ARC | Hamnen.se

ARC – 1 000 amatörer i race över Atlanten

7 november, 201923 november, 2017 av Redaktionen

I söndags gick starten för ARC där över 1 000 familjeseglare tävlar över Atlanten.

Det som började i liten skala i mitten på 80-talet har nu växt till ett årligt jätterace med över tusen deltagare varje år.

Här deltar 186 båtar i storlekar på mellan 30 och 95 fot och seglare på mellan 3 och 85 år från över 40 olika nationer.

Bland de 186 båtarna seglar hela 19 stycken svenska varav en är en More 55:a med Hamnen.ses medarbetare Frej Rydhem i besättningen.

Mycket publik!
Starten på Las Palmas, som i år bjöd på strålande sol och varma vindar, har med åren kommit att bli en tillställning för många fler än bara de startande båtarna och för arrangörerna av ARC.

I år bevittnades den också av hundratals ortsbor och tillresta påhejare som har gjort till tradition att vara med och vinka av besättningarna inför racet över Atlanten.

2 700 sjömil
Om allt går som planerat kommer majoriteten av deltagarna att klara den 2 700 sjömil långa överfarten till målet i Saint Lucia, Västindien, på mellan 18–21 dagar.

Eftersläntrare har ytterligare tre dagar på sig tävlingssekretariatet stänger och innan det är dags för prisutdelning.

Båtmässan visar rekordstor segelbåt

18 december, 2016 av Gustav Morin

Nu är det klart att en nästan 17 meter lång segelbåt som byggs på svenskt initiativ kommer till båtmässan i Göteborg 2017.

Den har tidigare visats upp på Sveriges mässor i små modeller men nu är det dags för denna maffiga pjäs att ställas ut på riktigt.

More Sailings båtvarv More Boats är ett svensk/kroatiskt varv som grundades för två år sedan med idén om att bygga segelbåtar av högsta kvalitet med smarta beprövade lösningar. De har redan hunnit bygga tio More 55:or och lika många till sägs vara beställda.

Få tillbaka pengarna
Men More 55 är inte bara tänkt att säljas som en båt. Tanken är främst att den ska vara en del av ett charterpaket där varvet menar att ägaren på sikt kan tjäna tillbaka sina pengar genom charter i Medelhavet, över Atlanten i kända Atlantic Rally for Cruisers (ARC) och därefter vintersäsongen i Västindien.

More 55 är dock ingen båt som man vanligtvis förknippar med charter – alltså en trögburk med lika många kojer som kvadratmeter segelyta och fler hytter än en normalfuntad människa kan hitta utan hjälp av ljus och lykta.

Nej, det här är en båt som helst jämför sig med konkurrenter i klass med X-Yachts. Den är nämligen ett par ton lättare än både nämnda konkurrent samt de mer klassiska charterbåtarna från franska och tyska varv. More 55 har därtill bra mycket tyngre köl. Samtidigt är priset väldigt konkurrenskraftigt.

Hur affären fungerar och går ihop får ni förhöra säljarna om – helst öga mot öga för som sagt så ska båten ställas ut på båtmässan i Göteborg 4–12 februari.

More 55 blir den genom tiderna största segelbåten som mässan tagit in i sina lokaler.

– Båtmässan i Göteborg blir den enda mässan i Skandinavien där vi visar upp More 55, säger Einar Halldin, VD på More Sailing.

– Vi är givetvis fantastiskt glada över att More Sailing väljer att visa upp sin More 55 hos oss. Tack vare dem sätter vi nytt rekord för den största segelbåten som visats upp under mässans snart 60-åriga historia, säger Bengt Wallin, affärsansvarig för Båtmässan i Göteborg.

Han fortsätter:

– Båtmässans mål är att vara mötesplatsen för allt liv vid, på och i vattnet. I år räknar vi med cirka 300 utställare och omkring 65 000 besökare.

More 55
Längd:	16,70 m
Längd skrov:	16,00 m
Längd vattenlinje:	14,90 m
Bredd:	5,00 m
Djupgående:	2,70 m
Vikt:	14 500 kg
Storsegel:	88,9 kvm
Genua:	80,15 kvm
Gennaker:	220 kvm
Kojplatser:	10+2+2
Hytter:	5+1
Toaletter:	3+1
Återförsäljare:	www.moreboats.se

ARC – Starten har gått!

7 november, 201925 november, 2014 av Redaktionen

I går gick starten för den 29:e upplagan av ARC – Atlantic Rally for Cruisers. Nu är totalt 1 020 personer fördelade på 176 båtar påväg från Las Palmas på Gran Canaria till Saint Lucia i Västindien.

Starten, som egentligen var planerad till i förrgår, fick skjutas upp på grund av ihärdiga regnskurar och starka vindar. Men igår förmiddags kom så äntligen de 176 startande båtarna iväg.

Atlantic Rally for Cruisers är i grunden kappseglingen av det litet mer lättsamma slaget som hjälper människor att uppfylla drömmen om att korsa Atlanten på egen köl. I år när tävlingen arrangeras för den 29:e gången tvingades man skjuta upp starten på grund av hårt väder.

Super Maxin Leopard från Finland (ovan) kan komma att slå rekord.

Men nu har alltså de 176 båtarna kommit iväg i en härlig undanvindstart i vindstyrkor på runt 7-10 sekundmeter. Väderprognosen lovar fina förhållanden även för de närmaste dagarna.

Än så länge är fältet väl samlat men redan om något dygn beräknas det sprida ut sig rejält då variationen av av båttyper och storlekar är stor. Bäst till av de svenska deltagarna ligger i skrivande stund båten Chuck med skeppare Kent Lövgren på en 24:e plats i cruisingdivisionen. Följ kappseglingen online här.

En annan intressant deltagare (bilden närmast ovan) är den bastuförsedda segelbåten Sailjet vars roder och köl kan hissas upp så att den kan köras iväg i god planingsfart för motor. Något som dock inte är tillåtet i ARC. Se Hamnen.ses testen av denna minst sagt annorlunda båt här.

Den starkaste båten på papperet är den 100 fot långa Super Maxin Leopard från Finland som i dessa blåsiga men fina förhållanden har en bra chans att slå den gällande rekordtiden mellan Las Palamas och Saint Lucia.
Det gällande rekordet är på 10 dagar, 21 timmar, 25 minuter och 10 sekunder och innehas av 65-fotaren Caro a Knierim (2013).

Småbarn, pensionärer och proffs seglar över Atlanten

27 november, 2013 av Gustav Morin

I söndags startade 223 båtar med 1 200 glada seglare i Atlantic Rally for cruiser som nu går för 28:e gången. Racet går från Las Palmas till Västindien och deltagarna är alltifrån 1 till 70 år och båtarna från 8 till 35 meter.
Flera svenskar är med och bloggar aktivt.

För många är denna 2 700 sjömil långa seglats livets stora äventyr. Stämningen i hamnen är på topp inför racet då många besättningar har tillbringat hela två veckor här under förberedelser och lärt känna varandra på kurser och fester som arrangören anordnar. Det finns också många unga äventyrshungrande seglare som hänger i hamnarna och in i det sista hoppas på att hitta en båt som behöver en extra besättningsmedlem. Andra har turen att få åka med helt utan ansträngning när det är riktigt små. I år är 25 seglare under 15 år.

Det var både småbåtar, racers, stora klassiker och flerskrovsbåtar som startade i söndags från Gran Canaria.

ARC är för alla. Barnfamiljer till pensionärer, kappseglare till livsnjutare. Många kommer Gran Canaria och träffar alla tävlanden och är med på alla utbildningar innan start för att lära sig inför sin premiär kommande år.

– Att delta i ARC handlar om att varje besättning upplever sina egna äventyr ute till havs men också om vänskap och lärdomar som man får under de två veckorna som ARC arrangerar kurser och aktiviteter innan start. Att få anlända till Västindien och känna att man uppnått något fantastiskt – att korsa ett hav med en liten båt, det är stort, säger arrangörerna av “rallyt”.

Folk från 31 länder och alltifrån barnfamiljer till proffs deltar. Det finns bara en båt med helt kvinnlig besättning.

Deltagarna kommer från 31 olika länder och hela eventet är väldigt socialt. Det är 8 båtar som seglar med svensk flagg och två kroatiska båtar har svenska besättningar.

Den största båten i flottan, som även är den äldsta, är den klassiska skonaren Texel från England som sjösattes 1921. Den minsta är en betydligt nyare men på hård undanvind kanske inte så mycket långsammare båt, en fransk Pogo 8.50 som också seglas av en fransman.

Flottans snabbaste båt lär klara distansen på 12 dagar medan den långsammaste antas behöva 21 dagar.

Färsk frukt är något man ofta längtar efter när man varit till sjöss en tid.

Rallyt seglas nu för 28:e gången och nytt för i år är att det delats in i två klasser. Den nya heter ARC+ och innebär en mellanlandning på 3 till 5 dagar på Kap Verde. I ARC+ deltar 50 båtar varav 3 är svenska och för dem gick starten redan den 10:e november.

Svenskar seglar fjärde gången
I ARC + seglar bland annat Pekka och Barbro Karlsson som seglar tillsammans med sin katt och kamraten Tomas Nilsson. Det är fjärde gången de deltar och precis som första gången seglar de sin Laurin 32 från 1965. Den har de för övrigt använt som bostad de senaste tre åren och hunnit med att segla till Portugal, Marocko och Kanarieöarna. Följ paret på deras blogg.

Starten från Kap Verde där tre svenska båtar är med.

De andra svenskarna båtarna i den här klassen är en Grinde på 8,81 meter från Bengtsfors och en Hallberg-Rassy 39 från Bohus-Malmön.

Mest popoulära båtarna
Medelbåten i racet är 14,71 meter lång, är 10 år gammal och seglas av fem personer. Det mest populära båtmodellen i år är Jeanneau 57 med 4 deltagande båtar. Jeanneau har totalt 19 olika modeller med i racet vilket är 2 mer än näst största representerade märket som är Beneteau. Därefter kommer brittiska lyxmärket Oyster med 15 båtar och sen Bavaria med 11. Flerskrovsbåtar har återigen blivit populära med 22 deltagare. Förvisso är det snarare bobåtar än snabbseglare då 10 av dem är av märket Lagoon.

Några av de äldsta i startfältet är svenskarna ombord på Laurin 32:an Corona Aq.

I den stora klassen som startade i söndags seglar bland annat två nya Hanse 575. På den ena seglar TV-profilen Harald Treutiger och på den andra professionella seglaren Martin Strömberg. Under resans gång spelar de in massor av videomaterial som de siktar på att sända i tv framöver. Harald bloggar också stadigt på fredriksson.tv och besättningen på den andra Hanse-båten publicerar inlägg om sin framfart på ewaluvan.se.

Följ flottans framfart på www.worldcruising.com och läs mer om racet på www.noonsite.com.

Trasigt roder och stor läcka under Atlantsegling

4 april, 2013 av Gustav Morin

Lisa kommer in i seglarrutinen och når slutligen målet i Västindien. Men innan dess råkar hon ut för ett par dramatiska händelser. Än mer spännande blir det för en kamrat på en annan tävlande båt. Han råkar ut för roderhaveri och jobbar febrilt för att nå land utan att sjunka.

7 december. 13.07 UTC N17 W44
En lugn natt, vi går fortfarande för motor men har nu hissat full rigg och gör ca 8 knop. Passerade 1 400 NM nyss, vilket innebär mindre än 1 000 NM kvar till St. Lucia. Detta borde ta ca 5-6 dagar.

Det är väldigt varmt, både inne och ute. Städade båten i morse, nu tar alla det lugnt och slappar med böcker och liknande. Nathalie förbereder lunch, jag läser Knausgård och lite så ser livet ut på båten. Är varm och klibbig, vill ta en dusch. Reflekterar över vänner och nära och kära hemifrån och ser fram emot att träffa min bästa kompis Hanna i Grenadinerna när jag kommer fram. Hinner också fundera mycket på vad jag ska göra efter det, vart jag ska ta vägen sen. Ja ja, det ordnar sig.

10 december. 18.10 UTC N15 W55
Det blir tre relativt lugna dagar. Segla, sova, äta, sola, läsa, och så samma om igen. Dagarna flyter på och det märks att vi börjar närma oss slutet på detta äventyr. Stämningen ombord är nästan lite avvaktande och loj, vi loggar 9 knop och närmar oss St. Lucia med stormsteg. ETA tisdag förmiddag. Då har vi varit ute i ca 14,5 dagar och det har verkligen gått fort.

Varmt och lugnt under de sista dagarna ombord.

Har läst två böcker av Knausgård och i natt sov jag nästan 10 timmar, vilket var bra. Nätterna innan har jag knappt sovit något alls. Drömmer mycket mardrömmar om gippar och borttappade fendrar och har svårt att komma till ro nattetid. I en gipp i går morse slog vi sönder ett block till preventern, förutom det är det inte mycket som hänt. Man kan ju tycka att jag borde börja slappna av nu och komma till ro lite.

På morgnarna ligger ofta ett antal flygfiskar på däck. Fina att se på men de luktar väldigt illa.

Det har regnat mycket senaste dygnen. Allt salt har sköljts bort från både båt och besättning. I natt var dock himlen klart och vi fick fantastiskt fin och stjärnklar segling. Det är en nästan sublim känsla att susa fram i tio knop under stjärnorna när alla andra ligger och sover i koj och sittbrunn. Ikväll ska jag på 20-00 passet som har blivit lite av ett favoritpass, solen går ner strax innan 22 och månen går upp vid 05 UTC.

Det kommer att bli intressant att ställa om till lokal tid när vi kommer fram. Jag kommer att sakna alla ombord.

12 december. 14.30 UTC. St Lucia.
Så kom vi äntligen fram. Vi såg St. Lucia vid soluppgång och kom in i hamn strax innan 12 UTC. Klockan var då runt 07 lokal tid.

Givetvis strulade det vid målgång. Motorn vägrade starta och vi drev runt 100 meter framför mållinjen utan segel. Bogpropeller gick inte att styra från sittbrunn, utan Tryggve var tvungen att sitta i förpiken och kortsluta dem med en skruvmejsel. Ett stort lokalt regn- och vindmoln tornade upp sig och det såg ut som att det i värsta fall skulleknuffa oss upp på land. Det var några lätt panikartade minuter innan vi fick igång motorn varpå vi sladdade direkt in i hamnen och tog första bästa bryggplats. Om hamnkaptenen protesterat hade han behövt släpa bort oss!

Nu har vi städat båten och skickat alla kläder, sängkläder och annat tvättbart på tvätt. Efter att vi nu svabbat både däck och oss själva vankas nu en tidig lunch och en rejäl fest! Lars har lovat bubbel och vi är alla redo att fira av 15 fantastiska dagar till sjöss!

Om man lägger ett par skinnskor i en otät plastlåda så ruttnar de till slut. Bara sa att ni vet.

Jag kommer att bli kvar i St. Lucia några dagar, sen åker jag söderut till Bequia där jag ska möta upp vänner och fira jul. Nästa seglats blir troligtvis en transport av en Swan 80 från Curacao till Antigua efter nyår, återkommer då. God jul och Gott nytt år!

Förresten, minns ni min kompis Micke som jag hängde med i Las Palmas? Han som hamnade på en norsk stålbat tillsammans med två norska journalister? Hans överfart blev minst sagt annorlunda. Det var på väg att sluta i katastrof. Rodret havererade och de var nära att sjunka. Här är ett utdrag från bloggen lotteodag.com:

“Vi har fullt rattutslag mot SB men autopilotdisplayet viser at rattet står mot BB. Noe er alvorlig gærnt. Jeg løper ned i motorrommet for å sjekke. Masse vann overalt – det plasker frem og tilbake. Roper til de andre at vi tar inn vann, kom med bøtter – jeg begynner å pumpe med lensepumpa. Lotte og Jan Ludvig åpner luka over propellerakselen; vannet fosser inn. Jeg ber Mikke fortsette pumpingen og ser at vannet ikke kommer fra propellerakselen; det må komme fra rorstammen. Helt akter er det en stor luke ned til rorkvadrant og styring. Med Jan Ludvigs hjelp får jeg fjernet ekstra seil og sjøkart som ligger og stenger for luka. Åpner luka og kikker ned i et kjempehull hvor blått Atlanterhav blinker. Sjøvannet fosser inn gjennom rorstammerøret. Dette er krise.”

Så här berättar Micke själv:
“Efter fem dagar ute till havs haverer vårt roder och vi börjar ta in vatten. Vi går inte på grund eller krockar med något och hålet där rodret satt lyckas vi täppa till snabbt. Vi beslutar att vända mot Kap Verde och med hjälp av motor håller vi ca 6 knop mot vår destination, 300 sjömil bort.

Vi lyckas hålla kurs med vårt vindroder. Efter ca 15 timmar dör motorn av en oförklarlig anledning (dieselpest är en teori). Vi lyckas få igång motorn och den pinnar på i kanske 6-7 timmar, sen dör den igen…

Vi fortsätter någon dag för segel men kursen går inte att hålla, båten skär upp hela tiden. Att missa Kap Verde-öarna skulle innebära att vi skulle hamna i Afrika, förmodligen i Sénégal. Högst oklart om vi skulle kunna få någon hjälp där.

Vi tar ner seglen och hoppas att vinden och vågorna ska ta oss till Kap Verde. För att göra en lång historia kort så var försäkringsbolaget inte intresserade av att skicka en bärgningsbåt. “Båten verkar ju hålla sig flytande”, resonerar de.

Vi driver i alla fall sakta mot Kap Verde och efter fem dygn har vi bara 8 sjömil kvar till land. Men oron stiger ändå. Det ser ut som att vår resa ska sluta med en krasch rakt in i Kap Verdes klippiga kust om vi inte får hjälp.

Räddningsbåten kräver betalning innan de kan lägga ut och försäkringsbolaget kan inte lösa situationen. Vår skeppare uppger sina kreditkortsnummer men de är begränsade och pengarna räcker inte. Det slutar med att den tyska hamnkaptenen personligen lägger ut 40 000 NOK för att få räddningsbåten att lägga ut till vår räddning. Timmarna innan bärgningsbåten dyker upp spelar vi gitarr och sjunger och jag tänker mig in i hur det kändes att sitta på Titanic. Klockan 00.30 möter bärgningsbåten upp. Att förtöja mot den mitt i natten med vågor på 4-8 meter är minst sagt spännande. Men vi klarar oss till slut in i hamn.

Läs hela historien här.

Lisa har nått målet på St Lucia men hennes seglaräventyr tar inte slut. Vad som kommer härnäst får ni se i nästa blogginlägg.

Foton: Nathalie Cauvi och Lisa Runnérus.

Saltvattenduschar och gul fisk till middag

15 mars, 2013 av Gustav Morin

Lisas färd över Atlanten på 76-fotaren Freespirit med en norsk familj och en fransk konstnärinna fortsätter. Det blir “mid way party”, fiskfest, sömnproblem och tankar på nära och kära.

5 december. 14.15 UTC N18 W39:
Så står loggen på 1600 nm och vi firar Half Way Day! Gårdagen var den varmaste hittills och idag är det om möjligt ännu varmare. Minst 30 grader i skuggan och vi smälter bort. Under gårdagen gick färskvattensystemet sönder, så nu duschar vi i saltvatten, lyxproblem.

Lata dagar med lugn segling. Det blir mycket häng i sittbrunnen.

Gårdagen var lugn seglingsmässigt, snittade strax under nio knop och god atmosfär ombord. Den enda incidenten skedde när Håkon och Joakim skulle flytta vagnen till försegelskotet och fästet till vagnen släppte, vilket ledde till en spräckt haka för Joakim. Han tejpades raskt ihop och idag ser det bra ut. Igår fick vi också ett jättenapp på drivkroken efter båten, tyvärr släppte hela paketet innan vi fått bukt med den.

Noah är två år och lever ständigt rövare ombord.

Jag hade 04-08 passet i natt och sov sedan till elva. Det blir inte mycket sömn på båten, dels är det varmt i hytterna, dels är det svårt att sova med full aktivitet strax ovanför huvudet (sittbrunn) och fullt liv i båten (två små barn). Idag vaknade jag dock av att vi drog upp dagens andra dorado som Nathalie just nu håller på att förbereda, det doftar ljuvligt!

Att få upp fisk från Atlanten är verkligen en speciell känsla. Här är en dorado, en guldmakrill på ett par kilo, som vi sedan åt till middag.

GPS-waypoint St. Lucia, ETA 160 timmar:
Vi har ett stiltjebälte framför oss med 0-6 knops vind. Vi går långt söderut för att försöka undvika detta, men det verkar som att det sträcker sig längre än prognoserna visar. Vi räknar med att möta detta på torsdag, kanske äntligen dags att testa spinnakern då? Annars finfint, vi blir bruna och mjuka av vädret, håret ljusnar och dagarna rullar på. Mat, vakt, vila, film, mat, vin, vakt ect. I eftermiddag ska vi ordna Mid Atlantic Party med pompa och ståt!

Det är tradition med ett party när man kommit halvvägs över Atlanten, på väg mot Västindien. Vi firar med musik, frukt och drinkar.

7 december. 00.30 UTC. N17 W41:
Gårdagens Mid Atlantic Party blev en succé. Frukt och romdrinkar, en usel playlist (min förtjänst, håll mig borta från musiken!) och en fin solnedgång. Jag hade hela natten ledig och det verkar ha varit en kul natt för dem som var på skift. Halvvind, 10 knop och ett väldigt sjungande och trallande. Kanske var det romdrinkarna som föranledde denna goda atmosfär?

När jag, Håkon och Handsome klev på klockan åtta mojnade vinden och vi fick fyra timmars hällregn och vridande vindar. Vi slog söderut, sen norrut igen och sen fick nästa grupp ta över. Ner med segel och på med motor var deras lösning, och givetvis tittade solen fram och gav oss en fin eftermiddag.

Jag blev Rain-girl, under många dagar började det alltid regna under mina skift. I Norge använder man sydväst, function before fashion.

Man är fuktig så det räcker hela tiden när man seglar över Atlanten och när det kommer en rejäl skur åldras händerna snabbt!

Vi åt pinnekött till middag, en norsk specialitet. Torkat lamm som lagts i saltlag i en massa timmar och sedan kokas i buljong och grillas. Till detta rotmos, linjeakvavit och öl. Förvånande gott! Eftersom vi går för motor och kan nyttja autopiloten för första gången under resan kan alla sitta ner tillsammans och äta mat, kämpehyggligt!

Det blir en dramatiskt vacker solnedgång och vi sitter kvar till sent och pratar om livet och ingenting. Motorsegling när det är som bäst.

När det är stiltje passar vi på att äta pinnekött med rotmos och akvavit – en norsk specialitet.

Stiltje på Atlanten. Motorn igång och första gången vi kan använda autopiloten.

Felix 1 år är den yngste deltagaren i ARC (Atlantic rally for cruisers) och en ständig källa till skratt.

Foton: Nathalie Cauvi och Lisa Runnérus.

Bikinihäng och kinesgippar

21 februari, 2013 av Gustav Morin

Från bikinihäng och rödvinsdricka till ösregn, ofrivilliga gippar mitt i natten och knak från masten som ger rejäla rysningar. Lisas spännande deltagande i Atlantic Rally for Cruisers fortsätter.

2 december. 15.20 UTC. N22 W29 (första advent):

Såklart blev gårdagens lugna dag till kaos i natt. Jag sover strax nedanför sittbrunnen, så jag hör allt som sker på däck. Vid 03.30 fick vi ett par rejäla, ofrivilliga gippar som bröt sonder båda preventerna. Jag halvsov och vaknade av att det (igen) lät som att hela riggen hade gått av. Ett jättebrak och jag flyger upp ur sängen. Det är den enda stora nackdelen med att vara segelkunnig och sova vid sittbrunnen på en atlantkorsning. Vi valde att ändra kurs och därefter tog vi in på storen for att minska krafterna.

Ombord är vi en varierad besättning, varav de flesta inte har seglat innan de kom ombord på Free Spirit. Alla går nattskift och det verkar vara framförallt då som jippar och liknande sker. Det är lätt att bli okoncentrerad och det räcker med en fallning på 10 grader for att ligga i “gippzonen”. Detta börjar alla få grepp om nu, men det är inte helt lätt att manövrera 47 ton nattetid.

Trots varierande seglingserfarenhet deltar alla i seglingen och under nattpassen blir det ofta mer dramatiskt än man skulle önska.

Mitt dubbelpass började vid 04.00 och skulle inte sluta förrän 12.00, men vid niotiden var jag helt slut efter nattens preventerbyten så kastade jag in handduken. Strax innan jag klev av upptäckte vi dessutom att storseglet fått en reva i toppen, parallellt med mastliket och ca 1 meter långt. Pust, det får någon annan lösa!

Tryggve är en klippa när det kommer till seglingstekniska grejor, han fick ner storen och håller i skrivande stund på att reparera den. Trots att vi just nu bara seglar på en revad genua snittar vi ändå strax över 8 knop, vilket räcker för att avverka de planerade 200 sjömilen per dygn som vi satsar på. Om några få minuter har vi seglat 1 000 sjömil totalt.

Det lönar sig ofta att ta med sig lite fiskeredskap under Atlantöverfarter.

Idag fick vi även var första fisk, en “barracuda” som Nathalie kallade den. Vi tror att det är någon sorts dorado, guldmakrill, guldgrönskimrande, vacker fisk på ca 2,5 kilo. Tryggve tillagade en fantastiskt god lunch, smörstekt fisk, stekt lök och en tomatsallad toppat med citron. Mums!

I kväll har jag pass från midnatt till 04, förhoppningsvis är det slut på gippar, trasiga backstag och smällande segel.

3 december. 16.20 UTC. N 20 W 32 (1201 nm)

En fantastiskt fin dag. Vaknade upp vid 10 efter gårdagens nattpass. Nybakat bröd till frukost och sen bikinihäng i sittbrunnen. Pass 12-16 med Lars och Håkon. Efter att ha laddat ner vädret la vi om kursen från 270 till 240 grader. Nu styr vi rakt mot St. Lucia och snittar strax under 10 knop. Eftermiddagshäng med vitt vin, kycklinggryta och strålande sol, livet på havet är rätt gott ibland!

Atlantöverfarter är inte bara medåka och solsken.

Havet är vilt, med vågor upp mot 5 m. Free Spirit är stabil och skär sjön bra så länge hon har tryck i seglen. Vi har gått från saxade försegel till att nu ha dubbla försegel på läsidan. Storseglet är fortfarande inte fixat, men med den har farten är det knappast någon brådska. Atlanten är mycket salt, allt smakar salt och huden blir len av alla salta duschar – härligt!

Oavsett om man längtar fram eller inte är det kul att hänga med och gissa hur lång tid överfarten ska ta. Standard är att man slår vad några dagar efter avfärd.

Imorgon kl 13 har vi varit ute i en vecka och då har vi ca 10 dagar kvar, max. Det är 2 800 sjömil från Las Palmas till St. Lucia och vi siktar på att avverka ca 200 sjömil per dag, vilket skulle ge oss en passagetid på 14 dagar. Rekordet är 11 dagar och 9 timmar. Håller tummarna för att vi inte fastnar i något stiltjebälte. Stämningen ombord är toppen, inga sura miner och ingen är sjösjuk. Vi eftermiddagspeppar varje dag med hög musik och gör vart bästa for att lossa lite vikt i form av vinkonsumtion.

Foton: Nathalie Cauvi och Lisa Runnérus.

Vackra dagar men oroliga nätter över Atlanten

15 februari, 2013 av Gustav Morin

Den spännande färden över Atlanten fortsätter för 26-åriga Lisa. Det är en härlig upplevelse att vara på det stora och omvälvande havet men hon kan aldrig riktigt slappna av. Inte minst under nattpassen tenderar saker och ting att gå snett på den 47 ton tunga familjeseglaren.

1 December 2012. 01.40 UTC. N23 W24
En händelserik dag på båten. Gick första skiftet kl 12-16 (30 nov) och sitter nu på nattpass (00-04) med Christiane och Joakim. Dagen började med att skotet till den spinnakerbom-utspända genuan brast. Det var ett meck att få ner både segel och bom, 150 kvm segel som tvinnade sig kring förstaget är sådär kul att reda upp mitt i natten i hög sjö. Efter ett tag fick vi dock ordning på seglet och kunde byta skot samt justera vinkeln till vagnen. Ingen större skada skedd men det blir några minuters panik innan problemet är lokaliserat och hanterbart. Nu har vi bara ett försegelskot, får se hur länge det håller. Sen får vi improvisera.

Därefter var det mitt pass och då hängde vi mest i bikini och varvade rorsman var 30:e minut. Åt svenska köttbullar från det stora varuhuset och mos till lunch, mums!

Delfiner och mastsmäll
Vid sextiden fick vi följe av en grupp delfiner. Filmkväll, Another Year, och sen försöka sova någon timme innan pass. Gick sådär, vid halv elva brakade det till ordentligt och hela riggen small till. Min första tanke var att skotet gått av igen, men det visade sig att upphalet till vagnen som spinnakerbomen är fäst på masten med, hade gått av. Konsekvensen blev att vagnen slog av stoppklossen och spårade ur. Fullt försegel med en bom som flyger fritt och hotar att repa upp både båt och besättning är inte kul. Snabbt ner med bommen och in med förseglet. Just nu, här där jag sitter under nattpasset och skrivet, seglar vi med bara revad stor. Försegelsproblematiken får vi lösa imorgon.

I övrigt är det bra, tvättade håret i dricksvatten på akterdäck idag, skönt att spola bort flingsaltsstora saltkristaller från kroppen.

1 december 2012. 17.20 UTC. N27 W26 16-20
Jag går vakt tillsammans med vår galna fransyska Nathalie och Tryggve. Blev inte många timmars sömn, gick upp vid 9.30. Efter knäckebrödsmackor med sylt till frukost så fixade vi nytt upphal till bomfästet och sen upp med genuan igen. Plus 2 till 3 knop tack vare det. Vi snittar strax över 8 knop, med fartrekord på 17,6 knop som står sig från första dygnet. Vi har seglat ca 800 sjömil och vid niotiden i kväll hoppas vi att det ska vara 2 000 sjömil kvar till st. Lucia.

Det har varit en solig dag med mest avslappnat sittbrunnshäng och lite segling. Äggröra och bacon till lunch, spanska ostar och serranoskinka till middag. Vi bunkrade 200 flaskor vin och 2 öl per person/dag innan avfärd. Ligger lite efter konsumtionen, får bättra oss snart!

Idag såg vi även lite mer delfiner, vackra djur! En relativt odramatisk dag, i morgon har jag dubbelpass på grund av schemaändring, 04-08 + 08-12.

Revad stor och spirat försegel kan tyckas vara väldigt defensivt. Men problem uppstår lätt ändå.

De flesta ombord har ingen större seglingserfarenhet men ändå turas man om att styra. Här rattar unga Fransyskan Nathalie Cauvi den 47 ton tunga 76-fotaren.

Foton : Nathalie Cauvi.

Dramatiska första dygn för Lisa på havet

10 oktober, 20195 februari, 2013 av Gustav Morin

Första dygnen i ARC blir dramatiska för vår bloggare Lisa med hårda vindar, kastgippar mitt i natten, brännskador och en sjösjuk ettåring.

Starten för ARC (Atlantic Rally for Cruisers) skjuts upp två dagar på grund av hårt väder och går den 27:e november. Här börjar mina dagboksanteckningar från överfarten.

29 November 2012. 21.30 UTC. N24 W20:
Det är dag 3 och jag har 20.00-skiftet. Vi startade försenade i måndags runt 13-tiden. Den planerade starten var 10.45 ECT, men vi hade problem med kylvattnet och behövde byta en impeller innan avfärd. Dessutom lyckades vi fastna i en mooringlina i hamnen vid avfärd, en incident som kunde slutat illa men som åtgärdades snabbt av en flink dykare på plats.

Nåväl. Direkt utanför Las Palmas hamn satte vi segel i 37 knops vind och 6 meter höga vågor. Tungt, svettigt och lite nervöst med en helt ny båt. Vi revade storen med tre rev (max) och seglade första dygnet med revat försegel.

Idag, tre dagar senare, har vi fortfarande max revad stor, trots att vinden nu ligger stabilt kring 25 knop. Vi saxar förseglet med spinnakerbommen. Har snittat ca 9 knop sedan start. Just nu blåser det 22 knop och vi håller en hastighet på ca 8 knop, plattlänsande 260 grader västerut. Vi är 10 vuxna ombord och går pass om 4 timmar med 8 eller 12 timmars vila mellan. Piece of cake!

Det är ganska dramatiska nattpass och jag som fått någon typ av seglingsansvar ombord har ganska svårt att koppla av. Dåligt spända preventers på storseglet och en för platt plattläns har lett till flera ofrivilliga gippar, varav den första slet av ett schackel och ett block till lovartsbackstaget. Samtidigt upptäckte vi ett blinkande föremål i vattnet som snabbt försvann bland vågorna, Alle man på däck! och inräkning innan vi konstaterar att det bara var en livboj och inte en flytväst. Läskigt!

Också lite småläskigt med den typen av påfrestningar på riggen då jag inte vet hur mycket den tål. Har dock gått ok hittills och riggen verkar betydligt stabilare än på andra båtar jag seglat. Ser fram emot att testa spinnakern när vinden mojnar något. I övrigt så lunkar livet på. Äta, dricka, sova, styra, fixa lite, spela musik och så vidare. Är inte sjösjuk, har plåster. Alla har klarat sig bra från sjösjukan, bara lilla Felix, 1 år, som hostar upp det han får i sig. Tänkte ta mig an en bok och solbrännan i morgon. Apropå bränna, har fått kokande pastavatten över vänster hand och höger knä. Röd, svullen och några blåsor, men annars verkar jag ha klarat mig bra. Nästa pass är i morgon lunch 12-16, vilket innebär 12 timmars vila. Skönt, ser fram emot en lugn kväll.

Det är väldigt vanligt att alla båtar som startar en segling över Atlanten gör en tavla vid sin hamnplats på Kanarieöarna. I mitten ser ni Free Spirits målning.

Vädret var extremt ostadigt i Las Palmas och starten sköts upp för alla utom kappseglingsklassen.

Oroliga miner på väg ut mot starten och ovädret.

Så var vi på väg! Christiane var den yngsta vuxna ombord, 19 år och en duktig jolleseglare (29er).

Alla klarar sig från sjösjuka förutom ettåriga Felix som får upp allt han stoppar i sig.

Alla foton: Nathalie Cauvi.

Läs mer om Lisa.

Lisa förverkligar drömmen om Atlanten

7 november, 201930 januari, 2013 av Redaktionen

Att korsa Atlanten är en dröm for många. För mig tog drömmen form i våras när jag imponerad satt med öppen mun och svalde allt min goda vän Martin, en erfaren jordenrunt-seglare, berättade om sina resor till havs.

Wow, det där vill jag också göra!

Men, praktisk som jag är och mitt uppe i jobb och dessutom ett stundade ex-jobb till hösten, så sköt jag drömmen åt sidan.

Våren passerade och jag tog långledigt över sommaren. Seglade en del på Vindile, en Wasa 55. Hängde runt i skärgården och vilade upp mig.

När augusti kom och det var dags att ta tag i ex-jobbet var jag fortfarande i ett skönt semestermood. Inte alls sugen på att tillbringa månader framför en dator.

Som morot bestämde jag mig för att dela upp ex-jobbet över två terminer och ta en seglingspaus i mitten.

Sagt och gjort, efter en avstämning med handledare så bokades en enkelbiljett ner till Las Palmas den 18:e november. Och det är där den har resan börjar.

Spontanitet och slag mot självförtroendet
Att boka en biljett ner den 18 november är det enda stora medvetna valet jag gör under resan, resten löser sig under tiden.

Jag visste att ARCen, Atlantic Rally for Cruisers skulle starta den 25:e, vilket innebär att det är många båtar som ska segla över då, och chansen att få en plats ombord på en båt vore vara ganska god.

Helgen innan avresa städar jag ur lägenheten, packar seglarstället och arrangerar hejdå-middag med mina vänner(glömde dock att packa flytvästen, vilket jag bittert fick ångra när det blev aktuellt att punga ut 3 000 kr for en ny, havskappseglingsgodkänd flytväst på plats, allt enligt säkerhetsföreskrifterna).

Nåval, i Las Palmas hade jag bokat boende de första två nätterna och skulle det lösa sig eftersom. Jag hade printat ut ett lite tillspetsat segligs-cv att sätta upp och dela ut.

Väl på plats. Dags att hitta båt!

Det första som slår mig när jag kommer till marinan i Las Palmas är den stora mängden båtar och den stora variationen av besättningar. Familjer, kappseglare, ensamseglare, hippies, lyxracers med mera. Det finns något för alla smaker.

Las Palmas fylls av båtar som ska segla över Atlanten. Alltifrån lyxraceras till hippiebåtar. Vilken ska jag få plats på?

Det andra som slår mig är alla skandinaviska båtar, framförallt norska.

Så, lite lätt obekväm (läs MYCKET obekväm) börjar min jakt på besättningsplats.

Först går jag till den stora anslagstavlan och sätter upp mitt CV. Där brister självförtroendet lite. Det är massor av människor som söker båt, många med betydligt mycket mer erfarenhet än jag.

Jag hittar en annan svensk person bland lapparna och bestämmer mig för att kontakta honom och fråga om råd/gruppera oss i vår jakt på äventyr.

Mikael, som den här killen heter, är med på noterna. Vi börjar gå runt och hälsa på båtar.

– Hej hej, hello hello, how is everything? Nice boat! You guys are not looking for extra crew are you?

Alla svarar, Noo, unfortunately not, but I will keep an eye open for you! Thank you och tack o hej.

– Det här gick inte alls sa lätt som jag föreställt mig, tänker jag.

Efter den andra dagen börjar saker lossna lite. Även om hamnen är stor så börjar folk känna igen oss och ryktet går om de två svenskarna som letar båt.

Det visar sig vara en stor fördel i kampen om båt att vara svenska och ha okej kappseglingserfarenhet. Väderprognoserna för starten är också till vår fördel, det utlovas storm och hög sjö, vilket får flera mindre erfarna båtar att börja fundera kring fler i besättningen.

Jag och Mikael börjar nischa in oss och går på en del intervjuer. Jag väljer att fokusera på de lite större båtarna. Dag tre får jag napp på Free Spirit, en amerikansk 76-fots one-off från 1979, som seglas av två norska familjer på jordenruntseglats.

De velar in i det sista huruvida de vill fylla upp de två tomma kojplatserna eller inte. Till slut väljer de att ta med mig för min seglingserfarenhet. En fransk tjej, Nathalie, får också åka med tack vare hennes bubblande personlighet.

Jackpot!

Free Spirit, en “Double Endes Match Fram” 1979. Byggd i USA. Den seglas nu av två norska familjer utan tidigare seglingserfarenhet. Båten är 76 fot och har 10 kojplatser. Vi är tio vuxna ombord och två småbarn, 1 och 2 år.

Tjejkojen ombord, ganska begränsat med utrymme.

Något jag fick lära mig den hårda vägen var att all mat ska tvättas innan den tas ombord, för att minska risken för kackerlackor.

Hela besättningen på Free Spirit. I förgrunden Tryggves norska flagga som korsade Atlanten för första gången 1968.

Fransyskan Nathalie har en sprudlande personlighet och lyckas charma sig ombord. Hon ska komma att bli konstnären ombord.

Alla foton: Foto: Nathalie Cauvi.

Lär mer om Lisa.