Maxitrimaran

För två år sedan jagade familjefadern Thomas Coville rekordet i ensamsegling non-stop runt jorden. Farten är stundtals över 4o knop och han sover aldrig mer än 25 minuter i sträck. 
Nu har han just vunnit Volvo Ocean Race men satsar redan på att slå nya rekord med sin älskade trimaran. 
Gustav Morin träffade honom innan hans förra rekordförsök och testade hans monstertrimaran på 105 fot.

Thomas Covilles rekord är i knipa. Året är 2008, han har just rundat mytomspunna Kap Horn och en latta i toppen av storseglet har gått sönder. Det är komplicerat att utföra en lagning och han är utmattad efter att ha seglat non-stop från Frankrike och just klarat fruktade Indiska Oceanen och Stilla havet.

Det ser mörkt ut.

Han tar satellittelefonen och slår numret till sin fru.

– Jag vet inte om jag klarar detta.

För att ha chans att slå rekordet måste han trotsa den hårda vinden, kylan och de höga vågorna och klättra upp i masttoppen för att laga lattan. Ensam. På en 32 meter lång trimaran med 38 meter hög mast.

– Om du inte gör det kan du strunta i att komma hem, svarar frun iskallt.

Jag får storyn serverad när jag sitter vid middagsbordet hemma hos Thomas och hans familj i hans egenbyggda hus strax utanför legendariska seglarstaden La Trinite sur-Mer som ligger längs södra Bretagnekusten.

– Min fru vet att om jag inte gett allt hade jag varit en plåga att leva med när jag kommit hem, garvar genomtrevlige Thomas och hans fru Cathy ler och nickar.
Att han förfrös fingrarna rejält under aktionen tar han inte så hårt på. ”Jag spelar ändå inte piano”, menar han. Värre är att han missade rekordet med två dagar.
Första gången han försökte sig på rekordet var år 2007 men då krockade han med ett isblock strax nedanför Kapstaden och fick avbryta.

Nu satsar han på tredje gången gillt.

År 2005 seglade Ellen McArthur sträckan på 71 dagar. En tid som krossades av franske Francis Joyon som år 2008 klarade det på 57 dagar, inte minst tack vare att han kunde haka på ett lågtryck hela vägen från Brasiliens kust till Cape Leeuwin, Australiens sydvästligaste spets. Han är Thomas Covilles granne tillika främsta konkurrent.

Familjen räknar dagarna
Thomas Coville har bara varit hemma med sin fru och sina två barn, dottern på tio år och sonen på sex, på två av de åtta senaste julaftnarna. Fokus har legat på att slå rekord. Kors och tvärs ensam över Syd- och Nordatlanten och runt jorden med besättning i ”Jules Verne Trophy” på Franck Cammas trimaran Groupama 3. De slog rekordet vintern 2009 med sluttiden 47 dygn – 28 523 sjömil med ett snitt på 24,6 knop.

– Jag kan väl inte säga att det var en semester men det är något annat att segla med besättning, säger Thomas som seglat ensam runt jorden sju gånger, fyra gånger ensam och alla utom två med flerskrovsbåt.

Att pappa och make är borta i långa perioder måste vara jobbigt. Och att allt styrs av vädret när ett rekordförsök närmar sig gör inte saken bättre, antingen sticker han imorgon eller om två månader. Alltid med livet som insats.

Frun säger att familjen har vant sig.

– Vi pratar inte om det på det sättet längre. Vi lever som vanligt och låtsas inte om det förrän han ska kliva ombord. Är han inte borta mer än en månad är det inte så farligt. Efter det börjar barnen räkna dagarna, det är jobbigt, säger Cathy.

Själv följer hon ständigt Thomas uppdateringar från sitt kontor, liksom många andra i den lilla staden och i övriga Frankrike.

– Men bara om han seglar ensam. Är det fler ombord är jag inte lika orolig.

”Jag sover 2-4 timmar per dygn och det spelar ingen roll om det är dag eller natt.”
– Thomas Coville.

Övermänskligt
Thomas gick ut stenhårt den 29:e januari 2010 från starten i franska Brest och var nära att kappsejsa direkt i den hårda vinden (se filmen). Men båten valde att landa på rätt köl och Thomas fortsatte snabbare än rekordfarten ner till ekvatorn.

Cirka tre veckor tidigare kliver jag ombord på trimaranen Sodebo och imponeras – 32 meter lång, 15,5 meter bred och 38 meter mast. Att manövrera skapelsen själv känns övermänskligt.

– Ett misstag i hårt väder på en kölbåt resulterar i broach men den reser sig snart igen. Om något går fel på en så här kraftig flerskrovsbåt så kappsejsar den och jag dör, konstaterar Thomas lakoniskt och fortsätter:

– Men det skrämmande momentet övervinns av min fascination för fart och känslan av att ligga på gränsen.

Thomas har ett stort team bakom sig och det största arbetet fokuseras till att utveckla foils (böjda centerbord som skapar lyft) samt till att effektivisera autopiloten.

– Det känns en enorm skillnad att segla med foils, det är stabilare och 5–7 procent snabbare. Men häftigast av allt är att autopiloten styr 8o procent av tiden.

Autopiloten har Thomas och Sodebo-teamet utvecklat själva och den är sannolikt världens mest avancerade. En dator har registrerat Thomas styrmönster när han presterat sitt yttersta. Han är som bäst i kanske 20 minuter sen är det svårt att hålla koncentrationen på topp. Datorn levererar sedan informationen till autopiloten som upprepar Thomas rörelsemönster, vilket gör att den ofta styr effektivare än han själv.

– Jag har två autopiloter ombord. Jag kallar dem tysken och italienaren. Tysken styr rakt och stabilt på kurs och sviker aldrig, medan italienaren är gyroanpassad och känner båten tredimensionellt – hur den rör sig långskepps och i sidled – vilket gör att den kan styra som jag – med snabba reaktioner efter vågorna och vinden. Det ligger ett enormt komplicerat utvecklingsarbete bakom tekniken. Nu är den effektiv och snabb men fortfarande inte 100 procent säker – som en italienare, flinar Thomas men blir snabbt allvarlig.

– Autopiloten är min bästa vän ombord, dess effektivitet är avgörande för rekordet och dess pålitlighet för att jag ska komma iland levande.
När Thomas väl är hemma tränar han mycket – paddling, löpning och cykling. Innan han började solosegla seglade han America’s Cup och körde motorcykel i mytomspunna Paris–Dakar.

Tv har han ingen men äventyr och fart finns alltid nära. Hans källare fungerar som mekanisk verkstad för världens snabbaste segelbåt – l’Hydroptère.

Se filmen när Gustav Morin fick testsegla den fantastiska trimaranen och intervjua Coville inför hans senaste rekordförsök – att trotsa is och stormar och segla ensam non-stop runt jorden.

Trots sin storlek levererar Thomas trimaran känsla. Känsla i form av fart. Det blåser bara några få m/s när vi når öppet vatten utanför La Trinite men så snart vi faller av på halvvind börjar vi snabbt bygga skenbar vind och når 20 knop.

 

Accelerationen är direkt. Loggen tickar i takt med vindbyarna. Jag får ta över rodret och i samma ögonblick ökar vinden till strax över sju m/s och loggen drar iväg till strax över 27 knop! Det går ingen direkt sjö och det är torrt överallt förutom i lä där det stänker lite. Enorm skillnad från en Volvo Open 70 där stora mängder vatten slungas över däck i farter kring 30 knop, även om sjön inte är särskilt hög.

Ska man segla fort på riktigt är det flerskrov som gäller.

Styrningen är följsam och känslig, inte alls trög som man skulle kunna tro på en så stor båt. Men båten i sig rör sig lugnt och jag förstår snabbt att små skillnader i trim kan ge enorma utslag och att man ständigt måste vara på sin vakt för att hålla toppfart. Hur pallar man att hålla toppfart i två månader i sträck?

– När jag går ut till havs ändrar jag mentalitet. Jag är inte längre en landvarelse utan anpassar mig helt till havet och vågorna. Jag sover 2-4 timmar per dygn och det spelar ingen roll längre om det är dag eller natt, svarar Thomas och fortsätter.

– Man måste ligga på gränsen till schizofreni. En som håller tillbaka och en som pushar. Det är en hårfin gräns till att bli galen. Jag har en regel att aldrig prata med mig själv.

Thomas känner andra framgångsrika ensamseglare som slutat med rekordsegling på grund av psykiska spöken. Förmodligen är det sömnbristen som ställer till det. Thomas säger att det tar fyra månader innan han kan sova normalt efter en världsomsegling.

Känslan avgör
Interiören är utformad som en flygplanscockpit med välvd ruta. Tanken är att hela tiden vara i kontakt med elementen – kunna se himlen och havet men samtidigt sitta i skydd och ha kontroll på seglingen.

Thomas lever på tre kvadratmeter med navigationsbordet framför sig, en koj åt vänster och en gasolbrännare strax bakom sig. Behoven gör han på hink.
Han spenderar större delen av sin tid vid instrumenten och datorerna för att ha koll på vädret och planera den mest effektiva rutten. Datorn räknar enligt båtens noga dokumenterade prestanda ut vad som borde vara möjligt och sen är det upp till Thomas att hålla fart i båten.

– Mycket får man hjälp med av datorerna men den kan aldrig ersätta ens känsla, själ och erfarenhet. Det är alltid det som avgör, avslutar han.

Thomas missade rekordet runt jorden med ett par dygn. Nu siktar han på nya kortare rekord och säkerligen snart återigen på att nå hans livs mål – att vara snabbast ensam runt jorden.

Först blir rekordförsöket mellan Marseille och Tunisien. Strax därefter är planen att återta rekordet från hans största konkurrent Francis Jouyon mellan Cadiz (Spanien) till San Salvador (Bahamas).

Se fler av Christophe Launays bilder här!

Data om Maxitrimaran Sodebo. 

Text: Gustav Morin.
Läs tidigare artiklar:
Nederlag för rekordseglaren.