Brytande våg skapar katastrofal angöring

Det är svårt att surfa med en stor cruisingkatamaran. Det blev smärtsamt tydligt under surftävlingen Eddie Aikau Big Wave.  
Se video!

För ett par år sedan var jag på Hawaii och såg bland annat surftävlingen Eddie Aikau Big Wave på North Shore Oahu. Våldsamma vågor dundrade in och det var kittlande nog att stå på land och se spektaklet. Om jag gett mig på att paddla ut till brytet hade jag säkerligen inte kommit tillbaka. Inte en och samma del i alla fall.

Vågen som båten i videon ovan försöker hantera för att surfa in mot en hamnär är såklart småpotatis i jämförelse med det jag beskriver ovan. Men uppenbarligen är den kraftig nog för att få en jättekatamaran att helt och hållet tappa roderverkan. 

Vårleken igång – Gäddjägaren rapporterar i bilder!

Hamnen.ses Gäddjägare är i farten och efter att ha sett bilderna nedan kan vi konstatera att gädd- och abborrefisket med råge är igång. Bered er på att inte vilja bada i sommar…

1. 105 cm 7,4 kg
2. 100 cm 8,5 kg
3. 91 cm 7,6 kg
4. 49 cm 1,26 kg (borre)
5. 90 cm 7,0 kg
6. 94 cm 7,9 kg
7. 46 cm 1,0 kg (borre)

Se mer på: www.trosafiskeguide.se.

Kitesurfing i skärgården – från klippor och båt

För att utöva den ädla sporten kitesurfing bland klippor och skär i våra skärgårdar så krävs några knep. Här testar vi om Pioner Multi lämpar sig för sporten och får tips från två proffs.

Jag har länge funderat på att konvertera från vindsurfing till kitesurfing. Det är färre och mindre skrymmande  prylar att släpa på och förvara och det öppnar nya möjligheter för fart och frihetskänsla. Inte minst om man väljer att lära sig foilkiting (se vår video om foilkiting här!).

Men det finns en stor nackdel. I alla fall om man bor i en klippig skärgård och inte längs en enorm strand. 

Kiten har nämligen mellan 25 och 30 meter  långa linor som kan fastna i både ditten och datten och är man nybörjare så är det inte helt riskfritt att skicka upp den i luften när omgivningen inte skulle vara särskilt förlåtande efter en misslyckad luftfärd. En annan stor nackdel är att det inte är lika enkelt att ge sig ut och kita själv. Allt blir löjligt mycket enklare och säkrare om man är två. 

Men med lite sunt förnuft och smarta knep, som ni får se i videon ovan, så går det att komma runt en del av dessa problem och kunna njuta kitesurfing även i våra fantastiska skärgårdar.

Se också: 
Pioner Multi – den optimala motorbåten för kitesurifng?
Fyra gånger snabbare än vinden på flygande surfbräda!
Kite vis vindsurfingite vis vindsurfing.

Träffa killarna i inslaget via Kitesurfers.se eller på Surfbussen.se.

Så tar du kommandot på båtmässan!

Man kan förstås strosa omkring planlöst och spilla mjukglass i förpikarna. Eller så kan man få ut det maximala av besöket. Här kommer en tydlig strategi för det senare. 
Båtmässan Allt för sjön slår upp portarna om mindre än två veckor.

Båtmässor är fina tillfällen att skapa sig en bild över båtutbudet och nya trender. Med alla båtar under ett och samma tak är det lätt att jämföra priser och utrustning, prata med fackfolket, läsa broschyrer och ställa de avgörande frågorna.

Innan man besöker en båtmässa har den som vill något mer gjort opp en grov plan för vad man ska titta på. Annars är det lätt att gå bort sig i det enorma utbudet.

Äg situationen!
Den som till exempel är på jakt efter en daycruiser av mellanstorlek bör sålunda redan ha bestämt sig för hur mycket han eller hon vill betala, hur många kojer som behövs och om båten ska ha inom- eller utombordare. Och kanske rentav gjort upp med banken om eventuella lån.

Den som spanar efter en mindre segelbåt slipper ödsla onödig tid om han eller hon redan har bestämt sig om den ska vara öppen, bobar och/eller kanske rent av trailerbar. För att nämna några exempel.

Väl på mässan används tiden bäst till att jämföra de mest intressanta objekten med den egna listan med specifika önskemål. Båten sticker väl inte för djupt för hemmahamnen? Får jag traila den här båten med min bil? Orkar mitt barn rycka igång den här snurran eller orkar de bara rycka själva strömmingen?

Tänk på hundarna!
Är motorn på den läckra daycruisern i A-hallen stark nog för att klara vattenskidåkare, samt din osmala svärfar och hans två Sankt Bernhardshundar (som är valpar nu men som väger 77 kilo vardera lagom till sjösättning)?

Viktigt är också att kolla vad som inkluderas i grundpriset. En båt som verkar billig vid en första anblick kan bli dyrast när man väl har plockat på all nödvändig utrustning.

Ingår till exempel bottenmålning? Och frakten? Är det du som ska betala kostnaden för transporten från varvet långt ut i skogen strax utanför Tjotahejti?

Mycket spel för gallerierna
Vidare ska man vara medveten om att monterpersonalen har gjort allt för att presentera sina båtar snyggt. Man kan bedra sig om man inte är vaksam. Bland annat är oftast bommarna och rattarna på segelbåtarna bortplockade, vilket får sittbrunnarna att verka rymligare än vad de egentligen är.

Sedan har utställaren oftast plockat bort kapellet som sedan visar sig vara hopplöst klumpigt och svårt att knäppa. Be monterpersonalen att demonstrera hur det fälls upp vettja!

Notera sedan vem i personalen som först fastnar med slipsen i kapellbågen och vem som går därifrån först, högröd i plytet av vredesmod.

Kom sedan ihåg att säljpersonalen, med gemensamma krafter, nyss försökte fälla upp kapellet i en välbelyst och snustorr mässhall. Samma uppgift som du sedan ska klara av  när det plötsligt blåser upp och regnar horisontellt vid Lilla Rövgrund, långt därute. 

Ett annat tips. Se inte ut som en fjortis från förorten. För då får du kanske inte ens komma in i montern.

Jävla fjortis!
Det vet jag. För jag både såg ut som – och var – en fjortis från förorten när jag skulle njuta av mitt högsta intresse på Allt för sjön 1986.

Då blev jag, och min om möjligt ännu mer båtintresserade kompis Anders, (då 14 år men också han äldre nu, för tydlighetens skull) portade och ombedda att komma tillbaka om 20 år. (Underförstått med slipsar och deg i plånkan). Och det efter 30 minuter i en kö bestående av humlestinkande och svajande lastgamlingar runt 35 som inte ens ombads att ta ett varv runt kvarteret. 

Det var ett stickspår.  Nu åter till de handfasta tipsen om ett effektivt mässbesök:

Listan på lösningar i båtar, som framstår som utmärkta i A-hallen men ibland  fungerar sämre ute i verkligheten, kan göras lång. På mässor äntrar man till exempel alltid båtarna från aktern.

Ankarspelet ska sitta där bak!
Men hur ofta gör man det i skärgården? Många importerade båtar har fortfarande stängda förpulpitar som gör klivet i land till en uppgift för akrobater.

Som köpare av en ny båt ska man också komma ihåg att båtaffären gäller mycket mer än bara produkten. Lika viktigt som att syna båten i sömmarna gäller det att ta reda på hur det står till med garantier och service.

Har säljaren till exempel resurser att åtgärda eventuella fel som uppstår eller upptäcks direkt efter leveransen?

Ta ingen skit!
Eller riskerar semestern att bli spolierad bara för att elen krånglar eller för att det saknas ett beslag i masten? Eller för att sladden till landströmmen inte passar för att den är av Tjotaheitisk standard?

Hur kompenserar säljaren dig om han (eller hon, det förekommer men det är sorgligt sällsynt) inte hinner leverera båten på avtalad tid?

Kort sagt – gå mellan montrarna och ställ de jobbiga frågorna!

Jag önskar er härmed lycka till med båt- eller prylköpen och vill också uppmuntra er till att komma och bolla ideér och tankar med oss på Hamnen.se. Vi finns i en förhoppningsvis väldigt synlig videofokuserad monter i A-hallen.

Säsongens sista och årets första seglats

Vintersegling Henrik TryggMin iver att nyttja båtsäsongen till max var nära att gå överstyr. Här är en berättelse om förtöjningar som måste tinas med kroppsvätska och om att räkna sekunderna innan ismolekylerna gaddar ihop sig…

Euforisk seglade jag i t-shirt under december och i mina mest upphetsade ögonblick erkänner jag att tankar på att seglingssäsongen 2015 nog skulle kunna få fortsätta rakt in i seglingssäsongen 2016, helt utan att passera upptagning, florerade i mitt kanske väl nedkylda huvud.

Än mer stärkt i den förhoppningen kände jag mig när jag och två seglingsivriga vänner kastade loss för en nöjesseglats dagen innan nyårsafton.

Bra tryck i sydvindarna på dagen innan nyårsafton 2015.

Men den otroliga tillfredställelsen efter nyårsseglatsen övergick snabbt till oro.

Nu skulle minusgraderna komma. Och det skulle gå snabbt.

Istidsbeskedet kom på söndagskvällen och på måndag morgon trotsade jag både feber och rinnande näsa för att kasta loss från min boj och sikta mot vinterhamnen på Gåshaga Marina.

Efter en kall natt möts vi av istappar som hänger i vattenstagen och en ishinna som lagt sig längs skrovet.

Det är lätt att vaggas in i en falsk trygghet när man som jag har båten på svaj i Erstaviken. Här lägger sig isen nämligen väldigt sent. Fortare lägger den sig i Baggenstäket som jag måste igenom för att komma till Gåshaga Marina och än värre kan det vara på väg in i Gåshagas hamn.

Det blev med andra ord bråttom när temperaturen snabbt sjönk under tio minus.

Tamparna har frusit fast. Enda lösningen för att slippa kapa dem är att hälla ut termoskaffet eller ta till kissknepet.
Foto: Henrik Trygg.

Något jag noterat med att ha båten i på vintern är hur fantastiskt enkelt det är att ragga gastar. Många har seglingsabstinens och ser segling i snörusk som en extra krydda. Jag har fått anledning att hänga med både gamla och nyvunna vänner som lockats av den lilla trimaranen – trevligt! Eller kanske av det frostiga äventyret.

För att slippa vara ensam under årets sista seglats ringer jag min kyligaste kompis – Sveriges främste is- och skridskofotograf Henrik Trygg – som inställde sig med stor entusiasm vid båtklubben innan jag hann säga snöflinga.

kissknepet
Istapparna hänger tunga längs vajrarna som håller ihop skroven och enda sättet att kasta loss utan att kapa tamparna med kniv (tror vi) är att kissa på dem. Äckligt kanske någon tycker men vi kan intyga att det funkar.

Jag fick den här bilden av Stefan Mälstad som såg oss på håll och lyckades reda ut vilka dårarna var…

Så snart tamparna mjuknat och seglen hissats är vi på väg.

Lagom till vi lagt sista layline in mot Baggenstäket så lättar luften från ytan och det blir spegelblankt. Det är -8 grader och vi riktigt känner hur vattenmolekylerna börjar gadda ihop sig.

Skulle det bli tillräckligt för att försvåra vår framfart?

Fiffigt med platta fendrar
Den lilla fyrahästaren får för andra gången i år (första gången var på ut genom Stäket, direkt efter sjösättningen) och vi gör stadiga 5,8 knop i riktning mot Lidingö.

Utan segel uppe blir man snabbt stillastående och kylan gör sig påmind.

Kyligt men härligt!

Ett bra knep visar sig vara att stå eller sitta på de platta fendrarna som även fungerat bra till annat under säsongen.

Vi glider igenom stäket och tack vare stiltjen kan vi nästan se och känna hur ispartiklarna gaddar ihop sig på ytan. Vi gungar igenom en snöhinna på ytan men slipper stöta på isflak.

Jag släpper av Henrik vid hans hem i Nacka och just innan mörkret lägger sig siktar jag bryggan i Gåshaga.

Jag stannar precis vid iskanten längst in i viken som är tillräckligt kort för att en truck ska kunna nå båten. Lyckligtvis har varvsmännen lagt ut en såkallad De-Icer som rör runt vattnet och ser till att det inte fryser.

Morgonen efter att jag landat vid Gåshaga Marina har isen lagt sig. Väl nyttjad säsong!

Påföljande dag lyfts båten på land. Samtidigt lägger sig isen i Baggensstäket och infarten till hamnen fryser också igen.

“Köp en lott”, får jag höra…

Segling i vinterskrud

Friskt och klart. Starka vindar och fria fjärdar. En solig vinterdag visar sig vara en fantastisk seglingsdag. Här berättar Gustav Morin om sin filosofi kring vintersegling.

Det är dystert när båtklubbarna hetsar om upptagning trots att temperaturen fortfarande låter handskarna och långjalingarna ligga långt ner i vinterkistan.

Upptagning tycker jag borde ske i anslutning till att isen lägger sig och inte i oktober, bara för att man alltid gjort så. Det tycker i alla fall jag känns helt rimligt, så länge man inte ömmar för någon lika läcker som ömtålig antikvitet.

Nu har jag kanske dragit min tes en aning långt.

Min dröm var att segla till julmarknaden i Sandhamn. Men även om det inte hanns med (min sambo och min dotter på 1,5 år var inte lika entusiastiska) så har det ändå blivit ett gäng vinterseglingar.

När man seglar undanvind lika snabbt som vinden spelar det ingen roll om det är kallt. Så länge man håller igång blir det varmt och jackan måste av! Hår går det i 12 knop för plattläns genom sunden.
Foto: Oscarmorin.com.

För mig har vinterseglingen mest handlat om att lägga loss så snart mörkret lättat för att sen ta ett antal slag ut från Erstaviken, svischa förbi Gåsön, Ängsö och Härsö. Sen runda Klacknäset på Nämdöfjärden och sedan sikta hemåt.

Varje gång har jag bara velat fortsätta rakt ut till ytterskären. Kanske en bastu på Bullerö. Kanske en öl i Sandhamn. Eller julmarknad. Nåja, det får bli nästa år.

Oftast har jag hunnit kasta tamparna kring min svajboj igen innan mörkret lagt sig. Konceptet är att segla så långt som möjligt men hinna hem innan ljuset sinar helt. Jag har nämligen varken batteri eller lanternor ombord. Keep it simple stupid är konceptet.

Och det är väl det som gör att det inte är så läskigt att ha båten i länge. Jag har varken elektronik, toalett eller en drös rör eller genomföringar som kan frysa. Dessutom är skrovet epoxibehandlat. Så någon oro för att skrovet ska dra på sig en massa vatten som sedan fryser och frostspränger laminatet, är inget jag ligger vaken om nätterna för.

Desto färre saker som kan strula, desto bättre. Den devisen stämmer alltid. Nästan. För går det riktigt åt pipan kan det ju till exempel vara vettigt att åtminstone ha en motor på häcken…

Enkelhet är bra för att så få saker som möjligt ska strula. Men det har också sina nackdelar…
Foto: Oscarmorin.com.

Jag har verkligen fått upp ögonen för vintersegling. Så länge man är aktiv fryser man inte. Inte ens när temperaturen krupit under nollan och vattnet som skvätter över däck fryser på ett ögonblick.

På tal om strul.

Just den här gången, som min käre bror följde med och fotograferade de fina bilderna ni kan se här omkring, så blev det lite väl spännande:

Det blåser nordan. Säkert 10 m/s i byarna. Vi plattlänsar genom sunden i 10-14 knop och njuter hela vägen till Björkvik.

Där tar vi (som alltid dessa vackra vinterdagar) motvilligt ner den gula gennakern med insydd smiley för att rikta peket hemåt igen.

Pang!

Focken går i bitar.

Den var på upphällningen, det visste jag. Men jag trodde ändå att den skulle leva en stund till då den ymniga väven i toppen just fått en omgång kvalitetsvård av Peppe på North Sails.

Och nog höll toppen. Den var lika stum som innan. Men hela underliket slets i bitar från alla håll och kanter.

Jaha. Då skulle det bli till att kryssa hem på bara storseglet. Motor har jag ju ingen.

Till skillnad från M32:an som jag lärt mig hantera under sommaren så gillar min lilla trimaran inte alls att seglas på bara storen. Från att vara otroligt enkel att manövrera så måste man nu göra exakt rätt i slagen för att inte börja backa.

Det blir spännande i sunden.Adrenalinet räcker till att hålla värmen även på kryss.

Väl uppe i fart går båten lyckligtvis som tåget även med bara storen.

En timme efter planerad angöring landar vi vid min boj. Det är beckmörkt och isen har lagt sig på däck. Brorsan halkar hastigt runt och fixar allt så pedantiskt som han alltid gör.

Det är små marginaler på vintern. Ett litet strul och mörkret hinner falla.
Foto: Oscarmorin.com.

Jag samlar ihop trasorna av focken, lägger till den på fix- och uppgraderingslistan, kliver nöjt ner i jollen och tänker;  “Tur att den gick sönder nu så att segelmakarna fortfarande har tid att hjälpa. Att finna alla fel på vintern istället för på våren blir ett uppenbart ytterligare plus med att förlänga båtsäsongen”.

Volvo Ocean Race inpå skinnet

Adrenalin. Utmattning. Ångest. Längtan på flera plan. Jag minns 40 000 avverkade sjömil och det är känslomässigt.
Här är en tio minuter kort dokumentär som tar oss under ytan i Volvo Ocean Race.

Många kallar Volvo Ocean Race för den ultimata kappseglingen. Det största testet. Seglingens högsta berg. 

I mina ögon finns det lika många definitioner av vad som är tuffast som antalet vansinnigt påfrestande race runt om i världen. Går det till exempel att likna en soloseglats non-stop runt jorden med ett Volvo Ocean Race?

Låt oss helt enkelt strunta i att försöka.

Det enda av de nämnda racen jag har verklig erfarenhet av är Volvo Ocean Race och jag kan intyga att det är precis som de säger i filmen ovan – efter att ha genomfört sitt första Volvo Ocean Race är man inte riktigt densamma som innan man klev ombord. 

Och då menar jag inte att jag har fått skabb för livet, upplevt unika intima vedervärdigheter (jag tillbringade ändå som mest nästan 44 dygn med 11 man på en väldigt liten yta) eller fått någon sorts liggsår efter att ha varit mer eller mindre blöt under hutlöst många veckor i sträck. Även om några av nämnda åkommor har någon sorts sanningshalt.

Hur larvigt det än må låta tror jag att det handlar mer om någon sorts känslomässig koppling till havet och segling. Ett sug man inte blir av med. I vilket fall var det över sex år sedan jag klev av Ericsson 3 i Ryssland och jag har fortfarande racet i huvudet nästan varje dag. 

Videon ovan är ett av de bästa sammandragen av racet som jag sett. Alla som inte varit varit ombord förstår hur det verkligen är. Och de som har varit med får gåshud och flashbacks.  

Det är känslomässigt.  

Ombord på solosegelbåt god för 40 knop

En tillbakablick när Gustav Morin åkte till världens främsta näste för extrema ensamseglare och fick segla med Thomas Covilles enorma trimaran, just innan han skulle kasta loss för att försöka slå rekordet ensam non-stop runt jorden.

Fransmannen Thomas Coville jagar solorekordet non-stop runt jorden. Hans enorma trimaran kan hålla snittfarter runt 40 knop och är lika extrem som Thomas själv. Jag möter honom hemma i franska kuststaden La Trinite, där de flesta av världens alla häftigaste soloseglarmaskiner huserar. Vi sticker ut en dag för att filma reklambilder åt Helly Hansen men jag hinner också med att styra.

Men nästan än mer intressant var det att träffa Thomas kvällen innan. Han bjöd på middag hemma i sin bostad och jag fick en inblick i hur en professionell ensamseglare lever och fungerar.

Läs mer i mitt skrivna reportage om Thomas Coville och hans satsning.

Under rekordförsöket sover Thomas Coville aldrig mer än 25 minuter i sträck och när vädret är som värst blir det inte mer än totalt två till tre timmar per dygn. Inte så konstigt egentligen då minsta misstag kan leda till döden.

Rekordet runt jorden för ensamseglare ligger på 57 dygn och innehas av fransmannen Francis Joyon sedan 2008. Francis Joyon bor ironiskt nog granne med Thomas och hans trimaran är väldigt lik den Thomas seglar.

Den är också en så kallad Maxitrimaran och mäter också 105 fot. Thomas försökte slå rekordet redan 2007 men krockade med ett isflak söder om Kapstaden och blev tvungen att avbryta och kryssa till land, vilket tog honom två veckor.

Andra gången han försökte slå rekordet var strax efter Francis satt sitt rekord 2008. Thomas klarade hela varvet men missade tiden med ca två dagar. När jag träffar honom är han alltså på väg att satsa på tredje gången gillt.

Thomas Coville ombord på sin rekordsnabba Maxitrimaran
Som jag säger i videon är detta den mest extrema båt jag någonsin satt min fot på. Den är helt enkelt sanslöst snabb.

Jag hade turen att få ta över rodret när vinden tog i som mest under denna januaridag.

Det blåste ca sju m/s och loggen tickade precis över 27 knop.

Jag har flera gånger seglat så fort i bland annat en VO 70. Men då är det ganska dramatiskt ombord. Fören gräver ner sig och enorma mängder vatten slungas över däck. Den här trimaranen glider lätt ovanpå vattnet och är helt torr.

Trimaranen är 35 fot längre än VO 70 och har rejält större segel men väger 2,5 ton mindre.

Jag kan alltså återigen konstatera att tre skrov och låg vikt är ett fantastiskt receptet för fart.

IAutopiloten avgör
Kanske mest avgörande för att kunna slå rekordet runt jorden är att ha en extremt effektiv autopilot. Thomas har lagt ner enorm kraft på att utveckla sin autopilot genom att registrera sina bästa stunder vid rodret och sedan få autopiloten att upprepa hans roderrörelser, vilket gör att autopiloten ofta styr bättre än Thomas själv.

– Jag presterar bara på topp i kanske 20 minuter åt gången, det är svårt att hålla koncentrationen uppe efter det, vilket gör att datorn ofta är bättre. Den kan uppfatta tredimensionella rörelser, alltså hur den rör sig i vågorna, och styr blixtsnabbt efter det, berättar Thomas Coville.


Coville_web_3Trampolinen som går mellan skrovet har lättats genom att undvika knopar i sammanfogningarna.

Nästa stora förbättring sedan senaste rekordförsöket är de så kallade foilsen, alltså de böjda centerborden. De genererar lyft och gör att båten kan pressas hårdare utan att dyka, samtidigt minskar de motståndet och ökar det rätande momentet.

Thomas Coville innan sitt rekordförsök runt jordenThomas Coville är en lika äventyrlig som filosofisk man. Han talar ofta om att bli ett med havet.

Thomas Coville lämnar hamn några dagar efter mitt besök. Han fick en tuff start och låg som mest 1 300 sjömil efter rekordet. Vid Kap Horn hade han tagit igen mycket och låg 687 sjömil efter. Ytterligare några dygn senare ledde han med 266 sjömil.

Men oturen kom ikapp. Vinden lättade och det tog slutligen 61 dagar, 7 minuter och 32 sekunder för honom att klara varvet runt jorden (3 dagar mer än grannen Francis Joyon’s rekord.

Mer om det förlorade rekordet här.

Året efter gav sig Thomas Coville återigen på att segla med besättning och vann Volvo Ocean Race tillsammans med franska Groupama.

 Han har seglat runt jorden sex gånger och innehar bland annat rekordet non stop runt jorden med besättning. Det slog han år 2009 med trimaranen Groupama. Tiden blev 47 dygn med en snittfart på 24,6 knop.

Sodebo Maxitrimaran  
Längd: 32 m
Bredd: 16,66 m
Vikt: 12 000 kg
Djup: 2,5 m
Storsegel: 240 kvm
Fock: 48 kvm
Gennaker: 325 kvm
Genua: 158 kvm
Byggkostnad: Ca 33 miljoner kr

Foto: Gustav Morin. 

Roligare med liten båt!

Crazy ekaJag har skrivit det massor av gånger men här kommer en video som verkligen sätter huvudet på spiken – små båtar är roligast, billigast och garanterat mest fartfyllda att köra.

De bästa seglarna, oavsett kategori, är de som lärt sig grunderna i en liten jolle. Alltså de som lärt sig handgreppen och nött in hur båten påverkas av varje liten viktförflyttning, varje vindpust, varje våg.

Samma sak gäller racerförare. Ju mindre båt desto större utslag på styrning, gaspådrag, viktjustering. Att köra över en blåsig insjö med en sportbåt på 2,6 meter och tio hästar på häcken är som att ratta en fullblodsracer på tolv meter över öppet hav.

Ett plus i kanten är också att precis allt blir bra mycket enklare och billigare med små båtar. 

Little Boat that could…

No, YOU did not see that coming… Who’s boat is this? We want to see more!

Posted by Speed Society on den 23 december 2015

Båten i videon är det perfekta exemplet på hur man skapar fartkänsla med liten budget. Häng på en stor motor på en liten lätt och flatbottnad snurrebåt, man behöver inte ens ratt och reglage! Inte för att jag på något sätt rekomenderar detta till folk som gärna har både hängslen och livrem men kul lär det vara!

Det närmsta jag kommit detta i upplevelseväg var när jag som barn byggde en klassisk Flugan i plywood och hittade en gammal Crescent på 9 hk att hänga på häcken.

I vuxen ålder är Thundercat definitivt den båt jag kört som ger störst upplevelse och adrenalinkick i förhållande till kostnad.

ThundercatMed Thundercat tävlar man i såväl till havs på distansbanor som på rundbanor med platt vatten. Se video när Gustav Morin testar tillsammas med svensken som har världsrekordet i fart.

Bildspel2Den häftigaste båtracingen för lägst budget lär vara den som körs i den australiensiska träskmarken med små flatbottnade alu-båtar. Se video här!

Thaidrag 3Minst lika billig men ännu snabbare (åtminstone rakt fram) är asiatiska Longtailracingen där båtarna kan gå i upp emot 90 knop. Se video! 

Batterirevolution när bly byts mot litium – långtidstest

bmv 700 socViktbesparingar på 90 kg, mindre underhåll och större effekt. Men är det värt investeringen? Här redogör Jimmy Hellberg sina resultat efter att ha bytt från bly till litium.

Det har gått tre år sedan jag skrev denna artikeln i sin ursprungliga form. Åren går men inget har egentligen ändrats så artikeln är minst lika aktuell i dag och därmed värd att läsa för alla som har någon typ av säsongsfordon, må det vara båt, husvagn, veteranbil, sportbil, MC eller moppe. Tillhör du denna kategori kommer du att över tid spara både pengar och på miljön genom att uppgradera till litiumbatteri när dina nuvarande blysyrabatterier har gjort sitt.

Det gamla hederliga blysyrabatteriet sitter fortfarande i var mans bil. Det uppfanns redan 1859 av den franska fysikern Gaston Planté och är den äldsta typen av alla uppladdningsbara batterier. En fantastisk uppfinning som det funnits få bra alternativ till – tills nu.

Jag går nu in på sjunde säsongen med litiumbatteri i båten och det funkar fantastiskt bra, klart bättre än alla tänkbara typer av blysyrabatterier. Jag har i princip installerat det och glömt bort det. Ett bekymmer mindre som båtägare!

Ni ska snart får reda på skillnaderna men först vill jag redogöra för de i båtar mest frekvent använda typerna av blysyrabatterier och hur de fungerar.

Blysyrabatteriernas egenskaper

De vanligast förekommande versionerna av blysyrabatterier är våta, gel och AGM.

I min tidigare båt, en Mamba 311, så hade jag Lifeline AGM-batterier. AGM står för Absorbed Glass Mat och innebär att batterisyran är bunden i en slags glasfibermatta, vilket bland annat gör dem mindre känsliga för stötar och krängning.

Fabrikatet ”Lifeline” var det många av båtarna i Volvo Ocean Race 2008-2009 som använde just för att de anses vara bland de absolut bästa blysyrabatterierna man kan köpa för pengar. De klarar uppåt 1 000 cykler (urladdning/uppladdning) vid 50 procents urladdning, vilket är två till tre gånger fler än de normalt förekommande blysyrabatterierna som man hittar i handeln.

Som med så mycket annat så får man vad man betalar för. I Mamban installerade jag två stycken 105Ah Lifelinebatterier för cirka 8 000 kr. De fungerade riktigt bra och gjorde fortfarande så enligt rapporter från den nya ägaren då de gick in på sin nionde säsong. Men det var av riktigt bra kvalité och motsvarande kapacitet i litium är inte dyrare, och de blir definitivt billigare i längden, läs vidare så förstår du snart varför.

Superviktigt att underhålla blysyrabatterier

Förutsättningen för att blysyrabatterier ska fortsätta att leverera till sin fulla kapacitet är att ägaren underhåller dem pedantiskt. Att lämna dem halvladdade i några veckor förkortar livslängden drastiskt. Detta beror på att ett blysyrabatteri som inte är fulladdat ”sulfaterar”, typ rostar, invärtes. Detta är det absolut största problemet med blysyrabatterier i båtar, husvagnar och andra säsongsfordon. Man måste därför se till att ladda dem fullt så fort tillfälle ges annars tar man dö på dem illa kvickt.

Vidare så bör de absolut inte laddas ur till mer än 50 procent, ju mindre desto bättre, och eftersom alla blysyrabatterier därtill har ganska hög självurladdning, upp till ca en procent per dag, så måste man också se till att ha någon typ av konstant underhållsladdning när båten inte används.

Skillnad på startbatteri och förbrukarbatteri

Ett blysyrabatteri med benämningen ”Deep Cycle” är konstruerat för att klara djupa urladdningar, ner till 80 procent av dess kapacitet. Dock är rekommendationen även för dessa att aldrig förbruka mer än 50 procent innan laddning då antalet cykler minskas avsevärt med ökad utnyttjandegrad.

Står det något med ”Start” eller ”SLI” på batteriet så är det konstruerat för att klara av att leverera många ampere under kort tid, vilket är vad som krävs för att starta en motor. Börjar man djupurladda ett sådant batteri så får man ut 30-150 cykler innan batteriet är förstört. Men använder man det bara till att starta motorn, vilket inte drar ur batteriet mer än ca 2-5 procent, så kan batteriet räcka till tusentals cykler.

Hybridbatterier

En slags hybrid är så kallade ”marinbatterier”. De är ofta en mix av ett start- och djupurladdningsbatteri. För att klara krängning och se till att elektrolyten inte rinner ut så är batteriet helt tätt, så när som på en ventil som släpper ut gasen som bildas om batteriet överladdas.

Den här typen av batterier är dock ofta känsliga för vibrationer, stötar och slag, som alla typer av våta batterier är, så egentligen är det inte helt optimalt att ha dem i motorbåtar. AGM-batterier är klart bättre i detta avseende.

Blysyrabatterier har alltså många svagheter och även om just AGM-typen både klarar fler cykler och är tåligare så är det fortfarande ett blysyrabatteri med allt vad det innebär. Ytterligare en uppenbar nackdel är att de innehåller bly, vilket gör dem väldigt tunga. Andra nackdelar är hög inre resistans, vilket gör att det tar lång tid att ladda dem fullt. I praktiken betyder detta att man normalt bara kan utnyttja ca 30-40 procent av blysyrabatteriets kapacitet i en båt på semestern.

Fem gånger fler cykler och dubbla kapaciteten
Litiumbatterier finns i många olika sammansättningar. Till exempel Li-ion, Li-Po, Li-Fe. De har funnits länge i bland annat telefoner och datorer.

Vissa typer är extremt kraftfulla, men kräver speciell behandling med avseende på spänning, laddning med mera, annars kan de vara direkt brandfarliga! Detta gör att det inte bara är att stoppa i dem i våra båtar för att ersätta befintligt blysyrabatteri.

Det finns dock två typer som fungerar extremt bra, LiFePO4 och LiFeYPO4, vilket är förkortningar för lithium iron phosphate (jag förkortar dem LiFe i resten av artikeln). Dessa fungerar förvånansvärt bra som ersättningsbatteri för blysyrabatterier. De är inte den mest kraftfulla varianten men istället får man en extremt robust kemi som inte är brandfarlig och tål att misshandlas både fysiskt och underhållsmässigt med avseende på laddning, urladdning och förvaring.

Dessa batterier har fyra celler, vardera med en nominell spänning på 3,2 Volt. Seriekopplar man fyra celler så får man alltså ett batteri med en nominell spänning på 12,8 Volt, vilket är mycket nära den nominella spänningen hos ett blysyrabatteri som består av sex stycken celler om vardera ca 2,14 volt. Alltså 12,84 volt totalt (ett laddat LiFe batteri ligger normalt på 13,2-13,4V).

Laddning av litium

Olika LiFe-batterier kräver mer eller mindre avancerade metoder vid laddning. Jag valde LiFeYPo4 av fabrikat ”Winston” som håller mycket hög kvalitet och är specifikt gjorda för att kunna ersätta bilars startbatteri. Det består av fyra noggrant matchade celler som byggts ihop till ett 12V-batteri. Typen kallas ”LP”.

En annan typ, kallad ”LPF”, består av separata celler som kräver balansering sinsemellan av ett så kallat Battery Management System (BMS). Fördelen med den senare typen är att man enklare kan bygga sin batteribank precis som man vill ha den med avseende på spänning och amperetimmar/kWh. Samtidigt får man möjlighet till en något större utnyttjandegrad av batteribankens kapacitet, men till en högre kostnad samt komplexitet och med extra elektronik så tummar man alltid på robustheten i båtar.

Ett LiFeYPo4 batteri klarar vid en utnyttjandegrad på 50 procent över 5 000 cykler, det har alltså en livslängd som är minst fem gånger längre än de allra bästa blysyrabatterierna av AGM-typ. Vid 80 procent utnyttjandegrad (vilket ungefär är vad man kan utnyttja i praktiken) så får man ut ca 2 000 cykler! I sistnämnda fallet motsvarar det drygt 70 års användning för en normal semesterbåt/kappseglingsbåt. Nu håller tyvärr inte kemin i batterierna så länge men man tror att typen som har ett “Y” i betäckningen varar i uppåt 30 år och annars kanppt hälften. Lite kuriosa är att Y:et står för Yttrium som är en metall som upptäcktes första gången 1794 i Sverige i Ytterby gruva.

Som jag nämnt tidigare så måste man alltid se till att ha blysyrabatterier fulladdade för maximal livslängd. Detta gäller inte litiumbatterier. De mår faktiskt allra bäst när de är halvladdade, vilket rimmar mycket bättre med hur batterierna i våra båtar används.

Ett ytterligare plus med LiFe-batterier är att de i princip inte har någon självurladdning. Det betyder att man aldrig behöver underhållsladda dem under vinterhalvåret, bara koppla loss batteripolerna och gå i vinterdvala. De kan heller inte frysa sönder, vilket ett urladdat blysyrabatteri gör redan i cirka minus sju grader.

Snabbare att ladda
LiFe-batterier tar emot all ström man stoppar i dem, man säger att laddeffektiviteten således är 100% eller iaf mycket nära. De har också låg inre resistans och tar därmed emot laddning mycket snabbt. LP-typen klarar konstant laddning på upp till 1C (90A laddström på ett 90Ah batteri) medan ett LPF batteri klarar 3C (angivna Ah x 3).

Det går alltså att ladda upp LiFe-batterier extremt snabbt jämfört med blysyrabatterier som normalt klarar 0,1-0,25C. Ett blysyrabatteri på 90Ah kan bara ta emot någonstans mellan 9 till 23 Ampere i laddström, vilket innebär att en normalstor generator på 75Ah inte alls utnyttjas till fullo (en standardgenerator ger dock ofta bara hälften av vad det står på dem när de blivit varma). Detta innebär alltså att det krävs många motortimmar för att ladda upp ett blysyrabatteri, alternativt flera batterier som då tillsammans kan ta emot vad generatorn är kapabel att leverera.

LiFe-batterier klarar att leverera extremt stora strömmar (så länge det inte är för många minusgrader). De är inte begränsade av den så kallade Peukerts Lag som blysyrabatterier är vilket innebär att ett blysyrabatteri som man laddar eller laddar ur snabbt tappar mycket av sin effektivitet, ju fortare man laddar ur desto lägre kapacitet och detta gör också att det tar lång tid att ladda ett blysyrabatteri helt fullt. Ett LiFe-batteri å andra sidan som är märkt med tex 90Ah levererar 90Ah oavsett hur fort man drar ur dessa. Ett pyttelitet 40Ah LiFe-batteri (väger ca 8kg) kan momentant leverera över 1000A vilket motsvarar ca 13kW! Vissa tillverkare som har BMS klarar dock inte detta så i dessa fall fungerar de inte som startbatterier eller som batterier till ankarspel, bogpropellrar, etc.

Även små LiFe-batterier (normalt utan BMS) klarar därför att starta stora dieselmotorer bättre än vanliga startbatterier (SLI) som är avsedda för uppgiften. De tål dessutom vibrationer och stötar och har inga problem att överleva i en snabb motorbåt. De kan också monteras i vilket läge som helst (gäller även AGM och Gel-batterier) då de inte har någon vätska som kan rinna ut.

Sparade 90 kg!
LiFe-batterier väger mindre än hälften av motsvarande blysyrabatteri. Som exempel väger ett 90Ah LiFe-batteri 15kg.

Omega 36 foreFöre: Såhär såg den gamla batteriinstallationen ut. Trångt, tungt och underhållskänsligt.

Lägger man dessutom med i ekvationen att man kan cykla batteriet dubbelt så djupt, så blir vikten lägre än en fjärdedel av jämförbart blysyrabatteri. Och räknar man därtill in att man kan ladda fyra till tio gånger snabbare, vilket också gör att man inte behöver så stor batteribank i buffert för att överleva semestern, så blir viktskillnaden ännu större.

Omega 36 efterEfter: Samma kapacitet och mindre underhållskrävande. Och otroligt mycket mindre och lättare. Batteri och övriga komponenter som behövdes för installationen gick på ca 9 000 kr.

Väger man in alla dessa fördelar så blir kontentan att ett 90Ah LiFe-batteri kan ersätta en batteribank på upp till 300Ah, plus startbatteri på 75Ah. 

Precis detta gjorde jag i min väns Omega 36 i början av säsongen 2015 och den nya installationen blev 90 kg lättare. Därtill helt underhållsfri. På riktigt “installera och glöm bort”. Sedan dess har jag gjort många liknande Li-Fe installationer i båtar och det har visat sig att generatorn oftast blir den svagaste länken i systemet och inte nödvändigtvis batteribankens storlek då antalet Ah man hinner få i sin bank under en vanligtvis begränsad tid motorgång avgör hur mycket man sedan kan göra av med när man ligger still. En onödigt stor batteribank hjälper liksom inte om man inte hinner ladda upp den.

Tack vare litumbatteriets överlägsna livslängd var det sannolikt sista gången man behöver byta batteri i den båten.

Nackdelar med litium

LiFe-batterier är alltså överlägsna blysyrabatterier den saken är klar, men det finns några nackdelar. Den mest kritiska är att de aldrig får laddas ur under 10 Volt (2,5V per cell), annars dör de för gott. Ett blysyrabatteri som blivit helt urladdat går oftast att ladda upp igen även om det aldrig återfår sin ursprungliga kapacitet. Detta är dock enkelt att råda bot på med ett voltkänsligt relä som ser till att bryta strömmen, likt en huvudströmbrytare, om spänningen börjar bli kritiskt låg. LiFe-batterier med BMS har denna funktion normalt inbyggd så inga extra komponenter behöver köpas till i det avseendet.

Det andra, som inte är alls lika förödande, är att man helst inte ska ha för hög ”floatspänning”. Floatspänning är något man uppfann till helautomatiska blysyraladdare. Som ni vet vid det här laget så laddar blysyrabatterier ur sig själva och är de inte fulladdade så tar de skada. Därav måste ett uppladdat blysyrabatteri underhållsladdas. De helautomatiska laddarna gör det med en så kallad float-spänning. Denna ligger normalt runt 13,8V och behövs alltså inte alls i fallet för ett LiFe-batter. Möjligtvis om man ligger i nån hamn på semestern med landström och man då inte vill nöta på batterierna utan se till att de är helt uppladdade till dagen därpå när man ska vidare. Då är en floatspänning nödvändig även i fallet för LiFe-batteriet. Denna skall helst ligga på 13,3-13,5V i sådana fall och inte över 13,8V.

Kan vara skadligt med hög floatspännning
En konstant hög floatspänning är skadligt för ett Life-batteri, batteriet blir långsamt överladdat vilket tär på kemin inne i batteriet. Man skall därför helst ladda upp det till ca 14,0-14,4 volt och sedan avbryta laddningen helt. De flesta smarta laddare är ju anpassade för blysyrabatterier och är därför inte helt optimala för LiFe-batterier. Men ser man bara till att inte ha för hög floatspänning och inte ligga på landström med floatspänning i veckor i sträck så är det inget problem att ladda med en vanlig smart laddare för blysyrabatterier. Bli inte för oroliga över detta, ett LiFe batteri tål överladdning långt mycket bättre än vad ett blysyrabatteri tål att stå urladdat!

Av ovanstånde skäl bör man därför se över hur en eventuell solcellsregulator laddar, och se till att även denna inte har för hög floatspänning. Under semestern är detta normalt inte ett problem då de flesta har så små solcellspaneler att man gör av med strömmen snabbare än den hinner fyllas på. Men Lämnar man båten en längre period gör man normalt bäst i att koppla bort solcellspanelen helt, dvs sätta en brytare mellan solcellsregulatorn och batteribanken. Huvudströmbrytaren fungerar tex utmärkt.

Att ladda ett redan fullt litiumbatteri är alltså något man ska vara lite försiktig med då detta förkortar livslängden. Detta gäller för övrigt även de litiumbatterier som bland annat finns i din dator och mobiltelefon även om de inte alltid är av typen LiFe. Att till exempel ladda telefonen hela natten, varje natt, kommer att ungefär halvera livslängden på batteriet, och det tycker ju telefontillverkarna är kanon för då får de snabbare sälja en ny telefon som kostar lika mycket som en hel batteribank till en mellanstor båt.