“Jag har alltid haft en alldeles särskild känsla för träbåtar. Den första var en GKSS-eka som inköptes för en dryg tusenlapp när vi flyttade till Tjörn 1975”. Hamnen.ses skribent Åke Fredriksson förklarar sin kärlek till träsnipor.
Monica och jag seglade runt Tjörn med den. Det tog tre dygn och vi tältade på vägen.
Därefter blev det en Andunge i vacker mahogny. En båttyp som jag alltid haft en speciell kärlek till är snipan. I trä. Smäcker och sjövärdig med mjuk gång, även i grov sjö. Fiskarna på västkusten och i övriga delar av landet har litat på sina snipor i generationer. Man är aldrig störst i hamnen men den möts med respekt. Alla hälsar på en träsnipa.
Jag hittade min 1996. En sprillans ny på 21 fot, byggd i kärnfur på ekspant, med däck i teak och stor sittbrunn i massiv mahogny. Hardtop med en liten ruff med två kojplatser.
Bred över häcken lovade den en stabil gång. Det glänsande smycket stod i ett garage i Sävedalen i Göteborg.
Jag visste från första stund att den skulle bli min.
Motorn däremot var gammal, en Albin AD2 diesel, senare renoverad till nyskick. I trädgården bakom huset låg även en nybyggd fem meter lång stäveka i lärk.
Mardrömmen på Östersjön
Båtbyggaren var Robert Kuusk, från början smed. Han var en av de många estländare som flydde undan tyskar och ryssar under andra världskrigets slutskede.
Han var också en av dem som kom fram, alla gjorde inte det. Historien om flykten överträffar många spelfilmer från andra världskriget. Robert och hans bror flydde tillsammans med sina familjer, allt som allt 18 vuxna och barn, det minsta var sex månader.
Flykten ägde rum den 3 oktober 1944 från Salme på Ösel i Estland, i en åtta meter öppen snipa. Roberts egen båt hade tyskarna beslagtagit, de tog alla båtar de såg. Men den här låg gömd, uppdragen i ett buskage långt uppe på land, full med kulhål. Så här berättar Robert Kuusk:
-”Det var en kvinna som ägde den och jag frågade om jag fick använda båten om jag lagade den. Jag sade att jag tänkte fiska. Men var jag tänkte fiska sa jag inte. Vi kände till när de tyska vaktposterna brukade komma och vi lyckades dra hem båten med hästen. Snipan gömdes i lagården och vi började täta kulhål och torrsprickor. Vi hade också en gammal bilmotor, en fyrcylindrig, som vi sågade isär. På så sätt fick vi motorer till två båtar. Så småningom fick vi båten i sjön men den sjönk direkt. Vi befarade att vi hade gjort allt arbete förgäves men morgonen efter var den tät. Den hade svällt under natten.
Vi samlade ihop våra familjer och gav oss iväg men ute till havs blåste det upp till storm så vi fick vända.
Andra försöket gjorde vi i en eskader med flera andra båtar. Det var fint väder när vi gick men halvvägs till Gotland blev det kortslutning i motorn, som började brinna. Vi lyckades släcka men eftersom vi hade vinden emot oss var vi tvungna att vända. Det började blåsa mer och mer och när vi till slut nådde land, blåste det full storm. Men vi hade tur, de andra båtarna förliste.
Vi var nära att ge upp men bestämde oss för ett sista försök.
Vi gick tidigt på morgonen den 3 oktober, vinden kom från rätt håll och vi hade riggat med ett litet segel. Vi hade också spänt en presenning över sittbrunnen som skydd. När vi närmade oss Fårö hade det blåst upp igen och en sjö slog över båten, men presenningen höll. Utanför Fårö möttes vi av den svenska marinen. Det var längesedan militären var så välkommen”.
Robert och familjen hamnade så småningom i Mölle där han gick på båtbyggarskola och byggde den första ekan. Därefter var han en av dem som byggde båtar på Storebro. Så småningom flyttade de till Göteborg. Med åren har Robert Kuusk byggt 300 båtar, ekor, snipor och jullar. På fritiden. Båtar med själ och en del av hans egen historia. Robert Kuusk dog för ett par år sedan 96 år gammal men minnet av en man utöver det vanliga lever kvar. och har slutat att bygga båtar.
Jag köpte hans sista båt. Eller de två sista, för jag köpte ekan också. Snipan är numera såld till en svensk tjej som bor på en husbåt i Amsterdam. Ekan har jag dock kvar.
/Åke Fredriksson