Erlings krönika | Hamnen.se

Om att avliva en myt

7 november, 20194 juni, 2013 av Redaktionen

Unga, fulla drullar på väg till krogen i Sandhamn eller Marstrand är livsfarliga. De kör ihjäl sig själva och andra. Sån är myten. Men den är fel, fel, fel.

Det fanns en tid då vi gjorde oss löjliga över korkade militärer. Vi berättade historier om löjtnanten som övade anfall i kuperad terräng med sina nyinkallade rekryter. ”Om kartan inte stämmer med verkligheten är det kartan som gäller”, dånade löjtnanten och pekade med hela handen.

I dag finns inte så många korkade militärer längre, officerare är en utrotningshotad art. Deras roll har med framgång övertagits av väl så korkade byråkrater och politiker. Några exempel:

Förra året omkom 23 personer i samband med olyckor med fritidsbåtar. Året innan var det 40. Aldrig har så få omkommit på sjön som 2012. Det är ett glädjande All Time Low. Det ligger till och med under det mål Transportstyrelsens satt upp för år 2020.

Titta på diagrammet här under. Det visar antalet omkomna 1971-2012. Antalet omkomna har minskat från cirka 120 år 1971 till dagens 23. Det är bara att innerligt hoppas att den låga siffran också kommer att hålla år 2013.

Vilka är det då som omkommer i samband med olyckor till sjöss. Den myt som sprids av politiker, myndigheter och tidningar är: Unga och fulla i muskelbåtar. De kör ihjäl sig själva och andra eller drullar över bord och drunknar. Handlar det sen om en tidningsartikel illustreras den gärna med en båt som i hög fart dragit upp på land.

I själva verket ser det ut så här.
Stockholms skärgård (0 omkomna)
Bohusläns skärgård (3 omkomna)
Öppet hav (0 omkomna).
Insjöar (16 omkomna)

Titta sen på kartan över var olyckorna har skett. De flesta prickar ligger i Mellansveriges insjöar: Hälsingland, Gästrikland och Dalarna.

Fakta om åldersfördelningen är lika mytknäckande. Ingen av de omkomna var under 25 år. Men långt mer än hälften var över sextio år, hela 15 stycken.

Lite förenklat kan man alltså säga att de som omkommer i samband med båtolyckor är en pensionerad man över sextio. Och han är ute i en liten båt i en insjö. Viktiga fakta som politiker, myndigheter och journalister måste ta till sig.

What shall we do with the drunken sailor?

7 november, 20194 juni, 2013 av Redaktionen

Erling Matz hetsar upp sig över alkohollagen och refererar bland annat till den hetsiga debzttan som rådde när alkohollagen i biltrafiken ändrades från 0,5 till 0,2 promille.

Sex av tio som omkommer i samband med båtolyckor har alkohol i blodet sägs det. Den som gör det lätt för sig, alltså Transportstyrelsen, Kustbevakning, Sjösäkerhetsrådet och diverse nykterister, drar slutsatsen: Alkohol och båtliv är en livsfarlig kombination och påstår/antyder samtidigt: Alkohol förorsakar sex av tio båtolyckor med dödlig utgång, alltså sextio procent av båtolyckorna.

Men så enkelt är det inte. Första frågan måste bli: Vad berodde olyckan på? Var det alkoholen? Eller var det kanske ålder, väder eller allmän oförsiktighet?

Först ett citat:
”Det finns ett starkt samband mellan alkoholintag och olycksrisk. Man kan av detta faktum förledas att tro att alkoholpåverkade båtförare har stor betydelse för mängden av olycksfall till sjöss, och man kan också få för sig att en minskning av alkoholförtäringen bland båtförare skulle vara ett sätt att kraftigt minska antalet olyckshändelser. Riktigt så enkelt är det dock inte.”

Nej, det är inte jag som påstår detta utan den förträfflige professorn i kriminologi, Leif GW Persson. Av en händelse hittade jag hans bok ”Brottstycken”. Det är en antologi bestående av artiklar som han skrev för 20-30 år sedan. Citatet kommer från en artikel i Dagens Nyheter i april 1989. Egentligen handlar den om biltrafik och skrevs då debatten var vild om att sänka gränsen från 0,5 till 0,2 promille. Vild och osaklig, tyckte GW.

Det jag har gjort är bara att ändra ordet bil till båt – förlåt professorn – för precis samma resonemang kan föras kring den promillegräns som infördes för båt 2010, alltså 0,2 promille.
Leif GW igen:

”Alla svårare olyckor vållas av personer som redan ligger inom det straffbara området och de är i regel mycket berusade.”

Stämmer precis. Redan innan den ogenomtänkta 0,2 promillelagen infördes för båt fanns en alldeles utmärkt lag. Den var enkel och rak och sa: Det är straffbart att köra båt om du är så berusad att du innebär en fara för dig själv eller andra. En promillegräns fanns också. Den var satt vid 1,0 promille och då betraktades det som grovt sjöfylleri.

I DN-artikeln för Leif GW dessutom ett intressant resonemang kring vad kontrollerna fick kosta. Han menar helt rätt att denna kostnad måste ställas i relation till vad pengarna skulle kunna användas till istället. Kustbevakningen gör mellan 2 000 och 3 000 så kallade sållningsprov varje år, alltså alkoholtester utan skälig misstanke. Hur många miljoner kostar detta? Är det ett vettigt sätt att använda kustbevakningens dyra personal och fartyg till detta.

En viktig straffrättslig princip säger: För att kunna bestraffa ett beteende måste vi kunna visa att beteendet är skadligt. Om inte är lagen onödig och vad värre är, den skadar rättsmedvetandet.

Ingen har ännu visat att 0,2-promille lagen påverkar sjösäkerheten. Att det har kostat en massa pengar är lättare att visa. Nu har lagen funnits i tre år och det är hög tid att resultatet utvärderas. Självfallet ska en sådan utvärdering inte göras av de parter som ”tjänar” på lagen (får mer resurser och pengar) alltså kustbevakning, polis och Transportstyrelse. Utvärderingen måste göras av en oberoende forskare eller institution. Det finns alltför många exempel på utvärderingar som riggats, missbrukats och misstolkats.

Töntarna på Trafikkontoret

7 november, 20194 juni, 2013 av Redaktionen

Danviksbron i Stockholm är stängd hela sommaren. Högsta masthöjd för att ta sig från Mälaren till Saltsjön i Stockholm är 11,8 meter. Det har Trafikkontoret bestämt. Bönder! Säger jag.

Bönderna bestämmer i Sverige. Det visste Gustav Vasa och Gustav II Adolf. Och det vet jag. Läs lite historia och du kommer att hitta tusentals exempel. I dag handlar det om bondeskogsägare, bondejägare och bondekooperation som styr och ställer i riksdag och regering och som lobbar framgångsrikt. Den som värnar om båtliv och sjöfart är en loser redan från början.

Danviksbron är senaste exemplet. Sen den 4 mars kan den inte öppnas. Så kommer det att vara fram till den 27 september. Hela båtsäsongen alltså.

Varför då? Bron behöver förstärkas, säger Trafikkontoret i Stockholm.

Varför då? Vi ska köra 360 000 ton sprängsten från Katarinaberget.

Varför då? För att i vi ska bygga en ny bussterminal i Katarinaberget i samband med att Slussen byggs om.

Varför under sommaren? Vi vill störa biltrafiken så lite som möjligt. Det är ett val mellan bil och båt.

Det sista är förmodligen det sannaste svar Trafikkontoret lämnat under de senaste femhundra åren – jag menar Gustav Vasa skulle kunna ha sagt det samma. När bönder får välja mellan bil och båt är valet lätt: Det blir bil, buss, häst eller traktor.

Medan reparationen pågår har en fil på Danviksbron stängts av för biltrafik. Det är lite knöligt för bilister som kommer från Nacka och Värmdö. Men blir köerna långa finns en liten omväg på ett par kilometer via Hammarby. Omvägen tar kanske tio minuter extra. Det borde fungera lika bra under vintern som under sommaren.

Och hur drabbar det då en segelbåtsägare? Maximal masthöjd under sommaren är 11,8 meter. En folkbåt med vindex klarar sig. Större båtar som har bryggplats på Mälarsidan och vill ut i Stockholms mellanskärgård får göra en nätt omväg via Södertälje. Och det är 10 000-tals båtar. Omvägen är på så där etthundra sjömil, alltså 17 timmar nonstop med sex knop. I realiteten handlar det om två-tre dygn. Och detta för att en bilist ska slippa en omväg på tio minuter!

Vi har satt upp en mastkran på båda sidor om bron, tröstar Trafikkontoret. O´hoj, säger jag. Att ta loss vant och stag, elkablar till lanternor, vindinstrument, däcksbelysning och kanske radar, surra masten säkert ombord och sen sätta tillbaka allt ihop igen och trimma riggen tar minst en dag – förmodligen två. Plus risken att någonting går sönder. Det är ungefär lika intelligent som att be bilisterna skruva isär bilen och bära den över bron i konsumkassar för att minska påfrestningen på brobalkarna.

Befängt. Men det är egentligen inte det värsta.

Om nu 360 000 ton sten ska fraktas från Katarinaberget, varför inte göra det med pråmar? Katarinaberget ligger bokstavligt talat ett stenkast från Stadsgårdskajen. Från stadsgårdskajen har under hundratals år fraktats miljontals ton varor till och från Stockholm. På 60-talet jobbade jag själv som hamnarbetare och lossade gatsten just här. Två stenar i taget. Och kajen är intakt och stabil till skillnad från Danviksbron.

Men bönder föredrar naturligtvis lastbil framför lastpråm. Det gör varken jag eller miljön.

Och varför har inte Saltsjö-Mälarens Båtförbund, SBU, Kryssarklubben, Seglarförbundet och alla båtklubbar i Stockholm protesterat. Varför har de inte blockerat Danviksbron med gamla segelsäckar eller i alla fall fört ett jävla liv?

Saltsjö-Mälarens Båtförbund är den enda organisation som tillfrågats. I en remiss har de svarat: ”SMBF kan inte acceptera att bron inte kan öppnas under tiden juni-augusti.” Naturligtvis lyssnade inte Trafikkontoret.

Att reparera Danviksbron under sommaren och stoppa alla segelbåtar är som att förbjuda älgjakten under en säsong. Men då skulle det säkert bli skottlossning. Nu blev det 13 ord i ett remissvar.

Foton: Carina Lernhagen Matz

Sagan om den okända ön

7 november, 201912 september, 2012 av Redaktionen

Det finns en bok som alltid finns i vår båt och som jag läst om och om igen, varje sommar i över tio år. Den är skriven av den portugisiske nobelpristagaren José Saramago och heter ”Sagan om den okända ön”. ”O conto da ilha desconhecida” på portugisiska.

Liten. Röd. 38 sidor. Och bland det innehållsrikaste och vackraste som skrivits om båt, hav , kärlek, längtan och alla äkta båtälskares drift att söka nya världar – i skärgården, på världshaven eller kanske inombords.

Första meningen är: ”En man kom och knackade på kungens port och sade, Ge mig en båt”.
Men det var fel port. Kungen var bara intresserad av Gåvornas port, av att motta gåvor, belöningar och uppskattning. Men vår man knackade på Porten för petitioner. Han ville ha, inte ge.

Redan på sidan tio får han träffa kungen. Det berodde inte på att kungen var nyfiken utan för att folk som bodde nära Petitionernas port började klaga över slamret av portkläppen i brons.

Vad är det du vill? Frågade kungen. Ge mig en båt! Sa mannen.
”Och varför vill du ha en båt, kan man få veta det,” sa kungen.
”För att ge mig ut och söka efter den okända ön, svarade mannen. Vad då för en okänd ö, frågade kungen och höll sig för skratt, som om det var en komplett galning han hade framför sig, en galning med mani på segling som det inte vore bra att säga emot så här i början, Den okända ön, upprepade mannen, Nonsens, det finns längre några okända öar, Vem har sagt dig det, kung, att det inte finns okända öar längre, De finns på kartorna allesammans, På kartorna finns bara de kända öarna, Och vad är det för en okänd ö som du vill söka, Om jag kunde säga dig det, då vore den inte okänd, Av vem har du hört talas om den, frågade kungen, som nu var allvarligare, Inte av någon,”

38 sidor, märklig kommaterad och nästan utan punkter och författad till en världsutställning i Lissabon på temat Oceanerna (bara en sån sak).

LÄS DEN!

Bo i båten i centrala London – “billigt och fullt ös”

16 april, 2012 av Erling Matz

Erling Matz bodde en vinter i båten i London.

Vi 40-talister är många, friska och pensionärer. Vad ska vi hitta på innan vi dör? Köpa hus i Thailand? Åka på kryssning? Dansa hambo? Jag seglade till världens ballaste stad – London. Bodde en vinter i båten. Billigt och fullt ös.

För precis ett år sedan slussade jag och Carina ut från St Katherine Docks mitt i London. Vinkade adjö åt Tower Bridge om styrbord och gled nedför Themsen med hjälp av motor och 3 knops medström.

Tidvattnet i London är sju meter, så det gäller att hålla koll på ebb och flod. Vi stack 5.40 GMT. Då hade vi medström ända ner till Ramsgate i Engelska kanalen.

I åtta månader hade vi då bott ombord, mitt i centrum av världens ballaste stad – London. Till gamla slottet Towern var det etthundra meter. Och promenadavstånd var det också till de största och bästa museerna, biblioteken, teatrarna, tennisbanorna och till Barneys Seafood.

Barneys är ett hål i väggen under en järnvägsviadukt och specialist på inkokt ål. Inkokt ål var för hundra år sen fattigmansmat i Londons East End. Det är fortfarande billigt och strålande gott.

Hamnavgiften i St Katherine var knapp 6 000 kronor i månaden för vår båt. Avgiften beräknas på båtens längd, vår är 16 meter, vilket i och för sig är totalt galet. Men så ser det ut nästan överallt i världen. Jag ska återkomma till det i en annan krönika.

Men – och det är viktigt: Billigare än i St Katherine är det omöjligt att bo mitt i London. Lägenheterna kring dockan kostar så där 20 000 kronor i veckan! Hotellrummen 2 000 per natt. Och för en normallång familjebåt blir kostnaden i St Katherines mellan 5 000 och 6 000 kronor/månad.

Alltså, har du en bebolig båt, ett år över eller två, dra till London!!! Strunta i värme och palmer, bad och rhum punsch.

Vi seglade från Stockholm i slutet av juni 2011. I mitten av september var vi i London. En orimlig lång restid egentligen – sträckan går att segla på ett par veckor. Men att ha bråttom till sjöss är en styggelse. På vägen hann vi anlöpa hamnar i Danmark, Tyskland, Holland, Belgien och Frankrike.

I Boulogne Sur Mer vid inloppet till Engelska kanalen låg vi i en dryg vecka. Det blåste friskt mellan England och Frankrike och då är det bäst att stanna i hamn.

Varje morgon vaknade vi klockan fyra till det läckra ljudet av lådor med hummer, ostron och sjötunga som langades upp på kajen mitt emot gästhamnen. På förmiddagen var det bara att gå upp och handla. Det var orimligt billigt med svenska mått mätt.

Men åter till London.

St Katherine Docks ligger 100 meter från Towern, mitt i The City of London. De åtta månader blev ett strålande äventyr. Närmsta pub hette Dickens Inn – 25 meter från vår förtöjningsplats.

Raska promenader upp och nedför Themsens strand bjöd alltid på överraskningar. John blev vår kompis. Han låg i en likkista på Tooley Street och ägnade sig åt att giljotinera turister. Mot betalning naturligtvis. Engelsmän har morbid humor.

Butlers Wharf ligger tvärs över floden. Där fanns den bästa brödbutiken och bagaren var fransos.

Miljön i Butlers Wharf är känd från filmen A Fish Called Wanda. Varje gång jag tog en morgonpromenad för att köpa en nygräddad croissant fnittrade jag vid tanken på en av mina favoritscener. Det är den då Michael Palin mördar en yorkshireterrier av misstag. Djurälskaren Michael siktar på yorkshieterriermatten och försöker träffa henne med en kubikmeter betong – men träffar hunden i stället. Jycken blir platt som en påse hårig jordgubbssylt. Engelsmän har morbid humor.

I St Katherine finns plats för ett hundratal båtar, men det var bara tio som var bebodda under vintern. Tillsammans med skottarna Tricia och David i Lioness hittade vi Londons äldsta music hall, Wiltons, de bästa indiska restaurangerna i East End och vi konverterade gasolsystemen i våra båtar.

Amerikanerna Helen och Gus i Wings hade bott ombord i London i tre vintrar. Under somrarna seglade de helst till Sverige. Varje ledig stund i London ägnade de åt att dansa svenska folkdanser. De kunde stegen till ett tiotal olika varianter på polka – eller om det nu var polska.

Och så närmsta båtgrannen Kit. Han bodde i en gammal halvmurken Moody från 60-talet. Kit var 22 år och läste kinesiska och juridik på universitetet. Fenomenalt allmänbildad.

”Jag gick i en skola i Windsor som heter Eton”, förklarade han. Det är där skoluniformen är frack från det att eleverna är sju år. Nu cyklade han till universitetet i skitiga jeans och bjöd med oss på märkliga fester på kinesiska institutionen. På kvällarna lyste det ofta i hans båt. Då skrev han på sin uppsats i juridik. Den handlade om äganderätten till lik. Vi fick ett dedicerat exemplar innan vi lämnade äventyrliga London. Engelsmän har en morbid humor.

Segla till London och St Katherines och hälsa ifrån oss. Det blir äventyrligt. Jag lovar.

Erling Matz