bernt lindquist

Som konstruktör slits man mellan många viljor när en ny båt ska tas fram. Här ger Bernt Lindquist sin bild av den svåra balansgången och berättar om hur han tänker.

På stora företag, som exempelvis Bavaria som jag har inblick i, har processen med att ta fram en ny modell närmat sig densamma när man tar fram en ny bilmodell.

Bavarias nya modellserie, Vision, är ett bra exempel på det. Varvet formulerade först sina idéer runt den nya modellen och genomförde workshops med återförsäljare för att testa grundidéerna med konceptet. Därefter genomfördes även workshops i Nord- och Sydeuropa för att testa modeller och designidéer på den tänkta kundgruppen. Detta arbete genomfördes av företag specialiserade på denna typ av förstudier.

För varje ny modell utses en utvecklingschef som har ett eget team som samordnar konstruktörer, designers och inredningsdesign. Utvecklingschefens uppgift är sedan att driva arbetet framåt i linje med varvets krav på modellen, tidsplaner och budget.

Initiativet till förnyande av modeller i en befintlig modellserie kommer från varvet och är oftast av strategisk karaktär. Varvet ser att en båt börjar tappa i produktionsvolymer. Eller så saknas en viss storlek för att kunna möta konkurrenter eller effektivt kunna bearbeta marknaden.

20 personer
Konstruktören får då oftast ett ganska begränsat utrymme för nyskapande då varven är bestämda med vad de vill ha i fråga om storlek, egenskaper och inte minst pris. På en Bavariasegelbåt ritar Farr Yacht Design skrov, köl, rigg samt ett grundförslag på överbyggnad. Farr står även för ingenjörer för konstruktion och dimensionering. Därefter tar rena designföretag vid för att rita överbyggnad och inredning. En inredningsarkitekt står sedan för detaljplaneringen samt materialvalet invändigt.

Totalt är det mer än tjugo personer som är engagerade i utvecklingsprocessen. På Farr finns exempelvis olika experter på kölutformning, skrov, rigg och dimensionering som var och en tar ansvar för sina delar.

Med en så avancerad utvecklingsprocess och med så många experter inblandade borde ju alla båtar från de stora varven vara helt perfekta kan man tycka. Men jag tycker mig nog ändå ibland kunna se att vissa saker kunde ha gjorts bättre. Ofta handlar det om prioriteringar som borde gjorts annorlunda eller så kan den övergripande styrningen ha brustit.

Det kan resultera i en slags utspädning som gör att många båtar idag ser ganska lika ut eller har väldigt likvärdiga egenskaper. Konstruktören får dessutom ofta ganska begränsat utrymme för nyskapande då varven vet vad de vill ha i fråga om storlek, pris och egenskaper. Resultatet blir ofta en utveckling i små steg. För en stor tillverkare är det helt enkelt alltför riskabelt att ta för stora utvecklingskliv och därmed äventyra sina volymer.

Utvecklingsprocessen
Hur tänker då en friare konstruktör vars uppgift är att skapa en ny båt som skall kunna klara sig affärsmässigt på en framtida marknad? Min egen målsättning har alltid varit att skapa en produkt som ger något mer eller tillför något nytt på marknaden. Inte ännu en båt i raden av alla andra. I ärlighetens namn blir det inte lättare. Inte för att jag tror på den som sa att ”allt är ju redan uppfunnet” men känslan är att det inom de givna ramar som en båtkonstruktion ändå har, blir allt svårare att skapa den här nya produkten.

Jag talar inte om radikala förändringar av båtlivet, de kommer säkert, men det har ju visat sig att de som försökt sig på de riktigt innovativa lösningarna inte har varit kommersiellt lyckade. Det är ju snarast kapitalförstöring att skapa en produkt som säljer till fyra entusiaster och sedan dör. Nej, konststycket är ju att skapa en produkt som marknaden vill ha eller snarast kommer att välja när den väl presenteras.

Konstruktören vill men…
Här ser jag det som en av designerns huvuduppgifter att förutse smakens utveckling och framtida krav från brukarna. Det finns alltför många exempel på att ”fråga konsumenten” i detta läge leder fel och till stagnation i utvecklingen. Till de som klankar på konstruktörerna “att så lite händer i nyskapande” vill jag nog påstå att det inte är idéerna hos konstruktörerna som saknas. Det är snarare den konservative båtmänniskan som är hindret för en snabbare utveckling. Även det ökade priset på båtar med många innovationer kan vara en bidragande orsak till att utvecklingen tar små steg.

Det får ju heller inte bli så att kravet på nyskapande blir det övergripande målet. Vi har tyvärr sett exempel på båtar som borde ha stannat på ritbordet, där väl beprövade funktioner stått åt sidan för nya lösningar som gett mer problem än nytta. Det kan exempelvis handla om sittbrunnar som är totalt oanvändbara vid krängning. Eller en så kallad ”skärgårdskryssare” som bara kan segla mellan bryggor beroende på en utformning som gör det omöjligt att ta sig iland någon annan stans.

Normalt arbetar jag löpande med skisser på nya modeller för att testa mot marknaden, och ett antal personer. Nackdelen är att få av båtarna verkligen byggs men förhoppningsvis betyder det att inga onödiga båtar kommer ut på marknaden. Med denna ständigt pågående process finns också en risk att man filar alldeles för länge. Det har hänt allt för många gånger att man vaknar upp och tycker att det man ritade natten innan och som såg helt perfekt ut inte liknar någonting.

“14-dagarstesten”
Det kan också hända att man kommer tillbaks efter 14 dagar och blir rejält missnöjd. Klarar de ”14-dagarstesten” finns stor chans att man har något på gång. Det jag beskriver här är inte konstruerandet av båten utan idéstadiet med skissandet på nya modeller och former.

För mig ska en form kännas spännande vid första kontakten, och vacker efter tre år. En form måste alltså vara lite kittlande vid introduktionen för att kunna utvecklas med tiden. Man kan jämföra det med formgivning av bilar. Med ständigt nya modeller är det lätt att kolla vad man tycker håller över tid.

En ny bilmodell som känns klockren vid första ögonkastet står sig sällan i tre år, och en modell som känns spännande men lite avig står sig troligen bättre med tiden. 

Formgivning
Som formgivningsobjekt tycker jag att båtar är märkligt underskattade. Som jämförelse ska en bil i stort sett se bra ut, göra så litet luftmotstånd som möjligt och vara bekväm att sitta i. En båt däremot innehåller mängder av designelement och ytterligare dimensioner att ta hänsyn till. Med en båt ställs krav på sittkomfort också utanpå formen, dessutom i både plant och krängt tillstånd. Man ska även kunna röra sig säkert över hela den utvändiga ytan. En rad andra funktioner under segling ska också fungera på ett effektivt och ergonomiskt sätt.

Invändigt ska man kunna stå, sitta, sova, laga mat, uträtta allehanda behov och helst trivas under långa perioder. Inget man får till på en kafferast ens på något stort designkontor, kan jag lova. Teori i all ära men en rejäl erfarenhet av båtar och båtliv är en bra grund för den som vill utveckla båtar.

Kampen mellan dator och känsla
Det känns lite trist att tänka att man snart är överflödig. Men det är väl bara att acceptera att tiden har sin gång. Nu bygger vi båtar i datorn och som om inte det skulle var nog – vi seglar Gotland Runt (som jag fortfarande tycker att tävlingen ska heta) med båtarna i datorn också.

På mitt ritkontor står kampen om Gotland Runt mellan sonen och kollegan Marcus (och den skrovform som hans dator säger är snabbast) och mig, som fortfarande tror på känsla för hur ett skrov ska vara format för att smekas av vattnet på effektivast möjliga sätt.

Har man som jag haft förmånen att arbeta tillsammans med linjernas mästare Peter Norlin, har man svårt för att koppla bort känslan. Jag får heller inga övertygande svar när jag undrar om datorn verkligen tar den hänsyn till skrovstabiliteten, eller om vågorna och båtens pendelrörelser finns med i datorprogrammet.

Däremot har jag kommit så pass långt i min ständigt pågående utveckling att jag är fascinerad av snabbheten och möjligheterna i att göra linjeritning på datorn, för att inte tala om alla de fakta vi plockar ur programmet. Min uppfattning är att det under en period har varit mer datorprogrammet som ritat båtar än den kreative designern. Att väldigt många båtar är svåra att skilja från varandra, vittnar om det. Men på senare tid känns det som om designern har lärt sig och tagit makten över programmen, vilket ändå har lett till en del nya och innovativa lösningar och båtar.

Skrovformen på en kommande 33-fotare från Diva.
När det gäller exempelvis vår nya Diva 33 SC blev det lätt. Den modell jag arbetat fram i datorn visade sig rejält snabb i analyserna. Fullt jämförbar på alla bogar med den Diva 35 som tog en klasseger på Tjörn runt 2011 och gick fort på ÅF Offshore Race 2013. 

Det är inte dåligt för en 33-fotare.

Nästa krönika: Tankar runt nya modeller.