America’s Cup som på den gamla goda tiden…

AC puffAmerica’s Cup besökte Sverige med buller och bång och de spektakulära båtarna gjorde upp vid Långedrag. Eftersom inget av spektaklet verkar ha fastnat på video visar vi här ett häftigt bildspel. 

Förra gången America’s Cup gick av stapeln kunde man följa all action live via nätet. Man kunde se hela racen i repris och det fullkomligt haglade av highligts och snygga videor. 

Den här gången har rättigheterna till materialet begränsats till olika tv-kanaler. 

Ett katastrofalt beslut när det gäller spridning av detta häftiga race som just började spridas till folk som kanske inte vanligtvis följer segling slaviskt. Och katastrofalt för dem som gärna följer racet men kanske inte kan titta just när livesändningen pågår. 

Som det är nu måste man alltså sitta bänkad när racet går. Annars är det kört. Lite som i början av 1990-talet när alla stackare som inte hade VHS med inspelningsfunktion fick leva med att inte kunna se sina favoritprogram, bara för att de inte kunde vara hemma just vid sändningstiden. 

Den enda videon som nu finns tillgänglig från racet ska visa “highlights” men då denna knappt visar seglingen överhuvudtaget får vi nöja oss med stillbilder. “Som på den gamla goda tiden”. 

Världens första foilande kölbåt i blåsväder

Det blåser 15 m/s och går 3 meter höga vågor när världens högst flygande kölbåt testar sina vingar på riktigt för första gången. Den flyger inte helt men är ganska nära! Lyckligtvis fångades allt i denna fantastiska video.

Den fantastiska seglingsvideofotografen Christophe Castagne, som jag hade förmånen att jobba tillsammans med i Ericsson Racing team, har här fångat några av de snyggaste och ballaste rörliga bilderna på en kölbåt som jag någonsin sett. 

Kanske får jag det intrycket främst för att jag aldrig förr sett en kölbåt flyga så högt!

Det är Sébastien Josse och Charles Caudrelier i franska Team Gitana som för första gången testar gränserna ordentligt med sin nya och i mina ögon supersnygga Imoca 60 Edmond de Rothschild.

Platsen är norra Brittany, inte så långt ifrån där bygget av båten pågått de senaste elva månaderna. 

Foto:Thierry Martinez / Gitana Team

Fransmännen har alltid legat i framkant när det gäller att utveckla högpresterande havskappseglingsbåtar. Inte minst sådana som ska hanteras av blott en eller två personer.

Just Imoca 60 är en av de klasser där flest nya idéer och tekniker testas.

Nu är nyheten att sätta ett foil i sidan och på vis generera mer lyft och rätande moment och i slutändan mer fart.

Team Gitanas Imoca 60 Edmond de Rothschild i detalj.

Det ser onekligen häftigt ut men som inbiten flerskrovsfantast kan jag ju inte låta bli att tycka att det vore bättre att ersätta både rätande foil och svängköl med två extra skrov. Men man får minnas att de gör detta för att vinna en viss klass.

Team Gitana ligger i framkant med att testa foils på sina havskappseglingsbåtar. För bara några veckor sen fick vi till exempel se dem segla med foils på sin redan supersnabba MOD 70-trimaran. 

Team Gitana satsar på att vinna race som Vendee Globe och Jacques Vabre och det råder inga tvivel om att de har en bra chans. Den nya Imoca 60:an går som tåget. Frågan är bara om den snabbaste båten är den som vinner. Den ska ju hålla ihop också. Hur det går får vi se i Transat Vabre som startar 25 oktober. 

It was really interesting to get a chance to sail in these boisterous conditions on what was only our 3rd outing! Our current phase is all about discovering and breaking-in the boat. Even though this type of sailing is giving us some positive signs as to how the boat handles, these outings are just sprints for now so they’re much too short to draw any real conclusions from them. We’ll have to wait till the finish of the Transat Jacques Vabre for that. The very demanding 5,400-mile course (nearly quarter of a round the world circuit) offered up by this double-handed transatlantic race serves as a fantastic trial run,” .

Sebasitan Jossé, skeppare Team Gitana. 

Foto: Thierry Martinez / Gitana Team

Läs mer…

Foils i sidan på skrovet i artikeln Fartrevolution för kölbåtar.

Gustav Morin seglar Imoca 60 Hugo Boss från Portsmouth till Barcelona.

M32 Series – uppladdningen inför Köpenhamn

 DDD5036Imorn torsdag drag M32 Series igång i Köpenhamn. Här berättar Hamnen.ses Gustav Morin om sin roll som båtens motor och om hur man sjösätter en katamaran på 500 kg med kroppskraft. 

Sedan jag fick frågan om jag ville bli en del av Alite Racing i slutet på juni har jag legat i hårdträning. Målet har varit att snabbt ta mig tillbaka till samma seglingsform som jag var 2006-2007 under America’s Cup. Inte helt enkelt på bara 1,5 månad. Men jag har gått inför det och har bland annat gått upp 4 kg.

Höga farter, korta banor och publikvänliga platser – det är ledord för M32 Series.

För då precis som nu kliver jag in i en fysisk roll som handlar om att “taila” i gipparna och “furla” gennakern i rundningarna. Alltså skota och rulla. Det låter enkelt men under press krävs det en hel del styrka och kondition. I alla fall om man ska genomföra det hela snabbt och effektivt. Jag hjälper också till att skota storseglet på kryssen, dra och ner centerborden och förse gänget med info om vindstyrka och riktning.

Victory 1Så här såg det ut när jag seglade med Victory Challenge i Valencia 2006-2007.

På America’s Cup-båtarna var vi 17 man i besättningen. Båten vägde 24 ton och hade 750 kvm segel på undanvinden. Nu är vi fyra man på i runda slängar 500 kg båt med 115 kvm segel.

Båda båtarna och sätten att segla har sin charm men jag kan i korta drag säga att det är otroligt kul att vara en del av ett mindre lag och segla en enormt mycket snabbare båt.

M32:an ställer höga krav på varje seglare ombord och tack vare att vi seglar extremt korta banor så känns seglingen verkligen som en idrott i dess rätta bemärkelse.

Se video från första träningspassen i vid vattnen utanför Falsterbo.

Vi har under par helger seglingstränat i båtens fina hemmahamn – Falsterbokanalens båtklubb

Vi har haft en hel del vind under träningarna och jag har snabbt kommit in i rollen som fysisk motor ombord tillsammans med David Jonsson. Han är en uthållighetsidrottare av rang som kan avverka mil efter mil i vansinnig fart på alltifrån längdskidor, rullskidor, roadbike eller vad som helst annat som resulterar i mjölksyra. Han levererade bland annat nyligen toppvärden under tester för Artemis Racing. Jag är lite mer explosiv och råstark, så vi kompletterar varandra väl.

Det är en häftig upplevelse att segla M32. Den är som en förvuxen liten katamaran, som en Tornado eller Formula 18.

Den reagerar på minsta vindpust och flera gånger under träningen har vi seglat i 14 knop på kryssarna och kring 25 på undanvinden. Och då har vi alltså siktat på märken i särskilda vinklar och inte satsat för balla siffror på gps:en.

En stark anledning till prestandan är den låga vikten. Allt är tillverkat i kolfiber.

Detta gör också att man kan driva laget och satsningen på få personer. Till exempel kan vi mecka ihop båten på trailer och sjösätta den på en strand på fyra personer.

Trots dåliga hjul så lyckades vi baxa i och ur båten via en liten strandplätt. 
Foto: Jonas Frii.

Nu, onsdag 12:e augusti, är jag på plats i Köpenhamn för att delta i mitt första M32-event. Lagen är samlade, det otroligt välrustade livesändningsgänget riggade och den imponerande publikplattformen i form av scen, läktare, bar och restaurang byggd.

Ett stort lag med kameramän, livesändningsutrustning och kommentatorer är på plats. 

På torsdag klockan 13.45 drar livesändningen igång och så fortsätter det även fredag, lördag och söndag. 

Se livesändningen från dag 1.

Vacker träbåt seglar genom extremt smala sund

Många nostalgiska båtvårdare drar sig för att använda sina smycken. Andra ger sig in i de snårigaste av skärgårdar och utmanar ödet med minsta marginal. Besättningen i den här snygga videon tillhör den senare kategorin.

På den här bloggen tar jag ju oftast upp adrelinskapande företeelser i dess vanliga bemärkelse. Alltså galna stunt, snabba farter och vansinniga farkoster i största allmänhet.

Den här gången är knappast farten i fokus. Men det blir adrenlin i alla fall. Det behöver ju inte gå särskilt fort för att det ska bli spännande att ytnavigera sig fram genom sund som är precis lika smala som båten är bred.

Båten ni ser i den vackra videon här ovan är en så kallad Kragerøterne. De kappseglas fortfarande aktivt men i princip bara på samma ort där båten blev till 1938.

Kragerøternen är en klinkbyggd furubåt som mäter 5,12 x 1,46 meter och väger 140 kg. Den har fock och sprisegel som sträcks av en mast i gran. Av de cirka 700 båtarna som byggts ställer ofta 15 till 35 båtar årligen upp i det norska mästerskapet och i Skåtøy runt. 

Jag tycker att den ser härlig och lättdriven ut att segla, trots den låga lilla riggen. Och vackra Kragerø känns helt klart värt att uppsöka för att göra ett liknande äventyr!

Läs mer om Kragerøternan på www.terneklubben.no.

Copyright: Trond Sejersted Bødtker.

.

Sveriges första kitesurfande hund in action

Vi har tidigare visat när Markus Robért från Lidingö tar med sin son på en oförglömlig flygtur. Nu har även hans hund fått sig en upplevelse utöver det vanliga.

Markus Robért älskar brädsporter, draksegling i alla former och generellt att ta sig fram med naturens kraft. Och han gillar att dela med sig av sin passion. Inte minst till sina familjemedlemmar. Sist på tur att få känna vindens kraft på riktigt var hunden Eje.

Hans största intresse är att dyka och hämta stenar från botten. Ofta på hela två meters djup. Eje är den största sortens Vattenhund och hans förfäder är fostrade av franska försvaret med huvuduppgift att hämta föremål från botten.

image 2

– Han älskar verkligen vatten och har faktiskt stor yta simhud mellan tårna. Han brukar stå på stranden och stampa uttråkat när jag är ute och surfar, så jag tänkte att det var dags att han fick en provtur.

Ville han verkligen ut på vattnet?
– Han gillar äventyr och litar på husse. Han var lite skeptisk i starten men sen njöt han i stora drag.

Hur gick du tillväga?
– Jag satte säkerheten först och satte på Eje hans flytväst, trots att han är en excellent simmare. Sen stoppade jag ner honom i kiteryggsäcken och drog åt ordentligt. Det var lite tyngre än jag tänkt att komma iväg, Eje väger hela 30 kg. Jag var därför tvungen att ladda draken med rejäl kraft och göra en flygstart.

Hur reagerade Eje på det?
– Just då sprattlade han till och tyckte nog att det var lite läskigt, precis som människor när de testar för första gången. Men när vi väl planade runt i 20 knop och kunde titta på varandra så verkade han älska det. Han såg sig runt. lät öronen fladdra i vinden och log så som hundar gör.

image 3

Se också video när Markus kitesurfar med sin femårige son!

Hamnen.se kappseglar tuffa M32 Series

Nu blir Sveriges ledande båtmagasin på nätet en del av Skandinaviens häftigaste kappseglingsserie. Häng med när Hamnen.ses chefredaktör kämpar för att bli uttagen till Alite Racing.

Redan 2007 var mitt intresse för flerskrov på topp. Jag hade seglat en hel del Formula 18-katamaran och efter att ha avslutat America’s Cup som yngsta medlem i svenska Victory Challenge längtade jag hem till att fortsätta med det enkla och snabba på två skrov. 

Men mest lockande var att fortsätta livnära mig på segling och bli en del av Nokia Oops Cup och segla Orma 60-trimaraner. 

Dessvärre dog den serien ut och det blev Archipelago Raid och mediajobb på Volvo Ocean Race istället. 

Men nu finns det återigen en häftig flerskrovsserie i Skandinavien. Och jag har nu fått chansen att bli en del av den. Läs mer om Nokia Oops Cup och M32 Series och se sedan videon ovan så förstår ni vad det hela handlar om!

Nu ligger jag i hårdträning inför racen som kommer att gå i:

M32 Series Köpenhamn 13-16 augusti.

M32 Series Helsingfors 3-6 september.

M32 Series 10-13 september.

En extra krydda är att M32 nu kommer att bli huvudbåt i World Match Racing Tour med flera miljoner dollar i vinstpott!

Ni kommer att kunna följa min och Alite Racings uppladdning och livesändningarna här på Hamnen.se. Men bäst är såklart att närvara vid städernas kajer under de rykande snabba racen!

Kitesurfare hoppar från 30 m hög masttopp!

Med kiten flygande och brädan i hand klättrar den danska kitesurfaren Nick Jacobsen 30 meter upp till masttoppen på Abu Dhabis Volvo Ocean Race båt Azzam. Sen tar han sig ner på ett minst sagt spännande sätt!

Kite hoppNick Jacobsen är förmodligen först i världen att hoppa från en masttopp på över 30 meter! Åtminstone med en kite. 

Kite jump Ian WalkerIan Walker är förste brittiske skepparen genom tiderna att kamma hem ett Volvo Ocean Race. Han höjer inte på ögonbrynen för mycket som har med segling att göra…

Hur mycket kan ett lastfartyg kränga innan det välter?

Det är frågan man ställer sig efter att ha sett den här videon på ett belgiskt containerfartyg som hamnade i stormen Herkules på Nordatlanten ifjol.

Jag har varit med om att vakna mitt i natten av att dunka huvudet i skottet framför kojen för att båten dykt in i en stor våg och bromsats från 30 till 10 knop, av att båten landat så hårt i en våg att kojen över mig gått sönder och tungklumpen i den hamnat rakt över mig och att båten broachat så att jag trillat ut åt sidan. Allt detta ombord på en VO70 under Volvo Ocean Race. 

Men jag tror nästan att det är läskigare att sitta på ett 245 meter långt lastfartyg som kränger 40 grader från sida till sida i en galen storm på svinkalla Nordatlanten. På en VO70 år åtminstone lutningen oftast någorlunda konstant.

Enligt källan till den här artikeln – gcaptain – är det inte ovanligt att fartyg av det slag ni ser på bilden tar skada i stora oväder. Han refererar till sex meter långa sprickor som han själv upptäckt efter att ha genomgått stormar. Han berättar också oml krigsfartyg som sägs ha tagit in vatten och kapsejsat efter rullningar på 70 grader. 

Läs också…
Danskt fartyg tappar 300 containrar i havet
Containertfartyg går av på mitten.

Seapilot 2 Star 2015 – tvåmanskampen

Pac Man ikapp puffFölj med Jimmy Hellberg på Sveriges största tvåmanskappsegling som pågår över fyra dygn och 300 sjömil. Det blir täta strider, initierade kappseglarstrategier och en insikt i hur det är att segla SeaPilot 2 Star med höga ambitioner. 

Det blev stressigt inför start av årets Seapilot 2 star. Pac-Man skulle få nytt storsegel, ny bom och ett nytt roderarrangemang som tillåter att lovartsrodret flöjlar. Det blev många sena kvällar innan start. Men arbetet skulle förhoppningsvis löna sig.

Min medseglare i år var Per Svanberg, en gammal vän till mig från vindsurfingtiden. Pelle, som jag kallar honom, är en mycket duktig seglare och dessutom stor och mycket stark – en perfekt resurs på en krävande båt som Pac-Man alltså!

Vi hade fem mål med seglingen, vissa mer seriösa än andra då vindarna är helt avgörande:
1. Vinna klassen (Beräknad SRS-tid).

2. Vara snabbast runt banan (Seglad tid totalt)

3. Ta Line Honors (alltså först över mållinjen i Oxelösund)

4. Vinna totalt (SRS)

5. Slå banrekordet

Mer vila men bättre segling
Upplägget av årets race var lite annorlunda än tidigare. Alla båtar startade på förmiddagen med målgång runt midnatt och ny gemensam klasstart följande morgon. Detta innebar mer vila i hamn för de flesta, förutsatt att man seglat snabbt och inte fastnat i bleke.

Innan racet var det många som menade att detta gjorde seglingen mindre utmanande, att det hela förvandlats till en larvig eskadersegling. Jag tror dock att de som ställde upp i år inte håller med. Jag gör det i alla fall inte.

Visst skulle man kunna ta det rätt soft och sätta på autopiloten, sova lite under etapperna och sedan sova ännu mer i hamn – seglingen blir vad man gör den till. Men ombord på Pac-Man körde vi 100 procent från start till mål och pushade ännu hårdare än förr då vi visste att vi skulle få en full natts sömn i hamn. Efter 12-15 timmars hård aktiv segling med konstant trimmande, segelbyten, styrande och taktiskt tänkande var vi helt slut. Efter tre sådana dagar på rad – ja… i dag när jag skriver detta så är jag mos.

RadarparetBesättningen på Pac-Man med Per Svanberg (t v) och Jimmy Hellberg. 

Första benet som startar inne i Oxelösund och går till Visby började med kryss ut till fyren Grässkären. Vi kom iväg på skottet i starten, längst upp i lovart, och kunde sedan kryssa ostört i sydostlig riktning ned till Grässkären. Därifrån blev det en tight reach, alltså halvvind, något av en favoritbog för Pac-Man som loggade ca 10 knop stadigt de cirka sex sjömilen till märket Kränkan NO.

Vi drygade ut vår ledning på fältet med lite mer än en halv sjömil på denna sträcka. Sedan kom vi ut på havet, rundade Gustav Dahléns fyr för att sedan avverka ca 65 distans på en rätt tuff bidevind, fullt hemskotat, dessutom med lite medström så vågorna blev extra korta och elaka.

Uthalet går av!
Strax efter rundning av Gustav Dahlen ökade vinden till ca 8m/s. Jag skulle plana ut storen och drog i uthalet som då smällde av. En dyneematamp som höll i utväxlingen av uthalet hade skurits av inne i den nya kolfiberbommen. Jag hade antagligen missat en kant som var för vass.

BommenUtväxlingen inne i bommen till uthalet skavdes av.

Vi tog snabbt beslutet att ta ett rev då vinden ändå var så pass stark. Båten seglade kanon med det nya storseglet och ett rev. Men det blev en tuff resa. Det var kallt, blött och extremt stampig sjö. Båten kraschade in i vågorna gång på gång och vi tappade lätt en knop i fart efter en hård landning.

Snart mojnade vinden till ca 6 m/s och vi var ganska snabba med att slå ut revet för att få tryck att orka igenom den stökiga sjön. Vi drog ur rev ett och använde detta som uthal, rev två sitter för långt fram på bommen för att kunna fungera som uthal. En kort stund senare ökade vinden såklart igen, denna gång till över 10 m/s och nu hade vi inte längre möjlighet att ta rev ett, och rev två skulle innebära för lite segelyta… Det blev att försöka härda ut.

Bättre trim med nytt segel
Det visade sig att det nya storseglet med lastbärare huvudsakligen i kolfiber var så stumt att riggen krummades när man skotade riktigt hårt, detta var inte möjligt med det gamla storseglet och eftersom Pac-Man har en B&R-rigg som saknar både häckstag och backstag så är trimmöjligheterna väldigt begränsade. Men nu hittade vi alltså en ny växel som innebär att den stora skotlasten tillsammans med den stumma duken i kolfiber rår på att krumma masten, vilket ger ett planare storsegel.

Tack vare detta fullkomligt skenade båten! Helt otroligt – 10m/s med full stor, utan inslag. Och det trots att det nya seglet är fem kvm större än det gamla.

StorsegelAtt uppgradera segelgarderoben kan vara både utmanande och väldigt belönande. Det nya storseglet har stumma lastbärare i kolfiber och större fathead.

Vi flög fram i den stökiga sjön med farter som vi annars bara sett på smult vatten! Spåret att styra i var dock extremt smalt och det kändes som ren överlevnad, så det var en lättnad när vi närmade oss Gotlands kust och vinden började lägga sig.

Stora konkurrenteras framfart
Våra konkurrenter i betydligt större båtar som Arcona 430 fick kämpa hela vägen över havet för att komma ikapp men när vi väl siktade Visby var de väldigt nära. Vår strategi för detta ben var att segla koncentrerat, fokusera på våra konkurrenter och minimera förlusterna till dem då detta är deras starkaste bog och vår svagaste då vår båt är betydligt kortare.

Zelma, en Arcona 430 med Johan Zellman och Bertil Janmark ombord, var just i lovart om oss och de slog när vi började närma oss Gotlands kust. Vår taktik var att hänga med våra konkurrenter så vi slog strax efter för att bevaka dem löst så de inte skulle kunna rinna iväg i egna vindar. Vinden hade vid detta tillfälle vridit mer mot ost vilket gjorde att vi fick sjön rakt i näbben på den nya babordsbogen. Båten stod bara och nickade och vi fick aldrig upp farten, Zelma med genua och 3gg så stort deplacement hade både kraft och tyngd att pressa igenom sjön. Hon rann snabbt iväg från oss nu.

Vi tog beslutet att slå in mot kusten och gå nära land för att få våglä och förhoppningsvis ett lyft nära land. Vi var tvungna att segla igenom en zon av mycket lätt vind så det tog tid att komma in till kusten, men väl inne kunde vi slå och göra ganska god fart med bra höjd och nästan hålla en kurs rakt på Visby. Zelma hade dock runnit på väldigt bra och seglat till sig en ledning på ca en sjömil ute till havs. Hon hade dessutom helt korrekt slagit på varje litet vindvrid, vilket också betalade sig.

Svag tröst på första etappen
De sista sjömilen i skymningen in mot mål var väldigt behagliga jämfört mot tidigare. Lätt vind och betydligt mindre sjö. Vi gick i mål 11 minuter efter Zelma. Men eftersom hon har en pinne lägre SRS-tal än Pac-Man så var hon 27min före på beräknad tid. En annan Arcona 430 ”Pingu” låg också före oss samt IMX 40 ”Foxy Lady” med rutinerade Richard Bergkvist och Johan Kaljo och med ett SRS-tal 6 pinnar lägre än oss ledde de med 11min över oss.

Vi var alltså fyra i vår grupp just nu. En svag tröst var att vi hade alla Aspect 40:or bakom oss. På totalen låg Zelma på 6:e plats, Foxy Lady på 11:e och Pac-Man på 25:e, 38 min efter på beräknad tid. Svårt att säga varför vi tappat så mycket. En anledning var definitvit för att vi fick kryssa första biten efter start medan de tidigare grupperna hade sträck, och alltså även hade mer öppet mot Kränkan NO. Hursom så var det bara att ta nya tag på nästa etapp, vinden kan ju vara till vår fördel då istället! Vi var rätt mosiga efter denna stökiga etapp så det gjorde gott att få sova en hel natt och att få torka upp.

Smart knep i lättvinden
Ben två från Visby till Oskarshamn blev avkortat då rundningen ”Västerviks angöring” utgick. Detta på grund av att prognosen lovade lätta vindar. På morgonen sköts starten för startgrupp 1 up med 45 min på grund av detta. Vår start gick cirka tre timmar senare, kl 11:42. Vinden var fortfarande lätt och strax utanför Visby stängdes fläkten av helt. Ett inte helt ovanligt fenomen då sjöbrisen, innan den kommit igång, motverkar gradientvinden. Vi blev dock liggande i nästan tre timmar. Mycket frustrerande att se på AIS:en hur de andra startgrupperna (utom grupp 6 som också fastnade) seglade snabbt runt 7 knop mot Ölands norra udde.

När det var som värst tryckte strömmen oss tillbaka mot Visby, det såg rätt kul ut på AIS:en hur båtarna loggade 0,2knop åt ”fel” håll. Vi rullade då in vårfock som slog sönder den lilla vinden som fanns.Ett fullattat storsegel står ju som en solid vinge och ger driv av bara vågornas rörelse och högst upp i masttoppen finns det nästan alltid lite vind kvar som driver och då gör ju en fathead extra nytta.

Detta lilla trick gjorde att vi loggade 0,7 knop i rätt riktning en gaska lång stund medan våra konkurrenter loggade 0,2 knop i fel riktning. Ett netto på nästan en knop gjorde att vi ledde med några sjömil över våra konkurrenter när vinden kom tillbaka. Den fyllde dessutom på utifrån havet först så avståndet till de närmast Gotland blev snabbt ännu större.

Till Zelma hade vi som mest ca 4,5 sjömil. Bättre hade IMX 40 Foxy Lady klarat sig som kom ut ur bleket ungefär samtidigt med oss, men hon hade också startat 12 min tidigare för att alla båtar inte fick plats på den korta startlinjen inne i Visby hamn, man hade därför delat in klass 7 i A, B och C med 6 min mellan varje. Det blev nu ett dragrace mot Ölands norra udde, för brant för några undanvindssegel så vi seglade med endast fock och stor. Vi lyckades ändå hålla ledningen mot Zelma och utöka ledningen mot Foxy Lady. Strax innan Ölands norra vred vinden mot och vi fick kryssa ned mot Blå Jungfrun.

Zelma seglade taktiskt väl här och utnyttjade ett kraftigt västvrid att kapa nästan två sjömil på oss, vi var vi detta tillfälle nästan nere vid Blå Jungfrun och hade därmed inte nån större nytta av detta västvrid, tvärt om innebar det ytterligare kryss in mot målet i Oskarshamn, en sträcka på ca 10 sjömil där båtarna från startgrupperna innan sträckt utan att kryssa.

På detta ben hade vi trots allt tagit ledningen över Zelma men Foxy Lady ledde nu istället gruppen med 10 min över oss. Otroligt vad en skillnad i starttid på bara 12 min kan betyda om väderläget är ostabilt, Zelma hade nu tappat 34 min på denna etapp och låg nu 18 min efter Foxy Lady. Zelma hade garanterat inte tappat lika mycket, om något alls, om alla i grupp 7 hade startat samtidigt. För att inte tala om totalen. Ledarbåten Diva 39 Silfverfågel med Pontus Brenter och Kristian Hertzberg från startgrupp 4 hade startat 1 timme och 42 min före oss i Visby och hade nu en ledning på beräknad tid på ca en och en halv timme över oss, ett i princip ointagligt försprång och vi hade nu rasat till 36:e plats på totalen.

Det var dock inte lika mörkt för alla, tvåan Lady Stardust, en Aphrodite 29 från startgrupp 1 låg bara 26 sek efter ledande Silfverfågel, så det var tight i toppen.

Sista etappen, 106 sjömil mellan Oskarshamn och Oxelösund
Prognosen tydde på ganska lätta vindar runt väst. Vi startade med vår största gennaker hissad. Men halvvägs till Blå Jungfrun började vinden avta och vrida emot, vi satt upp en plan Code 1, men vinden vred emot ytterligare. Det var sjöbrisen som höll på att kicka in.

Code 1Code 1 hissad på väg ut till Blå Jungfrun

Lagom till rundning av Blå Jungfrun var sjöbrisen igång med ca 7 m/s rak sydlig vind, alltså läns med svag skärning. Zelma och Foxy Lady var nära bakom.

Vi försökte gippa strategiskt när vinden vred med, samtidigt ville vi inte separera oss allt för mycket mot Zelma och Foxy Lady så taktiken var att inte gå ut på någon kant och måla in oss i något hörn. Vi loggade stadigt över nio knop och över 10 knop i byarna, Pac-Man käkade distans snabbt och vi kom ikapp den ena startgruppen efter den andra.

Vi ökade avståndet mot våra konkurrenter i klassen och klättrade raskt på totalen, det var klart uppmuntrande även om vi visste att vi aldrig skulle kunna nå hela vägen fram, men vi kanske skulle hinna först i mål och det vore ju en tillfredställese att starta sist, segla om alla 85 kvarvarande båtar (tre hade brutit hittills) och gå först i mål. På prognosen såg det ut som att det framåt kvällen skulle vara mindre vind inne vid land och sämre vinkel ute till havs, vi ville alltså hålla oss någonstans där emellan och samtidigt ungefär i linje med våra största konkurrenter, Foxy Lady och Zelma.

Seabrezze gennakerSjöbrisen har just kommit, största gennakern uppe efter rundning av Blå Jungfrun på sista etappen. Pac-Man äter distans snabbt!

När sjöbrisen dog ut och den västliga gradienten kom tillbaka var det rätt stökigt ett tag, allt från kryss i frisk vind till ingen vind alls innan det började stabilisera sig – mycket svårseglat alltså.

Vi var dock rätt nöjda med att vi fått syn på ett mörkt regnmoln som kom ut från land, vi slog in mot detta moln och som i en textboksmanöver fick vi ett stort motvrid och alltså ett jättelyft på andra bogen som hjälpte oss att kapa värdefulla metrar till båtarna längst fram i fältet.

De kommande timmarna var vinden mycket ostabil och vi fick göra många segelbyten. Vindinstrumentet antydde att det fanns rätt mycket vind, runt 4 m/s i masttoppen, men vinden kom inte ner till ytan, vilket gjorde det mycket svårt att trimma seglen och båten kändes helt död.

Bara en sjömil fram, något åt lä, låg Silfverfågel, hon loggade stadigt mellan 6-7 knop medan vi låg i allt mellan 3 till 6 knop – otroligt frustrerande!

Vid ett tillfälle var jag tvungen att fälla upp kölen för att kontrollera att det inte hade fastnat något, det var som att segla i sirap men det visade sig att Silfverfågel helt enkelt låg i en helt annan vind, trots att vi var så pass nära. Vi kämpade i timmar för att komma ner till hennes spår utan att gå för lågt så att båten stannade, vi seglade nu med ett för säsongen nytt segel – en nyutvecklad gennaker att fylla hålet mellan den mycket plana Code 1:an och den djupa A2:an.

GennakerDen nya gennakern visade sig vara mycket allround och funkade inte minst super på branta bogar.

Detta nya segel är en slags hybrid någonstans mellan en Code 2 och A3. Det har en vridstyv lina i förliket så att det går att rulla in seglet men väl utrullat släpper man på fallet en bra bit för att seglet skall få sin naturliga form som projicerar förliket framåt. I lättvind som det var nu så bygger Pac-Man mycket skenbar vind, Vi hade en sann vindvinkel på ca 135 grader men den skenbara vinden var runt 75. Så fort vi föll lite för mycket så tappade vi en knop varför det tog lång tid att komma ner till Silfverfågels spår. Ytterligare några hundra meter i lä låg J/105:an Joan. Dessa var de enda två båtarna kvar framför oss i fältet så det såg ut som att vi hade en god chans att ta line honours.

Tuff kamp mitt i natten
Vi närmade oss Silfverfågel i hennes kölvatten och vi hade kurs rakt på Gustav Dahlén. Jag trimmade konstant gennakern i lä och autopiloten styrde. Pelle som ständigt höll koll på taktiken och övriga fältet på AIS:en – allt för att försöka tyda var vinden fanns – sa åt mig att komma upp lite så att vi kunde gå om Silfverfågel i lovart. Jag ville helst inte lova då vi jobbat så länge med att komma ner men att gå om Silfverfågel i lä skulle aldrig gå i den lätta vinden, så det var bara att komma upp några grader.

Silvferfågel svarade med att lova hon med. Sida vid sida blev detta en vild kamp om vem som kunde segla högst med undanvindssegel. Båtfarten ökade, och jag fyllde lovarts vattenballasttank för att hålla Pac-Man på fötter. Med full tank och hårt skotad gennaker på 100 kvm skenade vi nu fram i natten med 9 knops båtfart, 40 grader från rhumbline!

Det tog några minuter men när vi väl var om föll Silfverfågel av. Vi hade vid detta läge seglat många hundra meter längre väster ut, närmare land och där var vinden mycket svagare. När vi nu föll ner på vår ursprungliga kurs var båtfarten inte mer än 4 knop. J/105 Joan som hade hållit ett lågt spår med gott om vind loggade stadigt 7knop. Hon hade dessutom dragit ifrån ca en halv sjömil medan vi krigade i lovart på helt fel kurs med Silfverfågel.

Det tog lång tid att komma ner till vinden igen, Silfverfågel bytte till en djupare spinnaker men Pac-Man bygger som sagt för mycket fartvind varför vi kunde behålla vår lite planare gennaker då vinden var så lätt. När vi väl var nere i den starkare vinden igen hade Joan runnit iväg två sjömil till och var nu 2,5 sjömil framför oss, fortfarande i bättre vind.

Fartskillnaden var för liten för att vi skulle kunna hinna ikapp henne innan Gustav Dahlén som det nu bara var ca 20 sjömil kvar till.

Det var en fantastisk natt, slör 5-6 m/s, platt vatten och Pac-Man loggade drygt 8knop. Helt underbar segling. Vi sa det flera gånger, ”Det här är magiskt!”.

När Joan rundade Gustav Dahlén låg hon exakt en sjömil före oss. Nu återstod ca 12 sjömil kryss till målet inne i Oxelösund. Till en början loggade vi nästan en knop mer än Joan och vi låg dessutom på insidan av ett 10-gradigt vindvrid.

Detta hjälpte oss att snabbt kapa distans. Men ju längre in i skärgården vi kom desto mer mojnade vinden och det blev då svårare att hålla fart i Pac-Man med hennes lilla fock. Samtidigt fick Joan utdelning på sin Genua. Det blev ett matchrace nästan hela vägen in i mål där vindvriden blev avgörande. Vi kunde tillslut korsa mållinjen några hundra meter för Joan.

Joan slutade på fjärde plats totalt och på andra plats i grupp 4. Silfverfågel vann grupp 4 och knep även totalsegern med hela 57 minuters marginal.

VinnarenTotalvinnaren Diva 39 Silfverfågel med Pontus Brenter och Kristian Hertzberg.
Foto: Erik Barkefors.

Pac-Man klarade tre av våra fem mål med spik i klass 7, ”Line Honours” och snabbast seglad tid runt banan. Vi slutade åtta totalt och missade banrekordet från 2011 med ca 4 timmar, inte ens nära alltså… Sikta på stjärnorna, träffa grantopparna.

Alla resulta samt mer bilder och media finns på www.seapilot2star.se.

Inledningsfoto: Erik Barkefors.

Segelbåtkonstruktion for dummies – del 3

Varje gång en segelbåt tappar kölen så blommar en livlig diskussion upp i båtvärlden. En diskussion som ofta präglas av stor okunskap när det gäller material, byggmetoder och konstruktioner. Håkan Södergren, känd konstruktör och bloggare på Hamnen.se, reder ut begreppen i tre delar.

De finns oändliga konstruktionsmetoder för kölar, bottnar och förstärkningar och den här beskrivningen skulle kunna bli väldigt lång. Men jag ska bara hålla mig till de fyra vanligaste metoderna.

Det är fyra metoder som alla är bra om det utförs på ett riktigt sätt. Det är också de metoder som oftast diskuteras i olika forum. Bottenbalkar inlaminerade i ett skrov byggt i form.
En tidigare mycket vanlig metod, som används allt mer sällan, är en uppbyggnad av balkar, stringers och kanske motorfundament, i ett PVC material som sedan överlamineras fast på insidan av skrovet med glasfibermattor.

 Rätt dimension viktigt
En utmärkt metod som dock är ganska tidskrävande. Balkar och stringers måste var rätt dimensionerade oavsett vilket material man använder. Eftersom ovansidan på dessa är den del som ska ta stora drag och trycklaster används mycket riktad fiber längs balkarna. De stående delarna ska framförallt klara ut- eller inbuktningar vilket görs med mer krosslagda material, till exempel Biaxialmattor.

Om man väljer att bygga denna typ av konstruktion är det mycket viktigt att den kärna av PVC som används har tillräcklig styrka för att inte ramla i bitar under laminatet. Densiteten kan variera så mycket som mellan 30-180 kg/m3 beroende på val av konstruktion.

Om metoden används så är det alltså väldigt viktigt att man har klart för sig riskerna med secondary bonding (se tidigare krönikor – länkar längst ner). Om båten har fått stå för länge och är totalt uthärdat kan det finnas skäl att göra inlaminering av balksystem med Epoxi.

Ibland ser man tekniska beskrivningar där man skryter med att man har ett balksystem som är ”kolfiberförstärkt”. Då finns det anledning att vara försiktig. Man kan nämligen inte bygga en balk i glasfiber och sedan ”förstärka” den med kolfiber.

Inte både kol och glas
Antingen bygger man balken i glas och dimensionerar den efter det materialet eller också gör man den i kol och dimensionerar efter kol. Detta för att kol och glas har helt olika E-modul vilket innebär att om kolfibern inte är dimensionerad så att den tar den totala lasten så kan den brista vid maxbelastningar.

När den brister så är sannolikt inte glaset självt dimensionerat för att ta alla laster vilket leder till att även glaset brister. Skälet till detta är att på grund av den mycket högre E-modulen och uteblivna töjningen i kolet så kommer glaset bara att ta en mindre del av lasten.

Dock kommer lasten fördelas mellan kol och glas hur man än gör. Kolet kommer dock ta merparten av lasten. Alltså, ingen kolfiberförstärkning. Antingen glas i sin helhet eller också kol. En annan metod är att bygga bottenbalkar i en separat form och sedan limma in dem i botten. Det är numera en mycket vanlig metod och påminner om nyss nämnda metod. Dock med skillnaden att att balken görs separat i en form som sedan lamineras eller limmas in i skrovet.

Hoppa PVC
Vanligast är att man limmar in en färdig balk i båten. Dimensioneringen är densamma som på en inlaminerad balk med den skillnaden att man sällan lägger in någon PVC i balkarna.

Det i sin tur innebär att de stående sidorna på balkarna behöver dimensioneras upp för att utan stöd av en inre kärna kunna stå mot ut eller inbuckling av sidorna.
I allmänhet brukar denna metod innebära att det tar en tid mellan att man limmar in balken och skrovet var laminerat. Man måste alltså försäkra sig om att man väljer lim som får en mycket bra bonding till det redan laminerade skrovet.

Här är åsikterna delade mellan olika byggare. En del använder Polyesterbaserade lim- eller spackelvarianter. Andra väljer Vinylester eller Epoxi. Personligen har jag stort förtroende för Epoxibaserade limspackel. Det är ganska vanligt att dessa två utmärkta sätt att bygga får kritik därför att en separation uppstått mellan balken och botten. Detta är i de flesta fall orsakat av dålig bonding.

Det hänger på utförandet
Man kan därför inte dra slutsatsen att den ena eller andra metoden är bättre eller sämre än den andra. Det hänger mer på utförandet och valet av material, matris och lim. Att bygga en båt i glasfiber och sedan limma in en stålkonstruktion i båten där man bultar fast köl och kanske även fäster röstjärn i balken har blivit en alltmer vanlig metod att lägga lasterna i ett annat material.

Oftast används stål som galvaniseras och som är ett utmärkt material. Problemet med denna metod är återigen, bland annat, att man har att lösa problemet med olika E-Moduler.

Det problemet är dock inte avgörande på något sätt då balken i alla fall måste limmas in med en typ av spackel som är något flexibelt. Även här har jag personligen stort förtroende för Epoxibaserade spackel.

Fördelen med stålbalk är att den kan ta stora belastningar och att det lätt att göra solida infästningar för köl och rigg. Nackdelen är att man har ett material som dels har en tendens att så småningom börja rosta. Sedan kan det deformeras vid en kraftig grundstötning och då bli riktigt besvärligt att reparera.

Systemet innebär en sammanblandning av material som kanske inte är nödvändig då det går alldeles utmärkt att bygga med glas, kol, Epoxi, Vinylester och Polyester rätt använt. Man ska komma ihåg att det idag byggs allt fler kommersiella och militära flygplan i kolfiber.

Innerliner inte bara snyggt
I storproduktion är det numera väldigt populärt med en kombination av så en kallad innerliner, dvs en inredningsenhet i glasfiber, och balksystem. Denna metod har fått mycket kritik då det finns exempel på båtar där innerlinern är mer av inredningsenhet än en konstruktiv del av båten.

Denna metod kan dock, rätt utförd, vara alldeles utmärkt. Det finns fördelar med den som man kan utnyttja. Ett exempel är att de längsgående balkarna är mycket högre än i fallet med de ovan nämnda metoderna.

Det innebär i sin tur väldigt styva balkar. Man kan också hålla ner vikten totalt på båten då de blir färre konstruktionsdetaljer eftersom konstruktionen inte bygger på att man först gör en konstruktionsbalk och sedan ett inredningssystem.

Håller ned kostnaderna
Metoden brukar också kunna hålla ner kostnaderna då ganska mycket tid kan sparas. Det ska dock medges att i de kända fel i konstruktioner har skapat problem så är denna metod är den som fått mest kritik. Om jag ska sammanfatta de olika systemen så vill jag påstå att alla är okej beroende på utförande, konstruktion och materialval. Det som felar är mest hur konstruktionen är utför och i detta så är det secondary bonding som är är det vanligaste problemet.

Men det är inte så lätt för en vanlig konsument att upptäcka. Som konsument är man snarare hänvisad till att lita på sin leverantörs goda rykte.

Läs del 1 om olika material här.
Läs del 2 om olika metoder här.
Läs del 3 om olika konstruktioner här.