Krönikor

Om du älskar att kasta loss och utforska världens vatten, är detta den perfekta destinationen för dig. Här på vår samlingssida kan du fördjupa dig i fascinerande krönikor som belyser de många aspekterna av båtlivet, från äventyrliga seglatser till praktiska tips och råd för att göra din tid på vattnet ännu mer njutbar.

Vi har samlat en röster från olika håll, var och en med sin unika passion och perspektiv på båtlivet. Du kommer att möta erfarna skeppare, äventyrare, båtentusiaster och välmertierade kappseglare som delar sina berättelser om oförglömliga resor, pittoreska hamnar, och inspirerande möten längs vägen.

Förhoppningsvis så hittar du något som passar just dig, oavsett om du är en nybörjare som vill lära dig grunderna eller en erfaren sjöbjörn som söker nya äventyr och tips. Genom att erbjuda innehåll som är rikt på nyttig information och engagerande berättande, strävar vi efter att vara din främsta källa för allt som rör båtlivet.

Så låt dig inspireras av våra båtlivskrönikor och låt dem föra dig bortom horisonten. Vi är stolta över att vara din båtcommunitys förtrogna berättare och vägledare. Utforska våra krönikor, dela dina egna erfarenheter, och fördjupa din kärlek till båtlivet med oss på Hamnen.se

“Ju krångligare desto bättre”

15 augusti, 2012 av Gustav Morin

Hamnens krönikör Erling Matz med sitt ankare

Förra året var jag medlem i British Cruising Association (CA). Det är den brittiska motsvarigheten till Svenska Kryssarklubben, men med mycket färre medlemmar. Det stör dem om man påpekar det. England anser sig fortfarande vara världens ledande sjönation.

Det är inget fel på CA. De ger bland annat ut en alldeles strålande hamnbok. CA har också en Baltic sektion som på ett ofta förnämligt sätt informerar om Östersjöns hamnar och annat som behövande britter kan ha nytta av då de seglar i våra vatten.

Men naturligtvis finns det medlemmar som älskar att krångla till båtlivet – jag känner väl igen dem här hemma i Sverige.

Jag tänker på dem som inte kan tänka sig att gå ombord på en båt utan att veta åt vilket håll propellern snurrar eller hur mycket ankaret väger. De alltså, som vill komplicera och framställa båtlivet som livsfarligt – i alla fall för den oinvigde. Det ger övertag och hög status till den som tror sig veta.

Men nu var det alltså Crusing Association och det handlade om ankare. En orolig britt planerade segla i ostkustens skärgårdar och frågade på CA:s hemsida om vilket ankare som är bäst i Östersjön. Gensvaret var omedelbart och förkrossande. Bara på ett par dagar kom det in ett femtiotal olika råd, alla lika övertygande. Och alla pekade naturligtvis åt olika håll. Bruce, sa den ene. Stockankare sa den andre – troligen en gammal stöt jämnårig med Chichester. Så Danfort, Delta osv. osv.

Men ett par saker hade alla inlägg gemensamt. De var överens om att det är mycket komplicerat att ankra i Östersjön och alla förordade ett ankare på minst 15 kilo och ankarkätting – oberoende av båtens storlek.

Ett tag funderade jag också på att skriva och säga ungefär: Jag har seglat i de svenska skärgårdarna i över femtio år och med en massa olika båttyper. Min båt nuvarande båt väger tio ton och jag reder mig utmärkt med ett litet 7,5 kilos bruce med lång ankarlina. Detta under förutsättning att man ankrar på svenskt vis – på läsidan i en naturhamn och förtöjer med tampar till land.

Då är det nästan ingen påkänning på ankaret över huvud taget. Och vrider vinden blir det obekvämt och osäkert också med ett femtonkilos och kätting. Då är det bara att byta förtöjningsplats. Det blir kanske en kalsongförtöjning vid fyratiden på morgonen – men helt OK i jämförelse med att varje dag behöva hantera ett tungt ankare.

Jag skrev aldrig. Ingen skulle tro på det. Enkelhet är slarv för teknikmuppar. Deras båtlag lyder: Ju krångligare desto bättre.

PS. På bilden syns mitt ankare. Men bara för att retas har jag ett rött skot som ankarlina – det brukar jag inte ha!

Svenskt guld efter stor dramatik

1 augusti, 2012 av Gustav Morin

I helgen kördes VM i GT15, rundbaneklass för racerbåtjuniorerna. Tävlingsplatsen var Östhammar och 20 förare från fyra nationer var på plats. Förhållandena var riktigt tufffa. Det blev några dramatiska vurpor och svensk seger!
Läs mer och se film.

Då banan endast var godkänd för 14 förare, så kördes kval heat. De sex förarna som slogs ut ur kvalet fick köra i B–gruppen. Adam Wrenkler, Karnag Racing Teams yngste förare, hade planingsproblem och lyckades inte med att kvala in ordentligt. Han fick starta i B-finalen istället och vann faktiskt det racet i den otroligt hårda sjön som rullade in på banan.

Världsmästare i GT15 2012 blev 14-årige Morgan Jernfast ifrån Österåker. Han kvalade in på en fjärde plats i tidsträningen. När jag pratade med honom efter kvalet verkade han lite missnöjd och kände att VM-guldet var långt borta. Dock höll han med om att det var fyra heat till att köra och att racet inte avgörs på en tidsträning.

Morgan körde otroligt bra och smart i alla sina heat och vann. Han behövde inte köra det sista heatet eftersom han var ohotad med sina 1200 poäng.

Det är riktigt kul att se dessa ungdomar ge allt på banan och kämpa i båtarna. Det var ett av de blåsigaste racen på länge och minns jag rätt var det fyra förare som vurpade. Alla klarade sig bra.

Lika kul är det att gå i depån och få vara med på startbryggan. Det fantastiska är att känna stämningen bland förarna, de är både konkurrenter och kompisar. De kommer med tips och råd och stöttar varandra. Föräldrar och barn i alla åldrar har kul tillsammans i vår sport och jag är otroligt stolt över svensk båtracing.

Framförallt ungdomsracingen!

Läs mer om racingen här.

Morgan Jernfast från Österåker bemästrande de tuffa förhållande bäst och vann.

https://www.youtube.com/watch?v=tXZNnGZF7sM

Segla snabbt med jolle

1 augusti, 2012 av Jimmy Hellberg

Båtfeberbloggaren Jimmy Hellberg gör allt för att segla så snabbt som möjligt. Jolle på släp är döden. Här berättar han hur mycket det påverkar farten (!). Han visar också en smart lösning på problemet och efterlyser marknadens bästa jolle.

På semestern vill man gärna ha med jollen då den är både bra som utflyktsbåt, leksak för barnen och till ovärderlig hjälp när man vill säkra upp i naturhamnen med ett extra ankare eller spring. Men det är inte lika kul att släpa den efter båten då den bromsar minst en halv knop. Ibland mer!

På kryss är det som allra värst att släpa en jolle efter båten. Kölen har som bekant till uppgift att förhindra den avdrift som segelplanet skapar, och lyftet i kölen ökar i kvadrat med farten. Detta innebär att när farten sjunker med en halv knop, för att man har jollen på släp, så ökar även avdriften och då minskar den faktiska farten mot vinden (VMG) markant.

Ett räkneexempel; om man normalt kryssar med 6,3 knop och 45 grader mot vinden så har man ett VMG på ca 4,5knop. Med Jollen på släp blir farten (i bästa fall) ca 5,8 knop och vinkeln mot vinden ökar till ca 50 grader, vilket innebär ett VMG på 3,4knop. Den halva knopen som syns på loggen är alltså bara halva sanningen, i realiteten har man tappat över en knop – en fartreduktion på dryga 20 procent!

Av denna anledning har jag hittills vägrat att ha en jolle på släp, det förtar helt enkelt för mycket av seglingsglädjen. Ett alternativ är ju att alltid ta ur luften ur gummijollen men när det kommer till kritan så orkar man ju inte hålla på med det när man har semester.

Min kompis Per Svanberg, som är mycket prestandamedveten, har löst detta problem på sin Omega 36:a på ett mycket enkelt och finurligt sätt. Han har uppfunnit en slags ”fattigmansdävert” där han helt enkelt drar upp gummijollens för på badstegen och sedan lyfter han hela båten med två tampar till vardera sidan av push-pit.

Per poängterar att det är viktigt att fixera fören med en rem eller dylikt annars är det bara en tidsfråga innan arrangemanget havererar i grov sjö och mycket vind. Inga extra anordningar utöver ett par tampar och en rem behövs. En i det närmaste gratis och väl fungerande lösning som lär fungerara på fler båtar än bara Omega 36.

Nu går jag själv i jolletankar och ställs inför svåra val så undrar jag vilken som är den minsta och lättaste jollen med upplåsbar durk och motorfäste? Någon som har erfarenhet? Kommentera gärna!

Det behöver inte vara dyrt att segla snabbt och ha med sig jollen. Per Svanberg har löst problemet med ett par tampar och en rem.

Foto: Mats Johansson. Har man kostat på nya snabba segel bär det emot att låta en jolle hänga på släp efter båten.

Mer moms för båt än husvagn – krönikör Erling ryter till

18 juli, 2012 av Gustav Morin

Erlings Krönika: Om gynnade och missgynnade - båt - husvagn

Varför gillar staten husvagnar och husbilar och ogillar båtar? Båtägarna får betala mer än dubbelt så mycket i moms för t ex båtplats. Varför frågar sig Erling…

En normal båtägare betalar ungefär 5 000 kr i gästhamnsavgifter varje sommar. 25 procent är moms, alltså 1 250 kr. Den som rullar kring på vägarna med husvagn eller husbil och betalar samma summa, 5 000 kr, för rum på campingplats betalar istället bara 600 kr i moms. Varför då? Jo, momsen för plats på en campingplats är 12 procent.

Staten subventionerar alltså husvagnsägaren eller den som kör kring med en husbil med 650 kr i jämförelse med en båtägare. Konstigt. Varför bjuder staten husbildsägaren på tre flaskor champagne eller om det passar bättre, trettio varma korvar med bostongurka i campingplatsens gatukök?
Moms är en skatt som regeringen använder på två sätt:

1. Dra in pengar till staten. 25 procent moms på det mesta.
2. Markera vad som är moraliskt och önskvärt eller förkastligt och omoraliskt. Dricka grogg? Omoraliskt – 25 procent moms. Läsa böcker? Moraliskt – 6 procent moms.

Det kan verka logiskt. Men varför är det mer moraliskt att dra kring på vägarna med en bensinslukande husbil än att segla på havet med en miljösmart segelbåt?

På campingplatserna där husbilarna osar in är alltså momsen 12 procent. I gästhamnarna där segelbåtarna smyger in är momsen 25 procent.

Vad kan det bero på?

Här finns obegränsade möjligheter till konspirationsteorier.

Campingplatserna ligger i allmänhet på gammal åkermark och drivs av bönder eller före detta bönder. Gästhamnarna ligger i allmänhet i före detta fiskelägen eller drivs av en båtklubb, en båtklubb som byggt sina egna bryggor och vars funktionärer tvättar klubbtoan.

Och jag bara frågar: Vad har genom århundraden gynnats mest i Sverige – jordbruk eller sjöfart?

Svaret är självklart. Bönderna har i alla tider subventionerats på olika sätt till skillnad från sjöfart, fiske och båtliv.

Där tror jag förklaringen ligger. Bondekooperationen, Lantmännen och Bondeförbundet – nuvarande Centerpartiet – har lyckats med det som rederinäring, varvsnäring, Sweboat, Svenska Båtunionen och Svenska Kryssarklubben misslyckats med – om de ens har försökt på allvar.

Bönderna har en genomstark ställning i riksdagen – för att inte tala om EU. Har du hört talas om en riksdagsman som driver båtlivsfrågor på ett för oss positivt sätt?

Inte jag.

För åtta år sedan, den 27 september 2004, motionerade riksdagsmannen Carl-Axel Roslund (m) om att momsen på gästhamnar borde sänkas till 12 procent för att harmoniera med campingplatserna. Det var under Göran Perssons tid som statsminister och frågan röstades naturligtvis ner. Nu sitter de borgerliga vid makten sen 2006. Någon ny motion med samma innehåll har inte dykt upp. Och finansministern är en före detta skogsmulle.

Pallplats för Bimba i Formel 2

10 oktober, 201915 juli, 2012 av Gustav Morin

Redan i Bimbas andra race i snabba F2-klassen, som ägde rum förra helgen i Tvedestrand, lyckades hon knipa en pallplats. Här följer hennes egen story från racet.

Den första deltävlingen i Nordiska Mästerskapen blev mitt andra race i F2 och jag fick kliva upp på pallen. Det blev en 3:e plats i GP-racet i Tvedestrand. En otroligt skön känsla att klättra i resultatlistan i min debutsäsong.

Vi var sju deltagare i NMs första deltävling, fyra svenska förare och tre från Norge.

Johan Österberg vann, tätt jagad av Erik Stark och sen jag på trejdeplats.

Under fredagen kördes även ett match race som vanns av Erik Stark. Jag körde till mig en fjärde plats.

Så snart jag blir ännu mer hemma i båten ska jag sätta mer respekt hos konkurrenterna och jag har nu som mål att nå en pallplats totalt i VM-serien.

Vi i teamet har fått in bättre rutiner och bättre material. Till racet i Tvedestrand fick vi en direktleverans av en ny propeller, Winrace, vilken visade sig passa mycket bra till båten och tävlingsbanan.

Nästa race är redan om knappt två veckor. Den 20-21 juli blir det dags att visa konkurrenterna att jag ska ha en pallplats i NM när tävlingen avgörs i värmländska Kil.

Helgen i Norge blev lite utöver det vanliga då mina teamkollegor, Thomas och Annika Wrenkler, bärgade hem ett VM guld efter att de tre loppen i serien var körda. Storslaget och rutinerat kört. Mer om det här.

Foton: Nina Dorothea Terjesen.

Klassiska båtar i Cowes – krönika och stort bildspel

27 mars, 202011 juli, 2012 av Gustav Morin

Vår krönikör Erling Matz lägger till i Cowes under Classic Yachts Challenge och rapporterar om svårtyglade klassiker, fendrar i frisörernas skyltfönster och svenskar som gör bort sig i svårnavigerade vatten.
Foto Guido Cantini.

Första veckan i juli är det Classic Yachts Challenge i Cowes på Isle of Wight, den märkliga ön i Engelska kanalen. Här handlar allt om båtar och kappsegling. Frisören har fendrar i fönstret för att seglare ska känna sig hemmastadda och alla strosar kring i roströda seglarbyxor – när de inte är ute och kappseglar förstås.
Världens mest exklusiva yacht club, The Royal Yacht Squadron, har förstås sitt klubbhus, eller ska vi säga slott, här och ett batteri av startkanoner. Nu är hamnen Cowes Yacht Haven fylld av gamla träbåtar.

Här ligger Coral, en tvåmastad skonare på så där 90 fot byggd 1897. Hon påminner mycket om Kryssarklubbens Gratia, som ju är jämnårig och byggd just här i Cowes , men med en stor skillnad. Coral har behållit sin gamla skonarrigg. Gratia har kutterrigg som är betydligt enklare att hantera.
Carina, som seglat styrman på Gratia vet:

”En slänggipp med en rigg som Corals och du mastar av”, säger hon medan vi vandrar mellan skrov i hondurasmahogny med minst åtta lager fernissa och speglar oss i bronsbeslag.”

Men om en rigg är svårhanterlig bryr sig en engelsk seglare och gentleman inte om. Allt ska vara som under “the Good Old Days”. Och det finns ju en besättning som ska kunna hantera sådant. ”Rule Britannia” är rubriken på turisttidningen och här ska allt vara original rakt igenom. Som på Sceptre, en Internationell 12 meters R Yacht som var med i America´s Cup 1958. Exemplen är hur många som helst och däcken i kvartersågad Oregon pine glänser – teak är trams.

En vecka ligger träflottan i Cowes och som svensk finns en och annan igenkänning. R 8:an “Ann Sophie” är med, nu under tysk flagg. För trettio år sedan ungefär var jag med i juryn och gav henne Skagerakstipendiet. Motiveringen var någonting i stil med: ”För en synnerligen välhållen äldre träbåt”. Och prissumman tiotusen kronor. Nu seglar hon alltså under tysk flagg och är minst lika välhållen. Ett spännande återseende.

Det var också här vid Isle of Wight Sverige för första gången gav sig in i den internationella kappseglingscirkusen. Båten hette Sverige och var en tvåmastad skonare byggd på Lilla Essingen i Stockholm. Året var 1852. Sverige mötte skonaren America – hon som fått ge namn åt America´s Cup, men när hon seglade mot Sverige var hon såld till England.

Det gick inte bra för Sverige. Banan gick runt Isle of Wight – precis samma bana som deltagarna i Classic Week seglar i dag. Men Sverige seglade bort sig bland strömmar och sandbankar och förlorade. Inte konstigt egentligen. Vattnen här är extremt svårnavigerade och hur man klarade det för 150 år sedan är ofattbart. Om man nu alls klarade det…

I morgon klockan 04.30 är det vår tur. Det ska blåsa 5 Beaufort WNW. Är vi i The Needles klockan 05.30 har vi 4,4 knop medström och vår fart över grund borde vara mellan 12 och 13 knop.
Allt är väldigt mycket enklare idag med plotter och Reeds Nautical Almanac än för stackars skonaren Sverige 1852.

Läs mer på www.britishclassicyachtclub.org.

Sverige favoriter inför NM i Formel 2

3 juli, 2012 av Gustav Morin

De svenska F2-förarna visade att de håller högsta klass med topplaceringar i VM-deltävlingen på Riddarfjärden. Vår racingbloggare Bimba knep sjätteplatsen. Det bådar gott inför Nordiska Mästerskapen som går i Norge i helgen.

Nu bär det av till Norska Tvedestrand där den första deltävlingen, av två, i Nordiska Mästerskapen kommer att köras.

Jag har i den gånga veckan jobbat med en mindre reparation på båten. Det var en av åkytorna som spruckit ca 15 cm under STHLM GP. Varför är svårt att veta, det kan vara att jag kört på något eller så har materialet gett vika av den grova sjön som Stockholms vatten bjöd på. Det är otroligt höga farter vi kör i och då blir vattnet också rätt hårt att åka på!

Nu är jag i alla fall redo för ett nytt race. Det ska bli grymt kul att tävla i Norge, det var nästan 10 år sedan jag tävlade i där senast. Dessutom kommer jag att stöttas av mina härliga teamkamrater och sponsorer – Karnag Racing Team! Det är under samma helg VM för Offshore 3B och 3C, vilket Thomas och Annika Wrenkler deltar på. Självklart siktar de på guld och eftersom de är både talangfulla och rutinerade så tror jag att de kommer ta hem VM guldet.

Men vi är inte bara två KARNAG-ekipage som ska köra. Teamets yngsta förare, 10-åriga Adam Wrenkler, har blivit inbjuden att delta i GT15.

Det kommer att bli en lång helg med spännande racing och massor av härlig teamsupport när jag kör NM i Tvedestran 6-7 juli.

Läs mer på norska racesidan boatrace.no.

100 knop mitt i stan – i helgen kör Bimba VM i Formel 2

12 juni, 2012 av Gustav Morin

I helgen är det äntligen dags för min första tävling i F2. Och det blir på hemmaplan i storslagen miljö på Riddarfjärden. Cirka 20 båtar kommer att storma fram i 100 knop.

Det kommer att bli ett stort event för mig på många sätt. Dels för att det körs mitt i Stockholm! vilket är härligt då jag kommer att omges av många supporters och vänner. Dessutom kommer ca 20 förare att delta i STHLM Grand Prix, så det blir många F2 båtar som kommer att trängas på den 4-punktiga banan som vi ska köra i 35 varv för att slutligen ha en segrare i STHLM’s Grand Prix.

Båtarna startar genom en stillaliggande start och när den röda lampan släcks drar vi iväg mot första rundningsbojen där alla i bredd skall få plats. Sekunderna innan lampan slocknar känner man hur pulsen och andningen ökar. Man har sådan fokus på startljusen att man inte ens blinkar. Det tar inte mer än 3,5 sekunder att båtarna att från stillaliggande nå 100km/h och när de vrider runt båten i svängarna uppnår de centrifugalkrafter uppåt 5 G. En obeskrivlig känsla. Något som måste ses och upplevas. Jag hoppas att så många som möjligt tar denna unika chans att få uppleva F2-racing på riktigt nära håll, känna vibrationerna och höra det otroligt häftiga ljudet av 20-talet V6:or på 200 hk som susar förbi i otroliga 100knop! Det kommer att bli täta fighter på vattnet och säkerligen krascher då Riddarfjärden alltid bjuder upp med gropig sjö. Men framför allt ett spektakulärt event med härlig racing-spirit.

Jag hoppas att vi ses på Riddarholmen den 16 och 17 juni.

Varmt välkomna att hälsa på i mitt depåtält. Jag heter Bimba, kör båt #11 för Karnag Racing Team.

https://www.youtube.com/watch?v=NWAL97OyVjA

Pac-Man summerar Sandhamn Open

10 oktober, 201911 juni, 2012 av Gustav Morin

De inledde med sprängda segel, spräckt rullsystem och orättvis tjuvstart. Sen kom revanschen. I frisk undanvind fick Pac-Man sträcka ut och kunde ta sin första line-honour i SRS (folkrace)-klassen. Jimmy Hellberg summerar.

Jag är lite förvånad över att det inte är fler båtar som seglar Sandhamn Open för formatet för oss som kör SRS (folkrace) är perfekt tycker jag: Några banseglingar på lördagen och ett havskör på söndagen, grymt kul! Kanske är det KSSS som tar ute lite väl höga startavgifter, 1700kr plus CAT 3 säkerhetskrav med livflotte osv sätter säkert käppar i hjulen för många, framförallt för mindre sportiga båtar likt Ulf Brändströms Pacer 27 som var ensam sportbåt bland alla stora ”husvagnar”.

Lördagen började med stora vågor och ganska mycket vind, vi såg en hel del båtar med rev men att reva är dock inget man gör i första taget på Pac-Man som är ganska underriggad. Första racet kunde inte börjat bättre, stor läfördel på linjen och med en perfekt start i lä följt av ett tidigt slag för att passera framför hela flottan. Fri vind gör seglingen enkel och vi ledde hela vägen runt. Exalterade som vi var över får fina ledning så missade vi att gå i mål efter varv två och fortsatte istället upp på en tredje kryss.

I race två gick focken i två bitar så vi var tvugna att bryta. Till race tre hade vinden mojnat rejält och tävlingsledningen ropade ut på VHF:en att SWE 38 PAC-MAN hade tjuvstartat, bara att vända tillbaka, vilket tog oss en god stund i den superlätta vinden. Vi kände oss rätt orättvist behandlade för vi tyckte inte att vi var över för tidigt men domarn dömer som det heter i fotboll. Under racet så vred vinden såpass att vi kunde bära vår planaste gennaker (Code 1) upp på kryssen och planen var att börja med den även på länsen tillbaka, som nu var mer en halvvind. Men utrullningen efter rundningen tjärvade och sedan small det till och rullen gick i två bitar med följden att halshornet släppte från peket och hela seglet stod rätt ut som en stor fin flagga, men inte så snabbt! Vi fick dock senare gottgörelse för vår tjuvstart då det visade sig att tävlingsledningen hade tagit fel ”38” då det fanns två båtar med nr 38 i storseglet…

Efter dagen hade vi serien 17, DNF (36), 7 vilket var allt annat än smickrande. Bara ladda och ta nya tag inför söndagens havskör och Sandhamn är ju ett bra stället om man vill göra det!

Söndagens prognos var sydvästligvind och 7-9 m/s, eventuellt ökande. Detta passar Pac-Man perfekt. Återigen gjode vi en tavla och började med att segla med lite slack i skoten då vi hade läst banbeskrivningen ”Almas grund” och trodde att detta var ”Almagrundet” dvs den stora fyren men så var inte fallet! Dock var vi inte ensamma om detta utan minst hälften utav den 32 båtar stora flotta gjorde samma misstag. Vi hade nu tappat lite distans i höjd till våra återkommande referensbåt, Aspect 40 “Effect”. Efter första benets kryss var det en kort läns och vi knaprade sakta in på ledarbåtarna och fick lite kontakt. Därefter följde en lång kryss igen och vinden var stadigt runt 8 m/s. Vi hade kommit ikapp en annan Aspect 40 ”Perfect”, och vi kunde se hur de hade en hel del backvind i storen vilket är ett tecken på att de var lite överriggade, vi har som sagt inga problem med detta utan skotar vår fathead så hårt vi kan i centrum på båten!

Efter den långa kryssen var det sedan en ännu längre undanvind, hela vägen in till målgång i Sandhamn. Första delen av länsen låg vi och kämpade med M34 SCHKVAL men efter ett rundningsmärke så blev det brantare och de kunde inte längre bära sin gigantiska länsgennaker. Samma sak var det för Aspect 40 Effect. Båda båtarna satte istället någon typ av Code segel medan Arcona 430 Zelma och vi körde vidare med våra största undanvindssegel. Vi pumpade upp vår vattenballast och gasade så mycket vi vågade med loggen pendlande mellan 14 och 15 knop. Lagom till sista rundningsmärket var vi ikapp och förbi hela flottan inklusive Sindney 40 ”Cramo Sailteam” som legat i ledning hela racet. Nu blev det ännu brantare och vi var tvugna att ta ner vår gennaker. Det var också för mycket vind för vår plana Code 1 så vi avvaktade tills vi kom in i lite lä bakom sandhamnsön innan vi rullade ut den och några minuter senare skar vi linjen först av alla, Pac-Man tog därmed sin första spik! Ett stort ögonblick för oss och en bra uppladdning inför ÅF Offshore Race!

För dem som är lite mer seriösa ”race heads” så kördes det uteslutande banseglingar för ORCi och i entypsklasserna F18, J/80, Farr 30 och X-35. J/80 har jag ingen koll på men i Farr 30 klassen, som kommer köra VM i båstad senare i år, så var favorittippade Barking Mad från USA på plats och de tog också hem segern. Men skåningarna på Farrbar 2 var inte långt efter så det kan nog bli ett tajt VM!
I X-35 klassen var det återigen Team Matrisen som tog segern och sedan måste jag ju nämna att Hamnens egen Gustav Morin var trea i den spektakularä F18-klassen, starkt att knipa en pallplats!

Foto: Sahra Lindgren

Watski 2Star 2012 – the story

6 juni, 2012 av Jimmy Hellberg

Följ med på nästan 300 distans kappsegling med bara två man ombord. Lite sömn, intensiv racing, man-över-bord-manövrar, vindar på 20 m/s och slutligen ett tufft beslut att bryta. Här är Jimmy Hellbergs skrivna berättelse och en kort film.

Som vanligt när det gäller mina projekt så är det mesta i sista sekund och årets “W2S” är inget undantag. Jag höll på at meka med diverse navigation- och live-streaming utrustning fram till kl fyra på natten dagen före start. Inte så illa tänkte jag, för då kan jag ju sova halva dagen och på så sätt vrida lite på dygnet då första natten alltid är jobbig. Men kl 07 på morgonen vaknade jag och var rätt stressad över allt som inte var fixat, så då var det bara upp å sätta igång! Såklart hann jag inte klart så jag fick inte någon extra sömn men live-kameran fungerade – nästan.

Kl 19.30 gick starten och vi var med bra i täten. Det var precis att vi klarade att sträcka ut ur Oxelösunds hamn i den sydostliga vinden. Det var runt 5 m/s, vilket är i gränslandet för att man skall ha vatten i ballasttankarna på Pac-Man. Vi pumpade i, sugna på att segla fortare. Men i stället gick vi lägre vilket gjorde att vi halkade ner i skiten av de ledande båtarna. Med facit i hand skulle vi tagit höjd och skippat ballast i detta läge, lesson learned!

Efter första rundningen blev det lite öppnare. Vår ärkerival, Aspect 40:am Effect med Gransegels Kent Wretman och Noel Berkelius ombord, var blixtsnabba med att sätta sin superplana Code 0, eller X-Screecher som Gransegel kallar den. Det är i princip en gigantisk genua gjord för att kryssa med i vindar upp till 4 m/s. Vi kände att det var i brantaste laget för vår betydligt bukigare och inte alls lika stumma Code 1 i nylon. Vi pressade lite höjd med focken ett tag och satte sedan. Vi kunde inte riktigt bära upp till märket med nylonet men fort gick vi och lagom till rundningen ut på havet och kryssen mot Visby låg vi tvåa, strax bakom Aspecten.

Nu började en lång kryss till Visby och mörkret började lägga sig. Planen var att vi skulle segla ganska långt söderut, ovanför ”rhumbline” för att möta ett eventuellt sydligt vindvrid. När vi var längst ut på kanten av alla båtarna var det dags att slå ett kort slag in och vänta på vridet. Men nu var det mitt i natten och bara tre timmars sömn natten innan började visa spår. Timmarna gick och jag var som i koma och hade just då inte en tanke på att slå tillbaka! Detta kom jag inte på föränn jag hade fått sova en stund. Men då var vi redan längst ute på andra kanten – katastrof!

Vinden hade varit ganska lätt större delen av natten, vilket är jobbigt då Pac-Man är lite underriggad. Nu lättade vinden ur ytterligare och började dessutom vrida med så att vi nästan sträckte upp till Visby. Vi såg Arconan 430 Zelma på andra kanten, där vi planerat att vi skulle vara, segla på en öppen fin bog i nästan åtta knop medan vi seglade bidevind i 4,5 knop. Surt!

Zelma gick i mål medan det fortfarande fanns vind kvar. Vi fastnade lite i bleket som bredde ut sig. Efter vår katastrofala natt var vi ganska säkra på att vi var bland de sista in i mål men till vår förvåning låg vi trea i klassen i Visby efter Zelma och Foxy Lady. Uppenbarligen hade andra gjort än större misstag.

I Visby slängde vi snabbt i oss lite käk och sedan snabbt ner i kojen. Fyra timmar senare ringde väckarklockan. Snabbt tankade vi ner senaste prognosen på datorn och gav oss ut till start. Nu blåste det 7m/s och vinden var sydvästlig. Bidevind mot Västerviks angöring, fulla vattenballasttankar och IMX 40 Foxy Lady i sikte framför. Vinden öppnade sakta och farten ökade, vi loggade mellan 8 och 9 knop och när vinden tillfälligt mojnade en aning satte vi vår Code 1 och siktade lite lägre med tvåsiffrigt på loggen. Detta var vår bog! Vi lämnade Foxy Lady i kölvattnet och tog även in på Zelma som hade en ledning på ca 5 sjömil.

Rundning vid västerviks angöring och vinden hade mojnat. Lätt kryss igen mot en massa gamal sjö. I sådana lägen önskar man att man hade en riktig genua istället för en liten ynklig fock som det är svårt att få något driv i. Vi lade ett slag österut vilket visade sig vara helt fel någon timme senare. När våra konkurrenter rundat fyllde ny vind in från väster som dom fick långt före oss och som dessutom gjorde att de pekade rätt på Blå Jungfrun som var nästa rundningsmärke. Det går fort att tappa distans ibland!

Vid Blå Jungfrun var Effect och Foxy Lady ikapp oss. Lätt kryss återigen in mot Oskarshamn. På vägen dit small kardborrebandet som håller storskotet av två gånger vilket gav Aspecten och Foxy Lady en ledning på nästan en sjömil. Målgång och vi hade rasat till en nionde plats i gruppen. Snabbt i säng igen och fyra timmars sömn.

Vinden hade ökat igen till 6-7 m/s inför sista benet, riktningen var fortfarande västlig men ett nordligt vrid och mer vind väntade. Platt läns ut till Blå Jungfrun och vi skar mest i flottan med vår gamla gennaker från -97. Men Pac-Man pinnade på fint och vi låg långt norrut, nära Blå Jungfrun, när vridet kom, vilket gjorde att vi var ikapp Effect och Foxy Lady. Nu blev det kryss i en ökande bris och ganska snabbt visade vindinstrumentet på 9 m/s och det var dags att byta till lilla hårdvindsfocken.

Vinden ökade snabbt vilket försvårade bytet. Vågorna byggde också rejält och båten hoppade och for. Vågor i kombination med vinden drog focken överbord. Snabbt fick vi släppa skoten och vända runt. Att träna man överbord i 10 m/s och hög sjö är kanappast ett vinnande drag i en kappsegling. Men det var tur att focken inte hann sjunka! Vi gick ner en snabbis på läns för att kunna få ner focken och båten accelererade blixtsnabbt till 12 knop i surfarna, fort åt fel håll! På med autopiloten på 50 grader TWA och fram och hjälpa Nicklas med hårdvindsfocken. Autopiloten vinglade en hel del och seglade alldeles för lågt och fort emellanåt så att Pac-Man flög ut för vågorna som gjorde arbetet betydligt svårare och blötare. Det sprutade upp vatten längst benen, in genom ärmarna och halsen. Efter segelbytet var man blöt av både svett och havsvatten. Vinden ökade ytterligare till ca 12 m/s och vi tog in ett rev i storen. Så här seglade vi ett par timmar och vi tyckte väl att det gick rätt bra. Trots ihållande ösregn, bara 5grader i luften och en köldfaktor under fryspunkten så var vi på ganska bra humör. Men vinden ökade stadigt och sjön med den. En bit utanför Västervik hade vi långa stunder 40 knop på vindinstrumentet och det började bli riktigt jobbig sjö. I de hårdaste landningarna kunde man känna hur fällkölen rörde sig och ”körde ikapp” båten – minst sagt obehagligt! Vi var tvungna att styra ävldigt aktivt för att undvika de värsta kraschlandningarna. Hur ska detta gå när mörkret faller? tänkte vi.

Detta i kombination med att vi redan var rätt trötta, blöta och kalla samt minnet av Helly Hansen Skagen Race ca en vecka tidigare, där jag blev svårt sjösjuk (glömde sjösjukepillerna), gjorde att jag försiktigt lade fram att det vore rätt skönt att bryta här och ta oss in i hamn innan mörkret skulle falla. Min gast Nicklas var inte så sugen på detta, han ville fortsätta men var såklart tvungen att ge med sig för sin mjuka skeppare som sätter säkerhet för båt och besättning framför ära och beröm. Safety first!

När detta väl var bestämt släppte vi på skoten och seglade halvvind in till Västervik. Vilken otrolig skillnad! Bonkandet och stänkade försvann direkt och loggen rusade iväg till både tolv och tretton knop. “Fan, så här skulle man ju kunna härda ut”, sa vi. Jag förstår nu varför fransmännen säger att man inte ska segla mot vinden!

Utav 106 startande båtar så bröt 77st. Jag vet inte om det var otroligt bra sjömanskap eller avsaknaden av densamma som drev de kvarvarande 29 båtarna hela vägen till mål. Hursomhelst så är det starkt gjort att uthärda kyla, mörker, vind och vatten som mer liknade en kulen decemberdag än en tidig dag i juni. Hatten av till er!

Vann gjorde IMX 40:an Foxy Lady med Rickard Bergqvist och Clas Boman ombord. Titta på Watski 2Star-sidan för hela resultatlistan. Och läs fler rapporter på Tangosailing.nu.