Erling Matz | Hamnen.se

Om vikten att hinna ljuga

4 april, 202129 oktober, 2012 av Erling Matz

Här arbetar Gustav Morin under Volvo Ocean Race 2008–2009. Satelituppkoppling gör att man inte kan få ro ens på Södra Oceanen. Ett otyg tycker Erling.

En ljugarbänk ska finnas i varje bättre hamn. En bänk för möten, utbyte av erfarenhet eller bara en luftig diskussion om väder.

På ljugarbänken satt sjömanshustrun, oroligt väntande och spanande mot horisonten.

I dag sitter seglare där och söker kontakt – men inte med båtgrannen utan med internet. En laptop i knät, skugga på skärmen och fula ord i mun. Den djävla symbolen för wifi är blek och visar tji kontakt.

– Vi har ett litet problem med uppkopplingen, förklarar hamnkapten.

– Märker det, säger jag.

Om båtgrannar över huvud taget pratar med varandra idag handlar det om problem med uppkopplingen. Alla verkar vara beroende av att ta emot och skicka epost, twittra, tjatta, skypa, facebooka, instagramma, Youtuba och TikToka.

Och fungerar det inte blir alla galna.

När jag seglade över Atlanten första gången, det var 1993, tappade vi all kontakt med omvärlden efter ungefär 10 timmar. Sen var vi utanför VHF-teckning. Jätteskönt!

Tre veckor utan annat än mjuk passadvind, matlagning, en och annan guldmakrill som behövde rensas och fyra timmar på vakt. Och vakthållningen var enkel. Vindrodret styrde och inte en båt i sikte på 20 dagar.

Jag hann skriva en bok om sevärdheter i Sverige. Järvzoo i Järvsö, djävulsdansen på Hårgaberget och Sveriges enda sjuhåliga dass i Katthammarsvik och mycket annat. Det skulle aldrig funka idag med ständig uppkoppling via satellittelefon. Synd.

Alltså bygg fler ljugarbänkar, gör dem till internetfria zoner och glöm gärna datorn i sittbrunn. Börjar det regna tvärdör den. Det gjorde min.

Erlings krönika: Livsfarliga livbojar!

28 maj, 2012 av Erling Matz

“Släng livbojen i sjön! Eller hellre i grovsoporna. Om någon ramlar över bord – vilket självklart är en fasansfull upplevelse men tack och lov extremt ovanligt – är en livboj med stor sannolikhet mer till problem än till hjälp.” Erling har testat och tycker också till om olika flytvästar…

Båttidningar älskar reportage om sjösäkerhet. Djärva redaktörer hoppar i uppvärmda bassänger och testar olika typer av flytvästar – och har sedan bestämda uppfattningar om vilken som är bäst och sämst. Eller provar i en vågbildningsbassäng, också med temperarat vatten. Värdelöst!

Jag har testat man över bord seriöst två gånger. Ingen av gångerna i skarpt läge tack och lov. Men ändå betydligt mer realistiskt.

Först: Det var under en segling i Turkiet. En 45-fots båt och sex, sju båtvana i besättningen. Läns. Kanske 7-8 meter i sekunden. Jag ropade: MAN ÖVER BORD! Och hoppade i. Bara för att kolla. Båten försvann snabbt bortåt. Efter några sekunder. Rorsman svängde runt – men åt fel håll. Gipp. Storskotet for över sittbrunn och träffade en treåring på armen och i bröstet. Han flög som en trasa i famnen på sin mamma.

Jag låg i vattnet och undrade vad jag ställt till med. Tack och lov blev treåringen inte skadad – och jag kunde ta mig tillbaka ombord efter så där en kvart. Trots en kass badstege i aktern som var alldeles för kort och sånär klämde av mig fingrarna. Tänk om det hade gått ordentlig sjö!

Sen. Hanöbukten i oktober. 15-22 meter per sekund och åtta grader i vattnet. Jag hoppar över bord i sjöställ. Ingen torrdräkt eller annat trams. Ska det vara på riktigt så ska det. Det känns förvånansvärt bra. Inte skräckinjagande kallt och det går att simma. Relativt enkelt kunde jag simma fram till en räddningsstege och klättra ombord igen. Jag gjorde det fyra gånger och låg i vattnet i ungefär en timme.

1. Utan flytväst. 2. Med seglarväst. 3. Med uppblåsbar flytväst. 4. Med räddningsväst.

Enklast och tryggast kändes det i seglarväst. Näst bäst utan flytväst. I båda fallen gick det att simma och enkelt ta sig upp för räddningsstegen. Prov tre och fyra var rena katastrofen. Du förvandlas till ett på rygg flytande kolli, kan inte simma effektivt ens några meter och har mycket stora problem att klättra upp för en räddningsstege.

Och vad kan man då dra för slutsats av detta? Först: Det jag talar om är beboliga segelbåtar. Motorbåtar, små snurrebåtar, segeljollar och roddbåtar kräver ett helt annat säkerhetstänkande.

Beboliga segelbåtar används i huvudsak för familjesegling: kvinna, man, kanske barn. Och det är familjesegling detta handlar om. Barn ska alltid ha flytväst på sig ombord och på bryggor och vid stränder – i alla lägen och långt upp i tonåren! Små barn ska ha räddningsväst, tonåringar seglarväst.

Om de vuxna ska ha flytväst är, som jag ser, det ett personligt val. Känns det tryggare – självklart ska du ha flytväst. Annars beror det bland annat på båttyp, vindstyrka, vattentemperatur, tid på dygnet, seglingsvana…

Men, och det är inget personligt val – välj seglarväst. En uppblåsbar flytväst kan vara hur trendig och chick som helst ombord men är kass i vatten. Och hur man kan sätta på ett barn en uppblåsbar flytväst är obegripligt!

Blåser det rejält och sjön är grov är säkerhetssele annars bäst i kombination med seglarväst. Det gäller att till varje pris hålla sig kvar ombord! Och skulle ändå det förfärliga ske gäller det för den ensamme vuxne ombord att fatta rätt beslut. Att släppa rodret, börja trassla med en livboj fastsatt i en flytande livlina, kasta livbojen i sjön och sedan försöka segla i ett invecklat mönster för att fånga den nödställde. Glöm det! Det är metoder uppfunna av teknikmuppar som ritar vindpilar och strömtrianglar hemma vid skrivbordet men inte kan hantera en segelbåt i grov sjö.

Gör istället så här: Tryck direkt på man över bord knappen på plotter eller GPS och stå sen till rors. Vänd tillbaka. Starta motor och gå rimligt nära den nödställde – inte för nära och se till att ha honom i lovart. Om han eller hon då har en seglarväst eller ingen flytväst alls räcker det med några simtag fram till stegen, som förhoppningsvis inte är för kort eller placerad där båten rör sig som mest – alltså i aktern!

Om den nödställde har en uppblåsbar flytväst eller räddningsväst är det oändligt mycket svårare och riskablare. I hög sjö i värsta fall omöjligt. Han är då lika hjälplös som en medvetslös. Då är det sjöräddningen som gäller. De har resurser och kunskap om hur man plockar upp folk ur sjön. Men då ska den ensamme ombord larma, ge en säker position, hålla koll på den nödställde tills hjälp anländer.

Undvik det. Använd seglarväst och livlina. ”Räddningsväst är livsfarlig” sa en gång storseglaren Paul Elvstrøm. Liksom uppblåsbar flytväst och livboj skulle jag vilja tillägga.

Se filmen när Hamnen.ses Claes Olivecrona testade flytvästar. Bland annat utsatte han dem för “firehose-conditions” som seglarna i Volvo Ocean Race beskriver hårt väder till havs.

Erlings krönika: Hyra motorbåt i paradisvatten

8 maj, 2012 av Erling Matz

Vad är det som händer med vår skönseglande krönikör? Han seglar vanligen en Swede 55 – ett vackert spjut på 15 meter. Nu har han fått för sig att motorbåtskatamaraner är grejen. Håller ni med?
“Att hyra båt i varmare vatten har hittills varit seglares privilegium. Världens största båtuthyrare – Moorings vill ändra på det. Nu finns motorbåtar att hyra både i Medelhavet och i Västindien. Jag har varit i Nice och provkört de första.”

Jag har haft förmånen att få familjesegla runt om i världen. Sammanlagt har det blivit många år i Västindien, Polynesien, Seychellerna, Medelhavet, Thailand…

Alltid har det varit med en segelbåt på fyrtio, kanske femtio fot. På senare år har jag ofta valt en stabil katamaran. Inte för seglingskänslans skull, det är ganska stabbigt, men för bekvämlighetens skull.

För faktum är ju att en stor del av glädjen med att hyra båt i varmare vatten är att komma i hamn. Se nya kulturer, äta god mat, träffa människor. Hittills har detta varit seglares privilegium – men nu har båtuthyraren Moorings byggt en serie motorkatamaraner för uthyrning. För några veckor sedan var jag nere i Nice och provkörde de första.

Powercat heter den nya båttypen, men liknar mest den fula ankungen. Inget fel med det. För precis som i H C Andersens saga förvandlas den fula ankungen till en vacker svan vid närmare påseende. För här handlar det om bekvämlighet.

Moorings ingår i Tui Marine och är världens största båtuthyrare. De har 2 000 båtar i världens alla seglingsområden. Hittills har det nästan uteslutande handlat om segelbåtar. Nu ska det bli ändring på det.
Varför ska bara den som kan reva ett segel och skilja på halshorn, fallhorn och cunningham få uppleva glädjen att färdas i båt i varmare vatten? Så resonerar Moorings idag.

Därför har man tillsammans med sydafrikanska katamaranbyggaren Robertson & Caine tagit fram tre storlekar av Powercats: 37, 39 och 47 fot.

En Powercat är ingenting för den som söker en vacker båt med svepande linjer. Här regerar det praktiska vilket oftast är viktigare än estetik när det handlar om hyrbåtar i varmare vatten. Ombord finns plats för 7-12 personer, utrymmena är gigantiska och bekvämligheten enastående om man jämför med en enskrovsbåt.

Powercats finns nu att hyra i Karibien men också på närmare håll: Kroatien, Grekland och Turkiet.

Varför Powercat?
• Stora utrymmen.
• Bränslesnåla.
• Snabbare än segelkatamaranerna.
• Crusingfart 13 knop
• Motorer 2×110 hk eller 2×150 hk
• Lätta att manövrera med två motorer.
• Och vilket kanske låter underligt: Minimal tid på sjön.

Inte minst det sista är viktigt. Erfarenheten visar att segling i varmare vatten sällan sträcker sig över långa distanser. Tiden i hamn, för ankar i en vacker vik eller vid en kaj i någon exotisk by eller stad, är väl så viktig som tiden på sjön. Kanske viktigare.

Mer info: www.poseidontravel.se
www.moorings.com

Bo i båten i centrala London – “billigt och fullt ös”

16 april, 2012 av Erling Matz

Erling Matz bodde en vinter i båten i London.

Vi 40-talister är många, friska och pensionärer. Vad ska vi hitta på innan vi dör? Köpa hus i Thailand? Åka på kryssning? Dansa hambo? Jag seglade till världens ballaste stad – London. Bodde en vinter i båten. Billigt och fullt ös.

För precis ett år sedan slussade jag och Carina ut från St Katherine Docks mitt i London. Vinkade adjö åt Tower Bridge om styrbord och gled nedför Themsen med hjälp av motor och 3 knops medström.

Tidvattnet i London är sju meter, så det gäller att hålla koll på ebb och flod. Vi stack 5.40 GMT. Då hade vi medström ända ner till Ramsgate i Engelska kanalen.

I åtta månader hade vi då bott ombord, mitt i centrum av världens ballaste stad – London. Till gamla slottet Towern var det etthundra meter. Och promenadavstånd var det också till de största och bästa museerna, biblioteken, teatrarna, tennisbanorna och till Barneys Seafood.

Barneys är ett hål i väggen under en järnvägsviadukt och specialist på inkokt ål. Inkokt ål var för hundra år sen fattigmansmat i Londons East End. Det är fortfarande billigt och strålande gott.

Hamnavgiften i St Katherine var knapp 6 000 kronor i månaden för vår båt. Avgiften beräknas på båtens längd, vår är 16 meter, vilket i och för sig är totalt galet. Men så ser det ut nästan överallt i världen. Jag ska återkomma till det i en annan krönika.

Men – och det är viktigt: Billigare än i St Katherine är det omöjligt att bo mitt i London. Lägenheterna kring dockan kostar så där 20 000 kronor i veckan! Hotellrummen 2 000 per natt. Och för en normallång familjebåt blir kostnaden i St Katherines mellan 5 000 och 6 000 kronor/månad.

Alltså, har du en bebolig båt, ett år över eller två, dra till London!!! Strunta i värme och palmer, bad och rhum punsch.

Vi seglade från Stockholm i slutet av juni 2011. I mitten av september var vi i London. En orimlig lång restid egentligen – sträckan går att segla på ett par veckor. Men att ha bråttom till sjöss är en styggelse. På vägen hann vi anlöpa hamnar i Danmark, Tyskland, Holland, Belgien och Frankrike.

I Boulogne Sur Mer vid inloppet till Engelska kanalen låg vi i en dryg vecka. Det blåste friskt mellan England och Frankrike och då är det bäst att stanna i hamn.

Varje morgon vaknade vi klockan fyra till det läckra ljudet av lådor med hummer, ostron och sjötunga som langades upp på kajen mitt emot gästhamnen. På förmiddagen var det bara att gå upp och handla. Det var orimligt billigt med svenska mått mätt.

Men åter till London.

St Katherine Docks ligger 100 meter från Towern, mitt i The City of London. De åtta månader blev ett strålande äventyr. Närmsta pub hette Dickens Inn – 25 meter från vår förtöjningsplats.

Raska promenader upp och nedför Themsens strand bjöd alltid på överraskningar. John blev vår kompis. Han låg i en likkista på Tooley Street och ägnade sig åt att giljotinera turister. Mot betalning naturligtvis. Engelsmän har morbid humor.

Butlers Wharf ligger tvärs över floden. Där fanns den bästa brödbutiken och bagaren var fransos.

Miljön i Butlers Wharf är känd från filmen A Fish Called Wanda. Varje gång jag tog en morgonpromenad för att köpa en nygräddad croissant fnittrade jag vid tanken på en av mina favoritscener. Det är den då Michael Palin mördar en yorkshireterrier av misstag. Djurälskaren Michael siktar på yorkshieterriermatten och försöker träffa henne med en kubikmeter betong – men träffar hunden i stället. Jycken blir platt som en påse hårig jordgubbssylt. Engelsmän har morbid humor.

I St Katherine finns plats för ett hundratal båtar, men det var bara tio som var bebodda under vintern. Tillsammans med skottarna Tricia och David i Lioness hittade vi Londons äldsta music hall, Wiltons, de bästa indiska restaurangerna i East End och vi konverterade gasolsystemen i våra båtar.

Amerikanerna Helen och Gus i Wings hade bott ombord i London i tre vintrar. Under somrarna seglade de helst till Sverige. Varje ledig stund i London ägnade de åt att dansa svenska folkdanser. De kunde stegen till ett tiotal olika varianter på polka – eller om det nu var polska.

Och så närmsta båtgrannen Kit. Han bodde i en gammal halvmurken Moody från 60-talet. Kit var 22 år och läste kinesiska och juridik på universitetet. Fenomenalt allmänbildad.

”Jag gick i en skola i Windsor som heter Eton”, förklarade han. Det är där skoluniformen är frack från det att eleverna är sju år. Nu cyklade han till universitetet i skitiga jeans och bjöd med oss på märkliga fester på kinesiska institutionen. På kvällarna lyste det ofta i hans båt. Då skrev han på sin uppsats i juridik. Den handlade om äganderätten till lik. Vi fick ett dedicerat exemplar innan vi lämnade äventyrliga London. Engelsmän har en morbid humor.

Segla till London och St Katherines och hälsa ifrån oss. Det blir äventyrligt. Jag lovar.

Erling Matz

Om bryggbasar och onödiga regler

27 mars, 2012 av Erling Matz

Våren är vitsippornas tid, tranornas tid, lekgäddornas tid och bryggbasarnas tid. Vitsipporna doftar vidunderligt, tranorna dansar graciöst och lekgäddorna är storkäftade – precis som bryggbasarna.

Jag hade en stjärnbåt. En gullig klinkbyggd liten båt, 5,50 lång, 1,60 bred. Varvsplats och bryggplats på Söder i Stockholm. Alla gamla klinkbyggda båtar sjunker vid sjösättning – nästan alla i alla fall. Så också min. Inget konstigt med det. Några kraftiga tag med paddeln sekunderna efter sjösättningen. Mot land och kölen mot botten. Där fick hon stå och gå ihop ett par dygn.

Några hundra vattenpytsar senare och hon flyter och kan paddlas till anvisad bryggplats. Fendra av, förtöja och faran över – trodde jag.

Två dagar senare sitter ett gigantiskt rött papper fasthäftat på förtöjningstampen. Inplastat för säkerhets skull.

”STYRELSEN HAR I DEMOKRATISK ORDNING BESLUTAT ATT ALLA BÅTAR SKA HA MINST TRE FENDRAR PÅ VAR SIDA AV BÅTEN. ÅTGÄRDA DETTA OMEDELBART!!!!! ANNARS UTKRÄVS BESLUTAD STRAFFAVGIFT. HAMNKAPTEN.”.

Jag hade två fendrar på var sida, egentligen för stora för lilla Stjärnan men de var kvar sedan Mälar 30:an. Två fendrar på var sida på en 5,5 meter lång båt blir ungefär en fender var 1,8:de meter.

Vid samma brygga låg en 45 fots motorbåt – med reglementsenliga tre fendrar. Det blir en fender på var 4,5:te meter. Knappt hälften så bra avfendrad som min – men ingen röd lapp. Ty den följde reglerna.

Människor med makt men utan vett finns i båtklubbar, bostadsrättsföreningar, vägsamfälligheter, villaföreningar ja, överallt när människor slår sig samman kring ett gemensamt intresse. Maktmänniskorna försvarar sig med att beslut fattats i demokratisk ordning och att demokratiska beslut ska följas.

Struntprat! Demokratiska beslut kan vara djupt odemokratiska. En massa klåfingriga beslut fattats alldeles i onödan och borde aldrig ha fattats. Det är en urgammal kunskap. En grekisk saga handlar om rövaren Prokrustes. Han bodde vid ett vägskäl och alla som kom gående längs vägen tvingar han ner i sin säng. De som var för långa för sängen högg han av. De som var för korta drog han ut. Alla dog. Ingen utom Prokrustes själv passade in.

Det finns för många Prokrustes i Båtsverige.
Erling Matz

Erlings krönika: Om fegisar

7 mars, 2012 av Erling Matz

Erling Matz skriver om anonyma kommentarer i sin krönika.

Du som brukar kommentera krönikor och bloggar på Hamnen.se eller andra sajter och som gömmer dig bakom en fånig signatur eller bara förnamn kan sluta läsa här! Du kommer i alla fall inte förstå, inte vilja förstå eller också bara strunta i att förstå.

Efter att ha skrivit krönikor någon månad på hamnen.se har jag gjort en upptäckt. Det finns två typer som kommenterar:

Typ 1. Vanliga hederliga medborgare som har åsikter, precis som jag. När de kommenterar presenterar de sig med förnamn och efternamn och framför sin åsikt. De kan tycka att det jag skrivit är bra och de kan tycka att det är rena skiten. Men de står för vad de säger och vågar visa vem de är.

Typ 2. Det är de hemlighetsfulla som gömmer sig bakom en fånig signatur eller skyltar bara med ett förnamn. Typ 2:orna har uppenbara läs- och skrivsvårigheter som det hette förr i tiden. Om jag skriver att jag ogillar okunniga byråkrater klagar Tobias: ”Jag förstår inte din krönika förutom att du inte tycker om byråkrater.” Men vadå, jag har ingenting emot byråkrater, jag har själv varit en. Krönikan handlar om enfaldiga byråkrater, precis som det står i rubriken. Det finns massor med dugliga byråkrater. Men det jag ogillar är alltså odugliga byråkrater – och det är en väldig skillnad. Dugliga byråkrater fattar dugliga beslut, de odugliga odugliga. Så enkelt är det, om man inte har läs och skrivsvårigheter.

Och signaturen Martin hänger på: ”Ännu en tjatig gubbe som raljerar över ’byråkrater’.”

Eller Peter: ”Patetisk läsning, och hgelt osakligt. Skall inte läsa dens ’skit’ mer.”

Lars Forssell, poeten, författaren och ledamoten av Svenska Akademien var rädd om orden. Så här uttryckte han det i en dikt:

Jag måste använda ord
när jag talar till er!

Tänk er kaptenen
på en galeas, en hukarejakt,
en skonare, en brigantin,
en fregatt, en korvett, en snau
med molnet av segelduk över sig:
gaffel – och bomsegel,
toppsegel, stagsegel,
skothorn, fallhorn, halshorn.

När det blåser till storm
kan han väl inte bara peka med handen
och ropa: Ta ner dom där!
Det skulle se ut.

Snickaren har en låda med fackord
Muraren sina
och den som ska styra en stat
kan väl inte bara gasta i stormen:
Dom där sitter fel! Reva dom där!

Jag måste använda ord
när jag talar till er
Ni måste lära er ord.

I all kommunikation människor emellan handlar det om ord. Vid skriven kommunikation som i artiklar, böcker eller på internet handlar det till etthundra procent om ord. Vid möten handlar det kanske om sjuttio procent. Då spelar också tonfall, mimik och gester in.

Minskar viljan att läsa, lyssna och försöka förstå är vi illa ute. På internet finns en sådan tendens. Alltså läs noga och stig fram ur mörkret med för och efternamn. Om vi sen har olika åsikter spelar ingen roll. Det är fegt att gömma sig och skjuta från bakhåll. Och passa samtidigt på att kolla vad Lasse Forssell menade med hukarejakt och snau. Förhoppningsvis vet du redan vad skothorn, fallhorn, halshorn är för något. För det är viktigt med ord. Du måste lära dig ord!
Erling Matz

Erlings krönika: Skål

10 oktober, 201920 februari, 2012 av Erling Matz

Erlings krönika handlar om nykterhet till sjöss.

“Det är kultur att dricka sprit till sjöss”. Det var rubriken på en artikel jag skrev en gång. Vilket liv det blev!
Idag skulle jag aldrig våga formulera mig så provocerande – även om det är sant…

Jag skulle bli orolig för att huliganerna i nykterismlobbyn skulle lura i mörkret med ett avslaget helrör och göra köttfärs av min stackars kropp. Köttfärsen skulle inte ens kunna klassas som ekologisk eftersom jag inte är uppfödd enligt ekologiska normer. Har till exempel ända sedan jag var liten haft insjögädda med beurre blanc sås som favoriträtt – i vuxen ålder dessutom med ett par glas örtig röd sancerre till. Och sånt är onyttigt enligt riksdagens nykterhetsgrupp.

Sprit i måttliga doser sägs dock vara nyttigt. Hur som helst med det. Till sjöss är det förbjudet att dricka alkoholhaltiga drycker sedan den 1 juni 2010. Trots att det är en gammal sedvänja alltså. För när du rundade Kullen, seglade förbi Barrskär, Mansörn och en massa andra namngivna öar både på ostkusten och västkusten var det en sup som gällde. Och en rejäl hutt brännvin ingick som löneförmån i svenska flottan ända till början av 1950-talet, om jag inte minns fel. I engelska flottan fick besättningen ett glas rom före lunch fram till 31 juli 1970.

Men nu är det slut med en värmande jamare till sjöss – och alldeles i onödan. Orsaken är okunniga politiker längs hela färgspektrat från blått till rött. Birgitta Rydberg (FP) kan tjäna som representant för politisk okunskap. Om det nu är okunskap? Kanske är det populism – en väljarvinnande flört. Så här skriver Rydberg:

”För mig är det självklart att i princip samma regler bör gälla trafik till sjöss som på land. Även till sjöss utsätter man sig själv och framförallt andra för risker om man kör onykter. Riksdagen har fattat ett klokt beslut som alliansregeringen sett till att lägga fram.”

Rena snurren! Vägar och vatten är två helt skilda saker, även om de börjar på samma bokstav – alliteration heter det i poetiken. Båtar är långsamma, bilar snabba. Vattnen är vida, vägarna smala.

Och det viktigaste – det finns inga som helst belägg för att det skulle vara farligt att glida fram med en segelbåt om du har 0,2 promille i blodet – även om båten är över tio meter lång. Och en motorbåt i 15–20 knop är inte heller ett dödligt hot efter det att du druckit ett par glas vin. Det finns ingenting i statistiken över olycksfall till sjöss som motsäger detta. Att vara aspackad och sitta och meta i en båt som ligger för ankar kan däremot vara livsfarligt – men det är å andra sidan inte straffbart!

Det fanns en tidigare lag. Den sa ungefär att det är straffbart att med alkohol i kroppen framföra en båt på ett sätt som är farligt för en själv och för andra. Det är en lag som finns i de flesta andra länder. Den borde räcka i Sverige också.

Den nya sjöfyllerilagen ska utvärderas sägs det. Framkommer det att lagen räddat liv och minskat antalet olyckor kommer jag att hurra och försvara den i alla lägen. Handlar utvärderingen om att fler gripits i kontroller med 0,2 promille i blodet och att detta anses vara en framgång är det ett oanständigt slöseri med skattepengar.

Då borde vi alla bli rasande, till exempel vi som ser de grisiga oljeresterna på öarna utanför Orust. 85 000 liter drev iland. Det mesta skrapades upp så småningom men en del finns kvar. De ligger där för att Kustbevakningen inte lyssnade på den danska varningen om ett oljeutsläpp utanför Skagen i september 2011.

”En del av förklaringen ligger i att vi inte letade tillräckligt noga”, konstaterande Filip Lundgren, Kutbevakningen region Sydväst i en utvärdering. Jaså! Kustbevakningen hade väl annat för sig. I dag prioriterar Kustbevakningen meningslösa alkoholkontroller. Oljeåret 2011 gjordes 3 200 kontroller meddelar myndigheten stolt.

Sjömansvisor handlar ofta om sjöslag. Lyssna och se själv:

https://www.youtube.com/watch?v=7dwUw0qIlwE

Läs också mer om lagstiftningen kring sjöfylleri på www.båtfolket.se eller på www.polisen.se

Erling Matz

Erlings krönika: Norge invaderar – krig i norra Bohuslän

5 februari, 2012 av Erling Matz

Inte sedan Karl XII virrade kring i norra Bohuslän och anföll Norge har det varit så dålig stämning mellan oss svenskar och brödrafolket i väst. Och det var nästan trehundra år sen.
Så här låter det i dag: “Norrmännen invaderar skärgården från Fjällbacka till Strömstad. Det norska båtfolket saknar båthyfs. De brer ut sig i naturhamnar, kånkar upp en massa stolar och bord och för ett jäkla oväsen.”
Vår krönikör Erling Matz, döpt efter en norsk motståndsman, håller delvis med, men ger också en kulturhistorisk förklaring.

En stämningsfull bild. Solnedgång i norra Bohuslän – Trinisla närmare bestämt. Stämningsfull om det inte vore för stolarna. Jag visar bilden för en västkustseglare. ”Det måste ligga en norsk båt nedanför”, säger han, som om det vore en självklarhet. Sånt är ryktet. Norrmän släpar upp vilstolar på bästa platsen så fort de förtöjt. Stolarna får sen stå där tills det är dags att segla vidare dan därpå. Stolarna mutar in ett område och markerar som en pitbull: Kom inte hit! Det här är mitt!

Och visst var det en norsk båt som låg nedanför. Och stolarna stod där timme efter timme – oftast utan båtägaren i närheten. Visst finns det svenskar som är lika egoistiska och som tar för sig på samma snaskiga vis. Men i norra Bohuslän är det krig i juli och början av augusti.

Många svenska båtfarare tycker i dag genuint illa om den norska båtkulturen – eller ska vi säga bristen på kultur och allmänt båthyfs. Skärgården är trång, särskilt i norra Bohuslän, och förtöjningsplatserna begränsade. Då gäller det att dela med sig och ta så liten plats som möjligt. Att inte bre ut sig. Så är det alltför sällan i dag – tyvärr.

Men låt oss se på grannfejder i ett lite vidare perspektiv. Grannbyar, grannstäder, grannländer har alltid konkurrerat och fabulerat. Det finns alltså också en kulturell förklaring till animositeten. Orust och Tjörn har alltid legat i luven på varandra. Ökända är slagsmålen mellan Orust och Tjörns kompanier när de marscherade till Backamo för att öva. Att slå ihop de två till en kommun är otänkbart än i dag. Och vi är inte bättre på ostkusten. Stockholmarna har i århundraden berättat taskiga historier om tokarna i Södertälje. Och det finns massor med andra exempel på grannosämja i svensk kulturhistoria.

Häromdagen fick jag hem British Cruising Associations tidning. Där stod en lång artikel som handlade om hur usla fransmännen är på att hantera sina båtar.

Den brittiske seglaren Tevor Taylor konstaterar först att fransmän avgudar sina seglande idoler: Eric Tabarly, Bernard Moitessier, Isabelle Autissier och många andra. Men, frågar han sen: ”Hur kan det då komma sig att de är så hopplösa när det gäller att hantera de egna båtarna?”

Taylor tror att det är ”det galliska sinnet”, samma sinne som gör fransmännen till Europas sämsta bilförare. Allt enligt den brittiske seglaren alltså. Och han konstaterar det utan minsta tvekan. Som om det vore en vetenskaplig sanning. En fransman kan möjligen glädja sig åt att han bara utnämner dem till Europas sämsta bilförare, inte världens.

”Men varför tar fransmännen med sig bilvansinnet till båten?” Frågar han sen. Därefter ger han en färgstark beskrivning av båtlivet i en fransk gästhamn. Här några av hans exempel:

”Att komma glidande lugnt och värdigt existerar inte”, säger han. ”En fransman som ska lägga till kommer infarande för full gas. Strax innan katastrofen är ett faktum drar han på full back. Och sen fram. Och så back. Sen hugger fransmannen tag i närmsta båt, gärna med hjälp av en gammal rostig båtshake. Fendrar, om sådana över huvud taget finns, sitter alltid på fel sida och på fel höjd. Och först vid kaj börjar fransmannen försöka få ordning på sina förtöjningstampar. De är trassliga som kokt spagetti.”

Berättelsen om de klantiga fransmännen upptar ett tätskrivet tidningsuppslag. På senare år har jag seglat ganska mycket både i Frankrike och England och känner inte riktigt igen beskrivningen. Men kanske går det att överföra till kriget i norra Bohuslän. Kanske är det inte fullt så illa utan mera ett uttryck av en gammal folktradition.

Skriv gärna en kommentar och berätta. Och du som vill kan ju alltid lyssna på Hasse och Tages Norgevisa:

https://www.youtube.com/watch?v=m5bGaR2I4bI

Eller på Magnus Ugglas modernare version:

https://www.youtube.com/watch?v=1VicYjk-Fn4

Erling Matz

Erlings krönika: Hundbiten

23 januari, 2012 av Erling Matz

Det finns ungefär lika många hundar i Sverige som båtar. Tack och lov är inte alla hundar ute på sjön. Men båtdoggarna är ändå alldeles för många och blir fler och fler. Erling Matz gillar inte hundskit under båtskorna. Har någon sett en hundägare städa upp efter sin skitande hund i en naturhamn?

”Dom biter ständigt och skiter ständigt”
När vi vaknar på morgonen ligger en motorbåt förtöjd mot vår akter. Det är okej. Det är Sandhamn och trångt. Klockan är sju och jag köper morgonbröd hos Anders Körling på bageriet. Väl tillbaka i båten är kaffet klart och varma mjölken vispad. På bordet finns Maasdamerost, svartvinbärsmarmelad, kölsvinssvalt smör, nyskuren fruktsallad och vilda blommor. Allt är som vanligt alltså.

Halvvägs genom vår frukost kliver motorbåtsägaren ner på vårt akterdäck. ”Mornings”, säger han och kånkar på en skrevande kungspudel. ”Han är pinknödig”, mumlar mannen med morgoncigaretten guppande i mungipan. Och visst syns det att hunden behöver pissa.

Vår båt är 16 meter lång, men bara tre meter bred. Skarndäck kring sittbrunn är bara dryga decimetern. Sekunderna senare har vi därför en skrevande, pissnödig pudel svävande över bordet. Lukten av hund, cigarett och möjligen gammal gin och tonic konkurrerar med nybryggt kaffe, nybakat bröd och vilda blommor.

Väl i land rusar pudeln upp till närmaste ankare; pissar och skiter. Och för dig som inte varit i Sandhamn: Gamla stockankare ligger halvt nedgrävda i sanden och är omtyckta klätterställningar för barn.

Så Marstrand. En Vindö 40 lägger sig bredvid oss. Besättningen består av man med Vegamössa, hustru med Tillyhatt och två gläfsiga Yorkshireterriers iförda hårband och flytväst.

Doggarna ser sen som sin uppgift att vakta båten – som om vi skulle vilja ta oss ombord. Varje gång vi går upp på vårt däck kommer de rullande som håriga kornblixtar och skäller. När Vegamössan och Tillyhatten går iland framåt kvällen låser de in odjuren i ruffen. Det gillar de inte och skäller oupphörligt tills husse och matte kommer tillbaka vilket sker strax efter midnatt när puben Högvakten stänger. Sen somnar vi gott.

Just nu går August Strindbergs ”Tjänstekvinnans son” som radioföljetong på P1. I den gör den orädde Strindberg upp med orättvisor, missunnsamhet och egoism. Så här klokt skriver han om hundägare:

”Djurvänner ha ofta iakttagits såsom elaka människor, och starka egoister, och när en människa flyr andra medmänniskor för att ingå ett lömskt förbund med en före detta varg, så är hon bestämt icke snäll”.

Långt senare skrev Hasse och Tage visan ”Hundbiten”. Lyssna här på ett smakprov.

Erling Matz

Erlings krönika: Om enfaldiga byråkrater

9 januari, 2012 av Erling Matz

En byråkrat ger sig aldrig. Aldrig! Aldrig! Även om det handlar om en skitsak. Som toaletterna i våra båtar. ”Det handlar inte om övergödning längre”, sa en superbyråkrat till mig. Det handlar om överlevnad, förklarade han. Du ska se. Om vi inte gör något åt toalettutsläppen från din och andras båtar kommer epidemier att härja i Sverige. Kolera och gulsot.

Eftersom jag skrivit en del om kolera vet jag vad det handlar om. Jag såg ett koleraansikte framför mig. Jo, det heter så! Ansiktsfärgen på en kolerasjuk är blygrå, läppar och naglar blå. Pulsen hastig. Kroppen klibbig av svett. Sextio miljoner européer dog av kolera under 1800-talet.

Se där, en superbyråkrats domedagpredikan. Det är 14 år sedan. Jag gjorde en bandad intervju. Och inspelningen har jag kvar.

Men som du vet. Det blev ingen epidemi. Vare sig kolera eller gulsot. Inte pest heller för övrigt. Det är bara enfaldiga byråkrater som är en pest. Ändå, skitfrågan är fortfarande aktuell. Efter 14 år av utredningar. Jag undrar hur många timmar de har arbetat? Skrivit pm och dagordningar. Suttit i möten. Beordrat utredningar.

Vad kostar en byråkrattimme? Om du räknar in lön, sociala kostnader, resor, telefon. arbetsplats mm. mm. Säkert 2 000 kronor per timmen. Skitfrågan måste ha gått på många miljoner. Kanske tio. Av dina och mina pengar – alldeles i onödan. För det är ett ickeproblem. Och det spelar ingen roll om man lägger etiska, estetiska, hygieniska, epidemiologiska eller miljöaspekter.

Och ännu är det inte över. Just i dag håller ett gäng jurister på att fundera över hur de svenska byråkraterna toatankarna ska kunna harmonieras med EU:s lagstiftning. Vad kostar en EU jurist per timme? 4 000 kr kanske, förmodligen mer. Sen kommer ett förslag.

För 14 år sedan klistrade superbyråkraten upp en bild av mig på väggen i sin byråkratmodul i Norrköping. Han ägnade sen kafferasterna åt att kasta pil. Bilden på mig var måltavla. Varför? För att jag skrev i en tidning precis vad han sa på bandet. Ryktet säger att han blev en skicklig pilkastare. Nu är det länge sen, men skitfrågan maler på.

Bilden på mig är nedplockad sen länge. Men kanske finns hålen kvar i byråkratväggen. Jag hoppas det.

Erling Matz