ken read

Nytt fartrekord i segling – 618 sjömil på 24 timmar

av

comancheSiffrorna är smått otroliga men så är också 100-fotaren Comanche något utöver det vanliga. 

Det var under kappseglingen Transatlantic Race som den amerikanska rekordjägaren Comanche lyckades bräcka det gamla enskrovsrekordet från VOR 2008-2009.

Då var det Ericsson 4 under ledning av skepparen Torben Grael som lyckades avverka 596.6 sjömil under 24 timmar på väg ner mot Kapstaden.

Undertecknad befann sig en bit bakom Ericsson 4 ombord på Ericsson 3 och jag kan intyga att det var en vild färd.

Förutsättningen för att kunna slå rekordet är såklart mycket vind men också ganska platt vatten. Eftersom båten seglar mycket fortare än vågorna tar det tvärstopp om vågdalarna är för djupa.

11205631 10153008459037919 5228341574011784661 n
11709711 10153008459047919 5878175348928795136 n
11693807 10153008459152919 1038509022992587043 n
11737987 10153008459057919 1234135398438679045 n
Se videon med världens snabbaste kölbåt in action!

Comanche och hennes konkurrenter inför Sydney Hobart – miljardärernas kamp.

Med VO70-båtarna var farten stundtals över 30 knop men då försökte vi snarare bromsa än fortsätta gasa. Vi var för oroliga att båten skulle gå sönder. 

Ombord på Comanche verkar man inte riktigt lika orolig. Båten är än mer anpassad för höga toppfarter och tack vare sin otroliga bredd så går det minst sagt undan på framförallt halvvind.

– Vi loggade ganska ofta över 35 knop, säger skepparen Ken Read. 

Slagen av trimaran
Trots Comanches rekord och otroliga fart var hon inte snabbast på banan. Den skalpen tog tuffa MOD 70 trimaranen Phaedo 3 som vi sett i flera race tillsammans med Comanche under vintern och våren:

200 miljoner kölbåt får stryk av fattigmansracer.

Fartrekord i paradisrace runt Västindiska öarna.

Höjdpunkterna från Les Voiles de St Barth.

Här korsar Phaedo 3 mållinjen.

Skepparen Ken Read berättar om Comanche och vi får veta vem ägaren är.

Hela pressmeddelandet om Comanche från Transatlantic Race
“In stark contrast to the two days they spent wallowing in no wind last week, a corridor of strong southwesterly winds straddling the breadth of the North Atlantic for the last 48 hours has provided last Sunday’s starters with conditions to cover huge mileage.

A boat built exactly for this is Jim Clark and Kristy Hinze-Clark’s VPLP-Verdier designed 100-foot maxi Comanche, which this morning broke the monohull 24-hour distance record. In the period between 0530 UTC Friday and 0530 saturady, Comanche covered 618.01 nautical miles (or 25.75 knots average); however, it is important to note that this is subject to ratification by the World Sailing Speed Record Council.

This betters the previous record of 596.6nm set by Torben Grael and the Ericsson 4 VO70 crew during the 2008-9 Volvo Ocean Race. Two Ericsson 4 crew, Tony Mutter and Ryan Godfrey, are sailing on board Comanche in the Transatlantic Race.

“As a group, we are very excited about it,” confirmed skipper Ken Read, paying tribute to owner Jim Clark and his vision of high technology and amazing machines, as well as the designers, boat builders, crew and shore crew, that all contributed to the record. “This was the 100-foot boat that Jim Clark wanted: The fastest monohull in the world.”

As to what it was like on board, Read added: “Our top speeds were into the mid-30s a bunch of times. It is not like you are surfing down a wave, you just go….fast. The boat is amazing! You sail it heeled over and it feels like you are right on the edge, but when you grab the wheel you are in control. The boat is a phenomenal piece of machinery.”

On board the shorter Rambler 88, owner George David reckoned that they covered 587 miles over a similar period, “but for me that is my personal best. I did 584 on Rambler 100.”

Despite communication being difficult over satellite phone from what sounded like a water-born war zone, David summarised:

“We’ve been going along the bottom side of a low and we’ve had wind speed of 24-26 knots for almost 48 hours. Boat speed has been 25-26 knots, around 1.5 knots off Comanche’s pace, which is not unexpected given their bigger righting moment and stability.”

David said that they have their special side foil deployed to leeward, and this has been helping to keep the bow out of the water. “It helps keep water off the deck but there is still a lot of water on the deck. When you are going 25 knots in these sea conditions, you are going faster than the wave train and you [go over a wave and] slam into the back of the next one.

“Everyone is fine and everyone’s wet and it is a production getting foul weather gear on and off, but it is a good ride. I think it will back off in the next 12-15 hours, because we are slowly outrunning it.”

Målgång för några andra som hade en tuff men snabb överfart.

Söt rekordseger för trotjänaren Wild Oats

av

– Den sötaste segern någonsin, så säger skepparen efter att ha seglat om hauassade Comanche och för åttonde gången blivit första båt att korsa mållinjen i Rolex Sydney Hobart.

I och med sin åttonde seger är Wild Oats XI den mest framgångsrika båten i racets 70-åriga historia. Om man ser till att komma först över linjen.

86-åriga ägaren Bob Oatley mötte skepparen Mark Richards på kajen i Hobarts Battery Point efter att båten varit till havs i två dygn, två timmar, tre minuter och sex sekunder.

Den amerikanska utmanaren ledde ut från Sydney Harbour men efter att ha fastnat i ett vindhål i Bass Strait blev de omseglade av Oats som drog ifrån med som mest 40 sjömil. Sista timmarna minskade Comanche avståndet ner till 10 sjömil men de nådde inte hela vägen fram utan kom i mål 49 minuter och 15 sekunder efter vinnaren.

På grund av den hårda kampen mot hypermoderna Comanche värderar skepparen Richards segern som den bästa någonsin.

– Comanche imponerade stort ut från Sydney Harbour och vi undrade hur vi skulle kunna hänga med. Men vi siktade på att hänga på så gott vi kunde och vänta på slagläge, säger Mark Richards oich fortsätter:

– Detta var vårt tuffaste race någonsin. Att ha en båt så nära hela tiden, inte minst när den är snabbare, är påfrestande.

Frågan är om gamla Wild Oats kan vinna igen?
– Vi kommer absolut att komma tillbaka igen sa en känslosam Bob Oatley vid mottagandet, hon har visat än en gång att hon är världens bästa båt.

Tioåriga Wild Oats har uppdaterats varje år för att hänga med de nya konkurrenterna.

Finns det något kvar att förbättra?
– Hon behöver alltid något, skrattar Otley, hon är inte billig att hålla efter.

Comanche har ett tajt kappseglingsschema kommande år och det är logistiskt omöjligt för henne att komma tillbaka 2015.

Kommer hon tillbaka 2016?
– Det är upp till ägaren Jim Clark och han vill inte snacka om det just nu, säger Comanches skeppare Ken Read.

Read säger att listan på punkter som kan förbättras på Comanche är lång men att besättningen är övertygad om att de har en rekordbrytare i sina händer.

– Det ska bli intressant att höra vad Ken Read har att säga men jag själv vill göra båten lättare för att förbättra lättvindsegenskaperna, säger designern Xavier Guilbaud.

VO 70 bryter masten
Medan storbåtsbesättningarna andas ut i Hobart har de mindre båtarna som tävlar om totalsegern fortfarande en tuff kamp till havs. I morse tappade Volvo 70:an Giacomo masten när de seglande i medvind i styrkor på 17,5 m/s.

Giacomo-has-been-dismasted-Credit-ROLEX-Daniel-ForsterVO 70 Giacomo har tappat masten.

Även Reichel/Pugh 55:an Wedgetail blev tvungna att bryta på grund av problem med sin rigg. Totalt har elva båtar brutit.

Intervju med Ken Read efter målgång.

Foton: Carlo Borlenghi och Daniel Forster. 

Världens snabbaste kölbåt in action

av

Om man inte gillar flerskrovsbåtar men ändå vill segla supersnabbt på havet blir resultatet både stort och dyrt. Nya kolfiberracern Comanche är en VO70 på steroider som behöver 21 besättningsmän. Se videon när hon seglar i 30 knop!

Hon ska slå rekord. Det är hela målet. Och efter att ha hört kände seglingsfotografen Onne Van Der Vals spontana reaktioner efter att han följt henne från helikopter på öppet hav så förstår man att detta är något utöver det vanliga. 

– Jag följde henne när hon bokstavligt lyfte och tog fart söderut på väg mot Charleston varifrån hon ska skeppas mot Sydney. Ken Read stod vid rodret och lät stundtals båten löpa iväg i över 30 knop!

Sådana farter når kölbåtar vanligen bara utför riktigt stora vågor men 100-fot långa och 30 fot breda Comanche planade nu fram på relativt platt vatten.

Designen är smått bisarr med enorm bredd för att klara den extrema segelytan. Man har till och med låtit bommen löpa bakom aktern för att maximera ytan. Masten står väldigt långt akterut, nästan som på de stora rekordtrimaranerna som just gick i mål i Route du Rhum. Troligen för att hindra fören från att dyka när det går riktigt fort för undanvind i stor havssjö. 

Comanche är ett one off-bygge som inte liknar något annat.

Hon har byggts av Hodgdon Yachts i East Boothbay, strax norr om Boston men nu seglar hon alltså söderut för att sedan skeppas till Australien. Där ska hon deltaga i en av världens tuffaste och mest kända (av just den anledningen) havskappseglingar – Sydney Hobart. Det är en 630 sjömil lång prövande resa som startar med buller och bång på juldagen inne på Sydney Harbour.

Ken Read, som bland annat varit skeppare för både amerikanska satsningar i America’s Cup och de två senaste Volvo Ocean Racen för Puma, kommer att vara skeppare. 

Full fart söderut från New Port.

Ombord på Comanche i full fart.

Ägare av båten och initiativtagare till projektet är 70-åriga Netscape-miljardären Jim Clark. Han växte upp i Texas, långt från havet, men efter sin tid i flottan fattade han tycke för segling.

– Jag avskyr att slänga pengar på golf som många andra i min närhet. Segling däremot är mycket spännande med all teknik som krävs, säger han till The Daily Mail.

Pengar är bra att ha gott om när en båt av den här kalibern ska drivas. Alla system är otroligt avancerade och det krävs en välbyggd racebesättning på 21 man för att få ut max av båtens prestanda. Vinscharna är nämligen manuella. Det tar längre tid att reglera seglen men man sparar vikt, vilket ska löna sig på långa sträckor.

Clark själv kommer inte att deltaga på Sydney Hobart, däremot åker hans 35-åriga fru Kristy Hinze med.

Hans mål är att båten ska vinna alla tuffa havskappseglingar såsom Transpac, Fastnet och Middle Sea Race och därtill slå så många oceankorsningsrekord som möjligt. Allt ska ske närmaste två åren. Därefter ska den säljas.

Så ett tips till dig som är sugen på att slå rekord här i Norden (vilka Clark inte lär hinna avverka) är att låta honom ta alla utvecklingskostnader nu och sen köpa båten billigt när han tröttnat.

Bilder och video: Onne Van Der Wal.

Flygande seger för italien

av

I andra racet av sju mellan Artemis och Luna Rossa i Louis Vuitton Cup lyckades Svenskbåtens unge rorsman än en vinna starten. Men därefter lyfte italienarna snabbt på sina bärplan och kunde dominera hela vägen in i mål.

Direkt efter rundningen av halvvindsmärket föll båtarna av och Artemis hade problem att hålla sin båt uppe på bärplanen i den lätta vinden. Luna Rossa däremot poppade upp direkt ur vattnet och kunde utnyttja en vindby för att snabbt skaffa sig ett rejält försprång.

Vid första lärundningen var Artemis 1,22 minuter efter första. Efter 7 varv var de 2 minuter och 6 sekunder efter i mål.

Artemis är långt efter fart- och manövermässigt. De ägnar sig säkerligen lika mycket åt att experimentera och försöka hitta båtens potential som att försöka komma tillbaka i racet.

Farliga gippar
Men även om Luna Rossa är snabbare kring banan har inte heller de allt under full kontroll. Det är fortfarande gipparna som är svårast, mest spännande och framför allt farligast. Om timingen är det minsta fel mellan rorsman och vingtrimmaren så riskerar båten att dyka. Om vingen centreras för tidigt tappar den trycket och fören riktas mot botten.

En av gårdagens kommentatorer, Ken Read, med erfarenhet från flera Volvo Ocean Race- och America’s Cup-kampanjer, fick möjlighet att segla med Luna Rossa för ett par dagar sedan. Så här kommenterar han känslan när det går lite fel i en gipp:

– Det känns som att hela skutan är på väg ner. Man siktar mot botten i långt över 30 knops båtfart. Det är sugande känsla av skräck. I övrigt känns det väldigt odramatiskt så snart båten seglar uppe på bärplanen. Man känner inga vågor och båten känns nästan tyngdlös.

Tyst ombord
Något som var slående under den här matchen var tystnaden ombord på Luna Rossa. Ljudet som tv-sändningen plockar upp är fenomenalt, så det är inte där det ligger. Besättningen kommunicerar helt enkelt inte så mycket och det lilla som sägs viskas ofta då fem nyckelpersoner ombord har mic och alla ombord har örsnäcka. Alla kan alltså höra varandra oavsett hur mycket vinden viner och hur hårt vattnet sprutar i ansiktet på dem.

Båtarna är som nämnst i tidigare artiklar fullspäckade med teknik. En ball feature är reglagen på ratten som rorsman kan justera vinkeln på bärplanen med. Kanske är det dem Artemis rorsman Nathan Outterridge behöver träna på att hantera.

Läs mer rapporter på www.artemis-racing.americascup.com och på www.americascup.com.

Nästa match sänds live här under fredag kväll.