I tider då shorthanded är mer i ropet än någonsin är förstås också nya snabba och lätthanterliga J/99 helt rätt. Se inslaget!
| J/99 | |
| Längd ö a: | 9,97 m |
| Bredd: | 3,40 m |
| Djupgående: | 1,99 m |
| Vikt: | 3 800 kg |
| Motorstyrka: | 19 hk |
| Mer info: | jboats.com |
Som om inte en seger i den stentuffa SRS-klassen för andra året i rad vore nog så lyckades Jimmy Hellberg i år knipa segern med bara honom själv och kompisen Joakim Rodebäck med ombord.
Det är första gången som en båt i klassen ”double handed” också lyckas vinna SRS-klassen.
– Vi känner båten och dess hemligheter utan och innan. Vi kom fort loss i starten och hade sedan fri vind genom hela skärgården. Det gjorde att vi kunde planera alla segelbyten hela vägen utl, säger Jimmy.
Han fortsätter:
– Sedan har vi haft mycket tur med vindvriden. Nästa gång kan det bli tvärtom. Det är det som gör seglingen så speciel.
Den klassiska kappseglingen runt Gotland har sällan gått så snabbt. Vindarna har varit oerhört gynnsamma och friska vilket har gjort att båtarna blåst runt Gotland på rekordtid.
Några misstag längs banan?
– Vi missade ett vindvrid vid Hoburgen och tappade en aning – ett par minuter eller så. Och så är det en utmaning att segla double handed för att man inte alltid orkar eller förmår göra de segelbyten man vill i alla lägen. Vid ett tillfälle inne i skärgården borde vi ha haft A2:an istället för A3:an till exempel. Sedan är det svårt att veta om man ska prioritera att äta eller sova när man kommer ner i ruffen. Vi hade behövt få i oss mer mat under racet. Men annars inga misstag att tala om.
Jimmy Hellberg är en av Sveriges absolut mest aktiva amatörkappseglare. Han seglar nog faktiskt mer än många som lever på ssin segling. Han meckar säkerligen också minst lika mycket som han seglar. Varje år förbättrar han sin B&R 38 Pac-Man på några plan. I år har till exempel vattenballastsystemet uppgraderats.
– Nu är systemet eldrivet, vilket betyder att jag inte behöver starta motorn varje vattnet ska pumpas in. Det blir tystare och går fortare. Nu tar det cirka 2 min och 40 sek att fylla lovartstanken, 40 sek fortare än tidigare.
Att lära känna sin båt, förebereda den väl och prioritera rätt förbättringspunkter är ord som verkar ingå i något sorts mantra som Jimmy lever efter – året runt.
Vad är det enskilt absolut viktigaste att tänka på om man vill vara framgångsrik i ÅF Offshore Race?
Det är svårt att säga någon enskild grej. Det handlar om många bäckar små. Det gäller att ha bra kölprofil, botten, rätt trim, styra optimalt, bra taktik, bra strategi… ja det är mycket som ska fungera för att man ska komma högt i resultatlistan. (Se Jimmys bästa tips för att lyckas på kappseglingsbanan – fler länkar nedan. Reds. anm.)
I klassen ORCi lyckades Jacob Wallenberg med besättning knipa segern med en för honom ny båt – Swan 42:an Regina 2.0.
– Starten i stan med alla människor var fantastisk. Vi hade jordens flyt och kom loss direkt medan våra konkurrenter delvis fastnade under land. Sedan har vi en väldigt fin resa längs Gotlands ostkust där vi fick några skift till vår fördel under kryssen vilket gav enorm utdelning. Vilken propagandasegling, säger Jacob.
Foto: Oskar Kihlborg och Linnea Hedberg.
Se alla videor från ÅF Offshore Race 2016!
Hamnen.se-bloggaren och ÅF-vinnarens Jimmy Hellbergs bästa tips:
Jimmys bästa tips för minskad skrovfriktion.
Jimmy byter klassiskt båtvax mot nytt mirakelmedel.
Jimmys bästa tips för effektiv viktbesparing.
Jimmy sågar av kölen för mer fart.
Jimmy får snabbare båt med rätt datateknik.
Se video när Jimmy Hellberg testar…
Den klassiska kappseglingen runt Gotland har i år erbjudit bra förutsättningar med mycket solsken och bra vindar – åtminstone inledningsvis.
Söndagen och måndagen bjöd på snabb kappsegling ut ur skärgården och ner mot Gotland. De snabbaste båtarna var tillbaka i målet vid Sandhamn mindre än två dygn efter starten.
För de mindre och långsammare båtarna har det tagit mycket längre tid eftersom vinden, ute på Östersjön, dog ut på tisdagskvällen. På onsdagen fortsatte de lätta vindarna att dominera och många båtar rörde sig knappt ute på havet.
Då var vinnarna sedan länge i hamn. Det blev alltså de stora båtarnas race i år. I fjol var det tvärt om. Då vann startfältets minsta båt.
Ägs av Marcus Wallenberg
Bugia Bianca är en modern Swan 70:a som ägs och seglas av Marcus Wallenberg. Med sig ombord hade han flera duktiga och rutinerade seglare som exempelvis Magnus Woxén, Calle Hennix, Lasse Tapper och Olle Jo Johansson.
– Vi visste vi kunde vinna bara vi fick ”rätt” väder och seglade väl. Det blev en snabb segling då vi inte hade några stiltjebälten som det ofta annars är runt Gotland. De få strategiska besluten vi tog slog väl ut, säger Magnus Woxén.
I den stora breddklassen med cirka 150 startande båtar var det den lite udda båten Pac-Man som tog slutsegern. Skepparen Jimmy Hellberg har varit nära vinst många gånger.
– Jag har seglat minst tio gånger. Jag har gjort fem riktigt seriösa försök och jag har varit tvåa en gång. Jag har drömt om att vinna sedan första gången då jag var 18-19 år, säger 41-årige Jimmy och fortsätter:
Ful båt
– Båten är inte vacker men oerhört välbyggd och väger bara tre ton – seglingsklar. En modern 38 fotare väger minst 7,5 ton. Det är briljant ingenjörskonst bakom båten. Det är det som ger den fantastiska egenskaper. Att hon bara kan sticka iväg när hon är så lätt.
– Men jag kan aldrig sälja henne. Det går inte. Hon är för ful. Ska jag bli av med den får jag skänka bort henne…
Foto: Oscar Kihlborg
Följ med Jimmy Hellberg på Sveriges största tvåmanskappsegling som pågår över fyra dygn och 300 sjömil. Det blir täta strider, initierade kappseglarstrategier och en insikt i hur det är att segla SeaPilot 2 Star med höga ambitioner.
Det blev stressigt inför start av årets Seapilot 2 star. Pac-Man skulle få nytt storsegel, ny bom och ett nytt roderarrangemang som tillåter att lovartsrodret flöjlar. Det blev många sena kvällar innan start. Men arbetet skulle förhoppningsvis löna sig.
Min medseglare i år var Per Svanberg, en gammal vän till mig från vindsurfingtiden. Pelle, som jag kallar honom, är en mycket duktig seglare och dessutom stor och mycket stark – en perfekt resurs på en krävande båt som Pac-Man alltså!
Vi hade fem mål med seglingen, vissa mer seriösa än andra då vindarna är helt avgörande:
1. Vinna klassen (Beräknad SRS-tid).
2. Vara snabbast runt banan (Seglad tid totalt)
3. Ta Line Honors (alltså först över mållinjen i Oxelösund)
4. Vinna totalt (SRS)
5. Slå banrekordet
Mer vila men bättre segling
Upplägget av årets race var lite annorlunda än tidigare. Alla båtar startade på förmiddagen med målgång runt midnatt och ny gemensam klasstart följande morgon. Detta innebar mer vila i hamn för de flesta, förutsatt att man seglat snabbt och inte fastnat i bleke.
Innan racet var det många som menade att detta gjorde seglingen mindre utmanande, att det hela förvandlats till en larvig eskadersegling. Jag tror dock att de som ställde upp i år inte håller med. Jag gör det i alla fall inte.
Visst skulle man kunna ta det rätt soft och sätta på autopiloten, sova lite under etapperna och sedan sova ännu mer i hamn – seglingen blir vad man gör den till. Men ombord på Pac-Man körde vi 100 procent från start till mål och pushade ännu hårdare än förr då vi visste att vi skulle få en full natts sömn i hamn. Efter 12-15 timmars hård aktiv segling med konstant trimmande, segelbyten, styrande och taktiskt tänkande var vi helt slut. Efter tre sådana dagar på rad – ja… i dag när jag skriver detta så är jag mos.
Besättningen på Pac-Man med Per Svanberg (t v) och Jimmy Hellberg.
Första benet som startar inne i Oxelösund och går till Visby började med kryss ut till fyren Grässkären. Vi kom iväg på skottet i starten, längst upp i lovart, och kunde sedan kryssa ostört i sydostlig riktning ned till Grässkären. Därifrån blev det en tight reach, alltså halvvind, något av en favoritbog för Pac-Man som loggade ca 10 knop stadigt de cirka sex sjömilen till märket Kränkan NO.
Vi drygade ut vår ledning på fältet med lite mer än en halv sjömil på denna sträcka. Sedan kom vi ut på havet, rundade Gustav Dahléns fyr för att sedan avverka ca 65 distans på en rätt tuff bidevind, fullt hemskotat, dessutom med lite medström så vågorna blev extra korta och elaka.
Uthalet går av!
Strax efter rundning av Gustav Dahlen ökade vinden till ca 8m/s. Jag skulle plana ut storen och drog i uthalet som då smällde av. En dyneematamp som höll i utväxlingen av uthalet hade skurits av inne i den nya kolfiberbommen. Jag hade antagligen missat en kant som var för vass.
Utväxlingen inne i bommen till uthalet skavdes av.
Vi tog snabbt beslutet att ta ett rev då vinden ändå var så pass stark. Båten seglade kanon med det nya storseglet och ett rev. Men det blev en tuff resa. Det var kallt, blött och extremt stampig sjö. Båten kraschade in i vågorna gång på gång och vi tappade lätt en knop i fart efter en hård landning.
Snart mojnade vinden till ca 6 m/s och vi var ganska snabba med att slå ut revet för att få tryck att orka igenom den stökiga sjön. Vi drog ur rev ett och använde detta som uthal, rev två sitter för långt fram på bommen för att kunna fungera som uthal. En kort stund senare ökade vinden såklart igen, denna gång till över 10 m/s och nu hade vi inte längre möjlighet att ta rev ett, och rev två skulle innebära för lite segelyta… Det blev att försöka härda ut.
Bättre trim med nytt segel
Det visade sig att det nya storseglet med lastbärare huvudsakligen i kolfiber var så stumt att riggen krummades när man skotade riktigt hårt, detta var inte möjligt med det gamla storseglet och eftersom Pac-Man har en B&R-rigg som saknar både häckstag och backstag så är trimmöjligheterna väldigt begränsade. Men nu hittade vi alltså en ny växel som innebär att den stora skotlasten tillsammans med den stumma duken i kolfiber rår på att krumma masten, vilket ger ett planare storsegel.
Tack vare detta fullkomligt skenade båten! Helt otroligt – 10m/s med full stor, utan inslag. Och det trots att det nya seglet är fem kvm större än det gamla.
Att uppgradera segelgarderoben kan vara både utmanande och väldigt belönande. Det nya storseglet har stumma lastbärare i kolfiber och större fathead.
Vi flög fram i den stökiga sjön med farter som vi annars bara sett på smult vatten! Spåret att styra i var dock extremt smalt och det kändes som ren överlevnad, så det var en lättnad när vi närmade oss Gotlands kust och vinden började lägga sig.
Stora konkurrenteras framfart
Våra konkurrenter i betydligt större båtar som Arcona 430 fick kämpa hela vägen över havet för att komma ikapp men när vi väl siktade Visby var de väldigt nära. Vår strategi för detta ben var att segla koncentrerat, fokusera på våra konkurrenter och minimera förlusterna till dem då detta är deras starkaste bog och vår svagaste då vår båt är betydligt kortare.
Zelma, en Arcona 430 med Johan Zellman och Bertil Janmark ombord, var just i lovart om oss och de slog när vi började närma oss Gotlands kust. Vår taktik var att hänga med våra konkurrenter så vi slog strax efter för att bevaka dem löst så de inte skulle kunna rinna iväg i egna vindar. Vinden hade vid detta tillfälle vridit mer mot ost vilket gjorde att vi fick sjön rakt i näbben på den nya babordsbogen. Båten stod bara och nickade och vi fick aldrig upp farten, Zelma med genua och 3gg så stort deplacement hade både kraft och tyngd att pressa igenom sjön. Hon rann snabbt iväg från oss nu.
Vi tog beslutet att slå in mot kusten och gå nära land för att få våglä och förhoppningsvis ett lyft nära land. Vi var tvungna att segla igenom en zon av mycket lätt vind så det tog tid att komma in till kusten, men väl inne kunde vi slå och göra ganska god fart med bra höjd och nästan hålla en kurs rakt på Visby. Zelma hade dock runnit på väldigt bra och seglat till sig en ledning på ca en sjömil ute till havs. Hon hade dessutom helt korrekt slagit på varje litet vindvrid, vilket också betalade sig.
Svag tröst på första etappen
De sista sjömilen i skymningen in mot mål var väldigt behagliga jämfört mot tidigare. Lätt vind och betydligt mindre sjö. Vi gick i mål 11 minuter efter Zelma. Men eftersom hon har en pinne lägre SRS-tal än Pac-Man så var hon 27min före på beräknad tid. En annan Arcona 430 ”Pingu” låg också före oss samt IMX 40 ”Foxy Lady” med rutinerade Richard Bergkvist och Johan Kaljo och med ett SRS-tal 6 pinnar lägre än oss ledde de med 11min över oss.
Vi var alltså fyra i vår grupp just nu. En svag tröst var att vi hade alla Aspect 40:or bakom oss. På totalen låg Zelma på 6:e plats, Foxy Lady på 11:e och Pac-Man på 25:e, 38 min efter på beräknad tid. Svårt att säga varför vi tappat så mycket. En anledning var definitvit för att vi fick kryssa första biten efter start medan de tidigare grupperna hade sträck, och alltså även hade mer öppet mot Kränkan NO. Hursom så var det bara att ta nya tag på nästa etapp, vinden kan ju vara till vår fördel då istället! Vi var rätt mosiga efter denna stökiga etapp så det gjorde gott att få sova en hel natt och att få torka upp.
Smart knep i lättvinden
Ben två från Visby till Oskarshamn blev avkortat då rundningen ”Västerviks angöring” utgick. Detta på grund av att prognosen lovade lätta vindar. På morgonen sköts starten för startgrupp 1 up med 45 min på grund av detta. Vår start gick cirka tre timmar senare, kl 11:42. Vinden var fortfarande lätt och strax utanför Visby stängdes fläkten av helt. Ett inte helt ovanligt fenomen då sjöbrisen, innan den kommit igång, motverkar gradientvinden. Vi blev dock liggande i nästan tre timmar. Mycket frustrerande att se på AIS:en hur de andra startgrupperna (utom grupp 6 som också fastnade) seglade snabbt runt 7 knop mot Ölands norra udde.
När det var som värst tryckte strömmen oss tillbaka mot Visby, det såg rätt kul ut på AIS:en hur båtarna loggade 0,2knop åt ”fel” håll. Vi rullade då in vårfock som slog sönder den lilla vinden som fanns.Ett fullattat storsegel står ju som en solid vinge och ger driv av bara vågornas rörelse och högst upp i masttoppen finns det nästan alltid lite vind kvar som driver och då gör ju en fathead extra nytta.
Detta lilla trick gjorde att vi loggade 0,7 knop i rätt riktning en gaska lång stund medan våra konkurrenter loggade 0,2 knop i fel riktning. Ett netto på nästan en knop gjorde att vi ledde med några sjömil över våra konkurrenter när vinden kom tillbaka. Den fyllde dessutom på utifrån havet först så avståndet till de närmast Gotland blev snabbt ännu större.
Till Zelma hade vi som mest ca 4,5 sjömil. Bättre hade IMX 40 Foxy Lady klarat sig som kom ut ur bleket ungefär samtidigt med oss, men hon hade också startat 12 min tidigare för att alla båtar inte fick plats på den korta startlinjen inne i Visby hamn, man hade därför delat in klass 7 i A, B och C med 6 min mellan varje. Det blev nu ett dragrace mot Ölands norra udde, för brant för några undanvindssegel så vi seglade med endast fock och stor. Vi lyckades ändå hålla ledningen mot Zelma och utöka ledningen mot Foxy Lady. Strax innan Ölands norra vred vinden mot och vi fick kryssa ned mot Blå Jungfrun.
Zelma seglade taktiskt väl här och utnyttjade ett kraftigt västvrid att kapa nästan två sjömil på oss, vi var vi detta tillfälle nästan nere vid Blå Jungfrun och hade därmed inte nån större nytta av detta västvrid, tvärt om innebar det ytterligare kryss in mot målet i Oskarshamn, en sträcka på ca 10 sjömil där båtarna från startgrupperna innan sträckt utan att kryssa.
På detta ben hade vi trots allt tagit ledningen över Zelma men Foxy Lady ledde nu istället gruppen med 10 min över oss. Otroligt vad en skillnad i starttid på bara 12 min kan betyda om väderläget är ostabilt, Zelma hade nu tappat 34 min på denna etapp och låg nu 18 min efter Foxy Lady. Zelma hade garanterat inte tappat lika mycket, om något alls, om alla i grupp 7 hade startat samtidigt. För att inte tala om totalen. Ledarbåten Diva 39 Silfverfågel med Pontus Brenter och Kristian Hertzberg från startgrupp 4 hade startat 1 timme och 42 min före oss i Visby och hade nu en ledning på beräknad tid på ca en och en halv timme över oss, ett i princip ointagligt försprång och vi hade nu rasat till 36:e plats på totalen.
Det var dock inte lika mörkt för alla, tvåan Lady Stardust, en Aphrodite 29 från startgrupp 1 låg bara 26 sek efter ledande Silfverfågel, så det var tight i toppen.
Sista etappen, 106 sjömil mellan Oskarshamn och Oxelösund
Prognosen tydde på ganska lätta vindar runt väst. Vi startade med vår största gennaker hissad. Men halvvägs till Blå Jungfrun började vinden avta och vrida emot, vi satt upp en plan Code 1, men vinden vred emot ytterligare. Det var sjöbrisen som höll på att kicka in.
Code 1 hissad på väg ut till Blå Jungfrun
Lagom till rundning av Blå Jungfrun var sjöbrisen igång med ca 7 m/s rak sydlig vind, alltså läns med svag skärning. Zelma och Foxy Lady var nära bakom.
Vi försökte gippa strategiskt när vinden vred med, samtidigt ville vi inte separera oss allt för mycket mot Zelma och Foxy Lady så taktiken var att inte gå ut på någon kant och måla in oss i något hörn. Vi loggade stadigt över nio knop och över 10 knop i byarna, Pac-Man käkade distans snabbt och vi kom ikapp den ena startgruppen efter den andra.
Vi ökade avståndet mot våra konkurrenter i klassen och klättrade raskt på totalen, det var klart uppmuntrande även om vi visste att vi aldrig skulle kunna nå hela vägen fram, men vi kanske skulle hinna först i mål och det vore ju en tillfredställese att starta sist, segla om alla 85 kvarvarande båtar (tre hade brutit hittills) och gå först i mål. På prognosen såg det ut som att det framåt kvällen skulle vara mindre vind inne vid land och sämre vinkel ute till havs, vi ville alltså hålla oss någonstans där emellan och samtidigt ungefär i linje med våra största konkurrenter, Foxy Lady och Zelma.
Sjöbrisen har just kommit, största gennakern uppe efter rundning av Blå Jungfrun på sista etappen. Pac-Man äter distans snabbt!
När sjöbrisen dog ut och den västliga gradienten kom tillbaka var det rätt stökigt ett tag, allt från kryss i frisk vind till ingen vind alls innan det började stabilisera sig – mycket svårseglat alltså.
Vi var dock rätt nöjda med att vi fått syn på ett mörkt regnmoln som kom ut från land, vi slog in mot detta moln och som i en textboksmanöver fick vi ett stort motvrid och alltså ett jättelyft på andra bogen som hjälpte oss att kapa värdefulla metrar till båtarna längst fram i fältet.
De kommande timmarna var vinden mycket ostabil och vi fick göra många segelbyten. Vindinstrumentet antydde att det fanns rätt mycket vind, runt 4 m/s i masttoppen, men vinden kom inte ner till ytan, vilket gjorde det mycket svårt att trimma seglen och båten kändes helt död.
Bara en sjömil fram, något åt lä, låg Silfverfågel, hon loggade stadigt mellan 6-7 knop medan vi låg i allt mellan 3 till 6 knop – otroligt frustrerande!
Vid ett tillfälle var jag tvungen att fälla upp kölen för att kontrollera att det inte hade fastnat något, det var som att segla i sirap men det visade sig att Silfverfågel helt enkelt låg i en helt annan vind, trots att vi var så pass nära. Vi kämpade i timmar för att komma ner till hennes spår utan att gå för lågt så att båten stannade, vi seglade nu med ett för säsongen nytt segel – en nyutvecklad gennaker att fylla hålet mellan den mycket plana Code 1:an och den djupa A2:an.
Den nya gennakern visade sig vara mycket allround och funkade inte minst super på branta bogar.
Detta nya segel är en slags hybrid någonstans mellan en Code 2 och A3. Det har en vridstyv lina i förliket så att det går att rulla in seglet men väl utrullat släpper man på fallet en bra bit för att seglet skall få sin naturliga form som projicerar förliket framåt. I lättvind som det var nu så bygger Pac-Man mycket skenbar vind, Vi hade en sann vindvinkel på ca 135 grader men den skenbara vinden var runt 75. Så fort vi föll lite för mycket så tappade vi en knop varför det tog lång tid att komma ner till Silfverfågels spår. Ytterligare några hundra meter i lä låg J/105:an Joan. Dessa var de enda två båtarna kvar framför oss i fältet så det såg ut som att vi hade en god chans att ta line honours.
Tuff kamp mitt i natten
Vi närmade oss Silfverfågel i hennes kölvatten och vi hade kurs rakt på Gustav Dahlén. Jag trimmade konstant gennakern i lä och autopiloten styrde. Pelle som ständigt höll koll på taktiken och övriga fältet på AIS:en – allt för att försöka tyda var vinden fanns – sa åt mig att komma upp lite så att vi kunde gå om Silfverfågel i lovart. Jag ville helst inte lova då vi jobbat så länge med att komma ner men att gå om Silfverfågel i lä skulle aldrig gå i den lätta vinden, så det var bara att komma upp några grader.
Silvferfågel svarade med att lova hon med. Sida vid sida blev detta en vild kamp om vem som kunde segla högst med undanvindssegel. Båtfarten ökade, och jag fyllde lovarts vattenballasttank för att hålla Pac-Man på fötter. Med full tank och hårt skotad gennaker på 100 kvm skenade vi nu fram i natten med 9 knops båtfart, 40 grader från rhumbline!
Det tog några minuter men när vi väl var om föll Silfverfågel av. Vi hade vid detta läge seglat många hundra meter längre väster ut, närmare land och där var vinden mycket svagare. När vi nu föll ner på vår ursprungliga kurs var båtfarten inte mer än 4 knop. J/105 Joan som hade hållit ett lågt spår med gott om vind loggade stadigt 7knop. Hon hade dessutom dragit ifrån ca en halv sjömil medan vi krigade i lovart på helt fel kurs med Silfverfågel.
Det tog lång tid att komma ner till vinden igen, Silfverfågel bytte till en djupare spinnaker men Pac-Man bygger som sagt för mycket fartvind varför vi kunde behålla vår lite planare gennaker då vinden var så lätt. När vi väl var nere i den starkare vinden igen hade Joan runnit iväg två sjömil till och var nu 2,5 sjömil framför oss, fortfarande i bättre vind.
Fartskillnaden var för liten för att vi skulle kunna hinna ikapp henne innan Gustav Dahlén som det nu bara var ca 20 sjömil kvar till.
Det var en fantastisk natt, slör 5-6 m/s, platt vatten och Pac-Man loggade drygt 8knop. Helt underbar segling. Vi sa det flera gånger, ”Det här är magiskt!”.
När Joan rundade Gustav Dahlén låg hon exakt en sjömil före oss. Nu återstod ca 12 sjömil kryss till målet inne i Oxelösund. Till en början loggade vi nästan en knop mer än Joan och vi låg dessutom på insidan av ett 10-gradigt vindvrid.
Detta hjälpte oss att snabbt kapa distans. Men ju längre in i skärgården vi kom desto mer mojnade vinden och det blev då svårare att hålla fart i Pac-Man med hennes lilla fock. Samtidigt fick Joan utdelning på sin Genua. Det blev ett matchrace nästan hela vägen in i mål där vindvriden blev avgörande. Vi kunde tillslut korsa mållinjen några hundra meter för Joan.
Joan slutade på fjärde plats totalt och på andra plats i grupp 4. Silfverfågel vann grupp 4 och knep även totalsegern med hela 57 minuters marginal.
Totalvinnaren Diva 39 Silfverfågel med Pontus Brenter och Kristian Hertzberg.
Foto: Erik Barkefors.
Pac-Man klarade tre av våra fem mål med spik i klass 7, ”Line Honours” och snabbast seglad tid runt banan. Vi slutade åtta totalt och missade banrekordet från 2011 med ca 4 timmar, inte ens nära alltså… Sikta på stjärnorna, träffa grantopparna.
Alla resulta samt mer bilder och media finns på www.seapilot2star.se.
Inledningsfoto: Erik Barkefors.
Deltagarrekord och väder som bjöd på spänning och en både otippad och halvt osynlig vinnare. Och så en herrejössesfest på kvällen såklart.
Här är filmen från årets största seglarfest i Nynäshamn.
Vi har väntat och väntat och nu har äntligen datum spikats och anmälningen öppnat inför nästa års Hyundai Cup. Mer info på www.hyundaicup.se och videor från seglarna hittar ni på www.hyundaicup.solidtango.com.
Hamnen.ses bloggare Jimmy Hellberg firade sin totalseger i årets Liros SRS-Cup och No-Crew shorthanded-rankingen med en fartrekordnotering utanför Sandhamn i helgens kuling. Men underbart var kort…
Det är inte ofta som det blåser 15 m/s stadigt på Ostkusten, framförallt inte när det också är 16 grader och klarblå himmel, så det gäller att passa på när tillfälle ges.
Jag och Mikael Ryking gav oss ut från min hemmahamn vid Nämdöfjärden i Stockholms skärgård och tog sikte mot Sandhamn och det öppna havet.
Det blev dramatiskt ganska snabbt.
Broachar och kovändningar
Vindmätaren visade 15 m/s stadigt och vi loggade 16 knop med bara revad stor och en liten fock. Vi skulle ta den kortaste, längs Runmarös baksida, och sick-sacka fram mellan grynnorna. Men vi ville samtidigt ta det säkra före det osäkra och kovända när vi behövde, alltså att slå istället för att gippa.
Men just när vi skulle till att vända ökade vinden till 17 m/s och det gick varken att slå eller gippa. Båten broachade när vi skulle falla av och stannade i vindögat när vi försökte slå. Det blev kort sagt onödigt spännande mellan grynnorna.
Vi insåg där och då att det vore bra med ett par extra händer om vi skulle ge oss på det öppna havet och fick tag på min trogne gast Peter “Julle” Juhlén” som var på plats i Sandhamn. Vi behövde bara plocka upp honom…
Backslaget ryker
Även detta skulle visa sig bli en nervig övning. Vinden låg på rakt in i Sandhamn och vi tog beslut om både att enklast och bäst var att backa in mot bryggan.
Men väl i position med aktern riktad rätt visade det sig att backen inte orkade trycka båten mot vinden. Till slut gick backslaget sönder och vi drev ner mot andra förtöjda båtar. I sista stund lyckades jag vända.
På andra försöket kunde vi plocka upp vår tredje besättningsman och sätta kursen mot havet.
Lite segel
Det är inte ofta man får testa båten i riktigt tuffa förhållanden och därför skulle vi ta det lite lugnt. Vi startade med två rev i storen och den minsta gennakern. Till en början kändes det lite klent då vinden avtagit till 11-13 m/s. Men så ökade det till 15 m/s igen och vi loggade stadigt 18 knop. Segelsättningen kändes perfekt och vi gick som tåget.
Så ökade vinden ytterligare. Till 17 m/s på topp och båten fullkomligt rusade fram. I ett tiotal sekunder. Sen small det till. Gennakern sprack i toppen, precis under förstärkningen under fallinfästningen.
Den är förvisso lika gammal som båten, från 1996, och nylonet borde ju vara det första som går sönder. Så detta kom kanske inte som en chock.
Snabbt dit segt hem
Vi hade vid det här laget seglat undanvind i 15 minuter och det skulle visa sig att det krävdes två timmars kryssande för att komma tillbaka. Väl i hamn var vi rätt mosiga och istället för att, som planerat, ge oss av hemåt så blev det en natt i Sandhamn. All segling med PAC-MAN loggas på en dator med hjälp av en mjukvara som heter Adrena Optima, gjord för att skapa polärdiagram och sailcharts. När jag gick igenom loggen för seglingen så fann jag flera datapunkter över 20 knop och toppnoteringen löd 21,9 – rekord!
Liros Cup – resultat 2014
No-Crew- ranking 2014
Seapilot2star-seglarna har nått hamnen i Oskarshamn. Tävlingen har gått tämligen odramatiskt hittills. De båda första etapperna påminner en del om varandra. Sol, friska vindar och förhållandevis få vägval. Båtarna följer varandra på ett led. Anders Lewander på Dehler 41 4tyOne efterlyste lite mer “rock ‘n’ Roll, men jag är tveksam till att det blev så på den andra sträckan.
Anders Lewander summerar etappen till Visby med viss frustration.
Precis som på första sträckan har en båt tvingats bryta på grund av masthaveri. Det är First 32 Jazz med Peter och Åke Wikström som i samband med starten just utanför Visby hamn blev av med masten. De kunde ta sig för egen maskin till hamn igen. Trist då de låg bra till i klassen.
Nordvinden håller i sig, även om den varierat några grader i riktning. Många båtar fick det tufft på väg från Visby och det var en hel del broachar i början innan det revades.
Mot kvällen har sedan vinden avtagit ganska ordentligt. För några blev det en riktigt lätt läns mellan Ölands Norra udde ner till Blå Jungfrun, utan undanvindssegel.
“Eländet” först hem
Hemmabåten Eländet, Dominant 95 med Sandor Moldovan och Stefan Eneman fick äran att skära mållinjen som första båt i sin egen hemmahamn. Eländet leder startgrupp ett, och även totalt.
De första båtarna har på torsdagskvällen börjat sin resa mot slutmålet i Oxelösund. En lång kryss väntar och vindarna väntas åter öka under natten. Gammal sjö ligger dessutom på från nordost, och en del regn kan förekomma under fredagen. Det blir tufft. Stora förändringar kommer att ske i resultaten. Det är nu seglarna sätts på prov.
Tröttheten avgör
Det gäller för seglarna i hamn att försöka samla kraft inför spurten. Att trötthet kan ställa till det fick många erfara förra året.
De första båtarna kan nog nå målet i Oxelösund vid 15-tiden på fredageftermiddagen, rekordtidigt.
Ser man på resultatlistan inför slutetappen ligger de flesta förhandsfavoriterna med långt fram. Det är väldigt tätt med bara minutrar mellan placeringarna.
I grupp ett leder Dominant 95 Eländet före favoriten Lady stardust, Aphrodiite 29 från Norrköping.
I startgrupp två leder Västerviksbåten Nirvana, Eloge 38 och där är avståndet en timme till Norrländska Blenda, Bull 7000. Bakom är det tätt och både Funny och Wild längre ner har goda chanser till avancemang.
I grupp tre toppar Dynamic 3000 Cloud Nine för Västeråsbåtarna Mithril och Dagmar.
I grupp fyra har Diva 39 Silverfågel ett ordentligt grepp före finska J/105 Garbo.
Refanut toppar grupp fem med över en timme före J/105 Joan. Bakom Joan är det däremot väldigt tätt.
I grupp sex leder Wasa 41 Aitutaki före Bavaria 49 Vejde med far och dotter Svensson. Aitutaki som vunnit förr ser ut att ha ett gott läge inför fortsättningen.
En som skaffat sig ett stort försprång är Jimmy Hellberg i sin B&R 38 Pac-Man. Nästan två timmar är avståndet ner till konkurrenterna som jagar bakom, men räcker det? På fredagskväll vet vi.
En av de mindre båtarna i fältet är Aphrodite 29 “Lady Stardust” från Norrköping. De seglar racet för första gången men ligger fint med i toppen. Här rapporterar de från seglingen till Visby
Anders Lewander på Dehler 41 “4tyone” på väg mot Visby pratar om känslan ombord och om att segla utan undanvindssegel.
Johan Lundqvist ombord på Elan 37 “Solidtango” rapporterar på väg mot Oskarshamn.
Se alla videorapporter på 2starplay.solidtango.com.
Resultat och positionering på www.sailracetoday.com.
Text: Niklas Qvarnström som också driver Tangosailing.nu. Där kan ni hitta mycket info om alla startgrupper. Orkar ni inte läsa så får ni veta det mest i livesändningar från starterna som finns på 2starplay.solidtango.com.
Håkan Södergren berättar om den oförutsett blåsiga kappseglingen och ger sin bild av SRS-debatten som uppstått efteråt.
Foto: Peter Witt/Stockholms Seglarförbund.
Vi förberedde oss för lättväderssegling. Meteorologerna utlovade 0-2 m/s hela dagen. Istället fick vi 8-12 m/sek! Man kan möjligen undra hur det kan komma sig att prognosen kan stämma så illa?
Hursom blev resultatet av det friska vädret att de första mindre båtarna, som startade i en lägre vindstyrka på ca 5-6 m/s, fick se de större båtarna dra ut i en betydligt friskare bris. Små båtar med höga SRS-tal var säkert de som fick sämsta förutsättningar, då de stora båtarna startade ganska nära bakom.
Det blev alltså ett riktigt storbåtsrace med ett fåtal små båtar i övre halvan av resultatlistan, t ex en Starbåt och en B&R 23.
Toppen av listan dominerades annars av båtar från 36 till största båten Hyundai på 100 fot.
Friska bogar
Banan bjöd på många öppna friska bogar där vattenlinjelängderna, för icke planande båtar, blev avgörande.
Därför var det inte konstigt att Jimmy Hellbergs Pac-Man vann knappt men klart före Aspect 40:an Styv och Arcona 430 Zelma. Det blev ett race som dessutom gynnade Gennakerbåtar. Jimmys Pac-Man rusade på i säkert 18 knop på någon bog.
Oförtjänt skitprat
Det riktigt tråkiga är att denna genomreko kille som jobbar så hårt för sporten med stort engagemang i Svenska Seglaförbundets tekniska kommitté fått ta emot så mycket skit efter vinsten. Allt för att han sitter i SRS-gänget som vet hur regeln ser ut och är med och bestämmer hur SRS-talen ska se ut. Med andra ord misstänks han nu för att kunnat dra fördel av sin insyn.
Det finns nu mycket att säga om SRS, som med nödvändighet måste justeras på vissa punkter. Detta kommer jag att återkomma till på min blogg här på Hamnen.se. Men det finns ingen anledning att misstänka Jimmy för något om man inte har klara bevis för att han utnyttjat sin insyn i regeln på ett etiskt mindre bra sätt. Det är viktigt att komma ihåg att SRS är en enkel regel, faktiskt så enkel att de flesta som tar sig tid att gå igenom alla mätbrev lätt kan göra egna analyser om vad som lönar sig i regeln, om man nu är ute efter att optimera sin egen båt. Det finns dessutom möjlighet att ta ut testbrev för att själv kolla om man har rätt i vad som kan göras i sina teorier för sin egen båt.
Väderlotteri
Pac-Man är en mycket speciell båt, som alla B&R båtar. De passar inte in i någon regel över huvudtaget och enda sättet att ge de båtarna ett riktigt SRS-tal är att justera efter tidigare resultat. De svåra med en udda båt som Pac-Man är att den ibland går som tåget när den fått sitt väder, som nu i denna segling, men istället kan stå parkerad i andra seglingar med helt andra förhållanden.
All seriös kappsegling borde naturligtvis ske med entypsbåtar för att ge rättvisa förutsättningar. Nu är det ju emellertid så att vi bevisligen gillar att kappsegla mot varandra och då måste vi göra bästa möjliga regler att segla efter. SRS är räddningen för oss kappseglare av olika typer av båtar och vi måste nog finna oss i att det är svårt att alltid få rättvisa förhållanden. SRS behöver bli bättre på vissa punkter och kan bli bättre. Låt oss jobba på det så slipper vi allt tråkigt eftersnack.
Håkan Södergren seglade ombord på sin egendesignade skärgårdsseglare Tarac 33.
Vår egen insats är klart godkänd då vi fick ligga och segla hela resan bland mycket större båtar och kanske aldrig fick chansen att segla upp oss i fältet som vi önskat. En 34:e plats kanske inte är mycket att skriva hem om men i en segling med 135 startande båtar är det ett bra resultat för en liten 33-fotare under dessa förhållanden. Vi är nöjda med att ha slagit väldigt många mycket större båtar.
Årets Hyundai Cup, som faktiskt är mitt första, blev en mycket positiv erfarenhet. Ett trevligt arrangemang med många glada människor som jag upplevde genomgående var nöjda och glada seglare på festen.
Nynäs ger mycket
Mysingen är en perfekt plats att ordna kappseglingar på av alla slag. Öppna vatten med många möjliga rundningsmärken som sportsligt ger rättvisa och goda förutsättningar för bra banor. Nynäshamn har bra hamn och är ett av få ställen med fastlansförbindelse som kan erbjuda närhet till stora vatten. Lite synd bara att det ligger en bit bort från Stockholm som innebär långa tillfartsseglingar och dito hem igen för många seglare. Även resan var väl värd i år.
Jag tror jag vågar tala för alla seglare. Hyundai Cup 2013 blev en mycket bra seglarfest och jag vill gärna tacka alla arrangörer till både seglingen och festen för en utomordentligt trevlig helg.
Jag ser redan fram mot nästa års segling.
Håkan Södergren
Det spås kuling i Sandhamn när starten går för Robline Solo Challenge idag lördag. Vi sänder live från tre av båtarna och det lär bli intressant att se hur ensamvargarna hanterar sina bestar. Hur ska det till exempel gå för Fredrik Wallenberg som ska hantera sin 63-fotare på 35 ton? Klicka ovan för att starta livesändningar. Det är jaktstart som gäller och Refanut startar klockan 10.30 med startnummer 36.
Motsatsen till Refanut är Jimmy Hellberg B&R 38 Pac-Man som bara väger tre ton och har vattenbarlast. Den är enligt mätetalet flottans snabbaste båt och startar därför sist, klockan 10.57.
Johan Lundqvist seglar sin Arcona 321 Solidtango och startar klockan 9.50.
Det ska inte bara bli livesändningar från racet. Förhoppningsvis kommer seglarna själva, eller deras mediemän, att producera video. De publiceras på rsc.solidtango.com.
Läs mer och ladda ner hela startlistan här.
På torsdag kväll går starten för årets sista havskör på Ostkusten. Vi från Hamnen.se kommer att segla tillsammans med båtfeberbloggaren Jimmy Hellberg. Det kommer att bli en hård kamp som vi livesänder här på torsdag kväll. Pac-Man startar 21.49 från Dalarö.
Sista racet för säsongen, i alla fall för Pac-Man. Vi har haft en helt ok serie med båten detta första år, det har dock bara blivet en pallplats, det var på Harken Solo Challenge där jag seglade båten solo. Inte helt konstigt med tanke på att båten inte seglar så värst mycket långsammare utan besättning på kanten, tack vare vattenballastsystemet om 750 liter på var sida
Årets surprise var Hyundai Cup där jag tycket att vi seglade ett mycket bra race men 26:e platsen skvallrar om att det inte är helt lätt att segla upp till respittalet i vindar under ca 6m/s, dvs när vi inte använder vattenballasten. Mer träning och eventuell utveckling av mer kraftfulla segel behövs således.
Åland Race startar vid östra stendörren, mellan jungfru- och Ingaröfjärden och går sedan hela vägen upp i farleden till Tjärvens fyr för att sedan ta rutten rätt över Ålands hav till Mariehamn, totalt 74 distans. Just nu ser prognosen rätt bra ut för vår del med undanvind hela vägen men om vi har otur så blir det för platt vilket inte är bra med vår rätt lilla gennaker. Vindstyrkan ser ut att vara runt 6-8 m/s, vilket väl är helt ok förutsatt att skärningen är tillräcklig. Förra året var Wasa 55:an Vindile snabbast i den mycket hårda vinden på upp till 17 m/s. Jag seglade då på Per Svanbergs Omega 36:a som vi tog en tredjeplats med. Med full stor och Spinnaker toppade vi nästan 17knop(!), en resa som jag sent kommer att glömma. Sådana förhållanden skulle vara perfekta för Pac-Man men det blir betydligt lättare i år.
Än så länge är inte startlistan officiell men jag gissar att de vanliga båtarna är med och då är det återigen X-362 Valkyria, som var tvåa förra året, Vindile som jag redan nämnt och Pers undanvindsoptimerade Omega 36 som nog blir farliga i år igen. Ulf Brändström kommer segla sin Pacer 27 Sport och som namnet antyder så är det en sportbåt med sin absoluta sweetspot på hård undanvind. Frågan är om vinden blir tillräckligt hård för Ulf så att han når full planing, i så fall har han stora chanser att skära mållinjen först i Mariehamn på fredagsmorgonen.
Alla ovan nämnda båtar har SRS-tal runt 1,24-1,27 så de kommer alla att starta hyfsat nära varandra, gissningsvis runt 21-tiden på torsdag kväll. Alla har troligen AIS så man kan nog följa dem i kampen om förstaplatsen (se här). Pac-Man mäter betydligt högre med 1,401 och kommer därför att starta nästan två timmar efter dessa båtar. Och det kan bli tufft, inte minst eftersom prognosen ser ut att vara avtagande under natten. Jag har haft lite problem med min AIS och hoppas på att få igång den igen men oavsett så kommer vi att livesända och kommentera hela racet. Vår kamera har IR-belysning så ni kan följa oss hela natten och se när Pac-Man förhoppningsvis vinner sitt första race!
Mer om racet här.
Fareast 28R. 
Jimmy Hellberg testar Arcona 465 Carbon. 
Jimmy Hellberg testar MC 38.