Målet är betydelsefullt, men det är hela resan som är grejen. Milo Dahlmann har gett sig iväg på sin långtur till Antarktis. Om ett och ett halvt år räknar hon med att vara där. Under tiden upplever hon sitt livs äventyr – för andra gången. Hamnen.se var med och vinkade av Milo från Liljeholmens båtklubb i Stockholm.
Det var ett varmt avsked, både vad gällde dagstemperaturen denna soliga måndag och mellan Milo och alla hennes vänner som kommit ner för att vinka av henne.
Fem minuter efter avsatt tid, klockan 13:05 kastade hon loss från bryggan vid Tantolunden, vinkade till ljudet från klapprande kastrull-lock, “Hej då!” och “Lycka till!”
Sambon Torbjörn följer med till Madeira dit de räknar med att komma om två månader. Där ska Milo stanna ett tag och lära sig språket hon kan ha nytta av på väg ner mot Antarktis utefter Chiles kust.
“Torbjörn och jag har ett fadderbarn i Nicaragua som vi tänkte hälsa på. Lite festligt att komma dit med en segelbåt”, sa Milo innan det var dags att lämna bryggan.
Vännerna står på kö för en sista lyckönskning och kram:
“Milo, hur känns det nu? Är det inte läskigt?”
“Jo, det är läskigt. Inombords är det fullständigt kaos, både glädje och sorg, men mest glädje.
Milo Dahlmann har jobbat som sjuksköterska på Södersjukhuset i många år. I långseglarkretsar är hon känd. Sedan hon kom tillbaka med sin Bianca 27 från sin första och senaste långsegling 1998 har hon jobbat och sparat varenda korvöre för att ge sig ut igen.
“Åhh, här kommer Cissi”, säger Milo till den samlade folkskaran på bryggan och trevar i byxfickan efter ett par bilnycklar.”Cissi har varit en räddare i nöden. I fyra dagar har hon lånat ut sin bil så att jag har kunnat göra ärenden.
Stålbåten Artemisia II är byggd i Estland och mycket efter egna idéer och eget arbete. Så här skrev Milo på sin hemsida www.milodahlmann.se för sex år sedan:
“Jag började leta efter en ny båt. Min Bianca 27 är en bra båt, men hon saknar ändå vissa kvalitéer som skulle underlätta livet ombord om man vill segla i de vatten jag vill. Med de erfarenheter jag hade fått visste jag precis hur nästa båt skulle se ut.
Men jag hittade ingen. Vissa båtar hade delar av det jag var ute efter, men ingen hade allt.Då stod jag inför ett val; antingen köpa en båt som uppfyllde delar av mina krav eller bygga nytt. Det senare alternativet verkade inte rimligt. Att bygga hela båten själv har varken jag eller min sambo Torbjörn, kunskap till. Även om vi hade det, hur många år skulle inte det ta? Att låta proffs bygga hela båten är en omöjlig ekonomisk ekvation för mig.
Men, när jag började räkna på vad en bra båt på tio meter kostar begagnad plus de ombyggnader och installationer jag skulle behöva göra blev redan det stora summor som jag inte har.
I mitt letande föddes nya idéer och tankar. Varför inte stål? Jag träffade paret som står bakom Långedrag Marin. De ritar stålbåtar.
Jag fattade mitt beslut: Tänk att få vara med och bygga en båt, en båt precis efter mina önskemål! Den chansen får jag inte missa.
När bär det av? Tidsmässigt är man väl alltid en oförbätterlig optimist. Men jag siktar på att komma iväg om fem år.
Min tanke är att göra som förra gången, ha olika vänner som seglar med på olika delsträckor. Men jag vill också segla vissa delar ensam, dock inte den till Antarktis!”
Måndagen den 22 juni klockan 13:05 blev drömmen verklighet. Milo startade motorn och gav sig iväg på första etappen mot Antarkis–Dalarö.
“Där ska jag och mina vänner äta något gott ombord. Sen ska jag ha några dagar i Nynäshamn, för det är en del svetsarbeten som behöver göras om”, sa Milo innan det var dags för nästa avskedskram.