katamaran

Det har varit tyst ett tag från dem nu, familjen som under sommaren skulle segla från Grekland till Frankrike med katamaranen “Pippi”. Starten blev lite motig och problemen fortsatte. På Korsika upptäcktes en skada i skrovet – och nu ligger båten upplagd på ett varv för reparation och vinterförvaring. Hemma hos familjen Pukitis Furhoff har planeringen för nästa sommar redan börjat…

Foto: Eva Furhoff

Del 4: Stockholm, 22 augusti 

När vi kom till Korsika upptäckte vi en skada i skrovet och beslöt oss för att ta upp båten på ett varv. Där ska de laga skadorna och sedan ska båten ligga över vintern där.

Under en period blev allt väldigt rörigt, mycket skulle hända på en gång och dagarna fylldes av samtal med försäkringsbolaget, samtal med varvet och mycket annat.

Sommarens segling har varit motig sommar från start med en hel del tekniskt krångel.

Färden gick från Grekland till Korsika.

Den senaste skadan kändes tung, inte minst eftersom vi hade bett några bekanta hjälpa oss ta båten från Marseille till Holland via kanalerna. Nu blev de tvungna att ställa in sin resa – och det kändes inte kul.

Men det som inte dödar härdar, sägs det ju, och nu är vi hemma igen och har börjat resonera om vad vi ska göra nästa sommar. Det är inte utan att jag redan börjat längta lite…

Här tänkte jag sammanfatta några av våra erfarenheter från sommarens segling från Preveza i Grekland till Bastia på Korsika och förra sommarens segling på grekiska västkusten i Joniska havet (vi rörde oss i området Korfu-Ithaka). Två seglingar som, trots allt, varit fantastiska.

Båtturist i Grekland och Italien

Att sakta flytta sig från plats till plats, märka hur naturen och klimatet sakta ändras, anpassa sig till de lokala förhållandena och möta olika människor från olika länder i olika städer har varit en upplevelse.

Man förstår att många väljer att ha sin båt i vackra Grekland… Foto: Eva Furhoff

Vi har haft många fina seglingar och mött många trevliga personer. När man reser i egen båt har man ju sitt hem med sig, och på ett sätt får man även mer av “vardagsliv” än om man bor på hotell.

Hamnen är en plats där man naturligt kommer i samspråk med folk. I Grekland var båtturisterna nästan bara utlänningar, de kom från alla möjliga håll i Europa, även om det var mest engelsmän och italienare.

I Italien var det nästan bara italienare som seglade. Kanske beror det på att det är dyrt att ligga i gästhamn i Italien. Jag förstår att de italienare som kan gärna seglar i billiga, vackra Grekland och att utlänningarna inte blir så långvariga i Italien. Men Italien är minst lika vackert som Grekland med sin arkitektur, sina berg och vulkaner och den frodiga grönskan vid kusten.

Ett stort plus i Italien är ju också maten. Vi åt fantastiska sittbrunnsluncher med gudomlig parmaskinka, saftig mozzarella, gränslöst god parmesan och, förstås, jättefina solmogna tomater.

Och denna mat, som hemma är dyra delikatesser, kostade inte mer än mycket annat. Det kostade som skinka, ost och tomat, helt enkelt.

I Italien njöt vi av den goda maten. Det blev mycket skaldjur och det finns många bra fiskrestauranger att smörja kråset på.

Dyra gästhamnar

Gästhamnsavgifterna fick en däremot att storkna, vi betalade 50–90 euro per natt i Italien. Då ingick el, vatten och dusch. Man ska förstås komma ihåg att vi har en katamaran, och på flera ställen la de på 50 procent i “katamaranavgift”. Vår båt är 10 meter lång, och vi betalade ungefär lika mycket som en 12 meter lång enskrovsbåt.

Man ska också komma ihåg att vi försökte välja billiga hamnar och att på många ställen, framför allt i närheten av Rom och Neapel liksom på Sardinien, är det betydligt dyrare. Det kan dessutom vara svårt att få plats i hamnarna, och det kan vara klokt att ringa i förväg och boka, i alla fall under juli–augusti.

I Grekland låg vi däremot ofta gratis vid stadskajen, mitt i byn. Ibland hade någon krog nära hamnen dusch, och då kunde det kosta 5–7 euro att använda den. I bland kunde man hitta en vattenkran, och då var det viktigt att kolla att vattnet var drickbart.

El hittade man nästan aldrig och ville man tanka diesel fick man ofta gå till bilmacken med sin dunk. Ibland kom en tankbil ner till hamnen, men vi tyckte det var svårt att ha koll på när de kom och missade dem ofta. På vissa ställen fanns det även båtmack, och då passade man förstås på!

Allmänt sett ligger priserna lägre i Grekland, det gäller allt från mat och krogbesök till kläder och lön till mekaniker. Frågan är vad som händer framöver. De som hade haft båt länge i Grekland tyckte att det blivit dyrt, och när vi var där i somras höjde de momsen. Kanske är det så att man även som båtturist får vara beredd på att känna av den ekonomiska krisen.

När tekniken krånglar

Många kloka människor gör nog så att de rustar sin båt hemma och sedan ger de sig i väg och seglar i andra länder med denna välskötta båt som de känner väl.

Vi gjorde inte så. Vi köpte vår båt i Grekland och nu är vi på väg hem med den. Väl hemma är det nog ett och annat vi vill fixa med… och en hel del saker har vi tvingats ta itu med under resans gång.

Detta var jag orolig för innan vi gav oss av, men jag tycker ändå att det har gått att hantera problemen.

Jag är positivt överraskad över är att man ofta får hjälp fort. Vi har flera gånger bett om hjälp av fackfolk (mekaniker, elektriker, varv) och då kommer de samma dag och tittar på vad det är som behöver fixas. Går det att ordna samma dag har de gjort det. Någon gång fick vi vänta ett par dagar, men vi var ändå inblåsta, så det gjorde inget.

En mekaniker som jobbar några timmar med motorn kostar 100–200 euro i Italien, och då tror jag att det egentligen är pris med prutmån, även om vi inte prutade. Grekland är billigare.

Språket kan förstås ställa till problem. Många kan inte engelska och man får hacka sig fram med gester och internationellt gångbara ord för att förklara vad man behöver hjälp med.

En gång ledde det till att varvet skickade en elektriker i stället för en mekaniker och det tog flera timmar innan alla fattat att detta blivit fel. När vi hade tillgång till internet använde vi Googles översättningstjänst, och det funkade ganska bra.

Vackert väder med lynniga vindar

I Grekland, där vi seglade på västkusten mellan Korfu och Ithaka, i det lugna Joniska havet, var vädret alltid vackert.

Temperaturen låg på 30+ och det regnade praktiskt taget aldrig, med undantag för någon enstaka åskskur. Då kunde det också komma mycket vind snabbt och överraskande, kanske främst på eftermiddagarna/kvällarna.

På morgnarna blåste det inte alls, på eftermiddagarna blåste det vanligtvis upp till 4–5 Beaufort. På kvällen la sig vinden, men då kunde det i stället komma fallvindar från bergen, vilket kan vara bra att tänka på när man förtöjer för natten.

I Italien var vädret också ofta vackert och mycket varmt, särskilt i södra Italien, med svaga vindar och lugnt vatten.

Mistralen blåser mistralen i Acciaroli, Italien. Foto: Eva Fuhoff

Men här märkte vi också av mistralen vid ett par tillfällen. Även om vinden inte var så stark, knappt kuling, så blev vågorna stora och de låg kvar ett par dygn efter att det slutat blåsa.

När vi kollade vädret vande vi oss vid att förutom vinden alltid kolla beräknad våghöjd också.

I Italien råkade vi också ut för helt vanligt dåligt väder, en front som passerade, med riktigt mycket åska, häftigt regn som höll på en hel dag och byig vind.

Överhuvudtaget kändes inte vädret i Italien lika förutsägbart som i Grekland, där Navtexmeddelandena nästan alltid avslutades med “no significant change” i fältet för prognos för nästa dag.

Vi kollade vädret med hjälp av Navtex, gribfiler och några sajter för kustväder: posiedon.hcmr.gr, ilmeteo.it, lamma.rete.toscana.it/meteo/modelli/vento-e-mare

Ipaden årets grej ombord

Jag läste nyligen Anders Jangös text om Ipad som plotter i tidningen På kryss. Han var inte helt nöjd, bland annat tyckte han det var svårt att se på skärmen utomhus. För oss var dock Ipaden årets grej ombord.

Vi har installerat en navigationsapp, iNavX, och laddat ner elektroniska sjökort (Navionics). För oss, som kunde ha Ipaden liggande inne i båten, fungerade det bra att lägga upp rutter, räkna på distanser, kunna se var vi befann oss och se vårt färdspår.

I sittbrunnen styrde vi efter kompassen eller landmärken och så hade vi en gammal handhållen GPS där man ser kurs till nästa waypoint.

Efter ett tag upptäckte vi att man kunde köpa simkort särskilt för Ipaden. Med hjälp av ett sådant kunde vi surfa hur mycket vi ville i Italien via telefonnätet. Det kostade 50 euro, en engångssumma och sedan var surfningen fri. Efter det var det alltid någon som använde Ipaden, om inte i navigationssyfte så för att kolla väder, mejla, titta på film via nätet, facebooka eller bara lägga patiens eller spela något annat spel.

Bra är ju att den är väldigt strömsnål och att man kan köra den på 12 V. Det finns en speciell kontakt, anpassad för ciggurtag.

Dåligt är att den inte får bli blöt. Fast det kanske är ett större problem här hemma än i varma och torra Medelhavsområdet, där det sällan regnar. Vi får se om vi klarar av att hålla den torr även nästa år, när vi troligen fortsätter norrut…

Det finns som alltid mycket mer att berätta. Om du undrar över något som har med seglingen att göra, får du gärna ställa en fråga i kommentarsfältet så ska jag försöka svara!

Text: Eva Furhoff

Sakta men säkert tar sig familjen Pukitis Furhoff närmare målet i Marseille. Men nu blir de kvar i det lilla syditalienska samhället Acciaroli några dagar: motorn ger inte full effekt och ska få sig en översyn. Följ familjens segling på hamnen.se i sommar!

Foto: Eva Furhoff

Del 3: Acciaroli, 18 juli, N 40°10.32, E 15°01.52

Efter att ha legat i Tropea i tre dagar har vi förflyttat oss lite norrut: nu är vi i Acciaroli som ligger en bit söder om Neapel. Det är ett mycket litet samhälle, som har en gästhamn och ett varv.

Här skulle jag tro att vi fastnar ett par dagar. Ett skäl till att vi gick hit var just att det finns ett varv, och där finns mekaniker. Vi tycker att motorn inte riktigt ger den effekt den borde och nu ska det komma en mekaniker och titta på den.

Acciaroli är bara ett litet samhälle, men en marina och mekaniker finns här i alla fall.

Motorn fungerar bra, den är pålitlig, startar alltid och gör alltid som man säger åt den. Men den har inte riktigt den “forza” som vi tycker att den borde ha.

På varvet möttes vi av “Il Capitano” som var ganska rund och reslig, kraftig. I mungipan hade han en cigarillstump som han tuggade på och tankarna gick till “Sopranos”. “Il Capitano” tog oss med in på kontoret där en ung tjej som kunde engelska jobbade. Tack vare henne kunde vi beskriva symptomen.

Bossen nickade förstående när vi beskrev problemen och skulle skicka en mekaniker om “una ora”. Så nu får vi se vart detta leder… Lennart tyckte i alla fall att det kändes bra, han har muttrat om detta sedan start och nu kändes det “som att vara hos doktorn och äntligen bli trodd”, sa han.

Vi har kört motorn oerhört mycket. Hela resan har vi haft lite lätt motvind, vi har seglat ett par timmar i början och två gånger har vi kunnat motorsegla. Men i övrigt har vi gått för motor timme ut och timme in. Och det är klart, om man kunde få ut lite mer fart och kraft ur motorn skulle det göra att vi kommer fortare fram. Just nu känns en fin medvind och och bra fart i båten som en nåd att stilla drömma om…

Jag börjar i alla fall vänja mig vid Italien nu. Efter Grekland kändes Italien dyrt och ogästvänligt, men man inser efter ett tag att italienarna inte är ovänliga utan bara har ett annat sätt än grekerna. De är lite mindre pratsamma, lite mer på sin kant.

Hamnavgifterna är giftiga, en natt i gästhamn ligger runt 600 kronor, i Grekland låg vi nästan alltid gratis. Men Italien är vackrare, tycker jag faktiskt, och maten är mycket bättre! I går åt jag stuffed squid som var fylld med oliver och kanske sardeller, en dröm! Hampus breasola med parmesan och ruccola var fantastisk och Lennarts köttbit med limone underbar.

Skyddande kläder, solglasögon och en plats i skuggan – enda sättet att klara den starka solen.

Det är sjukt varmt på dagarna, mellan klockan 12 och 17 känns ingenting roligt. När vi “seglar” turas vi om att stå till rors, de som inte styr brukar sova. Det är det enda vettiga.

Om man är iland måste man vara någonstans där det fläktar, eller på stranden där italienarna verkar spendera hela dagarna. De flyttar ner familjen med picknickkorg, parasoller, solstolar och allt annat som kan behövas.

Vid femtiden är det dags att packa ihop, gå hem och duscha och göra lite nytta. Då blir det lite svalare och plötsligt får man energi och undrar varför man var så deppig och hängig tidigare. När man vait nyttig ett par timmar och det börjar bli mörkt, vid 21-tiden, är det dags att klä upp sig och gå ut på stan och äta. Då fylls de trånga gränderna med liv, och folk står och småpratar och umgås. På balkongerna sitter gamla damer och tittar på folklivet, och kanske äter något litet. Bredvid dem hänger tvätten på sin lina.

I söndags kväll var den lilla, mycket gamla kyrkan full av folk vid 20–21-tiden. Längst ut på piren står en stor madonnastaty och välkomnar besökarna. Kanske beskyddar hon oss? Och på olika håll i städerna finns små skulpturer med scener ur bibeln infällda i husväggar, murar och på andra ställen. Ofta med liten lampa för att lysa upp scenen och en glasskiva som skydd.

Det är konstigt nog ganska lätt att förstå vad italienarna säger, även om ingen verkar kunna engelska. När man hör orden förstår man dem: “fumare”, “aqua”, “forza”, “mare”, “calma”, “caldo”, “prego”, “uffizia”, “barca”… I Grekland var det helt omöjligt.

Internet är svårt att komma åt här. Vi har vår Bad boy, vår “spionantenn” som fångar upp och förstärker alla trådlösa nätverk som finns i närheten, men det finns aldrig några nätverk. Och när vi frågar ligger de nere för tillfället… det gör det svårare för oss att hålla koll på väderprognoserna och det behöver man faktiskt ha.

På piren i Tropea börjar folk att röra sig när solen gått ner. Foto: Eva Furhoff

Det har blåst kuling norrut och det är en ny på väg och det verkar bygga vågor en bra bit därifrån. En dag gick vi 60 distans i sådan gammal sjö – för motor i lätt motvind – och sjön lugnade sig mycket långsamt. Det gick bra, men det kändes lite hisnande när man åkte kana nerför vågorna. Då var sjön ändå bara “moderate”, vilker ger en våghöjd på i snitt 1–2 meter (tror jag). Och man får sig en tankeställare när man ser hur stora pirarna är här.

På det hela taget känns det ändå som om vi har det bra och vi tar oss ju fram – trots alla problem. Om vi får lite bättre fart i motorn nu kommer vi säkert att flyga fram!

Här kan du läsa mer om familjens segling över Medelhavet!

 

Efter trubbel med läckande genomföringar och dieseltank kom familjen Pukitis Furhoff en vecka försenade iväg från marinan i grekiska Preveza. Nu har de och katamaranen “Pippi” (The Event) nått Italiens sydkust. Och en nästan ofattbart vacker stjärnhimmel och ett delfinmöte i soluppgången har förvandlat tidigare bekymmer till sådant man helt enkelt kan stå ut med. Följ familjens segling över Medelhavet!

Del 2: Santa Maria de Lueca, 10 juli, N 39°47.76, E 18°21.68

Santa Maria de Lueca. Klicka på kartan för större bild. Karta: Google Maps

Nu är vi äntligen på väg från Grekland till Marseille. Vi landade i Preveza, Grekland, lördagen efter midsommar, med sikte på att sjösätta vår båt på måndag morgon. Då hade den legat på land hela vintern på en marina i Preveza. Men, som jag redan berättat här på hamnen.se, visade det sig att en genomföring till en logg inte var riktigt tät, så vi tvingades ta upp båten igen. Vi upptäckte också att vår nyligen rengjorda dieseltank läckte diesel.

Mekanikern på marinan hjälpte oss ta bort loggen och plasta igen hålet. Vi hade en liknande genomföring för en annan loggivare, den tog vi också bort för säkerhets skull. Ingen av dem fungerade, så det kändes ändå onödigt att ha dem kvar.

När vi började titta närmare på dieseltanken visade det sig att det inte bara läckte i en skarv, utan att diesel även sipprade rakt igenom plåten på ett ställe. Även rostfritt verkar ha en begränsad livslängd. Vi beställde en ny tank, det tog ett par dagar att få den klar. Det slutade med att vi sjösatte en vecka senare än beräknat. Trist!

Inte blev saken bättre av att min mans bror Robert och hans dotter Tuva, 10 år, kom ner till Preveza för att segla med oss – och fick uppleva att båten låg kvar på land och att sjösättningsdatumet bara flyttades framåt hela tiden.

Vi har även bestämt med ett par bekanta att de ska möta oss i Marseille för att sedan hjälpa oss ta båten norrut på kanalerna i augusti–september, och även denna planering känns tajt nu när vi kom i väg en vecka senare.

Nåväl, Robert och Tuva bestämde sig för att åka hem lite senare och när vi väl fick båten i vattnet började vi göra distans. Nu har vi tagit oss till Santa Maria de Lueca som ligger längst ner på klacken i Italien.

Vi gick via Parga och Korfu. På Korfu stannade vi över dagen på Gouvia marina, en av de finaste marinor jag besökt. På området fanns flera kaféer och restauranger, liten pool, bankomat, supermarket som körde varorna till båten, en välsorterad båttillbehörsbutik och mekaniker som man kunde anlita. Dessutom fanns det en krocket- och en cricketplan.

Hela stället kändes lite som de brittiska klubbar som fanns i kolonierna, och som jag sett på film och läst om i gamla engelska romaner.

Fyren vid Santa Maria de Leuca är ett tydligt sjömärke. Foto: Robert Pukitis

Vädret har varit mycket lugnt och det är helvetiskt varmt. På Korfu var temperaturen på väg att gå upp till 40 grader när vi lämnade ön. Här i Italien är det lite svalare. Under överfarten från Korfu till Italien blåste det knappt alls och vi körde motorn hela vägen. Under en period kunde vi ha genuan uppe och motorsegla lite.

När vi kom fram hit efter kanske 17 timmar ute på vattnet då vi sovit i skift och lyssnat på motordunket hela tiden var alla trötta, men också nöjda. Det var otroligt vackert att se ljusen från den albanska kusten i den svarta natten och tittade man upp mot himlen såg man så många stjärnor så att det är svårt att förstå att de kan vara så många. Robert pekade ut Vintergatan för mig, den låg som ett nästan vitt fält bland alla de andra stjärnorna.

Precis när vi hade passerat de yttersta öarna norr om Korfu gick solen upp och snart därefter kom en delfin och hoppade i vattnet intill båten. Det är vid sådana tillfällen man känner att allt krångel med dieseltankar, läckande fönster, meckande med motorn och tjafset med den grekiska Port Police är sådant man enkelt kan stå ut med.

Väl i Italien började vi jaga mat och fick till slut en middag som överträffar allt jag åt i Grekland. Nu hoppas vi snart kunna ge oss av söderut, till Crotone, som ligger på andra sidan hålfoten här på Italienska fastlandet.

Även det blir en lång segling, cirka 75 distans tror jag, men vädret verkar fortsätta vara lugnt och det ser ut som vi kan få den lilla vind som finns i ryggen.

 Här kan du läsa mer om familjen och deras segling!

För familjen Pukitis Furhoff handlar den här sommaren om att ta sig och katamaranen “Pippi” från Grekland till Frankrike. Förberedelserna inför seglatsen har inte gått helt problemfritt: vid sjösättningen upptäcktes både en läcka vid en logg och ett pyttehål i dieseltanken. Följ familjens segling på hamnen.se under sommaren!

29 juni:

Nu är vi i Preveza i Grekland, där vi har vår båt. Det är en tiometers katamaran som vi kallar för “Pippi”, men som egentligen heter “The Event”. Jag (Eva) och min man Lennart kom hit sent i lördags kväll för att sjösätta båten onsdag morgon och påbörja vår segling mot Marseille.

På måndagskvällen kom även vår son Hampus, 16 år, Lennarts bror Robert och hans dotter Tuva, 10 år. Hampus ska segla med oss hela vägen, Robban och Tuva ska följa med över till Italien och åker hem sedan. Robban, Tuva och Hampus bor på hotell i den mysiga lilla staden Vonitsa, jag och Lennart bor på båten på marinan.

Efter en hel del fixande, städande, kompletteringar av utrustning och underhåll av motorn kom äntligen sjösättningsdagen i dag. Men när båten kom i vattnet såg vi att det läckte in vatten. Snabbt upp med båten igen.

Det läckte vid en logg. Eftersom den ändå inte funkar bestämde vi oss för att be dem på marinan att ta bort loggen och plasta igen hålet. Det gjorde de direkt och om det bara vore för detta så skulle vi kunna sjösätta i morgon bitti, en dag senare alltså.

Men just som mekanikern börjat med plastjobbet upptäckte Lennart att det läckte från dieseltanken. Tanken som mekanikern just rengjort och som vi var så glada över! Men tydligen hade han även råkat göra ett pyttehål i den…

Nu ligger den på verkstaden för att kontrolleras noga och tätas. Så vi får se när vi får båten i vattnet. Det blir inte i morgon bitti i alla fall…

Jag är extremt rastlös, ser hur mina surt förvärvade pengar rinner ner i marinans ficka och hur vår resplan spricker.

Stranden i Lefkas gav åtminstone en försmak av semestern. Foto: Eva Furhoff

För att skingra tankarna och fly ångesten på marinan åkte jag till Lefkas med Robban och Tuva. Där hittade vi en jättelång, fin strand som gick rakt ut i havet. Vattnet var alldeles klart och turkost och ganska kallt.

Efter bara några minuters bad skingrades de dystra tankarna och jag insåg att det bara handlar om att ha lite mera tålamod. Och för första gången kändes vistelsen här lite som semester också, och det var skönt.

Nu hoppas jag bara att detta verkligen är de sista problemen och att semestern snart kan börja på riktigt…

Tuva och Hampus har det trots allt ganska skönt. Foto: Eva Furhoff 

Här kan du läsa mer om familjen och deras segling!