Atlanten

I juni 2018 kastar de loss från Sundbyholms Gästhamn i Mälaren. Sedan lär det dröja innan de ser sin hemmahamn igen. För då styr de raka vägen till Södertäljeslussen och vidare jorden runt(!).

Båten är en 45-fots Ketch, ett hemmabygge i stål med långköl som började byggas redan 1984. Att det sedan tog 23 år innan båten var klar för sjösättning är en annan historia.

Nu ägs och vårdas Sunnyday, som båten heter, av ett kompisgäng från Eskilstuna med stora planer.

– Vi känner varandra väldigt väl sedan länge och har olika kopplingar till varandra, förklarar Oskar Karlsson som nu har sålt sin villa tillsammans med flickvännen Elin Fors. Detta som ett led i förberedelserna inför äventyret.

Resten av besättningen består av paret Dennis Sevelin och Henna Koskela samt vännerna Rickard Sand och Sanna Alatalo.

Så vad är det som gör att ni bestämmer er för att lämna allt bakom er på torra land och kasta loss för en seglats runt jorden?

– Det är nog mest att vi är trötta på svenssonlivet och den gråa vardagen, säger Oskar.

Det är ett och ett halvt år kvar tills ni sticker. Vad händer just nu?

– Vi håller på att bygga om inredningen i båten. Det är viktigt att alla får varsin koj, ett litet revir som bara är ens eget.

– Sedan gör vi förbättringar i stort och smått och det gäller allt från vattentanken till införskaffning av tillbehör som navigationsutrustning och watermaker. Vi är sponsrade av en bra båttillbehörsbutik som låter oss handla grejer till nettopriser, säger Oskar.

Han fortsätter:

– Men än så länge är det som sagt ganska lugnt och vi har fortfarande gott om tid på oss. De av oss som ännu inte har tagit Kustskepparexamen måste klara av det.

– När vi kommer närmare avresan så gäller det också att se till att man inte har några löpande räkningar kvar och att förbereda nära och kära på att vi faktiskt blir borta ett bra tag, säger Oskar.

Vad ser du fram emot mest?

– Det är att slippa ha någonting att stressa till. Vi kommer att få lyxen att leva i nuet. Sedan blir det kul att möta andra kulturer och kanske att utvecklas som människa. Någon gång kommer vi ju hem och då hoppas och tror jag att vi har växt som människor.

Finns det något som verkar skrämmande?

– Ja, det är ju inte kul om någonting allvarligt händer med båten ute på öppet hav. Sedan tycker jag att det skulle vara tråkigt om någon i besättningen skulle vilja avbryta seglatsen av någon anledning.

Så det finns en beredskap för det – alltså att det här med långsegling kanske inte passar alla i gänget?

– Ja, vi har pratat om alla möjligheter. Det kan hända att någon känner sig nöjd och vill flyga hem när vi har nått till exempel Västindien och då är det bara så. Men då är man ändå välkommen att mönstra på igen vid något annat delstopp.

Hur länge blir ni borta?

– Det blir väl kanske någonstans mellan ett och tre år. Det är just det som är grejen – att inte behöva bestämma det på förhand. Känner vi för att stanna länge på en plats så gör vi det.

Så hur går rutten – i stora drag menar jag – förutsatt att inte omständigheter och/eller stundens ingivelse vill något annat?

– Då blir det, väldigt förenklat, Sundbyholms Gästhamn – Engelska kanalen – Biscayabukten – Las Palmas. Sedan vidare över Atlanten och väl på andra sidan Atlanten hägrar Västindien. Därefter fortsätter turen via Panamakanalen till Galapagosöarna, Franska Polynesien, Nya Zeeland och Australien.

Efter det blir det Indonesien, Malaysia och Thailand, innan färden går vidare mot Maldiverna, Madagaskar och sedan genom Indiska Oceanen och över Atlanten igen. Och så lägger vi till hemma i Sundbyholms Gästhamn.

Jag tycker det låter som att det skulle ta ungefär 800 dagar. Ska vi säga så – bara så att jag kan sätta en rubrik som travesterar på Jules Vernes roman?

– Okej då, skrattar Oskar.

Till sist – vad är det som skiljer er sex från alla andra som drömmer om ungefär detsamma men som inte kommer iväg?

– I Sverige är vi oftast så inrutade i våra säkra vanliga liv, “man kan inte bara lämna allt och åka”. Men vi sex har verkligen kommit till insikten att det inte är så här vi vill leva våra liv. Man lever ju bara en gång och vi vill vara med om äventyr, uppleva världen och se nya kulturer.

– Det handlar såklart om att utmana sig själv, att våga kliva utanför sin comfortzone. Vissa tycker att vi är galna men att vilja och drömma om något och ändå sitta hemma och låta vardagar passera utan att göra något är väl ännu galnare?

– Det är tanken som driver oss att kasta loss, avslutar Oskar Karlsson.