Erling Matz | Hamnen.se

I Columbus fotspår

10 oktober, 20195 februari, 2013 av Gustav Morin

I september 1492 hissade Columbus tre skepp Santa Maria, Niña och Pinta segel. Platsen var Kanarieöarna och på stranden stod Columbus älskarinna och vinkade. För att få lugnare vindar startade mitt atlantäventyr några veckor senare. Men det sket sig. Hade Columbus drabbats av samma väder som vi hade Amerika aldrig blivit upptäckt.

Det är exakt femhundra år som skiljer mitt skonertskepp Star Flyer från Columbus carrack Santa Maria. Star Flyer byggdes år 1992. Santa Maria byggdes 1492.

  Och vilken skillnad på skepp. Star Flyer är 115,5 meter lång. Santa Maria var 24 meter. Segelytan på Star Flyer är 3 365 kvadratmeter. Santa Maria hade 330. Vi ska ta oss över Atlanten på 14 dagar. Columbus behövde 37. Men så här i efterhand kan man fundera. Hur lång tid hade det tagit om vi inte hade haft en motor att stötta med? Vad hade hänt om Columbus mött samma väder som vi? Vem hade upptäckt Amerika?   

Vädret på Atlanten senhösten 2012 var helt galet. I vanliga fall, och det gällde både för Columbus på 1400-talet och för mig de två gånger jag tidigare seglat över, ska det blåsa passadvind från nordost. Vindstyrka kring 8-10 meter per sekund. Behaglig och skön medvindsegling alltså. Men inte denna gång. Ett envist lågtryck låg parkerat mitt ute på Atlanten. Stort och mäktigt behärskade det större delen av Nordatlanten, från Kap Verde öarna i syd till Azorerna i norr. Orkanen Sandy över Karibien och New York var ett av resultaten – och de många haverierna under ARC 2012 ett annat.

  ”Jag har aldrig varit med om något liknande”, sa kapten Klaus Müller på Star Flyer. Han har ändå seglat sedan tidigt 50-tal. Dikt bidevind och beslagna råsegel var resultatet – och dessutom en och annan squall. En squall är en lokal front med hård vind, regn och en vattenmängd per sekund som jämtländska Tännforsen.

Stora squalls kan röra till det rejält med snabba vindökningar- och vrid.

En förmiddag seglade vi i fem meter per sekund, från fel håll visserligen men OK. Vi vaggade på över den vanliga djupblå Atlanten.   Föröver blir himlen blåsvart. Gérard Deleplanque, en fransman, som också är en av de 130 gästerna ombord, spanar. Han har segelbåt i vilda Bretagne och blir uppspelt. Han vet vad det innebär. Havet ändrar snabbt färg från blått till vitt. Den långa dyningen planar ut och en makalös massa vatten forsar in över Star Flyer. Horisontellt! Om det är vatten från himmel eller hav är omöjligt att se, veta eller förstå. På trettio sekunder ökar vindstyrkan från 5 meter per sekund till 25. Men styrman Sara är beredd. Hon har länge spanat in fronten på radar och vet att den kommer att blåsa över på 15 minuter.  Och det stämmer. Plötsligt återgår allt till det normala. Gérard, nu wet and wild, släntrar ner till hytten och drar på sig torra kläder.

   Sara Nordin är 28 år, sjökapten och tredjestyrman ombord på Star Flyer. Hennes sjömansliv började som hopp-i-land-kalle på de vattenjetdrivna Cinderellabåtarna i Stockholms skärgård. Hon gillade läget och klarade sjöbefälsskolan i Kalmar på fyra år. Favoritämne var astronomisk navigation.

  På sin 20-24 vakt försöker Sara få oss svenskar att identifiera de 57 stjärnor som kan användas för pejling då kompasserna ska devieras: Antares, Arcturus, Aldebaran, Sirius, Cappella … Det klarar vi förstås inte och ingen hänger heller med i terminologin: Azimut bäring, medianpassage, solens deklination. ”Man måste kunna lita på kompasserna”, förklarar Sara och det håller vi med om också i dessa GPS-tider. Efter synnerligen komplicerade beräkningar, obegripliga matematiska formler och slående i den astronomiska kalendern kommer Sara fram till att gyrokompassen visar 0,3 grader fel – åt ost. Vi andäktiga lyssnare tycker inte att det låter så mycket, men det tycker Sara. Sen stirrar vi upp i himlen där myriader av stjärnor är fullt synliga här mitt ute på mörka Atlanten.

En del av gänget som seglade på Star Flyer. Erling sitter i mitten längst till höger, alltid med basker på.

  Och vad hände sen? Efter en vecka, någon stans nordväst om Kap Verde öarna kom passadvinden. Då var det T-shirt, kortbyxor och solskyddsfaktor som gällde. Vi låg i nätet under bogsprötet och spanade efter delfiner, val, haj och flygfisk. Flygfiskarna startar alltid mot vinden men faller av blixtsnabbt och seglar iväg. De skickligaste femtio-sextio meter. Och naturligtvis var vi framme på minuten i Barbados. Rum punch, reggae och grillad Blue marlin. Respect Man! Du som också vill segla över Atlanten i ett äkta stort segelfartyg gå in på Starclippers eller Poseidon Travels.

Om vikten att hinna ljuga

4 april, 202129 oktober, 2012 av Erling Matz

Här arbetar Gustav Morin under Volvo Ocean Race 2008–2009. Satelituppkoppling gör att man inte kan få ro ens på Södra Oceanen. Ett otyg tycker Erling.

En ljugarbänk ska finnas i varje bättre hamn. En bänk för möten, utbyte av erfarenhet eller bara en luftig diskussion om väder.

På ljugarbänken satt sjömanshustrun, oroligt väntande och spanande mot horisonten.

I dag sitter seglare där och söker kontakt – men inte med båtgrannen utan med internet. En laptop i knät, skugga på skärmen och fula ord i mun. Den djävla symbolen för wifi är blek och visar tji kontakt.

– Vi har ett litet problem med uppkopplingen, förklarar hamnkapten.

– Märker det, säger jag.

Om båtgrannar över huvud taget pratar med varandra idag handlar det om problem med uppkopplingen. Alla verkar vara beroende av att ta emot och skicka epost, twittra, tjatta, skypa, facebooka, instagramma, Youtuba och TikToka.

Och fungerar det inte blir alla galna.

När jag seglade över Atlanten första gången, det var 1993, tappade vi all kontakt med omvärlden efter ungefär 10 timmar. Sen var vi utanför VHF-teckning. Jätteskönt!

Tre veckor utan annat än mjuk passadvind, matlagning, en och annan guldmakrill som behövde rensas och fyra timmar på vakt. Och vakthållningen var enkel. Vindrodret styrde och inte en båt i sikte på 20 dagar.

Jag hann skriva en bok om sevärdheter i Sverige. Järvzoo i Järvsö, djävulsdansen på Hårgaberget och Sveriges enda sjuhåliga dass i Katthammarsvik och mycket annat. Det skulle aldrig funka idag med ständig uppkoppling via satellittelefon. Synd.

Alltså bygg fler ljugarbänkar, gör dem till internetfria zoner och glöm gärna datorn i sittbrunn. Börjar det regna tvärdör den. Det gjorde min.

Klassiska båtar i Cowes – krönika och stort bildspel

27 mars, 202011 juli, 2012 av Gustav Morin

Vår krönikör Erling Matz lägger till i Cowes under Classic Yachts Challenge och rapporterar om svårtyglade klassiker, fendrar i frisörernas skyltfönster och svenskar som gör bort sig i svårnavigerade vatten.
Foto Guido Cantini.

Första veckan i juli är det Classic Yachts Challenge i Cowes på Isle of Wight, den märkliga ön i Engelska kanalen. Här handlar allt om båtar och kappsegling. Frisören har fendrar i fönstret för att seglare ska känna sig hemmastadda och alla strosar kring i roströda seglarbyxor – när de inte är ute och kappseglar förstås.
Världens mest exklusiva yacht club, The Royal Yacht Squadron, har förstås sitt klubbhus, eller ska vi säga slott, här och ett batteri av startkanoner. Nu är hamnen Cowes Yacht Haven fylld av gamla träbåtar.

Här ligger Coral, en tvåmastad skonare på så där 90 fot byggd 1897. Hon påminner mycket om Kryssarklubbens Gratia, som ju är jämnårig och byggd just här i Cowes , men med en stor skillnad. Coral har behållit sin gamla skonarrigg. Gratia har kutterrigg som är betydligt enklare att hantera.
Carina, som seglat styrman på Gratia vet:

”En slänggipp med en rigg som Corals och du mastar av”, säger hon medan vi vandrar mellan skrov i hondurasmahogny med minst åtta lager fernissa och speglar oss i bronsbeslag.”

Men om en rigg är svårhanterlig bryr sig en engelsk seglare och gentleman inte om. Allt ska vara som under “the Good Old Days”. Och det finns ju en besättning som ska kunna hantera sådant. ”Rule Britannia” är rubriken på turisttidningen och här ska allt vara original rakt igenom. Som på Sceptre, en Internationell 12 meters R Yacht som var med i America´s Cup 1958. Exemplen är hur många som helst och däcken i kvartersågad Oregon pine glänser – teak är trams.

En vecka ligger träflottan i Cowes och som svensk finns en och annan igenkänning. R 8:an “Ann Sophie” är med, nu under tysk flagg. För trettio år sedan ungefär var jag med i juryn och gav henne Skagerakstipendiet. Motiveringen var någonting i stil med: ”För en synnerligen välhållen äldre träbåt”. Och prissumman tiotusen kronor. Nu seglar hon alltså under tysk flagg och är minst lika välhållen. Ett spännande återseende.

Det var också här vid Isle of Wight Sverige för första gången gav sig in i den internationella kappseglingscirkusen. Båten hette Sverige och var en tvåmastad skonare byggd på Lilla Essingen i Stockholm. Året var 1852. Sverige mötte skonaren America – hon som fått ge namn åt America´s Cup, men när hon seglade mot Sverige var hon såld till England.

Det gick inte bra för Sverige. Banan gick runt Isle of Wight – precis samma bana som deltagarna i Classic Week seglar i dag. Men Sverige seglade bort sig bland strömmar och sandbankar och förlorade. Inte konstigt egentligen. Vattnen här är extremt svårnavigerade och hur man klarade det för 150 år sedan är ofattbart. Om man nu alls klarade det…

I morgon klockan 04.30 är det vår tur. Det ska blåsa 5 Beaufort WNW. Är vi i The Needles klockan 05.30 har vi 4,4 knop medström och vår fart över grund borde vara mellan 12 och 13 knop.
Allt är väldigt mycket enklare idag med plotter och Reeds Nautical Almanac än för stackars skonaren Sverige 1852.

Läs mer på www.britishclassicyachtclub.org.

Erlings krönika: Livsfarliga livbojar!

28 maj, 2012 av Erling Matz

“Släng livbojen i sjön! Eller hellre i grovsoporna. Om någon ramlar över bord – vilket självklart är en fasansfull upplevelse men tack och lov extremt ovanligt – är en livboj med stor sannolikhet mer till problem än till hjälp.” Erling har testat och tycker också till om olika flytvästar…

Båttidningar älskar reportage om sjösäkerhet. Djärva redaktörer hoppar i uppvärmda bassänger och testar olika typer av flytvästar – och har sedan bestämda uppfattningar om vilken som är bäst och sämst. Eller provar i en vågbildningsbassäng, också med temperarat vatten. Värdelöst!

Jag har testat man över bord seriöst två gånger. Ingen av gångerna i skarpt läge tack och lov. Men ändå betydligt mer realistiskt.

Först: Det var under en segling i Turkiet. En 45-fots båt och sex, sju båtvana i besättningen. Läns. Kanske 7-8 meter i sekunden. Jag ropade: MAN ÖVER BORD! Och hoppade i. Bara för att kolla. Båten försvann snabbt bortåt. Efter några sekunder. Rorsman svängde runt – men åt fel håll. Gipp. Storskotet for över sittbrunn och träffade en treåring på armen och i bröstet. Han flög som en trasa i famnen på sin mamma.

Jag låg i vattnet och undrade vad jag ställt till med. Tack och lov blev treåringen inte skadad – och jag kunde ta mig tillbaka ombord efter så där en kvart. Trots en kass badstege i aktern som var alldeles för kort och sånär klämde av mig fingrarna. Tänk om det hade gått ordentlig sjö!

Sen. Hanöbukten i oktober. 15-22 meter per sekund och åtta grader i vattnet. Jag hoppar över bord i sjöställ. Ingen torrdräkt eller annat trams. Ska det vara på riktigt så ska det. Det känns förvånansvärt bra. Inte skräckinjagande kallt och det går att simma. Relativt enkelt kunde jag simma fram till en räddningsstege och klättra ombord igen. Jag gjorde det fyra gånger och låg i vattnet i ungefär en timme.

1. Utan flytväst. 2. Med seglarväst. 3. Med uppblåsbar flytväst. 4. Med räddningsväst.

Enklast och tryggast kändes det i seglarväst. Näst bäst utan flytväst. I båda fallen gick det att simma och enkelt ta sig upp för räddningsstegen. Prov tre och fyra var rena katastrofen. Du förvandlas till ett på rygg flytande kolli, kan inte simma effektivt ens några meter och har mycket stora problem att klättra upp för en räddningsstege.

Och vad kan man då dra för slutsats av detta? Först: Det jag talar om är beboliga segelbåtar. Motorbåtar, små snurrebåtar, segeljollar och roddbåtar kräver ett helt annat säkerhetstänkande.

Beboliga segelbåtar används i huvudsak för familjesegling: kvinna, man, kanske barn. Och det är familjesegling detta handlar om. Barn ska alltid ha flytväst på sig ombord och på bryggor och vid stränder – i alla lägen och långt upp i tonåren! Små barn ska ha räddningsväst, tonåringar seglarväst.

Om de vuxna ska ha flytväst är, som jag ser, det ett personligt val. Känns det tryggare – självklart ska du ha flytväst. Annars beror det bland annat på båttyp, vindstyrka, vattentemperatur, tid på dygnet, seglingsvana…

Men, och det är inget personligt val – välj seglarväst. En uppblåsbar flytväst kan vara hur trendig och chick som helst ombord men är kass i vatten. Och hur man kan sätta på ett barn en uppblåsbar flytväst är obegripligt!

Blåser det rejält och sjön är grov är säkerhetssele annars bäst i kombination med seglarväst. Det gäller att till varje pris hålla sig kvar ombord! Och skulle ändå det förfärliga ske gäller det för den ensamme vuxne ombord att fatta rätt beslut. Att släppa rodret, börja trassla med en livboj fastsatt i en flytande livlina, kasta livbojen i sjön och sedan försöka segla i ett invecklat mönster för att fånga den nödställde. Glöm det! Det är metoder uppfunna av teknikmuppar som ritar vindpilar och strömtrianglar hemma vid skrivbordet men inte kan hantera en segelbåt i grov sjö.

Gör istället så här: Tryck direkt på man över bord knappen på plotter eller GPS och stå sen till rors. Vänd tillbaka. Starta motor och gå rimligt nära den nödställde – inte för nära och se till att ha honom i lovart. Om han eller hon då har en seglarväst eller ingen flytväst alls räcker det med några simtag fram till stegen, som förhoppningsvis inte är för kort eller placerad där båten rör sig som mest – alltså i aktern!

Om den nödställde har en uppblåsbar flytväst eller räddningsväst är det oändligt mycket svårare och riskablare. I hög sjö i värsta fall omöjligt. Han är då lika hjälplös som en medvetslös. Då är det sjöräddningen som gäller. De har resurser och kunskap om hur man plockar upp folk ur sjön. Men då ska den ensamme ombord larma, ge en säker position, hålla koll på den nödställde tills hjälp anländer.

Undvik det. Använd seglarväst och livlina. ”Räddningsväst är livsfarlig” sa en gång storseglaren Paul Elvstrøm. Liksom uppblåsbar flytväst och livboj skulle jag vilja tillägga.

Se filmen när Hamnen.ses Claes Olivecrona testade flytvästar. Bland annat utsatte han dem för “firehose-conditions” som seglarna i Volvo Ocean Race beskriver hårt väder till havs.

Om bryggbasar och onödiga regler

27 mars, 2012 av Erling Matz

Våren är vitsippornas tid, tranornas tid, lekgäddornas tid och bryggbasarnas tid. Vitsipporna doftar vidunderligt, tranorna dansar graciöst och lekgäddorna är storkäftade – precis som bryggbasarna.

Jag hade en stjärnbåt. En gullig klinkbyggd liten båt, 5,50 lång, 1,60 bred. Varvsplats och bryggplats på Söder i Stockholm. Alla gamla klinkbyggda båtar sjunker vid sjösättning – nästan alla i alla fall. Så också min. Inget konstigt med det. Några kraftiga tag med paddeln sekunderna efter sjösättningen. Mot land och kölen mot botten. Där fick hon stå och gå ihop ett par dygn.

Några hundra vattenpytsar senare och hon flyter och kan paddlas till anvisad bryggplats. Fendra av, förtöja och faran över – trodde jag.

Två dagar senare sitter ett gigantiskt rött papper fasthäftat på förtöjningstampen. Inplastat för säkerhets skull.

”STYRELSEN HAR I DEMOKRATISK ORDNING BESLUTAT ATT ALLA BÅTAR SKA HA MINST TRE FENDRAR PÅ VAR SIDA AV BÅTEN. ÅTGÄRDA DETTA OMEDELBART!!!!! ANNARS UTKRÄVS BESLUTAD STRAFFAVGIFT. HAMNKAPTEN.”.

Jag hade två fendrar på var sida, egentligen för stora för lilla Stjärnan men de var kvar sedan Mälar 30:an. Två fendrar på var sida på en 5,5 meter lång båt blir ungefär en fender var 1,8:de meter.

Vid samma brygga låg en 45 fots motorbåt – med reglementsenliga tre fendrar. Det blir en fender på var 4,5:te meter. Knappt hälften så bra avfendrad som min – men ingen röd lapp. Ty den följde reglerna.

Människor med makt men utan vett finns i båtklubbar, bostadsrättsföreningar, vägsamfälligheter, villaföreningar ja, överallt när människor slår sig samman kring ett gemensamt intresse. Maktmänniskorna försvarar sig med att beslut fattats i demokratisk ordning och att demokratiska beslut ska följas.

Struntprat! Demokratiska beslut kan vara djupt odemokratiska. En massa klåfingriga beslut fattats alldeles i onödan och borde aldrig ha fattats. Det är en urgammal kunskap. En grekisk saga handlar om rövaren Prokrustes. Han bodde vid ett vägskäl och alla som kom gående längs vägen tvingar han ner i sin säng. De som var för långa för sängen högg han av. De som var för korta drog han ut. Alla dog. Ingen utom Prokrustes själv passade in.

Det finns för många Prokrustes i Båtsverige.
Erling Matz

Erlings krönika: Om fegisar

7 mars, 2012 av Erling Matz

Erling Matz skriver om anonyma kommentarer i sin krönika.

Du som brukar kommentera krönikor och bloggar på Hamnen.se eller andra sajter och som gömmer dig bakom en fånig signatur eller bara förnamn kan sluta läsa här! Du kommer i alla fall inte förstå, inte vilja förstå eller också bara strunta i att förstå.

Efter att ha skrivit krönikor någon månad på hamnen.se har jag gjort en upptäckt. Det finns två typer som kommenterar:

Typ 1. Vanliga hederliga medborgare som har åsikter, precis som jag. När de kommenterar presenterar de sig med förnamn och efternamn och framför sin åsikt. De kan tycka att det jag skrivit är bra och de kan tycka att det är rena skiten. Men de står för vad de säger och vågar visa vem de är.

Typ 2. Det är de hemlighetsfulla som gömmer sig bakom en fånig signatur eller skyltar bara med ett förnamn. Typ 2:orna har uppenbara läs- och skrivsvårigheter som det hette förr i tiden. Om jag skriver att jag ogillar okunniga byråkrater klagar Tobias: ”Jag förstår inte din krönika förutom att du inte tycker om byråkrater.” Men vadå, jag har ingenting emot byråkrater, jag har själv varit en. Krönikan handlar om enfaldiga byråkrater, precis som det står i rubriken. Det finns massor med dugliga byråkrater. Men det jag ogillar är alltså odugliga byråkrater – och det är en väldig skillnad. Dugliga byråkrater fattar dugliga beslut, de odugliga odugliga. Så enkelt är det, om man inte har läs och skrivsvårigheter.

Och signaturen Martin hänger på: ”Ännu en tjatig gubbe som raljerar över ’byråkrater’.”

Eller Peter: ”Patetisk läsning, och hgelt osakligt. Skall inte läsa dens ’skit’ mer.”

Lars Forssell, poeten, författaren och ledamoten av Svenska Akademien var rädd om orden. Så här uttryckte han det i en dikt:

Jag måste använda ord
när jag talar till er!

Tänk er kaptenen
på en galeas, en hukarejakt,
en skonare, en brigantin,
en fregatt, en korvett, en snau
med molnet av segelduk över sig:
gaffel – och bomsegel,
toppsegel, stagsegel,
skothorn, fallhorn, halshorn.

När det blåser till storm
kan han väl inte bara peka med handen
och ropa: Ta ner dom där!
Det skulle se ut.

Snickaren har en låda med fackord
Muraren sina
och den som ska styra en stat
kan väl inte bara gasta i stormen:
Dom där sitter fel! Reva dom där!

Jag måste använda ord
när jag talar till er
Ni måste lära er ord.

I all kommunikation människor emellan handlar det om ord. Vid skriven kommunikation som i artiklar, böcker eller på internet handlar det till etthundra procent om ord. Vid möten handlar det kanske om sjuttio procent. Då spelar också tonfall, mimik och gester in.

Minskar viljan att läsa, lyssna och försöka förstå är vi illa ute. På internet finns en sådan tendens. Alltså läs noga och stig fram ur mörkret med för och efternamn. Om vi sen har olika åsikter spelar ingen roll. Det är fegt att gömma sig och skjuta från bakhåll. Och passa samtidigt på att kolla vad Lasse Forssell menade med hukarejakt och snau. Förhoppningsvis vet du redan vad skothorn, fallhorn, halshorn är för något. För det är viktigt med ord. Du måste lära dig ord!
Erling Matz

Erlings krönika: Skål

10 oktober, 201920 februari, 2012 av Erling Matz

Erlings krönika handlar om nykterhet till sjöss.

“Det är kultur att dricka sprit till sjöss”. Det var rubriken på en artikel jag skrev en gång. Vilket liv det blev!
Idag skulle jag aldrig våga formulera mig så provocerande – även om det är sant…

Jag skulle bli orolig för att huliganerna i nykterismlobbyn skulle lura i mörkret med ett avslaget helrör och göra köttfärs av min stackars kropp. Köttfärsen skulle inte ens kunna klassas som ekologisk eftersom jag inte är uppfödd enligt ekologiska normer. Har till exempel ända sedan jag var liten haft insjögädda med beurre blanc sås som favoriträtt – i vuxen ålder dessutom med ett par glas örtig röd sancerre till. Och sånt är onyttigt enligt riksdagens nykterhetsgrupp.

Sprit i måttliga doser sägs dock vara nyttigt. Hur som helst med det. Till sjöss är det förbjudet att dricka alkoholhaltiga drycker sedan den 1 juni 2010. Trots att det är en gammal sedvänja alltså. För när du rundade Kullen, seglade förbi Barrskär, Mansörn och en massa andra namngivna öar både på ostkusten och västkusten var det en sup som gällde. Och en rejäl hutt brännvin ingick som löneförmån i svenska flottan ända till början av 1950-talet, om jag inte minns fel. I engelska flottan fick besättningen ett glas rom före lunch fram till 31 juli 1970.

Men nu är det slut med en värmande jamare till sjöss – och alldeles i onödan. Orsaken är okunniga politiker längs hela färgspektrat från blått till rött. Birgitta Rydberg (FP) kan tjäna som representant för politisk okunskap. Om det nu är okunskap? Kanske är det populism – en väljarvinnande flört. Så här skriver Rydberg:

”För mig är det självklart att i princip samma regler bör gälla trafik till sjöss som på land. Även till sjöss utsätter man sig själv och framförallt andra för risker om man kör onykter. Riksdagen har fattat ett klokt beslut som alliansregeringen sett till att lägga fram.”

Rena snurren! Vägar och vatten är två helt skilda saker, även om de börjar på samma bokstav – alliteration heter det i poetiken. Båtar är långsamma, bilar snabba. Vattnen är vida, vägarna smala.

Och det viktigaste – det finns inga som helst belägg för att det skulle vara farligt att glida fram med en segelbåt om du har 0,2 promille i blodet – även om båten är över tio meter lång. Och en motorbåt i 15–20 knop är inte heller ett dödligt hot efter det att du druckit ett par glas vin. Det finns ingenting i statistiken över olycksfall till sjöss som motsäger detta. Att vara aspackad och sitta och meta i en båt som ligger för ankar kan däremot vara livsfarligt – men det är å andra sidan inte straffbart!

Det fanns en tidigare lag. Den sa ungefär att det är straffbart att med alkohol i kroppen framföra en båt på ett sätt som är farligt för en själv och för andra. Det är en lag som finns i de flesta andra länder. Den borde räcka i Sverige också.

Den nya sjöfyllerilagen ska utvärderas sägs det. Framkommer det att lagen räddat liv och minskat antalet olyckor kommer jag att hurra och försvara den i alla lägen. Handlar utvärderingen om att fler gripits i kontroller med 0,2 promille i blodet och att detta anses vara en framgång är det ett oanständigt slöseri med skattepengar.

Då borde vi alla bli rasande, till exempel vi som ser de grisiga oljeresterna på öarna utanför Orust. 85 000 liter drev iland. Det mesta skrapades upp så småningom men en del finns kvar. De ligger där för att Kustbevakningen inte lyssnade på den danska varningen om ett oljeutsläpp utanför Skagen i september 2011.

”En del av förklaringen ligger i att vi inte letade tillräckligt noga”, konstaterande Filip Lundgren, Kutbevakningen region Sydväst i en utvärdering. Jaså! Kustbevakningen hade väl annat för sig. I dag prioriterar Kustbevakningen meningslösa alkoholkontroller. Oljeåret 2011 gjordes 3 200 kontroller meddelar myndigheten stolt.

Sjömansvisor handlar ofta om sjöslag. Lyssna och se själv:

https://www.youtube.com/watch?v=7dwUw0qIlwE

Läs också mer om lagstiftningen kring sjöfylleri på www.båtfolket.se eller på www.polisen.se

Erling Matz

Erlings krönika: Norge invaderar – krig i norra Bohuslän

5 februari, 2012 av Erling Matz

Inte sedan Karl XII virrade kring i norra Bohuslän och anföll Norge har det varit så dålig stämning mellan oss svenskar och brödrafolket i väst. Och det var nästan trehundra år sen.
Så här låter det i dag: “Norrmännen invaderar skärgården från Fjällbacka till Strömstad. Det norska båtfolket saknar båthyfs. De brer ut sig i naturhamnar, kånkar upp en massa stolar och bord och för ett jäkla oväsen.”
Vår krönikör Erling Matz, döpt efter en norsk motståndsman, håller delvis med, men ger också en kulturhistorisk förklaring.

En stämningsfull bild. Solnedgång i norra Bohuslän – Trinisla närmare bestämt. Stämningsfull om det inte vore för stolarna. Jag visar bilden för en västkustseglare. ”Det måste ligga en norsk båt nedanför”, säger han, som om det vore en självklarhet. Sånt är ryktet. Norrmän släpar upp vilstolar på bästa platsen så fort de förtöjt. Stolarna får sen stå där tills det är dags att segla vidare dan därpå. Stolarna mutar in ett område och markerar som en pitbull: Kom inte hit! Det här är mitt!

Och visst var det en norsk båt som låg nedanför. Och stolarna stod där timme efter timme – oftast utan båtägaren i närheten. Visst finns det svenskar som är lika egoistiska och som tar för sig på samma snaskiga vis. Men i norra Bohuslän är det krig i juli och början av augusti.

Många svenska båtfarare tycker i dag genuint illa om den norska båtkulturen – eller ska vi säga bristen på kultur och allmänt båthyfs. Skärgården är trång, särskilt i norra Bohuslän, och förtöjningsplatserna begränsade. Då gäller det att dela med sig och ta så liten plats som möjligt. Att inte bre ut sig. Så är det alltför sällan i dag – tyvärr.

Men låt oss se på grannfejder i ett lite vidare perspektiv. Grannbyar, grannstäder, grannländer har alltid konkurrerat och fabulerat. Det finns alltså också en kulturell förklaring till animositeten. Orust och Tjörn har alltid legat i luven på varandra. Ökända är slagsmålen mellan Orust och Tjörns kompanier när de marscherade till Backamo för att öva. Att slå ihop de två till en kommun är otänkbart än i dag. Och vi är inte bättre på ostkusten. Stockholmarna har i århundraden berättat taskiga historier om tokarna i Södertälje. Och det finns massor med andra exempel på grannosämja i svensk kulturhistoria.

Häromdagen fick jag hem British Cruising Associations tidning. Där stod en lång artikel som handlade om hur usla fransmännen är på att hantera sina båtar.

Den brittiske seglaren Tevor Taylor konstaterar först att fransmän avgudar sina seglande idoler: Eric Tabarly, Bernard Moitessier, Isabelle Autissier och många andra. Men, frågar han sen: ”Hur kan det då komma sig att de är så hopplösa när det gäller att hantera de egna båtarna?”

Taylor tror att det är ”det galliska sinnet”, samma sinne som gör fransmännen till Europas sämsta bilförare. Allt enligt den brittiske seglaren alltså. Och han konstaterar det utan minsta tvekan. Som om det vore en vetenskaplig sanning. En fransman kan möjligen glädja sig åt att han bara utnämner dem till Europas sämsta bilförare, inte världens.

”Men varför tar fransmännen med sig bilvansinnet till båten?” Frågar han sen. Därefter ger han en färgstark beskrivning av båtlivet i en fransk gästhamn. Här några av hans exempel:

”Att komma glidande lugnt och värdigt existerar inte”, säger han. ”En fransman som ska lägga till kommer infarande för full gas. Strax innan katastrofen är ett faktum drar han på full back. Och sen fram. Och så back. Sen hugger fransmannen tag i närmsta båt, gärna med hjälp av en gammal rostig båtshake. Fendrar, om sådana över huvud taget finns, sitter alltid på fel sida och på fel höjd. Och först vid kaj börjar fransmannen försöka få ordning på sina förtöjningstampar. De är trassliga som kokt spagetti.”

Berättelsen om de klantiga fransmännen upptar ett tätskrivet tidningsuppslag. På senare år har jag seglat ganska mycket både i Frankrike och England och känner inte riktigt igen beskrivningen. Men kanske går det att överföra till kriget i norra Bohuslän. Kanske är det inte fullt så illa utan mera ett uttryck av en gammal folktradition.

Skriv gärna en kommentar och berätta. Och du som vill kan ju alltid lyssna på Hasse och Tages Norgevisa:

https://www.youtube.com/watch?v=m5bGaR2I4bI

Eller på Magnus Ugglas modernare version:

https://www.youtube.com/watch?v=1VicYjk-Fn4

Erling Matz

Erling Matz – krönikören

7 november, 20199 januari, 2012 av Redaktionen

Okunniga båtbyråkrater, låtsaskaptener med Vegamössa och skepparkrans och fundamentalistiska miljömuppar får passa sig. Sådana exemplar tar Erling Matz gärna itu med i sina krönikor på hamnen.se.

Lyssna på dem, säger han. Kritisera dem! Avslöja dem! Häckla dem!

Erling Matz har haft båt som yrke i 40 år. Han har skrivit mer än 30 böcker, han har varit chefredaktör på tidningarna På Kryss och Vi Båtägare, informationschef på Vasamuseet och dessutom seglat på världens alla hav – inklusive runt Kap Horn naturligtvis.

Båtlivet är härligt, fritt och ofarligt, hävdar han. Låt ingen få dig att tro något annat!

Krönikören i korthet:

Ålder: 66 år.
Bor: Kulturhus på Söder i Stockholm.
Familj: Hustru Carina och barnen Emma, Linda, Sara, Calle och Fredrik samt 6 barnbarn.
Båt: Swede 55:an Elisa.
Önskebåt: Linjeskön, snabb och bekväm – alltså Elisa.
Bästa seglingsområde: Sveriges skärgårdar.
Spelar: Gitarr och tennis.
Senaste båtäventyr: Över Atlanten i november 2011 och ett helt år ombord på Elisa 2010–2011, bland annat vinter i London och sommar i Bretagne.
Varför Che Guevara-basker? En gåva från kubanska musiker efter ett gig på Malecón i Havana.
Avskyr: Massrörelser i alla former.
Beundrar: Människor som tar ansvar för sina egna handlingar.

Läs Erlings krönikor!

Erlings krönika: Om enfaldiga byråkrater

9 januari, 2012 av Erling Matz

En byråkrat ger sig aldrig. Aldrig! Aldrig! Även om det handlar om en skitsak. Som toaletterna i våra båtar. ”Det handlar inte om övergödning längre”, sa en superbyråkrat till mig. Det handlar om överlevnad, förklarade han. Du ska se. Om vi inte gör något åt toalettutsläppen från din och andras båtar kommer epidemier att härja i Sverige. Kolera och gulsot.

Eftersom jag skrivit en del om kolera vet jag vad det handlar om. Jag såg ett koleraansikte framför mig. Jo, det heter så! Ansiktsfärgen på en kolerasjuk är blygrå, läppar och naglar blå. Pulsen hastig. Kroppen klibbig av svett. Sextio miljoner européer dog av kolera under 1800-talet.

Se där, en superbyråkrats domedagpredikan. Det är 14 år sedan. Jag gjorde en bandad intervju. Och inspelningen har jag kvar.

Men som du vet. Det blev ingen epidemi. Vare sig kolera eller gulsot. Inte pest heller för övrigt. Det är bara enfaldiga byråkrater som är en pest. Ändå, skitfrågan är fortfarande aktuell. Efter 14 år av utredningar. Jag undrar hur många timmar de har arbetat? Skrivit pm och dagordningar. Suttit i möten. Beordrat utredningar.

Vad kostar en byråkrattimme? Om du räknar in lön, sociala kostnader, resor, telefon. arbetsplats mm. mm. Säkert 2 000 kronor per timmen. Skitfrågan måste ha gått på många miljoner. Kanske tio. Av dina och mina pengar – alldeles i onödan. För det är ett ickeproblem. Och det spelar ingen roll om man lägger etiska, estetiska, hygieniska, epidemiologiska eller miljöaspekter.

Och ännu är det inte över. Just i dag håller ett gäng jurister på att fundera över hur de svenska byråkraterna toatankarna ska kunna harmonieras med EU:s lagstiftning. Vad kostar en EU jurist per timme? 4 000 kr kanske, förmodligen mer. Sen kommer ett förslag.

För 14 år sedan klistrade superbyråkraten upp en bild av mig på väggen i sin byråkratmodul i Norrköping. Han ägnade sen kafferasterna åt att kasta pil. Bilden på mig var måltavla. Varför? För att jag skrev i en tidning precis vad han sa på bandet. Ryktet säger att han blev en skicklig pilkastare. Nu är det länge sen, men skitfrågan maler på.

Bilden på mig är nedplockad sen länge. Men kanske finns hålen kvar i byråkratväggen. Jag hoppas det.

Erling Matz