Krönikor

Om du älskar att kasta loss och utforska världens vatten, är detta den perfekta destinationen för dig. Här på vår samlingssida kan du fördjupa dig i fascinerande krönikor som belyser de många aspekterna av båtlivet, från äventyrliga seglatser till praktiska tips och råd för att göra din tid på vattnet ännu mer njutbar.

Vi har samlat en röster från olika håll, var och en med sin unika passion och perspektiv på båtlivet. Du kommer att möta erfarna skeppare, äventyrare, båtentusiaster och välmertierade kappseglare som delar sina berättelser om oförglömliga resor, pittoreska hamnar, och inspirerande möten längs vägen.

Förhoppningsvis så hittar du något som passar just dig, oavsett om du är en nybörjare som vill lära dig grunderna eller en erfaren sjöbjörn som söker nya äventyr och tips. Genom att erbjuda innehåll som är rikt på nyttig information och engagerande berättande, strävar vi efter att vara din främsta källa för allt som rör båtlivet.

Så låt dig inspireras av våra båtlivskrönikor och låt dem föra dig bortom horisonten. Vi är stolta över att vara din båtcommunitys förtrogna berättare och vägledare. Utforska våra krönikor, dela dina egna erfarenheter, och fördjupa din kärlek till båtlivet med oss på Hamnen.se

Flaskpost från Atlanten

17 maj, 2013 av Fredrik Beck

Min käre vän Joel Jansson befinner sig på havskryssaren Lady Ann på väg från Bermuda till Azorerna. Joel skriver och berättar om hur de fiskar ombord och om en tämligen speciell avlivningsmetod av fångsten.

Fiskelinan ligger ständigt i kölvattnet bakom Lady Ann och det är inte alltför sällan som en atlantångande fisk hugger tag i agnen. Tonfisk, Wahoo och Dolphin (inte delfin) är de vanligaste arterna man hittar på dessa breddgrader och vid detta typ utav fiske.

Glädjen är hög ombord då de får en fisk på kroken eftersom besättningen vet att färsk mat nalkas ombord. Joel berättar att avlivningsmetoden sker med hjälp av karibiens billigaste rom, som hittat sin väg in i stuvutrymmet vid avfärd från Bermuda.

Efter en fajt, man mot fisk, dödas fisken genom att ett par centliter rom droppas på dess gälar, enligt Joel “totaldäckar” fisken efter ett par sekunder.

Besättningen på Lady Ann ser ett gäng fördelar med denna metod; dels så slipper de blod på durken och “avlivningen” sker snabbt och smidigt. Med besättningens egna ord beskrivs metoden som en synnerligen elegant metod som även tillåter fiskarn själv att få sig en liten sup utan kaptenens vetskap.

Supen fungerar dessutom som en viss smärtbedövning och en energikick då knivjobbet efteråt kan vara rätt kämpigt på de stora baddarna.

Joel undrar om detta är en metod som gäddjägaren bedriver och svaret på den frågan är nej. Gäddjägaren bedriver enbart catch & realese-fiske men jag är synnerligen imponerad av denna påhittighet som Lady Anns besättning verkar besitta.

Det många säkert undrar är om detta är ett vedertaget fiskeknep eller om det är boarderline, kanske till och med djurplågeri? Någonstans i minnet känns det som att jag har hört talas om denna metod förut, men jag tror att av alla båtar ute på de sju haven är det enbart på Lady Ann den är standardiserad. Metoden tycker jag inte är djurplågeri, rom vet vi ju alla är ett utmärkt bedövningsmedel. Dock så bör ju först knivsnittet sitta i en dödlig punkt för att bespara fisken upplevelsen att bli rensad levande.

Lycka till med resan över och vi får hoppas Poseidon och fiskelyckan står er bi.

Fredrik Bäck, Fiskeguide

www.trosafiskeguide.se

Jakten på den perfekta begbåten del 1

10 oktober, 201915 maj, 2013 av Gustav Morin

Det är verkligen köpläge på begagnatmarknaden. Men det finns många farhågor. Nu startar en serie artiklar där vi får följa “Bengans” problemkantade resa i jakt på den perfekta båten. I släptåg har han besiktningsmannen och artikelförfattaren Ronald Rybbe.

Bengan är verkligen en mycket trevlig person, om än lite forcerad och entusiastisk. Han har varit seglare under många år av sitt liv. Men problemet var att frun så sakta fått nog av ett långt liv i en öppen sittbrunn.

Det här var ju inte kul, men samtidigt insåg Bengan att skulle det bli något mer båtliv, så måste det bli i en motorbåt.

Barnen var utflugna för länge sedan. Den nya bebisen hade fyra ben och vägde minst 40 kg, så det fanns också specifika utrymmeskrav. Andra krav var också att det skulle vara en driftsäker båt, gärna med dubbla dieselmotorer och låg bränsleförbrukning och med en marschfart som översteg 10 knop, men det var fullt tillräckligt med 15 knop. Inte några särskilda faciliteter, bara det fanns toalett med septiktank, spis med ugn och bra värme ombord.

Bengan ringer då och då och frågar om motorbåtar som han hittat på webben. Som besiktningsman är man tacksam när man har att göra med en praktiskt lagd köpare. Då blir det enklare att förklara ett tekniskt dilemma, så att kunden förstår vidden av problemet.

Med Bengan är det precis tvärt om. Han är mycket långt ifrån en praktisk person, vilket han påtalar för mig gång på gång: “Det är därför vi behöver dig”, brukar han säga.

Faktum är att han inte kan skilja på rak axel eller drev, så jag brukar fråga om motorn sitter i mitten eller där bak och oftast vet han det. Däremot är han en utbildad strateg med stor kunskap och fallenhet för planering och ekonomi. Detta sköter han med stor entusiasm, bravur och papper och penna. Det låter kanske som om Bengan och jag har känt varandra länge, men så är det inte alls, det är bara så att det har varit lite intensivt den senaste tiden.

Bengan hittar “drömbåten”
Nu har jag hittat ”båten” förkunnar mailet från Bengan. I facket för bifogade filer vimlar det av fotografier, utrustningslistor, kopierade motordata på en Iveco dieselmotor, samt ett tjugo år gammalt besiktningsprotokoll från Biskopsuddens Marina, där det är ett stort kryss i rutan för ”Varvsbyggd”. Båten var från –77 och man hade bytt motor –83, 6 cylindrar och 160 hk och säljaren skulle ha 300 000 kronor.

Mailet följdes upp av flera telefonsamtal. ”Vad tycker du?” ”Vad vet du om båttypen?”

– Inte ett dugg, blev mitt svar.
– Har du aldrig hört talas om den? Jaha, men den lär ha byggts i Västervik.

Bengan var klart entusiastisk och pratade på:

– Ja inte vet jag, men vi tycker om planlösningen, för Fido kan springa från ena änden till den andra utan att vi behöver lyfta honom och frugan tycker om alla varma textilier.

– Ok, då besiktigar vi.

Går kalkylen ihop?
Ägaren var utan tvekan en mycket sympatisk och trevlig person som bjöd på både kaffe och bullar medan Bengan satt med block och penna i högsta hugg och förkunnade högt hur hans ekonomiska kalkyl såg ut de närmaste femton åren. Båten skulle nämligen maximalt få kosta 5 000 kronor per säsong i rena reparationer, exkluderat övriga kostnader. Tjohej du, tänkte jag. Säljaren såg lätt ansträngd ut och jag kände med honom. För det var mot bakgrund av den kalkylen, som jag som besiktningsman skulle avgöra om det här var rätt båt för Bengan och hans fru.

Jag vet inte varför jag åtog mig uppdraget, men det påminde mig om att jag på kontoret har en text på väggen skriven av den Danske filosofen Sören Kierkegaard som är mycket tänkvärd. Texten börjar med:

“Om jag vill lyckas med att hjälpa en människa mot ett bestämt mål, så måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det, lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon så bör jag förstå mer än vad hon förstår, men framförallt förstå det hon förstår. Om jag inte kan det, så hjälper det inte om jag kan mera och vet mera…”

Hemmabygge
Frun hade rätt, det var textilier överallt från durken och upp till rufftaket. Det var inte många kvadratcentimeter av annat material som var synligt på kabinsidor, skott, eller bordläggning. Jag vek undan olika tygstycken runt fönster och bordläggning medan jag tuggade på bullen och kunde konstatera att här fanns bara oljad smutsig teakplywood. Att båten var ett rejält hemmabygge av värsta sorten anade jag redan då jag klev ombord och såg det amatörlagda teakdäcket från 1977, dito avbärarlist, pulpit, vindruta mm.

Vid det här laget förstod jag att inte heller ägaren var någon praktisk person, men han hade varit nöjd med båten i 20 år.

– Jag startar motorn, så får du höra vad tyst den är, sa han stolt.

– Nej, vänta lite med det, vi tittar i motorrummet först.

En enda röra med olja och bråte döljer sig under ett antal gummimattor.

Eldlågor
När säljaren fått bort ett antal lösa heltäckningsmattor och ett par tunga gummimattor samt luckorna, så yppade sig bedrövelsen. En Ivecomotor är en modern 90-talsprodukt och den är blåmålad. Den här var grå och det stod Fiat på den med stora bokstäver. Visst finns kopplingen mellan namnen och vissa delar, men det här var sent 70-tal. Kanske var den urplockad från någon distributionsbil som rullat färdigt och sen marinkonverterats och kopplats ihop med ett VP 270-drev. Röran av elkablar, kylvattenslangar, dieselslangar, batterier här och där och all annan bråte var total, på detta var allt under ventilkåpan fullständigt dränkt av olja och sot.

– Skall du ner i maskinrummet så måste jag nog be att få lägga ner en tidning på botten så att du inte smutsar ner där inne sen, sa säljaren och slängde ner en DN.

– Varför har du lindat en massa aluminiumfolie här bak på babordssidan runt styrkablar, el-kablar och vattenslangar? frågade jag.

– Jo, det blir så varmt där.

–Jaha… Har det alltid varit så?

– Nä. Ja. Det har alltid varit jäkligt varmt där, men nu har det blivit mer på sista tiden. Ja, men det måste ju bero på något.

– Ja… kanske det.

Ett stort hål i avgasröret…

Folie som skydd och ett stort brännmärke i plasten.

Jag hittade felet, marinkonverteraren hade efter avgaslimpan svetsat på ett icke vattenkylt avgasrör av vanlig tunnväggigt plåtrör som nu var sönderbränt. Jag intog skyddsställning och bad säljaren starta motorn. Med ett öronbedövande brak slog de blåfärgade eldslågorna ut genom hålet i röret och eldade med 950° på aluminiumfolien, och för övrigt på även allt annat som fanns i omgivningen.

– Stopp, stopp!

Det ringde rejält i öronen och genom svartröken skymtade jag Bengans förvånade min.

Min reaktion däremot blev nu stor lättnad, för det här gjorde saken mycket enklare.

– Bengan! Nu åker vi hem.

– Ja, men det går väl att laga?

– Du, din kalkyl sprack redan när jag såg teakdäcket. Kom nu.

– Teakdäcket… Det som frugan tyckte var så fint, och som är så bra för Fidos tassar.”

Åter for mina tankar till Sören Kierkegaard.

Läs också:
Jakten på den perfekta begbåten del 2.
Jakten på den perfekta begbåten del 3.

Ålen tillbaka i gummiform

13 maj, 2013 av Fredrik Beck

Ålen är en i raden av fiskarter som det utlysts fiskeförbud på i många vatten. Nu verkar den dock vara påväg tillbaka med fart – i gummiform.

Jag vill verkligen passa på att rekommendera detta någotsånär nya kreativa bete som har levererat överförväntan hittills denna vår. Gäddan verkar ha saknat ålen lika mycket som jag gjorde vid påskbordet. Real Eel heter det här ålliknande betet som rör sig extremt verklighetstroget i vattnet. Den går att fiska väldigt långsamt med, även i riktigt grunda vatten.

Vid ett flertal tillfällen senaste tiden har jag fiskat i grunda vikar där man bokstavligen talat har kunnat se gäddorna följa efter betet under hela invevningen, för att sedan vända om när de närmare sig båten. Efter flertalet betesbyten åkte tillslut Real Eel på och efter några meter av följande, högg de flesta gäddorna med förvånansvärd energi.

Definitivt någor att prova när inget annat verkar fungera, Real Eel från Savagear.

h-ÅL-l i hatten,

Fredrik Bäck, Fiskeguide

www.trosafiskeguide.se

Räkfrossa, frisk vind och 100-årig vinnare

27 mars, 202012 maj, 2013 av Gustav Morin

Håkan Södergren berättar om härlig men händelserik segling under Gullvivans tredje etapp, om räk- och vinfrossa och om att en viss liten Kajsa påpekar att farfar har dålig koll på tamparna. (Klicka för större bild).

I Gullvivans tredje dag blev det segling i frisk bris. Fortfarande bjuder vädrets makter på det bästa som finns på menyn. Soligt och vackert men kanske lite småkyligt.

Barnbarnen påpekar att farfar borde ha bättre koll på tamparna.

Med kryss hela mer eller mindre hela vägen blev vår segling med en liten besättning lite i mesta laget. Lilla Kajsa tycker att farfar har dålig ordning på tamparna, vilket man kanske kan hålla med om när man i efterhand ser bilden.

Håkan Södergren har designat en rad båtar som syns på svenska kappseglingsbanorna. Men har har inget att göra med sonens X-99.

Det friska vädret med kryss gjorde att det fanns gott om incidenter och nära till krockar. Vi såg två tillfällen då uppmärksamheten på styrbordsbåtar var lite väl dålig och som kunnat resultera i allvarliga krockar. Allt avlöpte dock utan allvarliga skador.

Vinnare denna dag var den fantastiska gamla skärgårdsdamen SK 55 Miranda med gaffelrigg. Den gamla damen visade alla moderna båtar sin fina akterspegel och höll undan hela vägen fram. Väl seglat och ett bevis på att de som tror att det måste vara ett kolfibermonster för att vinna kappseglingar har fel. Grattis till Mirandas besättning.

Kvällen avlöpte som vanligt den sista kvällen, i denna fantastiska familjetävling, i räkfrossans och vinets tecken uppe på berget. Barnen var glada vinnare och alla var nöjda med sina priser.

Dagens segling lovar en god bris från söder som förhoppningsvis kommer att ge alla en härlig segling mot Saltsjöbaden i samma underbara väder. Mycket sol men möjligen lite kyligt.

Småbåtsdagen

11 maj, 2013 av Gustav Morin

Gullvivans andra etapp har slutförts i lika fantastiskt väder som första dagen. I år är vi lyckligt lottade med vädret trots hot om regn.

Dagen började med ett visst ankartrassel där det visade sig att moderna kölar och då särskilt T-kölar har en viss förmåga att fånga upp ankartampar. Följaktligen blev det ett kaos när några halvslag av tamparna runt kölarnas utsträckning åt olika håll skapade en viss stress för somliga seglare som skulle ut till start. Nisse Virving blev särskilt stressad när han plötsligt insåg att han blivit med fler ankare med tillbehör än han behövde och det bara var femton minuter till start för hans del. Allt avlöpte lyckligtvs till allas belåtenhet i en vänlig Gullvivaanda.

Om första dagen var en storbåtsdag så blev andra dagen ett småbåtsrace. De små båtarna fick inte på samma sätt som de större båtarna stopp efter start. Vindarna var återigen mycket varierande med många parkeringsplatser, särskilt direkt efter start och den första delen av racet. Vissa större båtar hamnade under långa perioder i total stiltje och fick aldrig möjlighet att hinna ikapp de mindre båtarna.

Följaktligen blev den lilla folkbåten, med lägsta SRS, en av vinnarna. Men en förkortning av banan ställde till det för dem. De missade målgången och tappade en säker seger . Bittert men mycket bra seglat i alla fall. Segern gick istället till Scampin Jubile.

Vår egen segling gick mycket bra då vi slapp de värsta stoppen. Ett bra vägval efter möja Västerfjärd ut på Kanan gjorde att vi ett tag såg ut att ha tagit oss långt upp i listan då båtarna på babordskanten såg ut att ha fått stopp. Det skulle dock visa sig att även de båtarna fick vind och i slutet var vi ungefär lika.

Kort och gott en härlig dag med rolig segling, även om detta var dagen då lilla Kajsa fick frisläpp och tyckte att det lutat väl länge. Inte riktigt hennes segling alltså. Kajsa har dock meddelat att hon nu är mer van vid lutandet och ska vara till större hjälp idag.

Tredje etappen ser ut att bli lika vacker som tidigare men betydligt kyligare. vi ser alla fram mot kvällens räkfrossa.

Myssegling och blåtiror

10 maj, 2013 av Gustav Morin

Gullviverallyts första dag är slutförd i en av årets första sommardagar. Med start vid Getfoten och ut genom Oxdjupet förbi Grinda och till första etappmålet vid Gränholmen. Foto Allan Förberg.

Ett fantastiskt väder men med mycket svaga vindar, för att inte säga, inga alls stundtals. Karoline, Susanna, Fredrik, jag själv och så naturligtvis stjärngasten Kajsa två år, utgör besättningen på X-99an Punkten. Inledningen kunde ha varit bättre då Susanna inledde evenemanget med att kvällen före start sätta en kniv rätt in i handen. Det innebär att den lite tunna besättningen blev ännu en hand kort. Med hjälp av Kajsas goda humör höll besättningen ändå.

Starten skedde i praktiskt taget ingen vind alls vilket ledde till att de mindre båtarna som startar först blev av med en stor del av sitt handikapp i tid redan i starten, vilket gynnade alla större båtar. Den hypersnabba Pac Man kunde därför saxa sig igenom fältet med sin stora Genacker utan problem och vinna tävlingens första dag.

Vår inledning blev bra när vi med tur och viss skicklighet lyckades väl med att ta oss fram i fältet ut genom Oxdjupet. De mycket svaga vindarna med vindstråk från alla håll gav utrymme för mycket skärande åt alla håll, vilket spred ut fältet.

Den här dagen blev ett typiskt exempel på att man aldrig ska ge upp i segling, hur hopplöst läget än ser ut att vara. Många små “omstarter” gjorde att placeringarna varierade kraftigt ända till mål.

För vår egen del blev det parkering vid Grinda där vi fick uppleva den mindre roliga situationen att se många konkurrenter retsamt enkelt komma bakifrån och runda oss utan att vi kunde göra mycket åt det. Det är det som är skärgårdssegling och som gör tävlingsformen så intressant. Det bästa och mest erfarna skärgårdsseglarna är de som klarar sig bäst.

Vädret var strålande, även om vi kanske önskat lite mer vind. Banan blev avkortad som följd av att vi närmade oss maxtiden. Avslutningen på dagen blev som vanligt en fest i Gullvivans anda. Trevligt och gemytligt och alla fick pris. Lilla Kajsa var väldigt nöjd med dagen när prisutdelningen var avslutad. Detta till trots att hon under en av de hetare manövrerna ramlade ner från nedgångstrappan och ådrog sig en rejäl blåtira. Tuff som hon är återkom humöret snabbt när den värsta smärtan lagt sig. En typisk Gullvivetjej.

Vi ser nu fram mot nästa spännande etapp till Sandhamn. Värmen kvarstår och kanske blir vindarna idag något mer gynnsamma. Vi hoppas att vi slipper regnet här ute i Skärgården. Hur det än blir med den saken så blir det ännu en rolig dag på fjärden och fortsatta obligatoriska kvällsdiskussioner om båtar, vindar och varför vi inte gjorde så där och si på annat ställe.

//Håkan Södergren

Optimerad inredning

27 mars, 20201 maj, 2013 av Gustav Morin

Hur ser inredningen ut på en lång, relativt smal och välseglande modern skärgårdsbåt. Här delger Håkan Södergren och Bengt Jörnstedt sina tankar. Håller du med?
(Klicka på bilden för större format)

Kraven på utrymme inombords har med åren ökat till en grad där det ofta känns ”övermöblerat” i båtarna. Vår båt är visserligen 40 fot lång men ganska smal i jämförelse med andra båtar i samma storlek.  Tanken är inte att båten ska vara den rymligaste och lyxigaste båten på marknaden men däremot välproportionerad för en besättning på fyra till sex personer. Idealiskt är nog fyra till fem personer för att utrymmena ska kännas tillräckliga.

Jag har mina käpphästar när det gäller båtinredningar för normalstora båtar. Den första är toaletten, eller ännu värre – toaletterna. En ruff är en liten yta där kanske en hel familj skall rymmas. De flesta människor / familjer har en hyggligt stor bostad med en toalett. Varför ska man då flytta in på en väldigt begränsad yta och då trycka in fler toaletter på den lilla ytan? Jag kan inte ens se att det är nödvändigt, även om det är flera personer som ska samsas, som inte tillhör samma familj.

Idiotiskt med två toaletter
Utrymmena är få och funktionerna är många. Därför väljer vi en toalett eller snarare ett våtutrymme. Däremot tycker jag att det är bökigt att stå och duscha i ett litet utrymme där toalett, handfat med handdukar och toalettpapper finns och har en tendens att bli blött när man duschar. Därför har vi valt att göra ett utrymme framför huvudskottet som är både våt- och toalettutrymme men separerat så att dusch finns på SB sida och toalett på BB sida.

Förpiken kan knappast göras utrymmeseffektiv på annat sätt än att placera de sedvanliga kojerna där. För att få lite utrymme och privatliv i den delen av båten, med tanke på våtutrymmeslösningen så har två rejäla garderober placerats akter om de förliga kojerna och därefter en dörr mot våtutrymmet.

Enkel passage i salongen
Det är ganska naturligt att placera salongsutrymmet i centrum av båten eftersom det är där båten är som bredast. Däremot tycker jag inte att en layout med soffa på både SB och BB är självklar. Den layouten innebär, om inte båten är extremt stor och bred, att man har ett stort bord med en klaff på ena sidan. När alla är på plats så är bordets klaff uppe och det blir en väldigt bökig salong att ta sig fram genom.

Samtidigt tycker jag att nästan alla pentryn är för små att laga mat för sex personer, både i hamn och under gång. Avställningsytorna är för små och förvaringsutrymmena i allmänhet otillräckliga. Varför inte använda utrymmen runt om i båten?

Vi har valt att ha en större soffa på BB sida som rymmer sex personer, om man räknar med ett extra säte som går att svänga ut till mittgången. Hela SB-sidan har nu blivit ett stort och rymligt pentry med stora kyl- och isboxar plus ytterligare förvaringsutrymmen. Överskåpen blir efter hela pentryts längd och ger ytterligare rikliga förvaringsutrymmen. Aktre delen av pentryt blir U-format och skapar ett bra stöd för kocken under gång. Vid middagar blir den bänken en bra avställningsyta, som kan behövas då bordsytan är mindre än normalt. Alla lådor i pentryt går långskepps,, så att man slipper lådor som flyger ut vid krängning eller grejer som lämnar lådorna när man drar ut dem. Denna lösning ger en lättare kommunikation mellan främre delen av båten och den aktre, även när alla sitter till bords.

Torka kläder
De flesta båtar saknar ett lätttillgängligt utrymme för tork av kläder där man kan hänga in dem direkt när man kommer ner i båten. Av den anledningen har vi placerat en uppvärmd torkgarderob bordvarts vid nedgången. ”Torkrummet” måste vara ventilerat och uppvärmt för att fungera. Vi har valt att göra ett mindre navbord bordvarts på SB sida som är vänt mot skrovet.

Min uppfattning är att man numera sällan använder navbordet som tidigare, utan man sitter ofta i salongen och studerar sina kort. Därför kan navbordet vara orienterat så att man kan stå vid det. Alternativt ha ett svängbart säte. Jag är väl medveten om att många anser att den lösningen är otillräcklig, därför att många vill ha en bra plats för en laptop. Därför har vi gjort en alternativ lösning med ett stort arbetsutrymme. Den lösningen innebär för vår båt att den koj som vi har på SB sidan faller bort och istället ger ett mycket stort förvaringsutrymme från sittbrunnen.

Redaktör Jörnstedt, som är bollplank til projektet, anser att denna lösning är den bästa med den erfarenhet han har från långsegling då han stort värdesätter stora yttre förvaringsutrymmen.

Tillräckligt för kärleksparet
Akterkabinen eller kabinerna har vi gjort väldigt enkla med var sin stor koj och en garderob. Kojerna är utformade som mediumbreda, så att man enkelt kan ta sig in utan att behöva krypa över kuddarna för att komma in i kojen. Den bredden man då får är tillräcklig för kärleksparet men kanske lite smalt för två personer som vill ha lite distans mellan varandra. En liten iläggsbit till kojen löser det problemet. Om man väljer en lösning med endast en koj akterut får man nog leva med att krypa över kuddarna.

Av: Håkan Södergren och Södergren Group med Oscar Fredrik samt Blomqvist Ekman Naval Architects med Jens och Patrik.

Här nedan kan ni livesändningarna från Allt för sjön där Håkan Södergren berättar om sitt koncept med “den moderna skärgårdsbåten”.

“Storleken har betydelse”

30 april, 2013 av Gustav Morin

Det finns många knep för att fånga gäddor. Men vill man få hugg av de riktiga bjässarna finns inga några genvägar. Gäddjägaren berättar hur det funkar och visar några helt osannolika bilder.

Vi har alla vid många tillfällen och vid olika samtalsämnen kommit i kontakt med frasen “storleken har ingen betydelse”. Men inom gäddfisket är i många fall storleken på ditt bete en av grundförutsättningarna för att förbättra oddsen att de större individerna ska lockas till hugg, särskilt under höst och vår då det ofta upplevs som att gäddan är ute efter största möjliga byte för minsta möjliga ansträngning.

Självklart finns det hundratals historier om barnbarnet som stod på morfars brygga och fick en gädda längre än sig själv på den gamle mörrumspinnaren. Men vill man byta historia till verklighet så är ett första steg för den okunnige att börja fiska med större beten, mycket större beten.

Glada mothugg,

Fredrik Bäck, Fiskeguide och tungviktskastare.
Trosafiskeguide.se

Test av Fareast 26 – den kinesiska snabbseglaren

27 mars, 202027 april, 2013 av Jimmy Hellberg

Jag fick en storslagen seglingspremiär i år med test av nya Far East 26 i vindar upp till 13 m/s. Det är en prispressare från Kina som av vissa kallas Expressdödaren. Upp till bevis. Se också videoinslaget från testen i Hamnen show.

Första gången jag hörde talas om Far East Boats för ca ett år sedan var jag minst sagt skeptisk. Jag tyckte inte namnet klingade vidare väl, även om jag visste att det var välkända Simonis Voogd som var ansvarig för konstruktionen. Priset på ca 400 000 kr får en ju också att tvivla på kvaliteten.

Men första gången jag såg Far East 26, på båtmässan i mars, i år så blev jag positivt överraskad och var snabbt tvungen att revidera min trångsynta uppfattning om billiga Kinabyggen.

Efter första genomgången upplevde jag båten som mycket välbyggd, hittade inget att anmärka på. Tvärt om. Konstruktionen är avancerad, inte minst med tanke på priset och hur båtar i den här storleken vanligan är byggda.

Skrovet är en sandwichkonstruktion i vinylester, vilket innebär en lätt, styv och torr båt. Torr som i lite kondens inuti och som i att skrovet inte kommer att behöva epoxybehandla för att inte dra åt sig massa vatten.

Vinylester är överlägset polyester då det både limmar bättre och är tätare med mindre vatteninträngning. Det första jag brukar kollar på en båt när den ligger på land är hur köl, roder och andra detaljer är utformade på undervattenskroppen. På vanliga semesterseglare syns det irriterande ofta att man varken lagt tid eller pengar på utformning och finish på detta område.

Så är inte fallet med Far East 26.

Den har fina profiler med nästan överdriven finish. Man har klätt in köl och roder i en glasfibermatta med en speciell aluminiumfinish som ser ut som silver och kallas ”Texalium”. Väldigt snyggt!
Far East är livlig för undanvind. Mer om det längre ner i artikeln.

Att måla på en ful bottenfärg på denna båt kommer inte att komma på tal, så det är kanske tur att kölen är hissbar så att man lätt kan dra upp båten på sin trailer för att svabba av eventuell beväxning.

Båten levereras alltså med ”racingfinish”, vilket är mycket ovanligt för det tar tid att få til. Och som bekant – tid är pengar! Inredningen är spartansk men elegant, inte minst tack vare inslag av både texalium och kolfiber. De få detaljer som finns är snyggt gjorda, som tex de infällda LED-spottarna i taket. Innerlinern lyfter hela ruffen till att kännas ren och fräsch, inga fiberändar med påslabbad topcoat går att finna någonstans.

Det finns inget pentry som standard men toalett med både handfat och dörr ingår, dock ingen septitank. Hur det fungerar med nya regler låter jag vara osagt.

Kojerna, fem till antalet, har alla fullängd och dynerna är klädda med ett ganska snyggt grått tyg. Under kojerna finns mycket bra stuvfack och inne i förpiken hänger det stuvpåsar på väggarna. Oroa er inte, det ser bättre ut än vad det kanske låter. Jag gillar det främst för att det är praktiskt men det sparar också vikt och ger en lite ”rejsig” känsla.

Hela båtens formspråk med skrov, ruff och hårdvara (som avlastare, vinschar, etc) håller samma linje rätt igenom. Detta är en sportig båt för aktiv segling och/eller kappsegling. Men den har fortfarande med övernattningsmöjligheter, och för storleken goda utrymmen.
I hård byig vind måste man vara alert för att inte broacha.

På premiärseglingsdagen blåser det huggorm, uppåt 13 m/s i byarna. Perfekt för att testa om prylarna håller och är rätt dimensionerade. Dock är platsen för provseglingen mindre bra med utgångspunkt Nacka Strand. Mycket högt land gör vinden extremt byig och skiftande och att man nu sitter i en helt främmande båt med tre vårrostiga seglare gör inte saken bättre! Stående rigg kommer från välkända Seldén och ser väl dimensionerad ut för båten. Dock uppmärksammade jag när vi skulle ta första revet i storen att en av revhakarna på bommen var utböjd, för klen helt enkelt!

Medföljande skot och fall visar sig också vara för klent dimensionerade, de vill inte fastna i avlastarna och kvalitén är långt ifrån godkänd på en så här sportig båt där man förväntar sig att alla trimfunktioner fungerar klanderfritt. Vi var tvungna att hissa focken tre gånger, fallen var rena gummisnoddar. Medföljande segel var inte mycket bättre de heller. Mest störande var att focken inte riktigt passade så att det var svårt att få tillräckligt mycket tvist, trots att skotpunkten var i sitt bakersta läge.

All hårdvara från Harken, såsom skotvagn, block, avlastare, utväxlingar till häckstag etc, var rätt dimensionerade och satt på rätt ställen. Sittbrunnen var stor och lättjobbad, jag saknade dock fotstöd då vi vinglade omkring på den byiga lilla fjärden, något som tydligen finns men saknades bara på detta ex.

Istället fick jag sätta mig längst akterut och på så sätt få spjärn med skenbenet mot häckstagets hanfot för att inte trilla ned i sittbrunnen varje gång jag inte hann parera en vindby och kraftiga vindvrid, ofta båda på samma gång.
{artsexylightbox path=”images/stories/batar/segelbatar/2013/Far_East_26/Far_East_bow” previewWidth=”490″ previewHeight=”300″} Kölkordan är väldigt smal, vilket gör att den kräver rätt hantering för att inte dejsa i slagen.

Vi trixade oss upp mot Lidingöbron och slog mellan land och finlandsfärjor, ett kontrollerat kaos och inte mycket lugn och ro. Den smala kölkordan gjorde sig omedelbart påmind. Så fort vi kom ur ett slag med för lite fart stannade båten helt, kölen tappade greppet och båten gick lika fort i sidled som framåt.

Liksom alla moderna prestandabåtar är hon inte lätt att segla till 100 procent, det krävs att man har en samtrimmad besättning på storskot och vagn, samt lagom mängd gastar på kanten för att hålla båten på fötter. I dag hade fem till sex man i besättningen nog varit lagom, om det varit kappsegling.

Väl uppe vid Lidingöbron satte vi spinnakern och kanade utför. Typiskt att vinden började mojna nu på sena eftermiddagen!

Men trots lite mindre vind, runt 8-9 m/s, loggade vi ganska stadigt strax över 9 knop med toppar i byarna på över tio knop.

Båten löpte på bra och grävde inte ned sig i vindbyarna utan poppade istället upp på vattnet, vilket gjorde undanvinden rolig och mycket odramatisk, man ville bara ha mer vind!
{artsexylightbox path=”images/stories/batar/segelbatar/2013/Far_East_26/Far_East_downwind” previewWidth=”490″ previewHeight=”300″} Spinnaker är standard. Seldenpeke och gennaker är tillval.

Vi pressade båten hårt, vilket var möjligt tack vare det djupa rodret som alltid hade ett stadigt grepp i vattnet. Vi lyckades inte broachade en enda gång, vilket nästan kan ses som en bedrift i den extremt byiga och virriga vinden.
Eftersom vinde lade sig något ju längre dagen gick och vi blev allt varmare i kläderna så gjorde vi ett nytt försök att få till bra gång på kryssen.

Med en effektiv vattenlinjelängd av ca 7,9 m borde kryssfarten ligga på ca 6,0knop, så jag ville gärna se siffror på GPSen motsvarande detta. Nu klev också vår kameraman ombord, 100kg Gustav Morin. Hans vikt gjorde verkligen nytta på kanten, Vi var nu fyra man ombord. Med rätt trimm och lagom krängning fick båten ett fantastiskt bett på kryssen. Vi loggade stadigt runt 6,1 knop. Över förväntan alltså. Mycket bra för en 26-fotare och garanterat snabbare än en Express.

Helt klart är att denna båt kommer att vara snabb i händerna på en driven besättning och det bör inte vara några problem att segla upp till båtens SRS-tal på 1,185. Andra båtar av liknade karaktär och prestanda är J/80 och Platu 25, men på SRS-kappseglingar så kommer man också få tampas med Linjett 33:or och First 31.7:or som är rätt vanligt förekommande båtar på kappseglingsbanan.

Far East 26 är ingen revolutionerande båt. Den sticker inte ut med radikal design, gimmicks eller andra nymodigheter. Simonis Voogd har fokuserat på prestanda genom några säkra kort som långa balanserade linjer, relativt låg vikt och bra köl och roder. Inget hokus pokus alltså.

I mina ögon är båtens stora styrka att den inte har några svaga punkter och kvalitén på bygget är långt över förväntan i prisklassen. Jag skulle säga att Far East 26 består av 70 procent ren seglingsglädje och 30 komfort – perfekt för hen som vill ha mycket segling för liten slant och ett enkelt båtägande som kräver minimalt med tid.
{artsexylightbox path=”images/stories/batar/segelbatar/2013/Far_East_26″ previewWidth=”490″ previewHeight=”300″}

Se videoinslaget från testen av Far East 26 i Hamnen show (startar vid 25,20 min).

Data Far East 26:
Längd, LÖA:8,38 m
Längd, LVL:7,92 m
Bredd: 2,55 m
Djup:1,70 m / 1, 20 m (hissbar köl vilket förenklar trailing).
Vikt:1700 kg
Vattentank: 55 l
Motor: Utombordare
Designer: Simonis & Voogd
CE-Certifiering:B
Storsegel: 23,20m²
Genoa/Fock:14,00m²
Spinnaker: 57,4 kvm
Mer info: www.nordicyachts.se

Mystiska skakningar i propelleraxeln

25 april, 2013 av Gustav Morin

Det här är ett skräckexempel på en beväxt propeller. Men faktum är att minsta lilla snäcka kan ställa till stora problem. Det har besiktningsman Rybbe själv fått erfara.

När säsongen varv över så skulle vår Scampi Malinda som vanligt köras hem från sommarhamnen på Värmdö till vinterhamnen i Edsvikens båtklubb. När motorn fått värma sig en stund ökade jag gasen den sista biten till marschläge. Men genast uppstod förfärliga svängningar i propelleraxeln tillsammans med våldsamma vibrationer i skrovet och ett mycket kraftigt slamrande och dunkande ljud under durken. En inspektion under durkarna och i maskinrum gav ingenting. Motorn ligger i förpiken, så den långa axeln har gott om längd mellan lagringarna att svänga runt på, och det gör den känslig för obalans och skräp på propellern.

Slutsatsen var att det fastnat något i propellern, kanske en bit tamp, så jag försökte med alla gamla kända tricks som fram – och backmanövrar i kombination med att båten rörde sig i motsatta riktningar, framåt och bakåt. Men inget hjälpte.

Några dagar senare hängde Malinda i kranen, men inte satt det någon tamp i propellern inte.

Så varifrån kom den våldsamma obalansen i propelleraxeln?

Propellern var hel och oskadad och bladen satt fast utan några glapp i axlar eller kuggar. Stödlagerbocken var också ok. Mycket märkligt.

Flera dagar senare pekar en båtklubbskompis på min propeller och säger; “vad konstigt! Har du fått snäckor bara på ett roderblad?” Fånigt stirrade jag på propellern och kunde konstatera att frågan var klart motiverad. Det ena bladet hade gott om små snäckor, särskilt på sugsidan, det andra absolut inte en enda snäcka alls.

Effekten av snäckornas inverkan var ju klar som korvspad.; bladet med snäckorna hade självklart kaviterat (ångbildning på bladets sugsida) när det utsattes för hög belastning, medan det andra bladet drog för fullt, varpå propelleraxeln blev snedbelastad och böjde sig. Axeln hade väl farit runt som skeden i kaffekoppen under durkarna, inte undra på att det skramlade och skakade våldsamt.

Men varför hade bara ett blad blivit angripet av snäckorna?

Långt senare kom jag på orsaken, som nästan var lite fånig, men ändå klart intressant och lärorik. Inför varje säsong har jag alltid slipat hela propellern med fint sandpapper eller stålull och sen polerat den med Autosol tills den blänker, och den proceduren gör jag alltid medan jag väntar på kranlyftet vid sjösättningen. Men när jag den här våren håller på och putsar som bäst kommer slipförmannen fram och säger med ett leende, “Sluta å putsa nu, Rybbe, hon seglar inte fortare för att du putsar propellern,” varpå han räcker över slinget för att lyfta Malinda.

“Brons, en legering av koppar och andra metaller, vanligen tenn.” Så stod det i skolboken när jag sökte svar på varför snäckorna inte gillar att bosätta sig på ett nypolerat propellerblad. Visserligen luktar det ganska starkt om ammoniaken i putsmedlet Autosol, men det var nog kanske kopparen som var mindre inbjudande för snäckorna. Att de föredrog att bosätta sig på det opolerade bladet kan bara bero på att det på detta var ett tunt oxidskikt som skyddade dem från direktkontakt med den giftiga kopparen.

Nåväl, vad nu orsaken än var, ammoniak eller koppar, det som är glädjen med livet är att lära sig något nytt, sa den gamle kloke, och visst är det så. Men inte skall vi lära Kemikalieinspektionen om “miljöfaran” med att ha polerade bronspropellrar på fritidsbåtar, för då får vi snart nya lagar som förbjuder oss båtägare att ha dylika tingestar snurrande i vattnet.
Men vi som redan har bronspropeller kommer kanske möjligen att få dispens för att få behålla dem – vem vet…