Vi 40-talister är många, friska och pensionärer. Vad ska vi hitta på innan vi dör? Köpa hus i Thailand? Åka på kryssning? Dansa hambo? Jag seglade till världens ballaste stad – London. Bodde en vinter i båten. Billigt och fullt ös.
För precis ett år sedan slussade jag och Carina ut från St Katherine Docks mitt i London. Vinkade adjö åt Tower Bridge om styrbord och gled nedför Themsen med hjälp av motor och 3 knops medström.
Tidvattnet i London är sju meter, så det gäller att hålla koll på ebb och flod. Vi stack 5.40 GMT. Då hade vi medström ända ner till Ramsgate i Engelska kanalen.
I åtta månader hade vi då bott ombord, mitt i centrum av världens ballaste stad – London. Till gamla slottet Towern var det etthundra meter. Och promenadavstånd var det också till de största och bästa museerna, biblioteken, teatrarna, tennisbanorna och till Barneys Seafood.
Barneys är ett hål i väggen under en järnvägsviadukt och specialist på inkokt ål. Inkokt ål var för hundra år sen fattigmansmat i Londons East End. Det är fortfarande billigt och strålande gott.
Hamnavgiften i St Katherine var knapp 6 000 kronor i månaden för vår båt. Avgiften beräknas på båtens längd, vår är 16 meter, vilket i och för sig är totalt galet. Men så ser det ut nästan överallt i världen. Jag ska återkomma till det i en annan krönika.
Men – och det är viktigt: Billigare än i St Katherine är det omöjligt att bo mitt i London. Lägenheterna kring dockan kostar så där 20 000 kronor i veckan! Hotellrummen 2 000 per natt. Och för en normallång familjebåt blir kostnaden i St Katherines mellan 5 000 och 6 000 kronor/månad.
Alltså, har du en bebolig båt, ett år över eller två, dra till London!!! Strunta i värme och palmer, bad och rhum punsch.
Vi seglade från Stockholm i slutet av juni 2011. I mitten av september var vi i London. En orimlig lång restid egentligen – sträckan går att segla på ett par veckor. Men att ha bråttom till sjöss är en styggelse. På vägen hann vi anlöpa hamnar i Danmark, Tyskland, Holland, Belgien och Frankrike.
I Boulogne Sur Mer vid inloppet till Engelska kanalen låg vi i en dryg vecka. Det blåste friskt mellan England och Frankrike och då är det bäst att stanna i hamn.
Varje morgon vaknade vi klockan fyra till det läckra ljudet av lådor med hummer, ostron och sjötunga som langades upp på kajen mitt emot gästhamnen. På förmiddagen var det bara att gå upp och handla. Det var orimligt billigt med svenska mått mätt.
Men åter till London.
St Katherine Docks ligger 100 meter från Towern, mitt i The City of London. De åtta månader blev ett strålande äventyr. Närmsta pub hette Dickens Inn – 25 meter från vår förtöjningsplats.
Raska promenader upp och nedför Themsens strand bjöd alltid på överraskningar. John blev vår kompis. Han låg i en likkista på Tooley Street och ägnade sig åt att giljotinera turister. Mot betalning naturligtvis. Engelsmän har morbid humor.
Butlers Wharf ligger tvärs över floden. Där fanns den bästa brödbutiken och bagaren var fransos.
Miljön i Butlers Wharf är känd från filmen A Fish Called Wanda. Varje gång jag tog en morgonpromenad för att köpa en nygräddad croissant fnittrade jag vid tanken på en av mina favoritscener. Det är den då Michael Palin mördar en yorkshireterrier av misstag. Djurälskaren Michael siktar på yorkshieterriermatten och försöker träffa henne med en kubikmeter betong – men träffar hunden i stället. Jycken blir platt som en påse hårig jordgubbssylt. Engelsmän har morbid humor.
I St Katherine finns plats för ett hundratal båtar, men det var bara tio som var bebodda under vintern. Tillsammans med skottarna Tricia och David i Lioness hittade vi Londons äldsta music hall, Wiltons, de bästa indiska restaurangerna i East End och vi konverterade gasolsystemen i våra båtar.
Amerikanerna Helen och Gus i Wings hade bott ombord i London i tre vintrar. Under somrarna seglade de helst till Sverige. Varje ledig stund i London ägnade de åt att dansa svenska folkdanser. De kunde stegen till ett tiotal olika varianter på polka – eller om det nu var polska.
Och så närmsta båtgrannen Kit. Han bodde i en gammal halvmurken Moody från 60-talet. Kit var 22 år och läste kinesiska och juridik på universitetet. Fenomenalt allmänbildad.
”Jag gick i en skola i Windsor som heter Eton”, förklarade han. Det är där skoluniformen är frack från det att eleverna är sju år. Nu cyklade han till universitetet i skitiga jeans och bjöd med oss på märkliga fester på kinesiska institutionen. På kvällarna lyste det ofta i hans båt. Då skrev han på sin uppsats i juridik. Den handlade om äganderätten till lik. Vi fick ett dedicerat exemplar innan vi lämnade äventyrliga London. Engelsmän har en morbid humor.
Segla till London och St Katherines och hälsa ifrån oss. Det blir äventyrligt. Jag lovar.
Erling Matz
