämpligt att släcka något på fallet innan inrullning, särskilt om det varit hårt sträckt under segling.

Vid revning ? lova upp mot vinden för att minska trycket i seglet. Släpps skotet så mycket att kjolen trycks upp av mantåget skapas onödiga rynkor som bör undvikas vid inrullning.

Storsegel

När genuan är inställd fortsätter man med storseglet. Även här är det seglets skotvinkel, twist, djup och bukplacering man arbetar med, men verktygen är annorlunda, och på många sätt mer flexibla. Genua- trimmet koncentreras framförallt till seglets framkant. I storseglet är det däremot främst de aktre partierna som ska uppmärksammas, det är också där de viktigaste kontrollverktygen, telltalesen, sitter.

De flesta båttyper har flera olika försegel, som vart och ett sytts för ett speciellt, begränsat register, att välja mellan. Storseglet däremot, måste kunna användas i alla vindstyrkor och på alla bogar, något som ställer höga krav både på trimbarhet och på formstabilitet.

Definitionen på seglets tvådimensionella form är: Bukdjup (A) i % av kordans längd (C) och bukplacering (B) i % av kordans längd från förliket 

 

Skotdrag

Skotdraget, som justerar skotvinkeln i både seglets nedre och övre del, ska ställas in olika beroende på vilken effekt som eftersträvas. För maximal båtfart ska skotet vara så löst, att översta akterlikstelltalesen står ut hela tiden. Prioriteras istället maximal höjdtagning, ska skotet vara hårdare, så att topptellern sugs in i lä av storen ungefär halva tiden och står rakt ut halva. Hårdare skotdrag än så ger inte mer höjd, det bara bromsar.

Skotvinklarna i seglets övriga delar styrs av formen på seglet. När seglet är trimmat runt, för stort kraftutag, måste också skotvinkeln vara stor så att kraften blir framåtriktad, ett trim för hög fart. När seglet är plant kan skotdraget vara hårdare, och storen därmed ge mer höjd utan att bromsa. Fortfarande är det telltalesen som talar om hur mycket skot seglet tål, de nedre telltalesen får aldrig sugas in i lä bakom storen.

Om skotvinklarna i seglets olika delar inte harmonierar med varandra, så att nederdelen måste skotas för långt ut för att toppen ska öppna, med ökat inslag som följd, eller om toppen öppnar när nederdelen stänger, måste skotvagnen ändras.

Skotvagn

Precis som genuans skotdrag och skotpunkt, är storseglets skotdrag och skotvagnens läge nära förknippade med varandra. Skotvagnen justeras nästan aldrig utan att även skotdraget ändras. Med hög skotvagn ska skotdraget vara lösare, och med låg hårdare.

Högre skotvagn ger större vinkel på skotet, och därmed mer twist.

Med vagnen längre ner mot lä drar skotet bommen mer rakt ner och akterliket blir stängt. Det är ett trim som passar när stor skotvinkel, och därmed mycket framåtdrivande kraft, i seglets nedre del önskas, utan att toppen för den skull övertwistar och ger bort kraft.

Det vanligaste grundtrimmet för bidevind är med vagnen i mitten, och ganska mycket twist. Med långt skot, det vill säga hög bom, blir vinkeländringen mindre när vagnen justeras. På båtar med hög bom är det därför inte ovanligt att vagnen ska vara, till och med ganska långt, upp i lovart.

På partialriggade båtar med stora storsegel ska vagnen ofta släppas ner under mitten redan i mellanvind, åtminstone om det går lite sjö. Det är krängning, rodertryck och logg som bäst talar om när trimmet är rätt. Vagnen får dock inte släppas ner så långt att VMG blir lidande, det går ju alltid att få båten att gå fortare om ingen hänsyn ska tas till höjdtagningen. Vinklarna till konkurrenternas båtar är det enklaste och tydligaste medlet för att kolla höjden. Finns inga båtar i närheten kan ett vindinstrument eller en enkel windex vara till hjälp.

Vid segling med fock kan vagnen också vara längre ner. Det mindre överlappet gör att focken kan skotas långt in, och därför inte behöver lika mycket hjälp från storen med att, för höjden skull, ändra vindens infallsvinkel som en genua. Storen kan då seglas rundare med öppnare skotvinkel, och därmed ge mer framåtdrivande kraft.

1. Travaren högt upp i lovart, löst skot.
2. Travaren i centrum, relativt hårt skot.
3. Travaren i centrum, löst skot.
4. Travaren i lä, hårt skot.

 

Mastböj

Mastböjen kontrollerar bukdjupet i storen, framförallt från mitten och uppåt. När masten böjer blir avståndet mellan mastlik och akterlik längre. Med samma dukmängd blir det då mindre överskottsduk som kan bukta ut åt lä, seglet blir planare, bukcentrum flyttas akterut och spalten blir öppnare.

 

Olika master tål att böjas olika mycket, men man behöver i normala fall aldrig vara rädd för att knäcka en oskadad mast med akterstaget. Det går naturligtvis att göra, men mastbrott har oftast helt andra orsaker.

Mastböjen justeras med akterstag och backstag. På partialriggar med backstag är det de som tas hem först, de används ju också för att sträcka upp förstaget. Akterstaget används då bara i riktigt hård vind och på halvind, och då för att så gott som helt twista bort toppen. På mastheadriggar har akterstaget samma funktion som backstaget på en partialrigg, och även partialriggar utan backstag får förlita sig på akterstaget, även om det, när det tas hem mycket, kan få motsatt effekt på förstaget. Storsegel i moderna, stumma material, böjer också masten med skotdraget. Detta innebär att de planas ut automatiskt när de skotas hem i ökande vind.

Med ökad mastböj minskar bukdjupet. Streckad linje visar att bukdjupet ökar när masten är rak. Mastböj mäts med storfallet till skärningspunkten mellan mast och bom.

De undre backstagen, eller justerbara löpande undervant, används för att hämma böjens nedre del. Vissa masthead båtar har också justerbara inre förstag, eller babystag, som istället ökar böjen i mastens nedre del. Naturligtvis är det så, att ju fler justeringsmöjligheter det finns, desto bättre blir kontrollen på storseglet.

Ett planare storsegel ger mindre krängning, men också mindre framåtdrivande kraft. Ju närmare båtens centrumlinje storen skotas, desto planare ska den vara. Som vanligt är det telltalesen som är den bästa hjälpen för att bestämma hur trimmet ska vara. Storseglet ska inte planas ut för mycket bara för att det är inslag i framkanten, det är de aktre delarna, höjdrodret, som är viktigast.

Är masten för rak sugs de mittersta telltalesen på akterliket in bakom seglet, eftersom det är för bukigt och luftströmmen inte klarar av att följa dess profil. När akterstaget eller backstaget är hemtaget för att sträcka upp förstaget, kan mastböjen istället bli för stor, så att seglet känns “fattigt”. Det är då de undre backstagen tas hem så att seglet ger mer kraft.

I riktigt lätt vind ska backstagen på en partialrigg släppas helt, och masten hängas i akterstaget. Storseglet får då en plan, öppen profil med vass framkant.

I hård vind ska akterstaget sträckas upp så att seglet twistar ordentligt, först med mycket framåtdrivande kraft i toppen, och sedan, i riktigt hård vind, så mycket att krafterna i toppen helt försvinner. Som alltid i hårdare vin är det lutning och rodertryck, och loggen, som ska bestämma trimmet.

När masten böjer mer än det finns duk till, uppstår veck som strålar från skothornet mot förlikets mitt. Dessa överböjningsrynkor tas bort med hårdare cunningham, om bukmängden är lagom, eller med hårdare under backstag, dvs minskad mastböj, om förhållandena tillåter ett djupar segel.

Överböjnigsrynkor bildas när masten böjer mer än den mastböj seglet är sytt för. Dessa rynkor kan oftast tas bort med Cunningham.

 

Uthal

Uthalet kontrollerar djupet i storseglets nedre del. På kryss i lättare vind ska uthalet vara insläppt och seglet rundare. Efterhand som vinden ökar ska uthalet sedan sträckas. Särskilt när förhållandena tillåter en hårt skotad stor, och stabil, hög höjdtagning, är det viktigt att uthalet är ordentligt sträckt, så att aktre nederdelen på storen inte stänger. Observera att med ordentligt sträckt menas att seglet är helt plant längst ner, och att överslottsduken ligger som en räffla utmed bommen. Bomuthalet är alltså inte ordentligt sträckt bara för att det börjar ta emot lite.

När uthalet sätts an och storseglets fot ligger i räfflor längs bommen är uthalet maximalt hemtaget. Räfflor eller veck utefter bommen är endast kosmetiska och påverkar inte prestandan.

 

 

Seglar man i grov sjö, med vingligare gång och större kraftbehov, ska storen däremot fortfarande vara rund i nederdelen. För att akterliket inte ska stänga måste skotvinkeln då också vara större, ett trim som inte tillåter att båten seglas lika högt mot vinden. I dessa förhållanden är det dock av yttersta vikt att ha fart och acceleration i båten, för precis som med genuans framkant gäller att fart ger höjd. 

På undanvind släpper man på uthalet så mycket det går utan att förlora projicerad yta. Seglet får då en rund profil som utvinner mycket kraft ur vinden. Samtidigt vecklar kjolen ut sig och projicerar extra yta under bommen.

Förliksspänning/cunningham

Ett storsegel ska bara hissas så hårt att rynkorna i förliket precis försvinner, och i riktigt lätt vind och på undanvind ännu lösare. Är seglet riktigt sytt, försvinner rynkorna samtidigt som toppen når mätmärket. Förliksspänningen, och därmed bukens placering, justeras istället med hjälp av cunningham.

Cunningham är ett hål eller ett block som sitter en bit ovanför halshornet. När cunninghamhålet dras neråt sträcks förliket, och buken flyttas framåt, samtidigt som seglets aktre del rätas ut. Med sträckt cunningham blir seglet därför öppnare med bibehållen skotning. Med stumma material och mjuka master, har cunningham också den effekten att masten böjer vid ökad spänning, seglet blir då också planare.

Vissa äldre riggar har ett bomnedhal istället för cunningham. Bomnedhalet kräver mycket mer kraft för att justeras, bommens tryck mot masten gör det nästan omöjligt att trimma under belastning, och dessutom ändras kickens och skotets inställning samtidigt.

Utan belastning i segelduken bildas ett veck längs mastliket när cunningham sträcks.

Det är viktigt att cunningham drar något framåt, annars kan travarna eller liklinan ryckas ur seglet. En utväxlad cunningham är alltid lättare att justera.

På ett riktigt sytt storsegel ligger buken i grundinställningen strax framför seglets mitt. Det är sedan många faktorer som påverkar bukplaceringen under segling. Vindstyrkan, i kombination med duktöjning är en. Mastböjen en annan. Cunningham används framförallt för att kompensera dessa faktorer, och flytta tillbaks bukcentrum till dess ursprungliga plats.

Problemet med att buken flyttar bakåt under belastning är störst på crosscut- skurna segel i dacron, särskilt när de blir gamla. Cunningham har den egenheten att den har störst effekt på sådana segel. Att ursäkta frånvaron av cunninghamsystem med att seglet ändå är så dåligt, håller alltså inte. Ju töjligare segel, desto större behov av cunningham.

Kick

Kicken används för att kontrollera storseglets twist, framförallt på öppnare bogar, när skotvinkeln är så bred att bommen är utanför storskotskenan. Telltalesen i toppen indikerar om seglet är för stängt eller för öppet. På brantare bogar ska de hela tiden stå rakt bakåt, medan de på läns och öppen slör ska vara precis på gränsen att vika in. När rodertrycket blir för stort ska kicken släpas så mycket att man får balans på båten. Man ska alltid, i möjligaste mån, undvika att bromsa med rodret.

På hårda undanvindar med spinnaker och uppskärningstendenser är kicken det första som ska släppas. På plattläns ska kicken däremot vara ansatt även i hård vind. Den stängda storen hjälper då till att motverka spinnakerns dragning åt lovart, och pendlingen minskar.

I hårdare vind med hög sjö, och därför vingligare gång, används kicken även på bidevind. I sådana förhållanden måste det göras en avvägning, så att det finns tillräckligt mycket framåtriktad kraft för att effektivt ta båten över sjöarna, utan att för mycket av höjdtagnigen går förlorad.

Med hårt ansatt kick blir effekten att seglet i vågdalarna där vinden minskar, tar tillvara kraften och ger bra höjd. När man kommer upp på vågtopparna, eller faller av för att hämta mer framåtdrivande kraft, blir effekten av kickens töjning, bommens böj och skotets vinkel att toppen öppnar automatiskt och de krängande krafterna minskar. På det sättet slipper man hela tiden justera akterstaget, riggen sköter trimmet själv.

Vid kickskotning ska vagnen först släppas ned i lä och skotet tas hem max. Bommen är då nedskotad, och det är lätt att ta hem kicken. Vagnen ska sedan upp till mitten igen och skotet sakta släppas tills lutning, rodertryck och logg säger att det är bra.

 

 

Snörp

Akter- och underliken är försedda med snörplinor, som sträcks upp för att ta bort det fladder som, framförallt i hårdvind, brukar uppkomma i liken. Det är bra att komma ihåg att släppa snörpen igen efter avslutad segling. Dels, och framförallt, för att seglet inte mår bra av att förvaras med små skarpa veck i liket, vilket det blir när draget försvinner men snörplinan fortfarande är sträckt, och dels för att formen i akterliket inte blir så vacker om det vid nästa seglingstillfälle är betydligt lättare vind och snörpen fortfarande är satt för hårdvind.

Det fladder som stoppas med snörpen är det snabba fladdret i akterlikets yttersta 5-10 cm. Fladdrar en större del av förseglet är det antingen skotpunkten som ska flyttas fram, eller seglet som är slut.

Hårdvindsegling

När vinden ökar, och storens hårdvindstrim med plant och uttwistat segel inte räcker för att minska krängningen och lovgirigheten, är det dags att byta till ett mindre försegel. Med en stor överlappande genua blir spalten trång och storseglet måste skotas hårt med för lite framåtvinklad kraft och stallningsrisk som följd. Med mindre överlapp kan vagnen vara längre ner, och storen följaktligen ge mer framåtdrivande kraft och bättre driv genom sjöarna.

När kraften trots minskade försegel är för stor, och man inte har alltför långt kvar till sitt mål, börjar man med att böja masten så mycket att bara seglets nedre aktre hörn drar. Toppen står lugnt och böljar om seglet är försett med riktiga lattor. Först när inte ens detta hjälper är det dags att reva.

Revning

Det viktigaste vid revning är att börja med halshornet. Tas skothornet hem först riskerar man att travare eller förlikslina rycks ur seglet. Samma sak, fast tvärtom, gäller naturligtvis när revet slås ur. Börja med att släppa eventuella revgångar (Linorna inne i seglet, mellan hals- och skothornsrev) Släpp sedan skothornet först och halshornet sist.

Reva så här:

1. Gå upp i vind och släck på skotet så att seglet luftas ur. Släck också på kicken om den är satt.
2. Släck på fallet samtidigt som halshornet dras ner och krokas fast, eller halsrevlinan fästs, om det är ett linsystem.
3. Sträck fallet.
4. Sträck akterliket med aktre revlinan.
5. Fall av, skota hem och segla vidare.

Ska överskottsduken bindas upp, är det viktigt att det görs med tunna linor. Skulle aktre revlinan lossna, eller om uppbindningen glöms bort när revet slås ut, är det bättre att linorna går av än att seglet gör det.

Bästa sättet att fästa skothornsrevlinan är med en knop runt bommen. På det sättet riskeras aldrig att revlinan hamnar fel i förhållande till revet.

öppna bogar

På öppna bogar, när höjdtagning inte längre är ett mål, ska all kraft vara så stor och framåtriktad som möjligt. Skotvinklarna ska därför vara stora, utan att twisten för den skull blir så stor att kraft går förlorad. Seglen ska också trimmas djupare och rundare efterhand som vinden öppnar.

Allting ska således ställas lösare. Bomuthal, skot, fallspänning, akterstag och backstag, allt ska släckas för att ge runda profiler och mycket kraft. Det är bara kicken som ska sträckas hårdare.

Genuans skotpunkt ska flyttas fram, och storsegel vagnen ner i lä. När vinden öppnar riktigt mycket kan genuans skotpunkt också börja suggas ut mot lä. Detta får dock inte göras för tidigt, eftersom spalten mellan stor och genua då blir alltför ojämn. Luftströmmen går fortfarande från genuans framkant till storens akterkant, med båda seglen som en enda profil.

Till kapitel 1: Vindsförvaltning
Till kapitel 2: Effektivare vindförvaltning
Till kapitel 4: Undanvindssegling
Till kapitel 5: Riggtrim
Till kapitel 6: Växellådan
Till kapitel 7: Segelvård

Till Ordlistan

© Copyright Gransegel AB