Atlanten | Hamnen.se

Småbarn, pensionärer och proffs seglar över Atlanten

27 november, 2013 av Gustav Morin

I söndags startade 223 båtar med 1 200 glada seglare i Atlantic Rally for cruiser som nu går för 28:e gången. Racet går från Las Palmas till Västindien och deltagarna är alltifrån 1 till 70 år och båtarna från 8 till 35 meter.
Flera svenskar är med och bloggar aktivt.

För många är denna 2 700 sjömil långa seglats livets stora äventyr. Stämningen i hamnen är på topp inför racet då många besättningar har tillbringat hela två veckor här under förberedelser och lärt känna varandra på kurser och fester som arrangören anordnar. Det finns också många unga äventyrshungrande seglare som hänger i hamnarna och in i det sista hoppas på att hitta en båt som behöver en extra besättningsmedlem. Andra har turen att få åka med helt utan ansträngning när det är riktigt små. I år är 25 seglare under 15 år.

Det var både småbåtar, racers, stora klassiker och flerskrovsbåtar som startade i söndags från Gran Canaria.

ARC är för alla. Barnfamiljer till pensionärer, kappseglare till livsnjutare. Många kommer Gran Canaria och träffar alla tävlanden och är med på alla utbildningar innan start för att lära sig inför sin premiär kommande år.

– Att delta i ARC handlar om att varje besättning upplever sina egna äventyr ute till havs men också om vänskap och lärdomar som man får under de två veckorna som ARC arrangerar kurser och aktiviteter innan start. Att få anlända till Västindien och känna att man uppnått något fantastiskt – att korsa ett hav med en liten båt, det är stort, säger arrangörerna av “rallyt”.

Folk från 31 länder och alltifrån barnfamiljer till proffs deltar. Det finns bara en båt med helt kvinnlig besättning.

Deltagarna kommer från 31 olika länder och hela eventet är väldigt socialt. Det är 8 båtar som seglar med svensk flagg och två kroatiska båtar har svenska besättningar.

Den största båten i flottan, som även är den äldsta, är den klassiska skonaren Texel från England som sjösattes 1921. Den minsta är en betydligt nyare men på hård undanvind kanske inte så mycket långsammare båt, en fransk Pogo 8.50 som också seglas av en fransman.

Flottans snabbaste båt lär klara distansen på 12 dagar medan den långsammaste antas behöva 21 dagar.

Färsk frukt är något man ofta längtar efter när man varit till sjöss en tid.

Rallyt seglas nu för 28:e gången och nytt för i år är att det delats in i två klasser. Den nya heter ARC+ och innebär en mellanlandning på 3 till 5 dagar på Kap Verde. I ARC+ deltar 50 båtar varav 3 är svenska och för dem gick starten redan den 10:e november.

Svenskar seglar fjärde gången
I ARC + seglar bland annat Pekka och Barbro Karlsson som seglar tillsammans med sin katt och kamraten Tomas Nilsson. Det är fjärde gången de deltar och precis som första gången seglar de sin Laurin 32 från 1965. Den har de för övrigt använt som bostad de senaste tre åren och hunnit med att segla till Portugal, Marocko och Kanarieöarna. Följ paret på deras blogg.

Starten från Kap Verde där tre svenska båtar är med.

De andra svenskarna båtarna i den här klassen är en Grinde på 8,81 meter från Bengtsfors och en Hallberg-Rassy 39 från Bohus-Malmön.

Mest popoulära båtarna
Medelbåten i racet är 14,71 meter lång, är 10 år gammal och seglas av fem personer. Det mest populära båtmodellen i år är Jeanneau 57 med 4 deltagande båtar. Jeanneau har totalt 19 olika modeller med i racet vilket är 2 mer än näst största representerade märket som är Beneteau. Därefter kommer brittiska lyxmärket Oyster med 15 båtar och sen Bavaria med 11. Flerskrovsbåtar har återigen blivit populära med 22 deltagare. Förvisso är det snarare bobåtar än snabbseglare då 10 av dem är av märket Lagoon.

Några av de äldsta i startfältet är svenskarna ombord på Laurin 32:an Corona Aq.

I den stora klassen som startade i söndags seglar bland annat två nya Hanse 575. På den ena seglar TV-profilen Harald Treutiger och på den andra professionella seglaren Martin Strömberg. Under resans gång spelar de in massor av videomaterial som de siktar på att sända i tv framöver. Harald bloggar också stadigt på fredriksson.tv och besättningen på den andra Hanse-båten publicerar inlägg om sin framfart på ewaluvan.se.

Följ flottans framfart på www.worldcruising.com och läs mer om racet på www.noonsite.com.

Flaskpost från Atlanten

17 maj, 2013 av Fredrik Beck

Min käre vän Joel Jansson befinner sig på havskryssaren Lady Ann på väg från Bermuda till Azorerna. Joel skriver och berättar om hur de fiskar ombord och om en tämligen speciell avlivningsmetod av fångsten.

Fiskelinan ligger ständigt i kölvattnet bakom Lady Ann och det är inte alltför sällan som en atlantångande fisk hugger tag i agnen. Tonfisk, Wahoo och Dolphin (inte delfin) är de vanligaste arterna man hittar på dessa breddgrader och vid detta typ utav fiske.

Glädjen är hög ombord då de får en fisk på kroken eftersom besättningen vet att färsk mat nalkas ombord. Joel berättar att avlivningsmetoden sker med hjälp av karibiens billigaste rom, som hittat sin väg in i stuvutrymmet vid avfärd från Bermuda.

Efter en fajt, man mot fisk, dödas fisken genom att ett par centliter rom droppas på dess gälar, enligt Joel “totaldäckar” fisken efter ett par sekunder.

Besättningen på Lady Ann ser ett gäng fördelar med denna metod; dels så slipper de blod på durken och “avlivningen” sker snabbt och smidigt. Med besättningens egna ord beskrivs metoden som en synnerligen elegant metod som även tillåter fiskarn själv att få sig en liten sup utan kaptenens vetskap.

Supen fungerar dessutom som en viss smärtbedövning och en energikick då knivjobbet efteråt kan vara rätt kämpigt på de stora baddarna.

Joel undrar om detta är en metod som gäddjägaren bedriver och svaret på den frågan är nej. Gäddjägaren bedriver enbart catch & realese-fiske men jag är synnerligen imponerad av denna påhittighet som Lady Anns besättning verkar besitta.

Det många säkert undrar är om detta är ett vedertaget fiskeknep eller om det är boarderline, kanske till och med djurplågeri? Någonstans i minnet känns det som att jag har hört talas om denna metod förut, men jag tror att av alla båtar ute på de sju haven är det enbart på Lady Ann den är standardiserad. Metoden tycker jag inte är djurplågeri, rom vet vi ju alla är ett utmärkt bedövningsmedel. Dock så bör ju först knivsnittet sitta i en dödlig punkt för att bespara fisken upplevelsen att bli rensad levande.

Lycka till med resan över och vi får hoppas Poseidon och fiskelyckan står er bi.

Fredrik Bäck, Fiskeguide

www.trosafiskeguide.se

Saltvattenduschar och gul fisk till middag

15 mars, 2013 av Gustav Morin

Lisas färd över Atlanten på 76-fotaren Freespirit med en norsk familj och en fransk konstnärinna fortsätter. Det blir “mid way party”, fiskfest, sömnproblem och tankar på nära och kära.

5 december. 14.15 UTC N18 W39:
Så står loggen på 1600 nm och vi firar Half Way Day! Gårdagen var den varmaste hittills och idag är det om möjligt ännu varmare. Minst 30 grader i skuggan och vi smälter bort. Under gårdagen gick färskvattensystemet sönder, så nu duschar vi i saltvatten, lyxproblem.

Lata dagar med lugn segling. Det blir mycket häng i sittbrunnen.

Gårdagen var lugn seglingsmässigt, snittade strax under nio knop och god atmosfär ombord. Den enda incidenten skedde när Håkon och Joakim skulle flytta vagnen till försegelskotet och fästet till vagnen släppte, vilket ledde till en spräckt haka för Joakim. Han tejpades raskt ihop och idag ser det bra ut. Igår fick vi också ett jättenapp på drivkroken efter båten, tyvärr släppte hela paketet innan vi fått bukt med den.

Noah är två år och lever ständigt rövare ombord.

Jag hade 04-08 passet i natt och sov sedan till elva. Det blir inte mycket sömn på båten, dels är det varmt i hytterna, dels är det svårt att sova med full aktivitet strax ovanför huvudet (sittbrunn) och fullt liv i båten (två små barn). Idag vaknade jag dock av att vi drog upp dagens andra dorado som Nathalie just nu håller på att förbereda, det doftar ljuvligt!

Att få upp fisk från Atlanten är verkligen en speciell känsla. Här är en dorado, en guldmakrill på ett par kilo, som vi sedan åt till middag.

GPS-waypoint St. Lucia, ETA 160 timmar:
Vi har ett stiltjebälte framför oss med 0-6 knops vind. Vi går långt söderut för att försöka undvika detta, men det verkar som att det sträcker sig längre än prognoserna visar. Vi räknar med att möta detta på torsdag, kanske äntligen dags att testa spinnakern då? Annars finfint, vi blir bruna och mjuka av vädret, håret ljusnar och dagarna rullar på. Mat, vakt, vila, film, mat, vin, vakt ect. I eftermiddag ska vi ordna Mid Atlantic Party med pompa och ståt!

Det är tradition med ett party när man kommit halvvägs över Atlanten, på väg mot Västindien. Vi firar med musik, frukt och drinkar.

7 december. 00.30 UTC. N17 W41:
Gårdagens Mid Atlantic Party blev en succé. Frukt och romdrinkar, en usel playlist (min förtjänst, håll mig borta från musiken!) och en fin solnedgång. Jag hade hela natten ledig och det verkar ha varit en kul natt för dem som var på skift. Halvvind, 10 knop och ett väldigt sjungande och trallande. Kanske var det romdrinkarna som föranledde denna goda atmosfär?

När jag, Håkon och Handsome klev på klockan åtta mojnade vinden och vi fick fyra timmars hällregn och vridande vindar. Vi slog söderut, sen norrut igen och sen fick nästa grupp ta över. Ner med segel och på med motor var deras lösning, och givetvis tittade solen fram och gav oss en fin eftermiddag.

Jag blev Rain-girl, under många dagar började det alltid regna under mina skift. I Norge använder man sydväst, function before fashion.

Man är fuktig så det räcker hela tiden när man seglar över Atlanten och när det kommer en rejäl skur åldras händerna snabbt!

Vi åt pinnekött till middag, en norsk specialitet. Torkat lamm som lagts i saltlag i en massa timmar och sedan kokas i buljong och grillas. Till detta rotmos, linjeakvavit och öl. Förvånande gott! Eftersom vi går för motor och kan nyttja autopiloten för första gången under resan kan alla sitta ner tillsammans och äta mat, kämpehyggligt!

Det blir en dramatiskt vacker solnedgång och vi sitter kvar till sent och pratar om livet och ingenting. Motorsegling när det är som bäst.

När det är stiltje passar vi på att äta pinnekött med rotmos och akvavit – en norsk specialitet.

Stiltje på Atlanten. Motorn igång och första gången vi kan använda autopiloten.

Felix 1 år är den yngste deltagaren i ARC (Atlantic rally for cruisers) och en ständig källa till skratt.

Foton: Nathalie Cauvi och Lisa Runnérus.

Bikinihäng och kinesgippar

21 februari, 2013 av Gustav Morin

Från bikinihäng och rödvinsdricka till ösregn, ofrivilliga gippar mitt i natten och knak från masten som ger rejäla rysningar. Lisas spännande deltagande i Atlantic Rally for Cruisers fortsätter.

2 december. 15.20 UTC. N22 W29 (första advent):

Såklart blev gårdagens lugna dag till kaos i natt. Jag sover strax nedanför sittbrunnen, så jag hör allt som sker på däck. Vid 03.30 fick vi ett par rejäla, ofrivilliga gippar som bröt sonder båda preventerna. Jag halvsov och vaknade av att det (igen) lät som att hela riggen hade gått av. Ett jättebrak och jag flyger upp ur sängen. Det är den enda stora nackdelen med att vara segelkunnig och sova vid sittbrunnen på en atlantkorsning. Vi valde att ändra kurs och därefter tog vi in på storen for att minska krafterna.

Ombord är vi en varierad besättning, varav de flesta inte har seglat innan de kom ombord på Free Spirit. Alla går nattskift och det verkar vara framförallt då som jippar och liknande sker. Det är lätt att bli okoncentrerad och det räcker med en fallning på 10 grader for att ligga i “gippzonen”. Detta börjar alla få grepp om nu, men det är inte helt lätt att manövrera 47 ton nattetid.

Trots varierande seglingserfarenhet deltar alla i seglingen och under nattpassen blir det ofta mer dramatiskt än man skulle önska.

Mitt dubbelpass började vid 04.00 och skulle inte sluta förrän 12.00, men vid niotiden var jag helt slut efter nattens preventerbyten så kastade jag in handduken. Strax innan jag klev av upptäckte vi dessutom att storseglet fått en reva i toppen, parallellt med mastliket och ca 1 meter långt. Pust, det får någon annan lösa!

Tryggve är en klippa när det kommer till seglingstekniska grejor, han fick ner storen och håller i skrivande stund på att reparera den. Trots att vi just nu bara seglar på en revad genua snittar vi ändå strax över 8 knop, vilket räcker för att avverka de planerade 200 sjömilen per dygn som vi satsar på. Om några få minuter har vi seglat 1 000 sjömil totalt.

Det lönar sig ofta att ta med sig lite fiskeredskap under Atlantöverfarter.

Idag fick vi även var första fisk, en “barracuda” som Nathalie kallade den. Vi tror att det är någon sorts dorado, guldmakrill, guldgrönskimrande, vacker fisk på ca 2,5 kilo. Tryggve tillagade en fantastiskt god lunch, smörstekt fisk, stekt lök och en tomatsallad toppat med citron. Mums!

I kväll har jag pass från midnatt till 04, förhoppningsvis är det slut på gippar, trasiga backstag och smällande segel.

3 december. 16.20 UTC. N 20 W 32 (1201 nm)

En fantastiskt fin dag. Vaknade upp vid 10 efter gårdagens nattpass. Nybakat bröd till frukost och sen bikinihäng i sittbrunnen. Pass 12-16 med Lars och Håkon. Efter att ha laddat ner vädret la vi om kursen från 270 till 240 grader. Nu styr vi rakt mot St. Lucia och snittar strax under 10 knop. Eftermiddagshäng med vitt vin, kycklinggryta och strålande sol, livet på havet är rätt gott ibland!

Atlantöverfarter är inte bara medåka och solsken.

Havet är vilt, med vågor upp mot 5 m. Free Spirit är stabil och skär sjön bra så länge hon har tryck i seglen. Vi har gått från saxade försegel till att nu ha dubbla försegel på läsidan. Storseglet är fortfarande inte fixat, men med den har farten är det knappast någon brådska. Atlanten är mycket salt, allt smakar salt och huden blir len av alla salta duschar – härligt!

Oavsett om man längtar fram eller inte är det kul att hänga med och gissa hur lång tid överfarten ska ta. Standard är att man slår vad några dagar efter avfärd.

Imorgon kl 13 har vi varit ute i en vecka och då har vi ca 10 dagar kvar, max. Det är 2 800 sjömil från Las Palmas till St. Lucia och vi siktar på att avverka ca 200 sjömil per dag, vilket skulle ge oss en passagetid på 14 dagar. Rekordet är 11 dagar och 9 timmar. Håller tummarna för att vi inte fastnar i något stiltjebälte. Stämningen ombord är toppen, inga sura miner och ingen är sjösjuk. Vi eftermiddagspeppar varje dag med hög musik och gör vart bästa for att lossa lite vikt i form av vinkonsumtion.

Foton: Nathalie Cauvi och Lisa Runnérus.

Vackra dagar men oroliga nätter över Atlanten

15 februari, 2013 av Gustav Morin

Den spännande färden över Atlanten fortsätter för 26-åriga Lisa. Det är en härlig upplevelse att vara på det stora och omvälvande havet men hon kan aldrig riktigt slappna av. Inte minst under nattpassen tenderar saker och ting att gå snett på den 47 ton tunga familjeseglaren.

1 December 2012. 01.40 UTC. N23 W24
En händelserik dag på båten. Gick första skiftet kl 12-16 (30 nov) och sitter nu på nattpass (00-04) med Christiane och Joakim. Dagen började med att skotet till den spinnakerbom-utspända genuan brast. Det var ett meck att få ner både segel och bom, 150 kvm segel som tvinnade sig kring förstaget är sådär kul att reda upp mitt i natten i hög sjö. Efter ett tag fick vi dock ordning på seglet och kunde byta skot samt justera vinkeln till vagnen. Ingen större skada skedd men det blir några minuters panik innan problemet är lokaliserat och hanterbart. Nu har vi bara ett försegelskot, får se hur länge det håller. Sen får vi improvisera.

Därefter var det mitt pass och då hängde vi mest i bikini och varvade rorsman var 30:e minut. Åt svenska köttbullar från det stora varuhuset och mos till lunch, mums!

Delfiner och mastsmäll
Vid sextiden fick vi följe av en grupp delfiner. Filmkväll, Another Year, och sen försöka sova någon timme innan pass. Gick sådär, vid halv elva brakade det till ordentligt och hela riggen small till. Min första tanke var att skotet gått av igen, men det visade sig att upphalet till vagnen som spinnakerbomen är fäst på masten med, hade gått av. Konsekvensen blev att vagnen slog av stoppklossen och spårade ur. Fullt försegel med en bom som flyger fritt och hotar att repa upp både båt och besättning är inte kul. Snabbt ner med bommen och in med förseglet. Just nu, här där jag sitter under nattpasset och skrivet, seglar vi med bara revad stor. Försegelsproblematiken får vi lösa imorgon.

I övrigt är det bra, tvättade håret i dricksvatten på akterdäck idag, skönt att spola bort flingsaltsstora saltkristaller från kroppen.

1 december 2012. 17.20 UTC. N27 W26 16-20
Jag går vakt tillsammans med vår galna fransyska Nathalie och Tryggve. Blev inte många timmars sömn, gick upp vid 9.30. Efter knäckebrödsmackor med sylt till frukost så fixade vi nytt upphal till bomfästet och sen upp med genuan igen. Plus 2 till 3 knop tack vare det. Vi snittar strax över 8 knop, med fartrekord på 17,6 knop som står sig från första dygnet. Vi har seglat ca 800 sjömil och vid niotiden i kväll hoppas vi att det ska vara 2 000 sjömil kvar till st. Lucia.

Det har varit en solig dag med mest avslappnat sittbrunnshäng och lite segling. Äggröra och bacon till lunch, spanska ostar och serranoskinka till middag. Vi bunkrade 200 flaskor vin och 2 öl per person/dag innan avfärd. Ligger lite efter konsumtionen, får bättra oss snart!

Idag såg vi även lite mer delfiner, vackra djur! En relativt odramatisk dag, i morgon har jag dubbelpass på grund av schemaändring, 04-08 + 08-12.

Revad stor och spirat försegel kan tyckas vara väldigt defensivt. Men problem uppstår lätt ändå.

De flesta ombord har ingen större seglingserfarenhet men ändå turas man om att styra. Här rattar unga Fransyskan Nathalie Cauvi den 47 ton tunga 76-fotaren.

Foton : Nathalie Cauvi.

Lisa förverkligar drömmen om Atlanten

7 november, 201930 januari, 2013 av Redaktionen

Att korsa Atlanten är en dröm for många. För mig tog drömmen form i våras när jag imponerad satt med öppen mun och svalde allt min goda vän Martin, en erfaren jordenrunt-seglare, berättade om sina resor till havs.

Wow, det där vill jag också göra!

Men, praktisk som jag är och mitt uppe i jobb och dessutom ett stundade ex-jobb till hösten, så sköt jag drömmen åt sidan.

Våren passerade och jag tog långledigt över sommaren. Seglade en del på Vindile, en Wasa 55. Hängde runt i skärgården och vilade upp mig.

När augusti kom och det var dags att ta tag i ex-jobbet var jag fortfarande i ett skönt semestermood. Inte alls sugen på att tillbringa månader framför en dator.

Som morot bestämde jag mig för att dela upp ex-jobbet över två terminer och ta en seglingspaus i mitten.

Sagt och gjort, efter en avstämning med handledare så bokades en enkelbiljett ner till Las Palmas den 18:e november. Och det är där den har resan börjar.

Spontanitet och slag mot självförtroendet
Att boka en biljett ner den 18 november är det enda stora medvetna valet jag gör under resan, resten löser sig under tiden.

Jag visste att ARCen, Atlantic Rally for Cruisers skulle starta den 25:e, vilket innebär att det är många båtar som ska segla över då, och chansen att få en plats ombord på en båt vore vara ganska god.

Helgen innan avresa städar jag ur lägenheten, packar seglarstället och arrangerar hejdå-middag med mina vänner(glömde dock att packa flytvästen, vilket jag bittert fick ångra när det blev aktuellt att punga ut 3 000 kr for en ny, havskappseglingsgodkänd flytväst på plats, allt enligt säkerhetsföreskrifterna).

Nåval, i Las Palmas hade jag bokat boende de första två nätterna och skulle det lösa sig eftersom. Jag hade printat ut ett lite tillspetsat segligs-cv att sätta upp och dela ut.

Väl på plats. Dags att hitta båt!

Det första som slår mig när jag kommer till marinan i Las Palmas är den stora mängden båtar och den stora variationen av besättningar. Familjer, kappseglare, ensamseglare, hippies, lyxracers med mera. Det finns något för alla smaker.

Las Palmas fylls av båtar som ska segla över Atlanten. Alltifrån lyxraceras till hippiebåtar. Vilken ska jag få plats på?

Det andra som slår mig är alla skandinaviska båtar, framförallt norska.

Så, lite lätt obekväm (läs MYCKET obekväm) börjar min jakt på besättningsplats.

Först går jag till den stora anslagstavlan och sätter upp mitt CV. Där brister självförtroendet lite. Det är massor av människor som söker båt, många med betydligt mycket mer erfarenhet än jag.

Jag hittar en annan svensk person bland lapparna och bestämmer mig för att kontakta honom och fråga om råd/gruppera oss i vår jakt på äventyr.

Mikael, som den här killen heter, är med på noterna. Vi börjar gå runt och hälsa på båtar.

– Hej hej, hello hello, how is everything? Nice boat! You guys are not looking for extra crew are you?

Alla svarar, Noo, unfortunately not, but I will keep an eye open for you! Thank you och tack o hej.

– Det här gick inte alls sa lätt som jag föreställt mig, tänker jag.

Efter den andra dagen börjar saker lossna lite. Även om hamnen är stor så börjar folk känna igen oss och ryktet går om de två svenskarna som letar båt.

Det visar sig vara en stor fördel i kampen om båt att vara svenska och ha okej kappseglingserfarenhet. Väderprognoserna för starten är också till vår fördel, det utlovas storm och hög sjö, vilket får flera mindre erfarna båtar att börja fundera kring fler i besättningen.

Jag och Mikael börjar nischa in oss och går på en del intervjuer. Jag väljer att fokusera på de lite större båtarna. Dag tre får jag napp på Free Spirit, en amerikansk 76-fots one-off från 1979, som seglas av två norska familjer på jordenruntseglats.

De velar in i det sista huruvida de vill fylla upp de två tomma kojplatserna eller inte. Till slut väljer de att ta med mig för min seglingserfarenhet. En fransk tjej, Nathalie, får också åka med tack vare hennes bubblande personlighet.

Jackpot!

Free Spirit, en “Double Endes Match Fram” 1979. Byggd i USA. Den seglas nu av två norska familjer utan tidigare seglingserfarenhet. Båten är 76 fot och har 10 kojplatser. Vi är tio vuxna ombord och två småbarn, 1 och 2 år.

Tjejkojen ombord, ganska begränsat med utrymme.

Något jag fick lära mig den hårda vägen var att all mat ska tvättas innan den tas ombord, för att minska risken för kackerlackor.

Hela besättningen på Free Spirit. I förgrunden Tryggves norska flagga som korsade Atlanten för första gången 1968.

Fransyskan Nathalie har en sprudlande personlighet och lyckas charma sig ombord. Hon ska komma att bli konstnären ombord.

Alla foton: Foto: Nathalie Cauvi.

Lär mer om Lisa.

Transat 6.50 går vidare över Atlanten

7 november, 201912 oktober, 2011 av Redaktionen

Hamnen i Funchal, Madeira Foto: P Garenne/GPO

Första etappen mellan franska La Rochelle och Madeira är avklarad och nu görs de sista förberedelserna i Funchals hamn. I morgon torsdag (13 oktober) ger sig deltagarna i soloracet Charente Maritime/Bahia Transat 6.50 iväg igen mot slutmålet i Salvador de Bahia i Brasilien – 3 100 sjömil bort.

Foto: Pierrick Garenne/GPO

Några drömmer om att vinna, andra tänker mer på att överhuvudtaget klara sitt livs hittills största utmaning. Klockan 13.30 torsdagen den 13 oktober startar den andra etappen för de 76 skepparna i Charente-Maritime/Bahia Transat 6.50 2011.

Sedan väntar 3 100 sjömil ute på Atlanten och cirka 20 ensamma dagar ombord på Mini 6.50-båtarna innan målet i Salvador de Bahia nås.

Enda svenska deltagaren i tävlingen är Ulf Brändström, 42 år, som ligger på 26:e plats efter den första etappen.

Följ Ulf Brändströms blogg här!

Följ ensamseglarna över Atlanten här!

Läs tidigare artikel på hamnen.se.

Svensk startar i extremt race – Transat 6.50 – över Atlanten

26 september, 2011 av Gustav Morin

Starten för ett av årets häftigaste solorace har gått. Svensken Ulf Brändström seglar en av de 79 st Transat 6.50 som korsade startlinjen i La Rochelle i Frankrike på söndagen den 25 sep. De siktar nu mot målet i Salvador de Bahia i Brasiliten – totalt 5 300 mil.
Se filmer och läs mer!

Starten gick vid femtiden på söndagen 25 september med en lätt vind från väst satte båtarna av mot första rundningsmärket vid Fångarna-på-fortet-märket Fort Bouyard. Det förväntas bli tufft för de blott 6.5 meter långa båtarna första dygnen då de ska genom Biscayabukten.

Racet är uppdelat i två etapper. Första delen går till Maderia och är 1 100 sjömil. Sen startar den långa resan till Brasiliten.
Ulf Brändström, 42, är enda svensk i tävlingen. Han kommer från Luleå och har ägnat sitt liv åt segling och båtnyggeri. Detta blir hans hittills största utmaning.

Peter från www.blur.se ställde en gång frågan varför Ulf började segla solo?

– Tanken formades 1990 under en leveranssegling på en Swan 46 mellan Kanarieöarna och Västindien. Under natten var jag ensam på däck med månen i bakgrunden och den stora blåsan uppe. Den fantastiska känslan från de nätterna fastnade och förstärktes när jag började windsurfa aktivt under mina år i Englands. Känslan av närheten till havet och att man bestämmer helt själv över det som händer, även när det går åt pipsvängen.

Här är en film från Ulf under hans kvalificeringssegling. Man får en ganska bra inblick i livet ombord:

https://www.youtube.com/watch?v=yYK1dLCwlOYEn promo från racet 2009:

https://www.youtube.com/watch?v=_5vwP6udAWAFölj Ulf Brändström och de andra 78 skepparna:

www.charentemaritime-bahia.transat650.net/en/
www.vatternsailing.wordpress.com/category/ulf-brandstrom/
https://www.swe772.blogspot.com/

Tjejerna på Cantare på väg hem

3 maj, 2010 av Redaktionen

Som du har kunnat läsa tidigare här på Hamnen.se så förverkligade fyra Skånetjejer många seglares dröm och lämnade Sverige för en årslång långsegling i juli 2009. Via Bisquaia, Kanarieöarna, deltagande i ARC mellan Las Palmas och Västindien, julfirande på St Lucia i Karibien, därifrån vidare till Bahamas och Bermuda. Båten är B31:an Cantare.

De tre i den fasta besättningen är Maria Ingerup, Sofia Ivansson, Emelie Paulsson och Catrin Ingerup. Nu har de startat hemresan. Här är senaste resebrevet:

“Nu är vi på väg hemåt igen, helt otroligt vad tiden går, fyra underbara månader i Västindien har passerat!

Vi lämnade Kuba den 28 april och det kändes inte alls som om vi var på väg att korsa Atlanten igen, känslan var snarare att vi var på väg att segla till ytterligare en karibisk paradisö.

Men det är sant, vi är på väg hem och vår nästa destination är inte en ögrupp i Västindien utan en ögrupp mitt i Atlanten, Azorerna.

So far so good, vi har varit skonade från både stormar och stiltje, men än är det långt över 2000 sjömil kvar, mycket kan hända!

Följ vårt äventyr på www.cantare.se

Atlanthälsningar från First Mate Sofia Ivansson”

Cantares rutt

Loogna i ARC: Äntligen i Västindien

7 december, 2009 av Redaktionen

Martin Loogna på s/y Thindra mötte under söndagen en späckhuggare. Enligt obekräftade källor har den inget med den vattenläcka att göra som har upptäckts ombord.

https://www.youtube.com/watch?v=vFm9hZi43cA

https://www.youtube.com/watch?v=aP0PUZu8aWw