Från tropiska vatten till hagelstorm runt Gotland

Lisa Puff 3Efter ungefär ett år av stiltje i bloggen så kommer här en lite annorlunda uppdatering . Jag kommer (tyvärr) inte längre att rapportera om tropiska vatten och fartfyllda äventyr med spännande båtar, däremot lite från hemmaplan och vårens teoretiska och praktiska förberedelser inför sommarsäsongen.

Vem är jag? Jag är kvinna, 28 år och landskapsarkitekt. Har tidigare kappseglat med ett fantastiskt härligt gäng på Wasa 55an Vindile, hobbyseglat lite med vänner i Stockholms skärgård, gastat på ett gäng olika båtar i Karibien och semesterseglat med hyrd skeppare i Kroatien. Är dessutom uppvuxen sommartid i skärgården och rattat mindre motorbåtar under min uppväxt. Man kan kalla mig båtvan och jag refereras till som “hon-som-seglar” i min umgängeskrets – kul!

Men, här kommer kruxet, jag är i stort sett självlärd, vilket innebär att jag höftar rätt mycket kring sjöregler, är urusel på höger och vänster (inklusive högerregeln och babord-styrbord-väjningsregeln) och har kommit undan på ren flax de senaste åren.

Jag vill och behöver lära mig på riktigt och ska därför ta både förarintyg och kustskepparen under våren. Dessutom vill jag ha papper på att jag kan hantera större båtar för att själv sticka ut och segla med vänner både i Sverige och utomlands. Och eftersom jag är en stor förespråkare för fler kvinnor i den mycket mansdominerade båtvärlden så hoppas jag med bloggandet kunna inspirera alla, men främst kvinnor, att lära sig och vilja ta för sig mer av båtlivet, för det är ett härligt liv!

Så, första steget är att ta förarintyg.

(ps. Kul kurs i all ära men den gör sig inte så bra i bild, illustrerar därför detta inlägg med bilder på det sjukaste väderomslag jag varit med om, från blankt vatten och noll vind till storm, tromb och hagel på mindre än tio minuter. Fotograferat av Johan Danielsson på Vindile utanför Gotlands nordöstra kust under ÅF Offshore Race 2014, 2 juli).

2 juli utanför Gotlands östkust. Precis innan detta låg vattnet spegelblankt och vi gjorde inte många knop.

Fortfarande glad, ovetande om vad komma skall.

Förarintyget är lite som ett körkort för båt. “Förarintyg för fritidsbåt är ett intyg om att innehavaren visat sig ha teoretiska kunskaper om att föra fritidsbåt inomskärs och i skyddade vatten samt hur man visar gott sjömanskap”. Förarintyget är numera också ett krav om man vill ta kustskepparintyg, eller skepparexamen som det tidigare kallades.

Himlen öppnar sig och det öser ner regn blandat med hagel.

Jag valde att gå en intensivkurs under en helg med Svensk Båtutbildning (båtutbildning.se) tillsammans med en tjejkompis som till skillnad från mig inte har någon tidigare båterfarenhet. Det finns flera andra som också håller i förarintygskursen och då främst på kvällstid. Men en helgkurs passade oss bra. Kursen var två dagar, ca 9.30-17 och avslutades med att en examinator kom och gjorde provet med oss på söndagskvällen.

Ljuset bakom molnen.

Alltså så himla bra! Vi var ett gäng på nio personer i blandade åldrar och med olika erfarenheter, bla en man som just köpt sin första större motorbåt, en pappa som kom med sina två tonårssöner med kravet att de skulle klara förarintyget innan de fick ta motorbåten själva (bra!) och så min kompis Lott vars kille har en båt som hon vill känna sig bekväm med att köra. Blandad skara alltså.

Första dagen gick vi igenom väjningsregler och navigering; hur man orienterar sig på sjökort, tar ut sin position, tar ut bäring, räknar hastigheter mm. Det är ett under att jag inte krockat med någon innan (och inte visste jag att en kabellängd var 185 meter (ursäkta till er som jag kappseglat med!).

Dag två pratade vi bland annat mycket om säkerhet, väder, sjömanskap, allemansrätt och båtvett. En ganska generell genomgång för mig som varit mycket till havs men väldigt matnyttig för dem med lite mindre erfarenhet.

Kursen avslutades med ett skriftligt prov (full pott yes!) och därefter fick vi en intygsbok. Enligt kursledaren Jacob så klarar ungefär 90% provet på första försöket och resterande på försök två.

Full fokus på säkerheten när vi ska fram och byta segel under en hagelstorm. Observera drivorna av hagel i lä.

Jag tyckte att det var en superbra och kul kurs och något som alla som vistas till sjöss borde gå, förstår inte att det inte är lagkrav på detta för framförallt snabba båtar. Min oerfarna kompis tyckte att det var en av de bästa helgkurserna hon gått, en bra introduktion och inte för svår. Nästa steg för mig blir att ta kustskepparintyg och därefter kanske klass-8 intyg, återkommer om det. 

Svårtrimmat och svårnavigerat när sikten är 15 meter och vinden vrider 360 grader flera gånger.


Alla foton: Johan Danielsson.

Lisa siktar sitt slutmål i ursinnig fart

Lisa får sitt livs seglingskick när hon rattar VO 70-båten utför stora vågor på väg mot Dominikanska Republiken som är slutmålet för hennes långa resa. Och på köpet blir hon av med sin sjösjuka.

26 januari, 02.30 lokal tid – Karibiska havet
Jag kliver precis av mitt nattpass. Efter ett relativt blåsigt första dygn dör vinden framåt eftermiddagen och vi guppar runt i många timmar utan fart. Inte oss emot, nu verkar vi komma fram kring lunch i morgon bitti och det passar schemat mycket bättre.

Vinden kommer tillbaka lagom till mitt pass vid 22.00 och stundvis friskar det i ordentligt.

Jag står vid rodret och håller jämna 13 knop när kraftig vindby plötsligt slår emot oss, samtidigt som vi fångar en stor våg. På bara några sekunder surfar bårten iväg i 15, 18, 22 och 25 knop. Jag har fullt sjå att hålla båten i kurs medan killarna släpper så mycket segel de vågar. Läskigt! Man vill INTE råka ut för en broach med den här båten! Men ändå, suget i magen och adrenalinkicken av att under en liten, liten stund få susa fram över ett kolsvart hav i månsken i smått galen fart är oslagbar.

Jag är fortfarande lite fnissig och kommer nog att somna gott.

27 januari. 23.30 Dominikanska republiken.
Vi fullkomlig dundrade fram igår natt och var framme vid Dominikanska Republiken, och vad vi trodde var vår ankomsthamn, strax innan lunch. Det var en märklig syn som mötte oss. Ett enormt industriområde och inte en segelbåt eller en fritidsbåt i sikte. Efter någon timme av försök till kontakt via telefon, radio och mejlande så blev det konstaterat att vi seglat 80 sjömil för långt.

Jaha, bara att vända och segla tillbaka. Inte mig emot, men eftersom vi laddat för att komma fram så hade alla varit uppe från soluppgång och var ganska trötta.

Vi sätter segel (vilket i sig tar typ en timme) och börjar vi kryssa oss upp längs kusten.

Jag är förvånad över mitt sjösinne på den här båten. Normalt sett har jag alltid en liten antydan till sjösjuka, men här klarar jag av att steka köttbullar i hög sjö och ramla runt under däck utan att känna mig det minsta sjösjuk. Kanske är det bara spänningen med en ny båt eller så har jag vant mig efter tre månader på resande fot.


Iallafall kom vi fram till den riktiga hamnen strax innan solnedgång i eftermiddags och efter att kapten och hans fru fixat våra papper i tullen och vi hunnit städat ur det värsta saltet ur båten, tog vi en taxi till det hotell som besättningen hade fått bokat åt sig. Jag hängde på i brist på annat att göra och tänkte att det löser sig nog med rum på plats.

Hotell och hotell, vi kom fram till ett enormt all-inclusive-komplex med champagne i foajén och guldtassar på sofforna (fejkat iför sig, men ändå).
– Åh nej, var min första tanke, min budget håller inte riktigt för den typen av boenden.

Men den argentinska fotografen som varit med ombord flörtade lite med killen i receptionen och helt plötsligt hade de räknat in oss nio som åtta. Jag smugglades in i Irländarnas rum och här sitter jag nu, nyduschad och ska strax gå ner och njuta av gästfriheten som bara ett all-inclusive-hotell kan erbjuda. Gratis drinkar och ännu mer gratis drinkar.

31 januari , 12.30 – JFK, New York
Här är så min sista dag på det här fantastiska äventyret. Mina dagar på hotellet i Dominikanska Republiken rusade förbi, vi badade och solade och snackade en massa strunt. De fria drinkarna och maten började ganska snabbt att smaka unket. Lösningen blev att promenera bort till den närmsta lokala byn för att få äta lite riktig mat innan det var dags för mig att flyga vidare.

Jag hade ett par fantastiska dagar med gänget på den extrema segelbåten True North och det var utan tvekan en av mina häftigaste seglingsupplevelser. Nu sitter jag på JFK och väntar på flyg hem till Sverige. Jag landade här igår eftermiddags och hann med en middag med vänner på Manhattan och lite shopping i morse innan det var dags att åka ut till flygplatsen igen. Nu saknar jag Sverige och det ska bli skönt att komma hem till långfärdsskridskor, snö och familj och vänner.

Från VO 70 i Västindien, via New york till Sverige.

Tack för att ni har läst om mitt äventyr och lämnat så mycket kommentarer, mejl och frågor. Om ni någon gång står i valet att vara med om något liknande – gör det! Det kommer oavsett båt, destination eller medresenärer att bli ett minne för livet! Vi ses i skärgården i sommar!

Nu kan alltså läsa om mitt Kariblienäventyr från början till slut. Här är första artikeln.

Stor kram Lisa

Lyxliv vs blöta brallor och höga farter

Lisa mönstrar på ett riktigt fartmonster, VO 70:an Green Dragon, och tar sikte på Dominikanska republiken. Trots att Swanlyxen ersatts av svettiga hängkojer och blöta brallor älskar hon tillvaron.

25:e januari, 13.00 lokal tid – Karibiska havet

Okej, snabba ryck. Idag har jag varit ombord på Shamrock Challenger, aka True North (mer känd som Green Dragon från Volvo Ocean Race 2008-2009) i lite mer än ett dygn. Vilken båt!

Vi lämnade Antigua och gänget på Swan 80:an Berenice igår morse efter en långdragen process hos immigrationsverket och tullen. Nu, 26 timmar senare, har vi avverkat 300 sjömil.

Förberedelser när båten fortfarande ligger vid Antigua bland alla lyxjakter.

Vi håller rak kurs mot Dominikanska republiken och trots att vi försöker ta det lugnt så snittar vi strax över 15 knop. Med den här farten är vi framme vid midnatt, inte optimalt men jag njuter varje sekund! Det sjunger i hjärtat varje gång vi tar en våg och surfar iväg över 20 knop.

Båten, en Volvo Open 70, är ute på promotionturné för Dubai som potentiell värdstad för världsutställningen 2020. Andra städer som ansökt om att få stå värd för utställningen är Ryssland, Brasilien, Thailand och Turkiet. Turnéns slogan är ”Connecting minds – creating the future” och syftar till att fiska röster från olika länders delegater vid omröstningen i november 2013. Varje land, oavsett storlek, har tydligen en röst, så att segla runt i Karibien och senare ut i Stilla havet är kanske en vinnande strategi. Det visar sig.

Sista seglingsäventyret
Att jag kom med var en ren slump, jag träffade besättningen under mellandagarna på Bequia och när vi kom till Antigua visade det sig att min skeppare på Berenice har seglat med en av killarna ombord. Just nu verkar det omöjligt att hitta bra flyg ut från Antigua och eftersom jag inte har bråttom någonstans och var hemskt sugen på ett sista seglingsäventyr (för den här gången) så bestämdes det att jag fick segla med till Dominikanska för att sedan flyga upp till New York och vidare hem.

Att fungera ombord på en VO 70 kräver att man klarar av trånga och mörka, varma och illaluktande utrymmen.

Anyways, vi är nio med mig ombord, två par från Nya Zeeland, en till kiwi, ett par unga killar från Irland och en brasiliansk fotograf. Ett kul och ungt gäng som skrattar mycket och lever rövare om nätterna.

Ombord på en VO 70 är man i princip aldrig torr. Det behöver inte blåsa mycket för att vatten ska slungas upp på däck och under däck är det alltid varmt och fuktigt på Karibiska breddgrader.

Livet ombord på en avskalad kolfiberracer skiljer sig mycket från det bekväma liv jag levt de senaste veckorna. Vi sover i hängkojer i taket, det är mörkt och trångt och en total avsaknad av ”piff”. Raka motsatsen till Swanen med andra ord. Men åh så mycket jag tycker om det!

Lyxhäng på Antigua

Lisa är framme i vad som nog kan kallas Karibiens lyxbåtscentrum. Hon njuter av tillvaron och ser fram emot ett eventuellt äventyr på en väldigt extrem båt.

19 januari. Falmouth Harbor, Antigua.

Nu har jag varit några dagar på Antigua och börjar förstå hypen – snacka om en lyxjaktsoptimerad hamn!

Hamnen består nästan bara av olika professionella besättningar och “dayworkers”, inte en ägare så långt ögat kan nå. Detta skapar ju såklart en ganska avslappnad stämning.

Vid fyratiden på eftermiddagarna slutar alla sina pass och då är det full aktivitet som gäller. Vissa seglar Laser, många tjejer trippar iväg med yogamattan under armen, några snörar på sig löparskorna och andra går direkt till närmsta bar. Det finns aktiviteter för alla smaker.

På ett sätt är Antigua en smått bisarr plats. Marinan är väldigt modern och många av jakterna som ligger här är värda flera hundra miljoner kronor. Samtidigt finns det många till synes fallfärdiga hus i närheten och här och var sitter rastafaris och tar det cool. Kort och gott är det väldiga kontraster.

Bilderna är tagna i Falmouth Bay, Antigua. Solen går ner över Shirley Hights, en utkiksplats sju km från English Harbour.


Idag är det lördag och vi ska till stranden och bada. Jag bor fortfarande på Swan 82:an Berenice men tänker att jag flyttar på mig efter helgen.

Jag har träffat ett gäng som driver den gamla VO70-båten Green Dragon som deltog i Volvo Ocean Race 2008-2009. Den ligger i hamnen och rycker otåligt i sina förtöjningar.

Jag har hängt lite med besättningen och det verkar som att jag kan få chansen att segla med dem till Dominikanska Republiken. Jag hoppas verkligen att det blir av. Det hade varit grymt kul och en väldig omställning från att segla Swan. Från luftkonditionerad lyxhytt, stort pentry och dusch till en båt som i princip är ett tunt kolfiberskal. För att inte tala om vilken skillnad i fart och seglingsupplevelse det lär bli!

Förhoppningsvis blir det mer om det senare. Om det inte blir av ska jag höra mig för om möjligheten att följa med på en annan båt. Eller så tackar jag för mig och flyger tillbaka till Sverige. Vi får se.

På nordvästra delen av ön finns den mest fantastiska stränderna. Det finns en del stora mataffärer på ön och det märks att det är en brittisk ö.

Fantastisk segling blandad med osämja

Lisa fortsätter sin färd mot Antigua. Hon får uppleva härlig segling på den lyxiga 82-fotaren men det blir också landsosämja och dålig stämning ombord. Väl iland får hon en ny syn på vad ordet lyxjakt kan innebära.

Berenice seglar fantastiskt fint. Tar sjön bra, håller bra fart på kryssen och svarar snabbt på rodret. En riktigt lyxig racer för dem som har råd. Det känns extra kul att segla en båt som är producerad i norden. Den får trots sin ”ringa storlek” om 82 fot mycket uppmärksamhet, det märktes både i Las Palmas och i St. Lucia.

15 januari. 10.15 lokal tid. Karibiska havet.
Vi är 50 sjömil från Guadaloupe där vi planerar att stanna för eftermiddagen och natten. Det har varit ett lugnt dygn. Vi äter, sover, läser och stirrar ut till havs när vi inte är på skift. Att segla med autopilot har sina fördelar men det blir lätt lite långtråkigt efter ett tag. Men å andra sidan, nattvakterna går väldigt snabbt när man kan lyssna på dokumentärer och stirra på kontrollpanelen. 


Är lite smågnällig idag, personkemin på en så begränsad yta är viktig och idag har våra olika bakgrunder ställt till det lite. En svenska, en spanjorska, en belgare och en Venezeluan/Britt har lite olika syn på hur saker ska göras ombord och hur man bemöter varandra.

Det är påtagligt hur viktigt det är att alla visar och visas respekt på en båt, oavsett hur stor eller liten den är. Det kommer stunder då jag längtar hem, eller bara längtar bort. Just nu ser jag fram emot fast land, en kall öl och en lång promenad alldeles själv.

16 januari. Falmouth Harbor, Antigua.


Vi tillbringade natten på Guadeloupe. Vi kom fram vid fyrasnåret efter en superfin dag på havet. Det var sol, friska vindar och efter ett tag släppte den dåliga stämningen ombord och alla blev peppade på att mellanlanda lite. Vi åkte direkt och snorklade, sen intog vi våra dagliga Piña Coladas i sittbrunnen och därefter en god middag på en lokal restaurang.


Vi förtöjde jollen vid lastbryggan och vi ska nog vara glada att den var hel när vi kom tillbaka. Tidvattnet och stora vågor hade tryckt in jollen på undersidan av bryggan. Det var bara att försöka riva loss den utan att förstöra för mycket. En tamp mindre men inget hål, skönt.
 Allt är dyrt på en Swan, så minsta möjliga skadefrekvens är ytterst önskvärt.


Idag kastade vi loss strax innan klockan 08 och fick en fantastisk halvvind hela vägen till Antigua. Vi snittade ca 11 knop och passade på att njuta av vår sista seglingsdag tillsammans.

Väl framme i Falmouth Bay är vår “stora” båt på ca 80 fot utkonkurrerad av alla superyachter. En babybåt i sammanhanget. Här ligger bland annat Maltese Falcon som är ett 288 fot långt rymdskepp, gamla Green Dragon från förrförra VOR, ett tjugotal enorma motoryachter och diverse andra stora båtar. Häftigt!



I hamn skrubbar vi båten in- och utvändigt och nu är vi alla rena, fina och väldoftande, redo för en kväll på stan. Sen hoppas jag på en god natts sömn. Ciao Bello!


Maltese Falcon är en väldigt udda båt som blivit världskänd för sin annorlunda rigglösning. Den är 88 meter lång, 12,6 bred och med dubbla motorer på 620 hk klarar den nästan 20 knop för motor.

Klicka på bilderna för att se dem i stort format! 

Lisa tar sikte mot Antigua med Swan 80 “Berenice”

Äntligen får Lisa ge sig ut på havet igen, från Curacao till Antigua. Hur går det med sjösjukan, nattpassen och humöret? Och vad får Lisa för insikter om en eventuell framtid ombord? 
Här kommer svaren.

11 januari. Spanish waters, Curacao.


En lat dag som började tidigt, gick upp vid 7 för att ta en taxi till Immigrations och Customs. På vägen hem handlade vi frukt och grönt i ett stånd längs med vägen, svängde förbi affären och shoppade mat. Därefter var vi färdiga för avfärd. Men, på grund av vädret så bestämde Fonzi att vi väntar med avfärd till imorgon och här är vi nu. Regn. Vi sitter inne och gör mest ingenting. Jag ska strax promenera milen och de andra ska spela golf. Imorgon åker vi!



I en Swan 80 är det ganska ok om det regnar. Det finns svängrum. Men se för sjutton till att inte repa något!

13 januari. 11.00. Karibiska havet.


Så kom vi iväg igår förmiddag. Kastade loss vid niotiden och har i skrivande stund gjort strax över 200 sjömil. Det är ca 550 sjömil till Antigua rak väg men just nu är det kryss så den seglade sträckan verkar ju bli ganska mycket längre.
Vi åt lasagne till lunch och en dålig kyckling till middag, så nu är vi alla lite risiga i magen. Vi hade 2 timmar långa nattvakter och det gick bra. Jag gick på standby-vakt kl 20 och sen startade mitt skift kl 22. Nästa skift var dubbelt, 04-08.

Plåster funkar
Har inte sovit så bra, många nya intryck. Är inte sjösjuk, använder plåster. Det fungerar riktigt bra, förutom att jag måste dras med den där envisa muntorrheten. Bara att vänja sig vid antar jag. 



Hummördip
Blev väckt vid 10 och nu är klockan strax lunch. Jag är inte världens härligaste om någon väcker mig oprovocerat och det var precis vad som hände idag. Är lite småsur på han som väckte mig med motiveringen att “alla” var uppe. Jo, tjena, 3 timmars sömn och sista passet som slutade kl 08. Kommer att sätta spår på mitt humör idag. Anyways, solen skiner, jag luktar kokos och båten gör strax över 8 knop. Borde inte ta mer än 3-4 dygn det här.

14 januari. 19.50 lokal tid. Karibiska havet.


Vi närmar oss land med sjumilakliv. Livet ombord på Berenice skiljer sig mycket från livet på Free Spirit, som jag seglade över Atlanten med. Här har jag eget rum, badrum med dusch och toalett och AC. Mina arbetsuppgifter är, förutom att segla och hålla mina skift, att hjälpa Rocio i köket.

Båten ser sprillans ny ut och allting är färgkoordinerat, finns inga spår av ägaren mer än en barnteckning i stora sviten. Detta är en båt där en repa i parketten är en “big deal”.

Respekt åt arbetarna
Det är ganska enkelt jobb ombord, främst för att ägarna inte är på plats. När de är här är det tydligen 07-23 som gäller och 100 procent service från besättningen med frukost, förmiddagsfika, lunch för barnen, trerätterslunch för de vuxna, lunch för personalen, eftermiddagsfika, apertivo, barnens middag, personalens middag samt trerätters middag för de vuxna med kaffe på maten. Plus städning av alla hytter, bäddning av alla sängar, städning av toaletter och allt annat som de kan tänkas vilja ha hjälp med. Livet som stewardess lockar mig inte, men all respekt för dem som orkar med.

I nästa veckas blogg får vi veta mer om hur det känns att segla en Swan 80 och om båten kommer fram till Antigua.

Dramatiska första dygn för Lisa på havet

Lisas första dygn i ARC blir spännande.Första dygnen i ARC blir dramatiska för vår bloggare Lisa med hårda vindar, kastgippar mitt i natten, brännskador och en sjösjuk ettåring.

Starten för ARC (Atlantic Rally for Cruisers) skjuts upp två dagar på grund av hårt väder och går den 27:e november. Här börjar mina dagboksanteckningar från överfarten.

29 November 2012. 21.30 UTC. N24 W20:
Det är dag 3 och jag har 20.00-skiftet. Vi startade försenade i måndags runt 13-tiden. Den planerade starten var 10.45 ECT, men vi hade problem med kylvattnet och behövde byta en impeller innan avfärd. Dessutom lyckades vi fastna i en mooringlina i hamnen vid avfärd, en incident som kunde slutat illa men som åtgärdades snabbt av en flink dykare på plats.

Nåväl. Direkt utanför Las Palmas hamn satte vi segel i 37 knops vind och 6 meter höga vågor. Tungt, svettigt och lite nervöst med en helt ny båt. Vi revade storen med tre rev (max) och seglade första dygnet med revat försegel.

Idag, tre dagar senare, har vi fortfarande max revad stor, trots att vinden nu ligger stabilt kring 25 knop. Vi saxar förseglet med spinnakerbommen. Har snittat ca 9 knop sedan start. Just nu blåser det 22 knop och vi håller en hastighet på ca 8 knop, plattlänsande 260 grader västerut. Vi är 10 vuxna ombord och går pass om 4 timmar med 8 eller 12 timmars vila mellan. Piece of cake!

Det är ganska dramatiska nattpass och jag som fått någon typ av seglingsansvar ombord har ganska svårt att koppla av. Dåligt spända preventers på storseglet och en för platt plattläns har lett till flera ofrivilliga gippar, varav den första slet av ett schackel och ett block till lovartsbackstaget. Samtidigt upptäckte vi ett blinkande föremål i vattnet som snabbt försvann bland vågorna, Alle man på däck! och inräkning innan vi konstaterar att det bara var en livboj och inte en flytväst. Läskigt!

Också lite småläskigt med den typen av påfrestningar på riggen då jag inte vet hur mycket den tål. Har dock gått ok hittills och riggen verkar betydligt stabilare än på andra båtar jag seglat. Ser fram emot att testa spinnakern när vinden mojnar något. I övrigt så lunkar livet på. Äta, dricka, sova, styra, fixa lite, spela musik och så vidare. Är inte sjösjuk, har plåster. Alla har klarat sig bra från sjösjukan, bara lilla Felix, 1 år, som hostar upp det han får i sig. Tänkte ta mig an en bok och solbrännan i morgon. Apropå bränna, har fått kokande pastavatten över vänster hand och höger knä. Röd, svullen och några blåsor, men annars verkar jag ha klarat mig bra. Nästa pass är i morgon lunch 12-16, vilket innebär 12 timmars vila. Skönt, ser fram emot en lugn kväll.

ARC Las Palmas Det är väldigt vanligt att alla båtar som startar en segling över Atlanten gör en tavla vid sin hamnplats på Kanarieöarna. I mitten ser ni Free Spirits målning.

Storm i Las PalmasVädret var extremt ostadigt i Las Palmas och starten sköts upp för alla utom kappseglingsklassen.

ARC start
Oroliga miner på väg ut mot starten och ovädret.

29er-seglaren som testar storbåt.
Så var vi på väg! Christiane var den yngsta vuxna ombord, 19 år och en duktig jolleseglare (29er).

Seasickness
Alla klarar sig från sjösjuka förutom ettåriga Felix som får upp allt han stoppar i sig.

Alla foton: Nathalie Cauvi.

Läs mer om Lisa.

Lisa förverkligar drömmen om Atlanten

Lisa på havet - hamnen.ses nya bloggare
Att korsa Atlanten är en dröm for många. För mig tog drömmen form i våras när jag imponerad satt med öppen mun och svalde allt min goda vän Martin, en erfaren jordenrunt-seglare, berättade om sina resor till havs.

Wow, det där vill jag också göra!

Men, praktisk som jag är och mitt uppe i jobb och dessutom ett stundade ex-jobb till hösten, så sköt jag drömmen åt sidan.

Våren passerade och jag tog långledigt över sommaren. Seglade en del på Vindile, en Wasa 55. Hängde runt i skärgården och vilade upp mig.

När augusti kom och det var dags att ta tag i ex-jobbet var jag fortfarande i ett skönt semestermood. Inte alls sugen på att tillbringa månader framför en dator.

Som morot bestämde jag mig för att dela upp ex-jobbet över två terminer och ta en seglingspaus i mitten.

Sagt och gjort, efter en avstämning med handledare så bokades en enkelbiljett ner till Las Palmas den 18:e november. Och det är där den har resan börjar.

Spontanitet och slag mot självförtroendet
Att boka en biljett ner den 18 november är det enda stora medvetna valet jag gör under resan, resten löser sig under tiden.

Jag visste att ARCen, Atlantic Rally for Cruisers skulle starta den 25:e, vilket innebär att det är många båtar som ska segla över då, och chansen att få en plats ombord på en båt vore vara ganska god.

Helgen innan avresa städar jag ur lägenheten, packar seglarstället och arrangerar hejdå-middag med mina vänner(glömde dock att packa flytvästen, vilket jag bittert fick ångra när det blev aktuellt att punga ut 3 000 kr for en ny, havskappseglingsgodkänd flytväst på plats, allt enligt säkerhetsföreskrifterna).

Nåval, i Las Palmas hade jag bokat boende de första två nätterna och skulle det lösa sig eftersom. Jag hade printat ut ett lite tillspetsat segligs-cv att sätta upp och dela ut.

Väl på plats. Dags att hitta båt!

Det första som slår mig när jag kommer till marinan i Las Palmas är den stora mängden båtar och den stora variationen av besättningar. Familjer, kappseglare, ensamseglare, hippies, lyxracers med mera. Det finns något för alla smaker. 

Las Palmas fylls av båtar som ska segla över Atlanten
Las Palmas fylls av båtar som ska segla över Atlanten. Alltifrån lyxraceras till hippiebåtar. Vilken ska jag få plats på?

Det andra som slår mig är alla skandinaviska båtar, framförallt norska. 

Så, lite lätt obekväm (läs MYCKET obekväm) börjar min jakt på besättningsplats.

Först går jag till den stora anslagstavlan och sätter upp mitt CV. Där brister självförtroendet lite. Det är massor av människor som söker båt, många med betydligt mycket mer erfarenhet än jag.

Jag hittar en annan svensk person bland lapparna och bestämmer mig för att kontakta honom och fråga om råd/gruppera oss i vår jakt på äventyr.

Mikael, som den här killen heter, är med på noterna. Vi börjar gå runt och hälsa på båtar.

– Hej hej, hello hello, how is everything? Nice boat! You guys are not looking for extra crew are you?

Alla svarar, Noo, unfortunately not, but I will keep an eye open for you! Thank you och tack o hej.

– Det här gick inte alls sa lätt som jag föreställt mig, tänker jag.

Efter den andra dagen börjar saker lossna lite. Även om hamnen är stor så börjar folk känna igen oss och ryktet går om de två svenskarna som letar båt.

Det visar sig vara en stor fördel i kampen om båt att vara svenska och ha okej kappseglingserfarenhet. Väderprognoserna för starten är också till vår fördel, det utlovas storm och hög sjö, vilket får flera mindre erfarna båtar att börja fundera kring fler i besättningen.

Jag och Mikael börjar nischa in oss och går på en del intervjuer. Jag väljer att fokusera på de lite större båtarna. Dag tre får jag napp på Free Spirit, en amerikansk 76-fots one-off från 1979, som seglas av två norska familjer på jordenruntseglats.

De velar in i det sista huruvida de vill fylla upp de två tomma kojplatserna eller inte. Till slut väljer de att ta med mig för min seglingserfarenhet. En fransk tjej, Nathalie, får också åka med tack vare hennes bubblande personlighet.

Jackpot!

Free Spirit, en “Double Endes Match Fram” 1979. Byggd i USA.
Free Spirit, en “Double Endes Match Fram” 1979. Byggd i USA. Den seglas nu av två norska familjer utan tidigare seglingserfarenhet. Båten är 76 fot och har 10 kojplatser. Vi är tio vuxna ombord och två småbarn, 1 och 2 år.

Tjejkojen ombord, ganska begränsat med utrymme.
Tjejkojen ombord, ganska begränsat med utrymme.

All mat ska tvättas innan den tas ombord, för att minska risken för kackerlackor.
Något jag fick lära mig den hårda vägen var att all mat ska tvättas innan den tas ombord, för att minska risken för kackerlackor.

Hela besättningen på Free Spirit.
Hela besättningen på Free Spirit. I förgrunden Tryggves norska flagga som korsade Atlanten för första gången 1968.

Fransyskan Nathalie lyckas charma sig ombord.
Fransyskan Nathalie har en sprudlande personlighet och lyckas charma sig ombord. Hon ska komma att bli konstnären ombord.

Alla foton: Foto: Nathalie Cauvi. 

Lär mer om Lisa.