Nej, den har inte ståhöjd i ruffen, pentry, värmare, radar eller elvinschar heller för den delen. Det är själva poängen.
Lite Boat XP var namnet.
Den har segel och åror. Dessutom finns det en liten ruff att sova i.
Men det är också allt och på så sätt slipper man allt onödigt som lätt stjäl uppmärksamheten från själva naturupplevelsen.
Det är Lite Boat XP i sin sköna enkelhet.
Pris cirka 250 000 kr.
Det finns förstås ännu mer extrema roddbåtar för tävlingsbruk. Men för att vara en roddbåt för kustnära äventyr samt långfärdsrodd så är Row Scull något alldeles extra.
Till finesserna hör bland annat vattentät stuv under fördäcket för tält och packning. Som sig bör har den också rullsäte och självläns. Tack vare språnget lär den dessutom gå föredömligt torrt även på upprört vatten.
Tack vare rullsätet så är det benen som står för den mesta kraften i årtagen.
Row Scull mäter 4,68 x 1,16 m och väger strax under 20 kilo. Lastkapaciteten är på hela 220 kilo.
Pris från 55 000 kr.
Hur känns det i kroppen efter att ha rott 67,2 (land)mil från Stockholm till ryska gränsen?
– Jag känner mig starkare nu än någonsin. Har haft problem med ryggen tidigare men nu är det borta. Rodd är väldigt bra när man ska träna upp musklerna i ryggen. Sedan är händerna väldigt slitna och det kommer ta upp till tre veckor innan de repar sig. Men det är okej.
Vad var det mest njutbara som hände under resan?
– Det var hela naturupplevelsen. Skärgården mellan Åland och Finland är helt fantastisk. Det är så glest mellan båtarna och naturen är praktfull. Jag hade nästan daglig kontakt med säl, havsörn och tordmule.
Några farligheter?
Det kunde bli dramatiskt ibland när det blåste hårt. Speciellt en dag när jag befann mig precis innan Finska viken. Det blåste nordligt riktigt hårt och jag var nära att driva ut till havs. Jag spanade in tre öar lite längre ut som jag tänkte att jag skulle kunna rädda mig till om det skulle behövas. Men jag klarade det ändå med nöd och näppe.
Du sade när vi talades vid i våras att du kanske skulle ro hela vägen hem igen om det gick någorlunda smärtfritt på vägen dit. Hur blir det med det?
– Jag hade bestämt att jag skulle paddla hem igen om jag klarade resan dit på 22 dagar. Men det tog 25 dagar så då fick det vara. Jag vill vara hemma till frugans första semesterdag.
Förra året paddlade du hela Norges atlantkust. Vad är det som driver dig till sådana strapatser?
– Det finns inget bättre än att vara ensam i naturen en längre stund. Den ultimata friheten finner man i friluftslivet.
Har du något nytt äventyr i sikte?
– Ja, jag har planer men inget är spikat. Det är fyra alternativ. Ett äventyr handlar om jakt och fiske. Det andra gäller kanot. Det tredje handlar om cykel och det fjärde är ett familjeäventyr. Mer vill jag inte säga ännu.
I sin önskan att uppmärksamma saknaden av ett forskningsfartyg i Östersjön ror Oskar Kihlborg från Sverige till Finland. Hittills har han noterat en maxfart på åtta knop, nästan blivit ormbiten, hälsat på örnar, sälar och Ålands snällaste handelsman.
– Igår nådde jag en ö som heter Seglingen i den åländska skärgården. Det var regnigt och blåsigt och jag var frusen. Skärgården är ganska öde den här tiden på året och jag var ensam i den lilla hamnen. På en anslagstavla hittade jag numret till en lokal handelsbod, berättar Oskar Kihlborg när jag når honom på telefon under onsdagskvällen.
Han fortsätter:
– En man svarade på snärtig åländska:
– Tjena, Nalle här…
– Jo, jag har rott från Stockholm till Seglinge och undrar om det finns en bastu i närheten?
En timmes rodd senare anlände Oskar till Kumlinge där en bastu väntade på honom. Eller ja, två faktiskt. En kvinnlig stugägare hade också fått nys om att roddaren som dagen innan prytt omslaget på Nya Ålands tidningen var i faggorna och hon hade genast satt på bastun. Hon insisterade på att han skulle bruka hennes och inte handelsmannens.
Oskar kontrollerade väderrapporten, “risk för 25 m/s i byarna närmsta dagarna”. Han må vara en gnutta galen men ger sig inte ut på givet självmordsuppdrag. Rastlösheten började snabbt krypa sig på.
Räddningen blev handelsman Björn “Nalle” Krogell. Han ägnar följande morgon fyra timmar till att visa Oskar allt som ön och dess 300 bofasta har att erbjuda.
– När man är ute på sådana här mysiga äventyr på tidiga hösten träffar man så många trevliga människor. “Nalle” är i särklass, han borde bli turistchef för Åland. Men till och med på ön Lågskär, mitt ute i ingenstans, träffade jag folk, en ornitolog som bjöd på middag i sin lilla båt.
Men det verkar ändå vara de naturnära upplevelserna som Oskar är mest exalterad över.
– Rodden har varit fantastisk med mycket medvind och framför allt lätta vindar. Visst har jag lite blåsor i händerna men det här sättet att färdas på är fantastiskt, bättre än paddling. Man är lika tyst men otroligt mycket mer effektiv eftersom man kan använda hela kroppen. På Ålands hav hade jag en toppnotering på 8,1 knops fart när jag fick skjuts av en våg. Längsta etappen i ett sträck hittills har varit 18 sjömil.
På delmålet Lågskär stannade Oskar i två dygn för att vänta på rätt väder. En riktig ormö, visade det sig. När han anlände satt han sig stilla ned på en klippa för att läsa av sin GPS. Han drog upp knäna och lutade sig fram. Plöstligt märker han att en stor tjock huggorm ringlar fram mellan hans stjärt och fötter. Det var den första av de 12 huggormarna han skulle stöta på närmaste dygnet.
Just nu härjar höstvinden och Oskar sitter frustrerat fast på Kumlingen. Tiden för att hinna angöra Åbo tillsammans med Briggen Tre Kronor den 19:e september rinner ut.
– Det är enormt frustrerande men jag ger mig inte ut på några dumheter i den hårda vinden. Jag har enorm respekt för Östersjön. Jag har haft kompisar som seglat runt jorden i små båtar men som sedan omkommit på Östersjön när de kommit hem. Mojnar vinden snart hinner jag. I extremfall kan jag hinna till mål på två dygn, avslutar han.
Foto av Niclas Grunér. Oskar Kihlborg lämnar Lågskär.
Söderarms fyr.
Oskar Kihlborg med Lågskärs fyr i bakgrunden.