En smått galen idé växte till en plan som till sist blev verklighet – varför inte riva av sträckan Sandhamn-Gotska Sandön med kite?
Sagt och gjort, men ingen ska säga att det var enkelt. Äventyr som dessa kräver rätt grejer, rätt väder, rätt förberedelser och ett jädrans driv. Det sistnämnda är dock inget problem eftersom just driv är synonymt med hela Johan Rambergs väsen.
– Det gällde att ha en bra plan och i denna ingick Sebastian Taknelid. Jag vill framhålla att vi gjorde detta tillsammans och att vi inte hade klarat det utan varandra, säger Johan.
Jajamensan-attityd
– Sebastian är har en skön jajamensan-attityd och nu var planen att han skulle köra följebåt till Gotska Sandön och jag skulle kitesurfa. På Gotska Sandön skulle vi byta så att jag körde båten hem till Sandhamn och Sebastian fick köra sin livs längsta kitesrufingsträcka på öppet hav. Målet var att hinna hem innan solen gick ner.
Johan Ramberg och Sebastian Taknelid kitesurfade varsin väg till och från Gotska Sandön.
Hur får man en sån här idé?
– Jag hade upptäckt att man kan täcka stora sträckor på relativt kort tid med kombinationen kite/foil-bräda och där någonstans började tanken gro.
Och förberedelserna?
– Enkelt beskrivet så kretsade de kring säkerhet, väder och att vänta in rätt förhållanden och väntan på högtryck över norra Polen som skulle leverera perfekt halvvind både tur och retur. Men så…
Men så?
– Men så hade jag också en menisk som hade pajat tidigare. Jag har inte kunnat förbereda mig fysiskt på det sätt som jag borde. Knäoperation några veckor innan avfärd och jag hade nyligen påbörjat min rehabträning. Just den biten sorterar vi in under facket “mindre lyckad förberedelse”.
Men det gick ändå?
2 x 60 sjömil med en snittfart på 15 knop ger totalt åtta timmar av kite-surfing.
– Det blev en hård kamp och jag hade också förberett mig med meditativ musik som jag hade nytta av på havet när det gällde att stänga av trötthet, smärtor – ja kort sagt – att koppla bort hjärnan från kroppen.
Vad var jobbigast?
– Det var definitivt att ramla och att starta om. Att vurpa och starta om med kramp i hela kroppen tar mycket energi och jag ramlade fyra gånger längs vägen. Det var riktigt tungt redan efter en tredjedel av sträckan. Sist men inte minst kändes det lite surt att jag inte hann njuta av att ha nått Gotska Sandön. Då gällde det bara att snabbt byta plats med Sebbe för att hinna hem innan solnedgången.
Hur lång tid tog det?
– De 2 x 60 sjömilen tog ungefär 2 x 4 timmar vilket motsvarar en snittfart på runt 15 knop.
Den starkaste upplevelsen under hela äventyret?
– Det var när Sebbe närmade sig målet i Sandhamn och det blev uppenbart att vi faktiskt skulle klara av detta. Det hade inte känts bra, eller knappt varit något värt alls, om inte båda hade klarat det. Och ska jag vara riktigt ärlig…?
Ja?
– Där och då, när vi gick i mål, brast det för mig, avslutar Johan Ramberg.
I en vattentemperatur på 8 grader och vindstyrka på 5 – 14 m/s sätter Kaj Kjellgren och Lars Ahlstedt kitesurfingrekord från Torö till Gotland – utan följebåt.
Känslan att vara 30 sjömil från närmaste land utan följebåt är väldigt, väldigt stark. Och då inte på något negativt sätt alls. I och med att man kompenserar för varje vindby och minsta våg så känner man sig verkligen som ett med elementen.
När vi är som längst ute på havet får jag en fantastisk känsla av flow som varar i mer än två timmar i sträck.. Vi säger inte inte ett ord till varandra över radion utan är helt inne i att vara just här, just nu.
Jag har svårt att beskriva känslan i text bättre utan att det låter ännu mer ”corny”. Det måste upplevas.
Tidslös drivkraft Under hela sträckan tittar jag inte en enda gång på klockan. Det enda instrument jag använder är GPS:en för att hålla koll på kurs och återstående distans. Just distans kvar är lite av en konstant drivkraft. I slutskedet firar jag en liten seger för varje sjömil som räknas ner från GPS:en:).
Ingen följebåt Under planeringen av rekordet gjorde vi en ganska omfattande riskanalys och vi kunde konstatera att en följebåt skulle skapa fler problem än den skulle lösa.
Detta eftersom följebåten måste vara väldigt rejäl samt ha en duktig skeppare med stor kitevana. Vi ville ha en båt med dubbla motorer och sjöegenskaper utöver det vanliga. Den måste kunna hålla en snittfart på över 10 knop genom grov sjö, vara lämplig för att kunna undsätta kitesurfare samt dessutom inte kosta en smärre förmögenhet att anlita. Därtill måste båten finnas tillgänglig med kort varsel – om rätt prognos skulle infinna sig.
Med andra ord insåg vi att vi skulle behöva göra det hela till en jättegrej och dra in sponsorer för att kunna ro hem det rent ekonomiskt. Ingen av oss ville det.
Det var mycket mer frestande att hålla låg profil under planeringen och sedan bara genomföra äventyret på egen hand. (Men visst är det kul med den stora uppmärksamhet som äventyret genererat, framförallt eftersom det är “äkta” och inte upphausat av media och sportdrycker).
När vi väl insett att just följebåt var den stora stoppklossen, och vi bestämt oss för att köra utan, så började vi aktivt söka lösningar för att minimera riskerna.
Om det skulle gå käpprätt… Vi ringde Svenska Sjöräddningssällskapet och fick snabbt bra kontakt med Mia, ansvarig på Fårö räddningsstation. Tanken var att vi skulle ha en backup-plan om det gick käpprätt och vi inte kunde nå målet. Vi ville ju undvika att varje eventuellt problem automatiskt skulle resultera i en stor räddningsinsats, helt i onödan.
Eftersom vi skulle köra med tjocka våtdräkter och ha både vatten, näring, nödraketer och kraftiga light-sticks med oss kunde vi utan vidare tillbringa många timmar i vattnet i väntan på upphämtning.
Kaj Kjellgren hade en actionkamera på bröstet och har här fångat känslan av att vara ensam på havet på en kitesurfingbräda.
Efter en hel del research hittade vi produkten DeLorme InReach som verkade helt rätt att ha med. Inte nog med att den kunde tracka hela vår resa och visa uppdateringarna live på en hemsida, den kunde även skicka och ta emot e-mail under hela sträckan. Vilket då gjorde att Fårö-gänget (och övriga som var intresserade) kunde följa oss hela tiden och att vi kunde kommunicera utan problem om det skulle behövas.
Att vi sedan hittade SARInfo i Stockholm som lånade ut två enheter till oss gratis var ju helt lysande:).
Utmanande med varierande vind Vi hade nogat tänkt igenom och testat kiteutrustningen som vi till slut valde. Kitemodellerna vi körde med var Flysurfer Speed Lotus på 12 respektive 15 kvm. Lars hade den större då han är tyngre än jag.
De här kitemodellerna har väldigt bra prestanda och klarar ett stort vindregister. I och med att de är så kallade foilkites så är kraftöverföringen jämnare, vilket kändes viktigt med tanke på hur länge vi skulle köra i stökig sjö. Valet av foilkites gjorde också att vi slapp oroa oss för pyspunka.
Som bräda valde vi en vågbräda från F-One, Fish 5’10. Inte en jättesnabb bräda men däremot stabil, bekväm och utmärkt i både lättvind och när det brallar i ordentligt. För att kunna ändra stance, alltså hur brett man står med benen, och göra småjusteringar för att undvika alltför mycket kramp, skulle vi köra med en frontstrap på brädan och ostrappat för bakfoten. Det visade sig vara optimalt för uppgiften.
Svinkallt vatten Prognosen har varit väldigt stabil i tio dagar innan den 22:a. Det är av de avgörande faktorerna när vi väl står på Torö tidigt den här fredag-morgonen och tar beslutet att köra. Dessvärre har två veckors någorlunda kraftig sydvästlig vind drivit upp kallt vatten från djuphålorna runt Landsort och vattentemperaturen är milt värmande 8 grader flera sjömil ut från kusten. Det känns bra att ha tjock våtdräkt, huva, handskar och skor om vi skulle tvingas bryta en bit ut. Skönt nog så är vattentemperaturen betydligt humanare 22 grader vid Gotland, så ju längre från land vi kommer desto behagligare blir det i vattnet.
14 m/s Vinden under sträckan följer faktiskt prognosen tämligen exakt. Vi börjar i ca 8-10 m/s och några distans ut mojnar det till 5-6 m/s. Då får vi jobba en del för att hålla farten uppe, speciellt jag som har den mindre kiten. Med all utrustning vi bär är vi inte direkt optimalt rustade för lättvind. Totalt väger all utrustning nästan 30 kg.
Vindhålet är lyckligtvis helt enligt prognosen och det gör att vi vågar lita på att det ska bli bättre några sjömil längre fram.
Sista timmen in mot Gotland brallar det upp mot ca 14 m/s, då vinden komprimeras mot Gotlands kust och vi är riktigt glada att vi har valt kitear med väldigt stort vindregister.
Vurpor och ingen vila Sjön är rejält varierande under resans gång. Allt från korta och toppiga vågor från alla håll samtidigt, till stora fina dyningar och precis allt däremellan, ofta i en vild mix. Detta gör att vår ursprungliga plan att lägga oss i vattnet och vila med jämna mellanrum uteblir helt.
Vi provar en gång men den grova sjön i kombination med att all utrustning tynger ner oss gör att vi efter någon halvminut avbryter “vilan” och kör vidare. Tack vare detta ökar viljan att komma fram rejält…
Vi ramlar dock lite då och då, speciellt i den senare delen av trippen då våra ben är mer än lovligt stumma av mjölksyra. Men vi har räknat med att åka i plurret med jämna mellanrum så det är inget vi ser som annat än normalt.
Mjölksyra Att kitesurfa långa distanser är extremt jobbigt för benmusklerna. Speciellt vänsterbenet känns snart som om det är gjort av betong. Första gången det börjar kännas riktigt tufft tittar jag ner på GPS:en och finner att det är 54 av 73,2 sjömil kvar till mål…
Den planerade rutten var från Torö till en strand utanför Lickershamn, med en alternativ målgång i Visby om vinden skulle tillåta. Dock inser vi att Lickershamn är klart lämpligast när vi närmar oss eftersom vinden har vridit lite mer än önskat åt sydväst.
Detta gör att vi i princip hela vägen från Torö ligger på ett styvt kryssben med höger fot först. Vilket är extra jobbigt med tanke på att vi är regular riders, alltså att vi föredrar vänster fot först.
När vi närmar oss Lickershamn överväger vi kort att sikta på Visby men släpper snabbt tanken då det skulle kräva minst två timmars extra kryss. Det skulle sänka vår snitthastighet till Gotland rejält.
Inkognito Vår plan var att gå iland vid Lickershamn, plocka ihop vår utrustning och gå upp till vägen där Lars syster skulle hämta upp oss (hon bor i närheten av Lickershamn). Med andra ord hade vi räknat med att kliva iland tämligen inkognito.
Lars Ahlstedts (t v) och Kaj Kjellgren har just blivit de första att kitesurfa 73,2 sjömil från Torö till Gotland med sluttiden 6 timmar och 37 minuter. De verkar också vara de enda i världen som kitesurfat så långt på öppet hav utan följebåt.
Det blir inte riktigt så. Det visar sig att både vänner och media har följt vår tripp via webben och samma sekund som vi släpar oss iland kommer en pressfotograf rusande. Ett par sekunder senare dyker en hel hög av våra vänner upp. Känslan är obeskrivligt härlig.
Sjöben… Problemet är bara att vi dragit på oss så extremt mycket mjölksyra att vi inte kan gå utan måste krypa upp på land. Väl där kan vi knappt hålla balansen ens i knästående position – sjöbenen gör sig minst sagt påminda och det känns som att hela världen gungar.
Efter att ha legat i en hög på stranden och garvat i några minuter kan vi så småningom resa oss upp och samla ihop vår utrustning.
Ett par timmar senare firar vi på Surfers i Visby med våra vänner som kommit för att se till att kvällen verkligen blir oförglömlig. De lyckas med bravur.
Fram till startlinjen Hela detta projekt är något som både jag och Lars har funderat över att göra länge. Själv började jag fundera över det runt 2006 och har varit del i ett par olika konstellationer som planerat för det. Men det har alltid fallit på att det blivit för tungrott med följebåtar och för många deltagare.
Värt att notera är att alla som planerat ett Gotlands-rekord har siktat på sträckan Västervik – Gotland, vilket är betydligt kortare, “bara” ca 40 sjömil. Vi visste också att ett annat gäng var ganska långt komna i planeringarna med det rekordet. Alltså beslutade vi oss för att höja ribban, rejält.
Lars började nysta i det hela för två år sedan och planen var att vi skulle köra sensommaren 2013. Tyvärr skadade han knät några veckor innan vilket tvingade oss att lägga det på is till 2014.
Lars ringde mig i början av augusti och sa att det var dags. Han var fast besluten över att det nu äntligen skulle bli av. ”Jag drar ensam om det så skulle behövas,” sa han direkt.
Men det hade krävts en kidnappning och ohemult mycket gaffatejp för att jag skulle missa detta tillfälle:-).
Erfarenhet Både jag och Lars har rätt stor kitevana. Själv började jag 2001 och har varit helt fast sedan dess. Lars kom in lite senare i sporten men har varit väldigt aktiv både på sommar och vinter sedan han började. Vi har bägge ställt upp i flera tävlingar, både på snö och vatten, och har väl en någorlunda stor skopa av envishet som krävs för distansegling.
Foto: Kustbevakningsplan KBV501
Jo, just det. Den där fina flygbilden på oss är lite speciell. En vän till Lars känner piloten på ett av Kustbevakningens spaningsplan (KBV501). När han fick veta att vi skulle köra lade han om sin rutt en smula så att han flög över oss ett par gånger under vår tripp. Bilden är tagen rätt långt ut till havs och ger en skön bild av hur det kändes att kitesurfa mitt på Östersjön.
Det blev till slut dansk seger i en av världens tuffaste kiterace som sträckte sig 40 km tur och retur Sverige – Danmark och ska ha lockat 250 kitesurfare från 16 länder.
Det blev minst sagt ett tufft race för de 180 kitesurfarna som ställde till start. Det blåste från Danmark och banan blev strikt kryss/läns. Tuffast var det för klassen med Twintip-brädor som snarare är gjorda för att hoppa högt och göra akrobatiska konster än att ta höjd på kryss och segla snabbt på läns.
– Det blev en kryss från helvetet. Det handlar mycket om att tåla mjölksyra och känna till knepen, berättar Markus Robért som slutade på fjärde plats i Twintip-klassen.
Han har till skillnad från de flesta andra kitesurfare stor vana av distansrace med både kite- och vindsurfingbräda.
– Det är otroligt häftigt att segla med så lite utrustning i hög fart på öppet hav, säger han och understryker att han också älskar att göra höga hopp.
– Det är en väldigt allsidig sport helt enkelt.
Ombord på Markus Robérts bräda. Han har kitesurfat mellan Sverige och Tyskland tidigare och tycker att distans är en grymt kul gren som han hoppas växer framöver.
Tuffa förhållanden med motvind, stark ström och mycket sjögräs gjorde sträckan till en stor utmaning.
Twintip var den överlägset största klassen men brädorna i den öppna klassen, Formula och Foil, hade mycket bättre prestanda.
Snabbast var dansken Bjørn Rune Jensen som avverkade sträckan på 1 timme och 31 minuter på sin bärplansbräda. Trots stora vågor nådde han farter över 30 knop.
Det sägs att 250 hade anmält sig till racet, att 180 startade och bara 32 gick i mål. När svenske Markus Robért seglat klart och packat ihop sin utrustning hade bara nio seglare i Twintip-klassen tagit sig i mål. Vissa som tog sig i mål hade på grund av vindvinkeln seglat hela 120 km när de korsade mållinjen.
Man hade kunnat tro att bärplansbrädorna skulle få stora problem med sjögräs. Men icke, de utklassade de icke flygande modellerna.
– Det var spännande i starten med så många drakar i luften. Men deltagarna var erfarna och jag såg bara någon enstaka som trasslade in sig och var tvungen att bryta på grund av det, säger Markus Robért.
I början blåste det upp emot tolv m/s men vinden avtog vid danska kusten och de som riggat för liten kite kunde inte hålla sig uppe på brädan. Många bröt innan rundningsmärket Flakfortet på danska sidan och vände tillbaka.
Bäste svensk blev Atte Kappel som vann Twintip-klassen. Han hade läst reglerna noggrant och kom med en stor bräda med flera fenor som visade sig vara riktigt bra på kryss.
Bästa kvinna, av 17, blev norskan Camilla Ringvold som tidigare bland annat kitesurfat över Atlanten.
– Det här var den största utmaningen jag genomfört. Mycket tuffare än när jag till exempel tävlade mellan Tyskland och Danmark.
Det sägs att det här är det största kiteeventet som anordnats någonsin och nästa år kan det bli ännu större. Vi på Hamnen.se hoppas att även vindsurfare får vara med då.
Helibilder och vinnarbilder: Richard Ström. Bilder vid ytan: Mathieu Turries.
