hård vind

Brittiska America’s Cup-laget testar gränserna…

av

Det är ett vågspel mellan himmel och helvete när man ska lära sig att hantera ett 75-fot långt monster till segelbåt i hård vind.

När brittiska America’s Cup-laget Ineos tränade manövrar i hård vind utanför sin nya träningsbas i italienska Cagliari häromdagen, var det nära att gå åt pipan.

Den mest kritiska manövern för snabba segelbåtar som planar fram eller för flerskrovsbåtar som flyger på ett skrov, är när de når kryssmärket och ska falla av. Det är ett allt-eller-inget-ögonblick där det inte finns utrymme för tveksamheter.

Alla ombord måste veta exakt vad de ska göra och inget får fela i genomförandet. Ju mer det blåser och ju fortare det går, desto större måste perfektionen i besättningens arbete vara.

Samma manöver på en foilande båt, som därtill är bisarrt stor, är säkerligen vansinnigt mycket svårare.

Så här såg det ut när Brittiska Ineos Team UK tog sig vatten över huvudet häromdagen.

Det som händer när det går illa i en manöver som denna på en 49er eller en mindre flerskrovsbåt är att besättningen flyger av, i värsta fall tar ett varv runt masten, för att till sist landa i vattnet. Båten kapsejsar men kan sedan snabbt rätas upp och segla vidare till nästa race.

Team Ineos har flyttat sin bas från Portsmouth och The Solent till vattnet utanför Cagliari för att få bättre förutsättningar för segling över vintern.

Vad som händer när det går ordentligt överstyr med de nya 75-fotarna, som snart startar i nästa upplaga av America’s Cup, är fortfarande oklart. Men farhågorna om att dramatiken kan bli stor och kostnaderna höga är påtagliga.

Det håller inte minst America’s Cup-veteranen Grant Simmer som deltagit i 11 Cup-kampanjer och vunnit bucklan The Auld Mug fyra gånger med om. Han är nu vd för Ineos Team UK och säger att det man måste räkan med vurpor när man ska lära sig att segla på en foilande plattform i 50 knop.

Riskerna är stora och priset högt.

Grant Simmer, vd Ineos Team UK

 

– Båtarna är lätta samtidigt som det rätande momentet är enormt, så det är klart att det kan åt skogen och att båtarna kapsejsar, säger han och fortsätter:

– Att något sådant skulle ske väldigt nära starten av America’s Cup skulle göra det otroligt utmanande att komma tillbaka på banan.

Bloggaren skörar gennaker i 21,9 knop

av

Hamnen.ses bloggare Jimmy Hellberg firade sin totalseger i årets Liros SRS-Cup och No-Crew shorthanded-rankingen med en fartrekordnotering utanför Sandhamn i helgens kuling. Men underbart var kort…

Det är inte ofta som det blåser 15 m/s stadigt på Ostkusten, framförallt inte när det också är 16 grader och klarblå himmel, så det gäller att passa på när tillfälle ges.

Jag och Mikael Ryking gav oss ut från min hemmahamn vid Nämdöfjärden i Stockholms skärgård och tog sikte mot Sandhamn och det öppna havet.

Det blev dramatiskt ganska snabbt.

Broachar och kovändningar
Vindmätaren visade 15 m/s stadigt och vi loggade 16 knop med bara revad stor och en liten fock. Vi skulle ta den kortaste, längs Runmarös baksida, och sick-sacka fram mellan grynnorna. Men vi ville samtidigt ta det säkra före det osäkra och kovända när vi behövde, alltså att slå istället för att gippa.

Men just när vi skulle till att vända ökade vinden till 17 m/s och det gick varken att slå eller gippa. Båten broachade när vi skulle falla av och stannade i vindögat när vi försökte slå. Det blev kort sagt onödigt spännande mellan grynnorna.

Vi insåg där och då att det vore bra med ett par extra händer om vi skulle ge oss på det öppna havet och fick tag på min trogne gast Peter “Julle” Juhlén” som var på plats i Sandhamn. Vi behövde bara plocka upp honom…

Backslaget ryker
Även detta skulle visa sig bli en nervig övning. Vinden låg på rakt in i Sandhamn och vi tog beslut om både att enklast och bäst var att backa in mot bryggan.

Men väl i position med aktern riktad rätt visade det sig att backen inte orkade trycka båten mot vinden. Till slut gick backslaget sönder och vi drev ner mot andra förtöjda båtar. I sista stund lyckades jag vända.

På andra försöket kunde vi plocka upp vår tredje besättningsman och sätta kursen mot havet.

Lite segel
Det är inte ofta man får testa båten i riktigt tuffa förhållanden och därför skulle vi ta det lite lugnt. Vi startade med två rev i storen och den minsta gennakern. Till en början kändes det lite klent då vinden avtagit till 11-13 m/s. Men så ökade det till 15 m/s igen och vi loggade stadigt 18 knop. Segelsättningen kändes perfekt och vi gick som tåget.

Så ökade vinden ytterligare. Till 17 m/s på topp och båten fullkomligt rusade fram. I ett tiotal sekunder. Sen small det till. Gennakern sprack i toppen, precis under förstärkningen under fallinfästningen.

Den är förvisso lika gammal som båten, från 1996, och nylonet borde ju vara det första som går sönder. Så detta kom kanske inte som en chock.

Snabbt dit segt hem
Vi hade vid det här laget seglat undanvind i 15 minuter och det skulle visa sig att det krävdes två timmars kryssande för att komma tillbaka. Väl i hamn var vi rätt mosiga och istället för att, som planerat, ge oss av hemåt så blev det en natt i Sandhamn. All segling med PAC-MAN loggas på en dator med hjälp av en mjukvara som heter Adrena Optima, gjord för att skapa polärdiagram och sailcharts. När jag gick igenom loggen för seglingen så fann jag flera datapunkter över 20 knop och toppnoteringen löd 21,9 – rekord!

Liros Cup – resultat 2014
No-Crew- ranking 2014