Erling Matz | Hamnen.se

Räddade! – efter fem månader på drift

7 november, 201930 oktober, 2017 av Redaktionen

Den planerade seglatsen från Hawaii till Tahiti blev en hjälplös drift vind för våg i fem långa månader.

Väninnorna Jennifer Appel and Tasha Fuiava skulle segla från Hawaii till Tahiti med två hundar ombord när oturen var framme. Flera gånger om.

Första motgången var när motorn gick sönder i en storm. När sedan masten också gick sönder fanns inget annat att göra än att hjälplöst driva med vinden och vågorna.

Räddade av fiskare
Kvinnorna skickade nödsignaler men fick ingen respons. Efter fem långa månader siktade en taiwanesisk fiskare deras båt, 145 landmil utanför från Japans kust.

Denne larmade Kustbevakningen som till slut kunde rädda kvinnorna och hundarna.

Denna händelse har fått stor spridning på sociala medier och det är många som uttrycker tacksamhet för att det slutade lyckligt.

Men det finns också en hel del i denna historia som fortfarande är oklart. Eller rentav mystiskt.

En av flera frågor som inte har fått svar är varför kvinnorna hade med sig mat för ett helt år när de bara skulle segla raka vägen från Hawaii till Tahiti?

Einsteins båtliv och blöta kvällar med prinsen

7 november, 20198 mars, 2015 av Redaktionen

Han är seglare, författare, skärgårdskännare och fenomenal när det gäller att snoka upp och framför allt förmedla historier om allt som rör skärgård, båtar, kust, sjö och hav. I ord och bild. Möt Erling Matz i en intervju där han talar om allt från Albert Einsteins båtliv till blöta kvällar med den danska kronprinsen.

Barnsligt båtliv

28 november, 202328 april, 2014 av Erling Matz

Kan en småbarnsfamilj fira semester i båt? Utan att drunkna i blöjor och besvär? Ja visst, bara föräldrarna lyssnar lika noga på barnen som på väderleksrapporten. Annars hotar lågtryck och kuling både inombords och utombords.
Erling Matz vet hur man skapar ett trivsamt båtliv för och med barn.

En sommar var båten en häst, bommen en sadel och ett beslagsband var tyglar. Ryttare var Calle, tre år. Likt den heliga Birgitta skrittade han elegant över de vidaste vatten. I timmar kunde han sitta uppflugen i den blå sadeln.

När vågorna gick höga övergick hästen från skritt till trav och galopp och Calle sjöng ”Borgmästar Munte”, visan som slutar: ”Men unge Herr Carl, han hade ingen sal”. ”Sal betyder sadel”, förklarade Calle från sin upphöjda position över sittbrunn. Sommaren då båten var en häst blev det inte mycket seglat. När bommen är sadel måste seglet ligga vikt och beslaget. Men än sen. Vi gick ändå med båten från ö till ö, från hamn till hamn precis som förut.

Blockflöjt och blöjor
Nu fick motorn arbeta ovanligt mycket. Med fem barn har de olika somrarna haft olika förtecken och bjudit på omväxlande minnen. Somrarna har fått namn efter händelser och de har varierat beroende på barnens ålder och intressen. Det var blockflöjtsommaren då Emma var knappt ett år och älskade att sitta i förpiken och blåsa flöjt. Det var blöjsommaren då tvillingarna Linda och Sara var tre månader och Emma knappt två. Hela akterruffen på Maxi 95.an var fullstuvad med blöjpaket.

Sedan hade vi spädissommaren då Fredrik föddes i maj, en vecka efter sjösättningen och en vecka före påmastningen. Lill-Fredde var med då masten lyftes på, en tiodagars, som fann sig väl tillrätta i kojkorgen i ruffen. Efter många somrar med barn och barnbarn i båt har jag lärt mig fyra viktiga kom ihåg. Det är regler som egentligen gäller allt båtliv.

1. Ha aldrig bråttom
Det gäller i stort och i smått på båtsemestern. Sätt inte upp avlägsna mål som kräver gång för motor eller segel i åtta, nio eller tio timmar om dygnet. Visst går det att segla dygn till havs eller över Atlanten med spyende barn och ett spädbarn i nätbur nere i ruffen. Men det är segling på de vuxnas villkor. Och vill man spetsa till det: Gör över huvud taget inga planer som sträcker sig dagar eller veckor framåt i tiden. Försök istället att planera den närmaste kvarten eller timmen. Livet i båt blir mycket tryggare och mindre konfliktfyllt med kort framförhållning. God framförhållning gäller inte minst i samband med förtöjning. Förbered ankare och fendrar i god tid. Ta fram förtöjningstampar. Se till att barn och helst också vuxna inte är hungriga, kissnödiga och allmänt oroliga. Då är det bättre att fälla ankar, göra ett extra varv eller två tills alla är beredda.

2. Barn vill röra sig fritt ombord
En tryggare plats för ett litet barn än en beboelig motorbåt eller segelbåt finns knappast. Det skulle i så fall vara spjälsängen hemma. Detta naturligtvis under förutsättning att flytvästen ständigt är på. Alltså, låt ungen gå och klättra. Om du ligger i hamn krävs knappast några restriktioner. Om du är ute gäller samma regler som för vuxna. Om det är sjögång ska man hålla sig i sittbrunn, annars ska man vara säkrad med livsele (det finns livselar för barn). Men allra, allra viktigast är flytväst. Och det ska vara en räddningsväst med flytkrage. Ingen fånig, chick uppblåsbar flygväst. Ett barn är alldeles för dyrbart för att lita på en gastpatron och en bobin.

3. Båtsemestern är ett äventyr
Små och stora expeditioner till tillgängliga och otillgängliga platser är alltid roligt. Ännu roligare är det sedan om man skriver ner äventyret i loggboken. Då blir den inte bara ett trist dokument om väder och vind. När jag läser barnens texter i loggboken förstår jag hur små händelser blir till stora i barnens värld.

Och så här skriver Emma, 11 år, i loggboken om en expedition på Tryggön i Bohuslän:

”När Linda, Sara och jag vaknade hade pappa redan tagit morgondopp och var så mallig. Sen åt vi frukost och gick på en expedition. Den gick till så här: Först fick vi gå över ön tills vi kom fram till ett litet sund. Där var vi tvungna att vada över. När vi kom fram till andra sidan upptäckte vi att alla utom jag hade skurit sig på en havstulpan. Sara blev så rädd att hon nästan inte vågade ta på sig strumpan och Linda hittade inte trosan. Så allt var en enda röra.”

Så här skriver Fredrik, 8 år, om en segling till Visby och medeltidsveckan där: ”Mamma och pappa gick upp jättetidigt. Jag och Calle lyssnade på Friidrotts VM hela överseglingen och det var jättespännande. Vi har sett på tornerspel och det var jätteroligt. Sen åt vi vildsvin. Calle och jag köpte två svärd. Vi fäktades jättemycket. Jag har ritat hela morgonen. Jag har ritat Elisabåten med nästan alla detaljer.”

4. Ordna det praktiskt ombord
Det sista rådet berör inte barnen direkt utan har mer med de vuxnas trivsel att göra. Spädbarn ombord är alltid byngligt, det är mycket lyfta och kånka i ett trångt utrymme, ett utrymme som dessutom gungar och hoppar hit och dit. Viktigt är då att ordna så att allt blir så lättarbetat som möjligt. Stå inte på knä vid kojen och byt blöjor. Gör sjökortsbordet till skötbord istället. Skuffa undan navigator och laptop. Ordna en ordentlig barnkoj där barnet kan ligga säkert och bekvämt. Då slipper man vara orolig för att den lilla ska ramla i durken. Ta med en speciell barnryggsäck, det finns många fabrikat. Ett barn håller sig oftast lugnt om det får vara uppe och med. Det går utmärkt att vara kapten och styra och manövrera båten med ett barn på ryggen.

Alla foton: Carina Lernhagen Matz.

Möten är vad som skiljer sjöfolk från bönder…

19 november, 2013 av Gustav Morin

Det är alla dessa möten som skiljer oss sjöfolk från bönder och sommarstugeägare. Här berättar Erling varför och delar med sig av sitt märkligaste möte i somras.

Hur många sjömil har du seglat i sommar? Korkad fråga. Men dessvärre vanlig. Jag räknar inte båtsommaren i sjömil. jag räknar den i märkliga möten i hamn.

”Med gamla Higland Rover, en båt från Aberdeen, vi låg uti San Pedro och lasta gasolin. Där träffa jag i dockan på Texacos kontor – en man från San Francisco, som hade mött min bror.”

Så börjar Evert Taubes ”Balladen om Ernst Georg Johansson från Uddevalla. Oväntade möten är en av sjömanslivets höjdpunkter. Roliga möten, romantiska möten, farliga möten, överraskande möten och helt galna.

Det är alla dessa möten som skiljer oss sjöfolk från bönder och sommarstugeägare. Möten gör sjömanslivet värt alla mödor och besvär. Sommarstugeägaren möter samma grannar år efter år. Kanske äter de kräftor tillsammans, byter fruar eller vanligare, hatar varandra för att gräsmattan är ovårdad eller häcken för hög. Och dessutom kör grannens son som en galning med fyrhjulingen och förstör vägsamfällighetens nygrusade väg.

Sådan är inte seglaren!

En fransos med regalskeppet Wasa i vardagsrummet. Hur går det ihop?

När vi anlöper Trouville, nej inte fuskTrouville på Sandhamn, utan den äkta i Normandie, ser vi en lagom rund fransman komma springande. Fastknopad på en stång sitter en svensk flagga. Jag påminner mig en scen ur filmen ”Den längsta dagen”. Engelska marinsoldater rusar ur landstigningsbåtarna på Gold Beach i Normandie. Klockan är sex på morgonen den 6 juni 1944. Sjösjuka, rädda och trötta stormar de fram. Då kommer en lyckligt leende fransman springande. Han viftar med en flagga: ”Bienvenu! Welcome!”

Vi är vare sig trötta, sjösjuka eller rädda när Patrice Egnell kommer springande och hjälper oss att förtöja. ”Bienvenu! Welcome!”, ropar han. ”Jag har väntat i många år på att få se en svensk flagga i hamnen”.

Patrice är fransman rakt igenom, men hans släkt härstammar från Marstrand. Under två dygn är vi sen Patrice gäster. Han visar sitt hem där en jättemodell av regalskeppet Vasa dominerar vardagsrummet. Han bjuder på ostron och champagne och dag två är det utflykt till hans gamla faster.

Riktiga Trouville ligger i Frankrike och inte på Sandön.

I bilen berättar han om släkten. Det var farfar Axel som flyttade till Frankrike från Marstrand. Som ung mötte han en flicka från Mauritius, flyttade till Paris och blev kvar. Svenska handelskammaren i Frankrike är Axel Egnells skapelse. ”Och det var farfars vinkällare som räddade Paris från att förstöras av tyskarna 1944”, påstår Patrice något överraskande eftersom jag just läst konsul Raoul Nordlings bok ”Mannen som räddade Paris”. I den beskriver Nordling sina förhandlingar med den tyske kommendanten general Dietrich von Choltitz. Förhandlingarna ledde till att 4 000 fångar räddades undan nazisternas bödlar och att Gestapo inte brände och skövlade Paris.

”Farfar lät general Choltitz plocka för sig i den välfyllda Egnellska vinkällaren”, säger Patrice. ”Det var det som fick honom att vägra spränga Paris.” Kanske var det så. Konstigare saker har hänt i krig.

Men nu är vi framme hos faster. Hon bor i ett herrgårdsliknande hus mitt inne i Normandie. Åsnor, ankor, tennisbana och en labyrint av täta buxbomshäckar omger huset. Hon måste vara runt nittio men skuttar omkring och bjuder på jordgubbar och champagne och har varit många somrar på Marstrand, men kan ingen svenska. Vi pratar Marstrand och Trouville, Carlstens fästning och Paris. Innan vi går in i bilen och åker tillbaka till båten sjunger hon: ”Helan går!” på görfräck göteborgska.

Konsten att segla över torra land

30 oktober, 2013 av Erling Matz

Att segla i tidvatten ger båtlivet en ny dimension. I Bretagne åker du upp och ner tolv meter två gånger varje dygn. Och strömmarna drar iväg med upp till tio knop – och i varierande riktning. Sånt bör alla seglare prova någon gång.

Hyr båt eller segla dit med din egen. Det är inte svårt – men du måste hålla koll på tidvattentabellen.

Kolla inseglingen till Paimpol i Bretagne här ovan. Jag tog bilden fem timmar efter att vi anlöpt den lilla hamnen och slussat in. Vattnet på bilden är fotknölsdjupt. Inseglingsbojarna har förvandlats till sorgsna flöten uppspolade på en sandstrand.

Bara några timmar tidigare guppade de stolta i mörkblått vatten och visade den säkra vägen in. Då kom vi seglande och hade fem meter vatten under kölen enligt ekolodet. Enligt plottern gick vi över torra land. Färgen på plotter och sjökort var ljusgrön.

Jag har alltid hävdat att den som kan segla från Stockholm till Sandhamn eller från Göteborg till Marstrand klarar sig på världens alla vatten. Det stämmer vad gäller navigation. Men att segla i tidvatten tillför ytterligare en dimension. Du måste hela tiden ta hänsyn till ström, ebb och flod. För en svensk är det spännande, intressant och exotiskt.

Att i svag vind dansa förbi The Needles, väst Isle of Wight, med fem knops medström bör varje seglare få uppleva. Att göra det i motström och kuling är en mardröm som alla bör undvika.

Men att lära sig segla i tidvatten i Engelska kanalen är inte bara tidvattentabeller, högvatten, lågvatten, kartdatum (CD), Mean High Water Springs (MHWS), Standard Ports, Secondary Ports och allt det andra.

En upplevelse är också att förtöja i hela världens seglar- centrum, Cowes på Isle of Wight och släntra upp till puben Duke of York. Eller att köpa ett dussin huître (ostron på franska) och en flaska kyld Petit Chablis i Cherbourg efter tio timmars segling över Engelska Kanalen.

Sju hav eller nio

16 oktober, 2013 av Erling Matz

Hav förenar. Stora skepp och små båtar. Segel. Motor. Rodd. Det spelar ingen roll. Mer än sjuttio procent av jordens yta består av vatten.

Sju hav omger gudarnas berg Meru i hinduistisk mytologi. De heter: Skinande Smörhavet. Vinhavet. Mjölkhavet. Sockerhavet. Kvarkhavet. Salthavet och Färskvattenhavet. På hindi är namnen: Sarpi, Sura, Dugdha, Iksu, Dadhi, Lavana och Jala.
Indiska Oceanen

Det heliga sjutalet finns i nästan alla mytologier och religioner. Haven är därför sju också i t. ex. sumerisk religion och i grekisk, romersk och kristen kultur. Även i medeltida arabisk litteratur är haven sju. Namnen berättar om de farvatten arabiska sjöfarare brukade segla på: Bengaliska viken, Aden viken, Malackasundet, Persiska viken, Singaporesundet, Sydkinesiska sjön och Andaman havet.

Efter de stora upptäcktsfärderna på 1500- och 1600-talen brukar den västerländska traditionen räkna dessa sju hav: Stilla havet, Atlanten, Indiska oceanen, Norra ishavet. Medelhavet, Karibiska havet och Mexikanska golfen.

Södra Atlanten

I vår mer sekulariserade tid har det heliga sjutalet mist sin betydelse. Och vissa seglare räknar också in Svarta havet och Kaspiska havet. Då blir haven nio istället för sju!

Södra Stilla Havet

Men visst ljuder orden the Seven Seas vackrare än the Nine Seas. Säkert var det därför den brittiske författaren, nobelpristagaren och resenären Rudyard Kipling (1865-1939) gav ut en diktsamlingen med namnet ”The Seven Seas” år 1896. Ordens musik och allitteration med två s var det han uppskattade.

Norra Ishavet

Också dagens vetenskapsmän har behållit sjutalet även om de har en annan indelning. De skiljer på vattenmassorna på norra och södra halvklotet och använder ordet ocean istället för hav. De sju oceanerna/haven blir då:

Norra Stilla havet, Södra Stilla havet, Norra Atlanten, Södra Atlanten, Norra ishavet, Södra ishavet och Indiska oceanen.
Norra Stilla Havet
Södra Ishavet

Alla foton: Carina Lernhagen Matz

Om att avliva en myt

7 november, 20194 juni, 2013 av Redaktionen

Unga, fulla drullar på väg till krogen i Sandhamn eller Marstrand är livsfarliga. De kör ihjäl sig själva och andra. Sån är myten. Men den är fel, fel, fel.

Det fanns en tid då vi gjorde oss löjliga över korkade militärer. Vi berättade historier om löjtnanten som övade anfall i kuperad terräng med sina nyinkallade rekryter. ”Om kartan inte stämmer med verkligheten är det kartan som gäller”, dånade löjtnanten och pekade med hela handen.

I dag finns inte så många korkade militärer längre, officerare är en utrotningshotad art. Deras roll har med framgång övertagits av väl så korkade byråkrater och politiker. Några exempel:

Förra året omkom 23 personer i samband med olyckor med fritidsbåtar. Året innan var det 40. Aldrig har så få omkommit på sjön som 2012. Det är ett glädjande All Time Low. Det ligger till och med under det mål Transportstyrelsens satt upp för år 2020.

Titta på diagrammet här under. Det visar antalet omkomna 1971-2012. Antalet omkomna har minskat från cirka 120 år 1971 till dagens 23. Det är bara att innerligt hoppas att den låga siffran också kommer att hålla år 2013.

Vilka är det då som omkommer i samband med olyckor till sjöss. Den myt som sprids av politiker, myndigheter och tidningar är: Unga och fulla i muskelbåtar. De kör ihjäl sig själva och andra eller drullar över bord och drunknar. Handlar det sen om en tidningsartikel illustreras den gärna med en båt som i hög fart dragit upp på land.

I själva verket ser det ut så här.
Stockholms skärgård (0 omkomna)
Bohusläns skärgård (3 omkomna)
Öppet hav (0 omkomna).
Insjöar (16 omkomna)

Titta sen på kartan över var olyckorna har skett. De flesta prickar ligger i Mellansveriges insjöar: Hälsingland, Gästrikland och Dalarna.

Fakta om åldersfördelningen är lika mytknäckande. Ingen av de omkomna var under 25 år. Men långt mer än hälften var över sextio år, hela 15 stycken.

Lite förenklat kan man alltså säga att de som omkommer i samband med båtolyckor är en pensionerad man över sextio. Och han är ute i en liten båt i en insjö. Viktiga fakta som politiker, myndigheter och journalister måste ta till sig.

What shall we do with the drunken sailor?

7 november, 20194 juni, 2013 av Redaktionen

Erling Matz hetsar upp sig över alkohollagen och refererar bland annat till den hetsiga debzttan som rådde när alkohollagen i biltrafiken ändrades från 0,5 till 0,2 promille.

Sex av tio som omkommer i samband med båtolyckor har alkohol i blodet sägs det. Den som gör det lätt för sig, alltså Transportstyrelsen, Kustbevakning, Sjösäkerhetsrådet och diverse nykterister, drar slutsatsen: Alkohol och båtliv är en livsfarlig kombination och påstår/antyder samtidigt: Alkohol förorsakar sex av tio båtolyckor med dödlig utgång, alltså sextio procent av båtolyckorna.

Men så enkelt är det inte. Första frågan måste bli: Vad berodde olyckan på? Var det alkoholen? Eller var det kanske ålder, väder eller allmän oförsiktighet?

Först ett citat:
”Det finns ett starkt samband mellan alkoholintag och olycksrisk. Man kan av detta faktum förledas att tro att alkoholpåverkade båtförare har stor betydelse för mängden av olycksfall till sjöss, och man kan också få för sig att en minskning av alkoholförtäringen bland båtförare skulle vara ett sätt att kraftigt minska antalet olyckshändelser. Riktigt så enkelt är det dock inte.”

Nej, det är inte jag som påstår detta utan den förträfflige professorn i kriminologi, Leif GW Persson. Av en händelse hittade jag hans bok ”Brottstycken”. Det är en antologi bestående av artiklar som han skrev för 20-30 år sedan. Citatet kommer från en artikel i Dagens Nyheter i april 1989. Egentligen handlar den om biltrafik och skrevs då debatten var vild om att sänka gränsen från 0,5 till 0,2 promille. Vild och osaklig, tyckte GW.

Det jag har gjort är bara att ändra ordet bil till båt – förlåt professorn – för precis samma resonemang kan föras kring den promillegräns som infördes för båt 2010, alltså 0,2 promille.
Leif GW igen:

”Alla svårare olyckor vållas av personer som redan ligger inom det straffbara området och de är i regel mycket berusade.”

Stämmer precis. Redan innan den ogenomtänkta 0,2 promillelagen infördes för båt fanns en alldeles utmärkt lag. Den var enkel och rak och sa: Det är straffbart att köra båt om du är så berusad att du innebär en fara för dig själv eller andra. En promillegräns fanns också. Den var satt vid 1,0 promille och då betraktades det som grovt sjöfylleri.

I DN-artikeln för Leif GW dessutom ett intressant resonemang kring vad kontrollerna fick kosta. Han menar helt rätt att denna kostnad måste ställas i relation till vad pengarna skulle kunna användas till istället. Kustbevakningen gör mellan 2 000 och 3 000 så kallade sållningsprov varje år, alltså alkoholtester utan skälig misstanke. Hur många miljoner kostar detta? Är det ett vettigt sätt att använda kustbevakningens dyra personal och fartyg till detta.

En viktig straffrättslig princip säger: För att kunna bestraffa ett beteende måste vi kunna visa att beteendet är skadligt. Om inte är lagen onödig och vad värre är, den skadar rättsmedvetandet.

Ingen har ännu visat att 0,2-promille lagen påverkar sjösäkerheten. Att det har kostat en massa pengar är lättare att visa. Nu har lagen funnits i tre år och det är hög tid att resultatet utvärderas. Självfallet ska en sådan utvärdering inte göras av de parter som ”tjänar” på lagen (får mer resurser och pengar) alltså kustbevakning, polis och Transportstyrelse. Utvärderingen måste göras av en oberoende forskare eller institution. Det finns alltför många exempel på utvärderingar som riggats, missbrukats och misstolkats.

Töntarna på Trafikkontoret

7 november, 20194 juni, 2013 av Redaktionen

Danviksbron i Stockholm är stängd hela sommaren. Högsta masthöjd för att ta sig från Mälaren till Saltsjön i Stockholm är 11,8 meter. Det har Trafikkontoret bestämt. Bönder! Säger jag.

Bönderna bestämmer i Sverige. Det visste Gustav Vasa och Gustav II Adolf. Och det vet jag. Läs lite historia och du kommer att hitta tusentals exempel. I dag handlar det om bondeskogsägare, bondejägare och bondekooperation som styr och ställer i riksdag och regering och som lobbar framgångsrikt. Den som värnar om båtliv och sjöfart är en loser redan från början.

Danviksbron är senaste exemplet. Sen den 4 mars kan den inte öppnas. Så kommer det att vara fram till den 27 september. Hela båtsäsongen alltså.

Varför då? Bron behöver förstärkas, säger Trafikkontoret i Stockholm.

Varför då? Vi ska köra 360 000 ton sprängsten från Katarinaberget.

Varför då? För att i vi ska bygga en ny bussterminal i Katarinaberget i samband med att Slussen byggs om.

Varför under sommaren? Vi vill störa biltrafiken så lite som möjligt. Det är ett val mellan bil och båt.

Det sista är förmodligen det sannaste svar Trafikkontoret lämnat under de senaste femhundra åren – jag menar Gustav Vasa skulle kunna ha sagt det samma. När bönder får välja mellan bil och båt är valet lätt: Det blir bil, buss, häst eller traktor.

Medan reparationen pågår har en fil på Danviksbron stängts av för biltrafik. Det är lite knöligt för bilister som kommer från Nacka och Värmdö. Men blir köerna långa finns en liten omväg på ett par kilometer via Hammarby. Omvägen tar kanske tio minuter extra. Det borde fungera lika bra under vintern som under sommaren.

Och hur drabbar det då en segelbåtsägare? Maximal masthöjd under sommaren är 11,8 meter. En folkbåt med vindex klarar sig. Större båtar som har bryggplats på Mälarsidan och vill ut i Stockholms mellanskärgård får göra en nätt omväg via Södertälje. Och det är 10 000-tals båtar. Omvägen är på så där etthundra sjömil, alltså 17 timmar nonstop med sex knop. I realiteten handlar det om två-tre dygn. Och detta för att en bilist ska slippa en omväg på tio minuter!

Vi har satt upp en mastkran på båda sidor om bron, tröstar Trafikkontoret. O´hoj, säger jag. Att ta loss vant och stag, elkablar till lanternor, vindinstrument, däcksbelysning och kanske radar, surra masten säkert ombord och sen sätta tillbaka allt ihop igen och trimma riggen tar minst en dag – förmodligen två. Plus risken att någonting går sönder. Det är ungefär lika intelligent som att be bilisterna skruva isär bilen och bära den över bron i konsumkassar för att minska påfrestningen på brobalkarna.

Befängt. Men det är egentligen inte det värsta.

Om nu 360 000 ton sten ska fraktas från Katarinaberget, varför inte göra det med pråmar? Katarinaberget ligger bokstavligt talat ett stenkast från Stadsgårdskajen. Från stadsgårdskajen har under hundratals år fraktats miljontals ton varor till och från Stockholm. På 60-talet jobbade jag själv som hamnarbetare och lossade gatsten just här. Två stenar i taget. Och kajen är intakt och stabil till skillnad från Danviksbron.

Men bönder föredrar naturligtvis lastbil framför lastpråm. Det gör varken jag eller miljön.

Och varför har inte Saltsjö-Mälarens Båtförbund, SBU, Kryssarklubben, Seglarförbundet och alla båtklubbar i Stockholm protesterat. Varför har de inte blockerat Danviksbron med gamla segelsäckar eller i alla fall fört ett jävla liv?

Saltsjö-Mälarens Båtförbund är den enda organisation som tillfrågats. I en remiss har de svarat: ”SMBF kan inte acceptera att bron inte kan öppnas under tiden juni-augusti.” Naturligtvis lyssnade inte Trafikkontoret.

Att reparera Danviksbron under sommaren och stoppa alla segelbåtar är som att förbjuda älgjakten under en säsong. Men då skulle det säkert bli skottlossning. Nu blev det 13 ord i ett remissvar.

Foton: Carina Lernhagen Matz

Sjösättningsnoja

26 april, 202116 april, 2013 av Erling Matz

Vår och sjösättning är en ångestladdad tid, i alla fall enligt Hamnens krönikör Erling Matz. Kommer hon flyta? Eller sjunker hon? Ångest, ångest är min arvedel! Sjösättning alltså. Hon sjunker säkert.

Hela sommaren förstörd liksom motor, dynor, kläder, sjökort, böcker, radar, GPS… Dessutom ser det så jävla trist ut när sex fendrar pekar uppåt som flöten med båten som fiskbete på botten.

Se också:

Video med varvsmannen Anders Alméns bästa tips inför vårrustning och sjösättning.
Vanliga misstag vid sjösättning.

Min ångest har med träbåtstiden att göra. Första båten var en engelsk kutter, rak stäv och byggd 1891. Turné hette hon och var bara sex meter lång. Men hela studielånet rök – 4 000 kronor. Ett studielån var inte större år 1971. Det motsvarar 28 049, 23 kronor i dagens penningvärde enligt Statistiska Centralbyråns prisomräknare. I dag är studielånet 90 000. Det var inte bättre förr. Gäller även båtar.

En träbåt ska tidigt i sjön, annars spricker den på land, läcker vid sjösättningen och sjunker snart – i precis den ordningen. Det vet alla. Den 17 april var en lördag år 1971. Flaggan på spelet i aktern och lilla Turné puttades fram längs såprännan. Jag var glad och förväntansfull, första egna båten och hon baxades upp på slipvagnen. När hon och vagnen nådde vattnet flöt hon aldrig loss. Tack och lov. Då gick det att få upp henne igen. Jag hade uppenbarligen köpt ett durkslag förklätt till båt för studielånet.

Calle Gyllen, dåtidens spinndoktor vad gäller gistna båtar, tillkallades. Han kom med blyplåt, kopparnubb och anhydrolkitt – en svart gegga som egentligen användes under takpapp. Vi förseglade hela sambordet med blyplåt och sjösatte. Samma trista resultat.

– Myra, sa Calle.

Myrstackarna tyckte jag synd om och skaffade istället en säck sågspån. Turné och jag sjösattes långsamt och när vatten nådde mig till bröstet, för jag stod förstås bredvid på slipvagnen, stoppade slipbasen. Nu gällde det att få sågspån att sippra in genom sprickorna i bordläggningen. Det funkar faktiskt. Det var så en dödsdömd fraktskuta hölls flytande en sista en säsong. Myrstackar var en bristvara längs svenska kusten på den tiden.

Turné flöt, men det gick åt många säckar sågspån min första och sista sommar med den båten. Och det blev många dopp. På hösten sålde jag henne till Sjöhistoriska museet där hon finns ännu. Snyggt rustad, men på land.

Nytt studielån och ny båt, en Mälar 30 byggd 1936. Den hade nummer 27 och hette Revanch – ett bra namn, även om förste ägaren stavat fel.

Revanch sjönk inte omedelbart efter sjösättning, men var som de flesta fyrtioåriga träbåtar gravt inkontinent. Nu hade jag emellertid förstått varför alla ägare till Mälarbåtar, Skärgårdskryssare och gamla Kostrar släpade på luftmadrasser sjösättningsdagen.

Sjösättningslagen lyder: Överge aldrig en träbåt de första dygnen. Sov ombord på en luftmadrass och förvandla dig själv till en mänsklig flottör. När du börjar gunga eller i värsta fall slår näsan i taket vaknar du automatiskt och kan pumpa läns innan det är för sent.

Ångest, ångest är min arvedel. Nej, det är inte jag som diktat, det är nobelpristagaren Pär Lagerkvist, han som också kallades Gnäll-Pär. Alltså:

“Ångest, ångest är min arvedel
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.”

Humoristen Hasse Z hade en annan syn på världen i stort och på lilla båtvärlden i synnerhet. Hans kåseri ”Tätning av båt” börjar så här:

”Aplund ägde en segelbåt. Han hade köpt den av en man, som visste vad han gjorde, för femtio kr. Med segel och allt. Jag bor bredvid Aplund, och Aplund bad mig hjälpa honom rigga båten. Vi riggade båten, d. v. s. Vi satte på två segel med olika namn samt en mast i mitten och satte allt i hop i sjön. En erfaren sjöman skulle först sätta i båten i sjön och sedan rigga på den, men det har alltid legat något originellt över Aplund. Då båten kom i sjön så sjönk den. Den sjönk inte sakta som en gråsten utan fort som en ansjovisburk med hål i botten. Vi blev rätt överraskade och Aplund bad till Gud om en revolver och tjugotvå kr. För att fara till Västervik och träffa mannen som sålt båten för femtio kr till honom. Och som visste vad han gjorde. Vi togo därpå en grogg och övertalade en på platsen bosatt yngling att dra upp båten på land. Vi reste därpå in till staden, skötte affärer, gingo på Cirkus och Kristallsalongen och träffade personer.”

Läs hela Kåseriet av Hasse Z.

Nästa krönika kommer att handla om sjösättning av en osänkbar plastbåt – ännu en ångestladdad historia.