Så överlever du livet i båtklubben

kapten franzDet finns ett antal områden i Sverige som vid en första betraktelse ser ut som vilken folkhemsidyll som helst. Men när du passerat grinden är du inne i ett territorium med sina egna lagar och regler. Vi pratar om båtklubben.

Båtliv är för många en familjär tradition som går i arv. Men idag är det många som inte haft någon koppling till båtlivet under sin uppväxt som ändå söker sig till båtlivet. Sannolikt för att tröskeln är lägre. Det är ju så mycket som blivit enklare. Bra finansiering gör det överkomligt att skaffa båt. Dagens smarta GPS:er, som är enklare att hantera än fjärrkontrollen hemma, gör navigeringen enklare. Men mellan inköpt båt och svallande vågor finns en utmaning som varje båtnovis måste anta – att bli accepterad av båtklubben.

Därför bjuder vi här på några spaningar som ska göra det enklare att komma in i båtklubbsgemenskapen – något som är värt att ta in och smälta lagom till att våren kommer.

Läs också:
Krönikör Erling Matz om bryggbasar och onödiga regler.

1. Inte ok att göra fel
I diverse managementlitteratur får vi lära oss att det är ok att göra fel. Det gäller inte på båtklubben. Kommer du ner till din båt och ser att första höststormen tagit din presenning, var beredd på att höra samma vits 10-15 år framåt: ”Hade du tänkt surra presenningen i år eller?”. För att inte tala om tilläggningen skulle gå snett vid något enstaka tillfälle: ”Akta er, nu kommer han in..!”

2. Identifiera de egentliga makthavarna
Den lille ettrige rödnäste mannen som fördelar jobben på gemensamma arbetsdagen är inte den som bestämmer. Efter en tid i klubben ser du den egentliga makten. Det är oftast en äldre man som har sin egen plats längst in vid kaffebordet i klubbstugan. Han håller sig i bakgrunden för att slippa alla diskussioner med klubbmedlemmar, men det är honom du ska närma dig. Får du hans förtroende är det som att vara son till Don Corleone, allt går din väg.

3. Gift
Du kan ju alltid prova att föreslå för båtgrannen att det finns moderna och miljövänligare metoder att få rent båten, men det är inte att rekommendera. Det som fungerade för hans far fungerar för honom. Möjligen om du bokar en terapeut-tid kanske han kan släppa arvsynden att fortsätta måla med giftfärger. (Här tycker vi på Hamnen.se att det ändå är värt att ta striden). 

4. Båtupptagning är inget cocktailparty
Innan du vet vem som pratar med vem, att orsaken till att de inte pratar är att A för 32 år sedan snodde B:s uppställningsplats, så är rekommendationen att inte röra den terrorbalansen.

5. Dresscode
Idag finns funktionella arbetskläder som håller dig varm och som skyddar dig mot skador. Undvik dem på båtklubben. Du har kanske en gammal målaroverall som bara hålls samman av färgfläckarna och en malbiten toppluva. Det funkar.

6. Lugn i båtkön
Det finns alltid en båtplats som passar dig bättre. Lägg de planerna på is. Återkom om fem år och förhör dig om detta. Annars blir du iskall i båtkön.

7. Att missa arbetsplikten
Missa en gemensam arbetsdag? Ok. Missa två gemensamma arbetsdagar samma säsong. Gå tillbaks till ruta 1.

8. Välj dina fajter
För 50 år sedan satte någon upp en regel om att vattenslangen alltid skulle hänga i boden i händelse av frost. Det har visserligen inte varit en frostnatt under sommarmånaderna sedan 1967 och dagens slangmaterial pallar 0-gradigt. Men, försök inte ändra den regeln. Då tar årsstämman hela dagen i anspråk.

9. Investera lite tid
Mellan sjösättning och upptagning, åk ner till båten emellanåt och lägg en extra timme på att lära känna klubbkompisarna. Då blir det enklare och roligare år från år. 

Barnsligt båtliv

Kan en småbarnsfamilj fira semester i båt? Utan att drunkna i blöjor och besvär? Ja visst, bara föräldrarna lyssnar lika noga på barnen som på väderleksrapporten. Annars hotar lågtryck och kuling både inombords och utombords.
Erling Matz vet hur man skapar ett trivsamt båtliv för och med barn.

En sommar var båten en häst, bommen en sadel och ett beslagsband var tyglar. Ryttare var Calle, tre år. Likt den heliga Birgitta skrittade han elegant över de vidaste vatten. I timmar kunde han sitta uppflugen i den blå sadeln.

När vågorna gick höga övergick hästen från skritt till trav och galopp och Calle sjöng ”Borgmästar Munte”, visan som slutar: ”Men unge Herr Carl, han hade ingen sal”. ”Sal betyder sadel”, förklarade Calle från sin upphöjda position över sittbrunn. Sommaren då båten var en häst blev det inte mycket seglat. När bommen är sadel måste seglet ligga vikt och beslaget. Men än sen. Vi gick ändå med båten från ö till ö, från hamn till hamn precis som förut.

Blockflöjt och blöjor
Nu fick motorn arbeta ovanligt mycket. Med fem barn har de olika somrarna haft olika förtecken och bjudit på omväxlande minnen. Somrarna har fått namn efter händelser och de har varierat beroende på barnens ålder och intressen. Det var blockflöjtsommaren då Emma var knappt ett år och älskade att sitta i förpiken och blåsa flöjt. Det var blöjsommaren då tvillingarna Linda och Sara var tre månader och Emma knappt två. Hela akterruffen på Maxi 95.an var fullstuvad med blöjpaket.

till rors foto Carina Lernhagen Matz
Sedan hade vi spädissommaren då Fredrik föddes i maj, en vecka efter sjösättningen och en vecka före påmastningen. Lill-Fredde var med då masten lyftes på, en tiodagars, som fann sig väl tillrätta i kojkorgen i ruffen. Efter många somrar med barn och barnbarn i båt har jag lärt mig fyra viktiga kom ihåg. Det är regler som egentligen gäller allt båtliv.

1. Ha aldrig bråttom
Det gäller i stort och i smått på båtsemestern. Sätt inte upp avlägsna mål som kräver gång för motor eller segel i åtta, nio eller tio timmar om dygnet. Visst går det att segla dygn till havs eller över Atlanten med spyende barn och ett spädbarn i nätbur nere i ruffen. Men det är segling på de vuxnas villkor. Och vill man spetsa till det: Gör över huvud taget inga planer som sträcker sig dagar eller veckor framåt i tiden. Försök istället att planera den närmaste kvarten eller timmen. Livet i båt blir mycket tryggare och mindre konfliktfyllt med kort framförhållning. God framförhållning gäller inte minst i samband med förtöjning. Förbered ankare och fendrar i god tid. Ta fram förtöjningstampar. Se till att barn och helst också vuxna inte är hungriga, kissnödiga och allmänt oroliga. Då är det bättre att fälla ankar, göra ett extra varv eller två tills alla är beredda.

2. Barn vill röra sig fritt ombord

En tryggare plats för ett litet barn än en beboelig motorbåt eller segelbåt finns knappast. Det skulle i så fall vara spjälsängen hemma. Detta naturligtvis under förutsättning att flytvästen ständigt är på. Alltså, låt ungen gå och klättra. Om du ligger i hamn krävs knappast några restriktioner. Om du är ute gäller samma regler som för vuxna. Om det är sjögång ska man hålla sig i sittbrunn, annars ska man vara säkrad med livsele (det finns livselar för barn). Men allra, allra viktigast är flytväst. Och det ska vara en räddningsväst med flytkrage. Ingen fånig, chick uppblåsbar flygväst. Ett barn är alldeles för dyrbart för att lita på en gastpatron och en bobin.

3. Båtsemestern är ett äventyr
Små och stora expeditioner till tillgängliga och otillgängliga platser är alltid roligt. Ännu roligare är det sedan om man skriver ner äventyret i loggboken. Då blir den inte bara ett trist dokument om väder och vind. När jag läser barnens texter i loggboken förstår jag hur små händelser blir till stora i barnens värld.

Och så här skriver Emma, 11 år, i loggboken om en expedition på Tryggön i Bohuslän:

”När Linda, Sara och jag vaknade hade pappa redan tagit morgondopp och var så mallig. Sen åt vi frukost och gick på en expedition. Den gick till så här: Först fick vi gå över ön tills vi kom fram till ett litet sund. Där var vi tvungna att vada över. När vi kom fram till andra sidan upptäckte vi att alla utom jag hade skurit sig på en havstulpan. Sara blev så rädd att hon nästan inte vågade ta på sig strumpan och Linda hittade inte trosan. Så allt var en enda röra.”

Så här skriver Fredrik, 8 år, om en segling till Visby och medeltidsveckan där: ”Mamma och pappa gick upp jättetidigt. Jag och Calle lyssnade på Friidrotts VM hela överseglingen och det var jättespännande. Vi har sett på tornerspel och det var jätteroligt. Sen åt vi vildsvin. Calle och jag köpte två svärd. Vi fäktades jättemycket. Jag har ritat hela morgonen. Jag har ritat Elisabåten med nästan alla detaljer.”

4. Ordna det praktiskt ombord
Det sista rådet berör inte barnen direkt utan har mer med de vuxnas trivsel att göra. Spädbarn ombord är alltid byngligt, det är mycket lyfta och kånka i ett trångt utrymme, ett utrymme som dessutom gungar och hoppar hit och dit. Viktigt är då att ordna så att allt blir så lättarbetat som möjligt. Stå inte på knä vid kojen och byt blöjor. Gör sjökortsbordet till skötbord istället. Skuffa undan navigator och laptop. Ordna en ordentlig barnkoj där barnet kan ligga säkert och bekvämt. Då slipper man vara orolig för att den lilla ska ramla i durken. Ta med en speciell barnryggsäck, det finns många fabrikat. Ett barn håller sig oftast lugnt om det får vara uppe och med. Det går utmärkt att vara kapten och styra och manövrera båten med ett barn på ryggen.

Alla foton: Carina Lernhagen Matz.

Konsten att flagga rätt

Flaggor och båtar hör ihop och det var på sjön vi började använda flaggor för femtusen år sedan. Men hur flaggar man på rätt sätt? Behöver man bry sig? Erling reder ut begreppen och bjuder dessutom på en överkurs för besserwissrar.

Båtfolk är ett sällsamt släkte. Många vill vakna och somna till kanonsalut. Därför dånar signalkanoner i traditionstyngda hamnar. Klockslagen är alltid de samma, 8 prick en sommarmorgon, 21 prick en sommarkväll. Det är då, och vare sig förr eller senare som nationsflaggan i aktern ska sättas respektive halas. Allt enligt en gammal tradition som tack och lov börjar luckras upp.

Gammal tradition
Mornarna är värst. Efter saluten öppnas ruffen på alla båtar i hamnen och en nyvaken besättningshen smyger iväg mot aktern. Klädseln är sällan reglementsenlig. Den kan vara allt från kalsonger och nattlinne till en frottéhandduk slarvigt virad runt kroppen. I värsta fall gårdagens tröja och jeans. Men flaggstången ska i hålet och flaggan upp.

Flaggor och båtar hör ihop, i själva verket var det till sjöss vi började använda flaggor. Det var i Kina för femtusen år sedan. Ändamålet var förstås att på långt håll visa varifrån man kom eller att signalera ett meddelande. I Europa började flaggor användas först på 1200-talet av de stora sjöfartsnationerna Venedig och Genua. Men också den danska flaggan är från samma århundrade. Den rödvita Dannebrogen har vajat från fartyg i åttahundra år.

Enligt legenden fick den danske kungen Valdemar Sejr flaggan under ett korståg till Estland år 1219. Den 15 juni stod han och ärkebiskopen Andreas Sunesen på en kulle och bad Gud om ett under att visa de estniska hedningarna. Ner från himlen föll då den rödvita flagga. Den svenska blåa flaggan med gult kors började användas i mitten av 1500-talet. Den norska flaggan är från 1821.

Rörigt med EU-flagga
För svenskar har inträdet i EU inneburit flaggproblem. Jag har fått brev och telefonsamtal från rådvilla svenskar: ”Hur ska jag göra om jag vill ha EU-flaggan på min båt? ” Jo, så här är det:

På aktern i båten ska nationsflaggan sitta och alltså inte EU-flaggan, dess plats är i stället på mastens styrbordssida. Och på styrbordssidan gäller: Flaggor som visar kungliga klubbars emblem eller rikstäckande klubbars emblem ska sitta överst. EU-flaggan bör alltså sitta under KSSS, GKSS och Kryssarklubbens flaggor. Under de rikstäckande klubbarnas flaggor ska sen den egna klubbens flagga/vimpel sitta och sen beroende på intresse, läggning och vilja att synas kan en lång rad andra flaggors sitta: VHF, SSRS och allt vad det kan heta.

Överkurs för besserwissrar
Den som seglar till ett främmande land ska ta ner klubbflaggorna på styrbords sida och istället sätta dem på babords sida. På styrbords sida sätts det gästande nationens flagga – artighetsflagg. Bytet ska ske då nationsgränsen passeras.

Foto Carina Lernhagen MatzLiten överkurs för besserwissrar och andra som bryr sig. Artighetsflaggan förs endast då akterflaggan är hissad. Den ska alltså hissas efter nationsflaggan på morgonen som halas före nationsflaggan på kvällen – under förutsättning att båten ligger i hamn alltså. Under gång ska nationsflaggan alltid vara hissad liksom artighetsflaggan.

 

På styrbords sida sätts det gästande nationens flagga – artighetsflagg.

 

 

Konsten att segla över torra land

Att segla i tidvatten ger båtlivet en ny dimension. I Bretagne åker du upp och ner tolv meter två gånger varje dygn. Och strömmarna drar iväg med upp till tio knop – och i varierande riktning. Sånt bör alla seglare prova någon gång.

Hyr båt eller segla dit med din egen. Det är inte svårt – men du måste hålla koll på tidvattentabellen.

Kolla inseglingen till Paimpol i Bretagne här ovan. Jag tog bilden fem timmar efter att vi anlöpt den lilla hamnen och slussat in. Vattnet på bilden är fotknölsdjupt. Inseglingsbojarna har förvandlats till sorgsna flöten uppspolade på en sandstrand.

Bara några timmar tidigare guppade de stolta i mörkblått vatten och visade den säkra vägen in. Då kom vi seglande och hade fem meter vatten under kölen enligt ekolodet. Enligt plottern gick vi över torra land. Färgen på plotter och sjökort var ljusgrön.

Jag har alltid hävdat att den som kan segla från Stockholm till Sandhamn eller från Göteborg till Marstrand klarar sig på världens alla vatten. Det stämmer vad gäller navigation. Men att segla i tidvatten tillför ytterligare en dimension. Du måste hela tiden ta hänsyn till ström, ebb och flod. För en svensk är det spännande, intressant och exotiskt.

Att i svag vind dansa förbi The Needles, väst Isle of Wight, med fem knops medström bör varje seglare få uppleva. Att göra det i motström och kuling är en mardröm som alla bör undvika.

Men att lära sig segla i tidvatten i Engelska kanalen är inte bara tidvattentabeller, högvatten, lågvatten, kartdatum (CD), Mean High Water Springs (MHWS), Standard Ports, Secondary Ports och allt det andra.

En upplevelse är också att förtöja i hela världens seglar- centrum, Cowes på Isle of Wight och släntra upp till puben Duke of York. Eller att köpa ett dussin huître (ostron på franska) och en flaska kyld Petit Chablis i Cherbourg efter tio timmars segling över Engelska Kanalen.

Sju hav eller nio

Hav förenar. Stora skepp och små båtar. Segel. Motor. Rodd. Det spelar ingen roll. Mer än sjuttio procent av jordens yta består av vatten.

Sju hav omger gudarnas berg Meru i hinduistisk mytologi. De heter: Skinande Smörhavet. Vinhavet. Mjölkhavet. Sockerhavet. Kvarkhavet. Salthavet och Färskvattenhavet. På hindi är namnen: Sarpi, Sura, Dugdha, Iksu, Dadhi, Lavana och Jala.
Indiska Oceanen

Det heliga sjutalet finns i nästan alla mytologier och religioner. Haven är därför sju också i t. ex. sumerisk religion och i grekisk, romersk och kristen kultur. Även i medeltida arabisk litteratur är haven sju. Namnen berättar om de farvatten arabiska sjöfarare brukade segla på: Bengaliska viken, Aden viken, Malackasundet, Persiska viken, Singaporesundet, Sydkinesiska sjön och Andaman havet.

Efter de stora upptäcktsfärderna på 1500- och 1600-talen brukar den västerländska traditionen räkna dessa sju hav: Stilla havet, Atlanten, Indiska oceanen, Norra ishavet. Medelhavet, Karibiska havet och Mexikanska golfen.

Södra Atlanten

I vår mer sekulariserade tid har det heliga sjutalet mist sin betydelse. Och vissa seglare räknar också in Svarta havet och Kaspiska havet. Då blir haven nio istället för sju!

Södra Stilla Havet

Men visst ljuder orden the Seven Seas vackrare än the Nine Seas. Säkert var det därför den brittiske författaren, nobelpristagaren och resenären Rudyard Kipling (1865-1939) gav ut en diktsamlingen med namnet ”The Seven Seas” år 1896.  Ordens musik och allitteration med två s var det han uppskattade.

Norra Ishavet

Också dagens vetenskapsmän har behållit sjutalet även om de har en annan indelning.  De skiljer på vattenmassorna på norra och södra halvklotet och använder ordet ocean istället för hav. De sju oceanerna/haven blir då:

Norra Stilla havet, Södra Stilla havet, Norra Atlanten, Södra Atlanten, Norra ishavet, Södra ishavet och Indiska oceanen.
Norra Stilla Havet
Södra Ishavet

Alla foton: Carina Lernhagen Matz

“Havsnivån kan stiga med en meter”

Jorden har feber, påstår Världsnaturfonden. Och naturmuppar hänger på. Havsnivån kan stiga en meter de närmaste etthundra åren, varnar WWF på sin hemsida. Men för inte så värst länge sedan steg havsnivån med 122 meter. Det kallar jag feber. Nu gäller det att tänka efter, välja väg och inte ösa pengar i sjön.

Har du varit i Doggerland? Jag har varit där fem-sex gånger. Eller i alla fall seglat igenom, eller kanske över. Låter det konstigt? Stämmer! Det är väldigt konstigt.

Doggerland ligger på 15-30 meters djup mitt ute i Nordsjön. För bara 9 000 år sedan var här land, berg och skogar. I Doggerland levde ett stenåldersfolk. De älskade och trätte. De slog ihjäl ullhåriga noshörningar, mammutar och uroxar efter bästa förmåga.

Eftersom de hade bott i sitt Doggerland i 10 000 år måste det ha fungerat rimligt bra. Fiskare som bottentrålar har fått upp harpunspetsar, stenyxor och ben av forntidens märkliga djur.

Jag funderar på detta då jag kikar på ekolodet mitt ute på Nordsjön. Bara 15 meter, trots att närmaste land ligger flera hundra sjömil bort. Säkert är det något att reflektera över i dagens högljudda, självsäkra diskussion kring koldioxid, temperaturhöjning, vattennivå och vad vi människor gör med vår jord.

”Nästan alla klimatforskare är eniga om att den accelererande klimatförändring vi ser i dag till stor del kommer från mänskliga aktiviteter”, skriver WWF på sin hemsida. Nästan alla alltså, och jag tänker inte ge mig in i den debatten. Däremot vågar jag påstå: Alla klimatforskare är överens om att jorden själv, eller om det nu är solen, har förändrat naturen i oändligt mycket högre grad än vi människor påstås göra i dag.

Så här kan innevånarna på Doggerland ha sett ut. Bilden föreställer Eldsländare, indianer som levde på stenåldersnivå i ett eländigt klimat längst söderut i Sydamerika ända fram till början av 1900-talet.

Naturen är oändligt mycket starkare än vi människor. Kanske är det dags att omprioritera. Kanske ska vi lägga ner mindre pengar och energi på att köpa och sälja utsläppsrätter och på olika sätt minska utsläppen av koldioxid. På något sätt verkar politiker ändå oförmögna att genomföra de förändringar som anses nödvändiga. Men det måste till politiska beslut. Kan/vill/vågar inte politikerna agera kommer vattennivån att höjas – om det nu inte är naturen själv som förorsakar detta. Men det spelar ju egentligen ingen roll. Högre lär den bli.

Det som spelar roll är istället hur vi agerar. Kanske är det sundare att acceptera temperaturhöjningen och lägga ner kraft på att minska skadeverkningarna.

Kanske ska vi vara generösa mot de idag billösa i Afrika och i Asien och låta dem köpa frihetens instrument (bilen) precis som vi kunde göra i början av 50-talet då bilismen blomstrade ut för fullt i Sverige.

Kanske borde vi istället satsa allt på att hjälpa de människor som kommer att drabbas då deras land svämmas över eller deras åkrar förbränns. Hjälpa dem att flytta, hitta odlingsbar mark, bygga vallar mot havet, försörja sig.

Etik är bättre än teknik och politik. I vart fall borde de gå hand i hand.

Läs mer om Doggerland i National Geografic

Sjövett ur två perspektiv enligt Erling

Seglare är ett jävla skit.
Vinglar och styr både hit och dit.
Erling är seglare sen 50 år tillbaka men också motorbåtsåkare. Här tycker han till om sjömanskap.

Jag sitter på flybridge, kör och grötrimmar. Jag kör den slingriga och smala skärgårdsleden ner genom Gryts skärgård. Det är mitten av juli och det vimlar av segelbåtar. Att köra motorbåt hänsynsfullt är inte möjligt. Det skulle betyda fyra knop och ett evigt väjande. Det är då jag rimmar och minns förre finansministern Kjell-Olof Feldts grötrim om löntagarfonderna:

“Löntagarfonder är ett jävla skit.
Men nu har vi baxat dom ända dit”.

Låt mig först bekänna: Jag är inbiten seglare sedan femtio år. Jag tillbringar tre, fyra månader om året i segelbåt. Både i Sverige och i varmare vatten. Men, och det är viktigt, jag kör också motorbåt då och då och därför vet jag:

Motorbåtar är ett jävla skit för segelbåtar.
Och…
Segelbåtar är ett jävla skit för motorbåtar.

Motorbåtar gör svall, går fort och väjer ofta i sista stund. Jag tror det beror på att så många kör på autopilot. Segelbåtar går långsamt, kryssar och har rätt till väg. Häri ligger en olöslig konflikt. Och vad ska vi göra åt det? Jo, det handlar om sjömanskap.

Sjömanskap handlar, som jag ser det, inte om konsten att slå knepiga knopar eller att ha erfarenhet av all världens hav och världens väder. Det handlar inte heller om att ha skepparmössa, skägg och röka pipa.

För en god sjöman behöver inte se ut som en usel oljemålning – ett väderbitet ansikte i en fuktig sydväst. Och det handlar naturligtvis inte heller om att ha kaptensmössa med märke från något kungligt sällskap.

Sjömanskap = hänsyn
Men sjömanskap handlar faktiskt inte heller om kunskap. Nej, det är enklare än så. Sjömanskap handlar om att ta hänsyn till andra båtfarare, till den egna besättningen och till väder och vind. Det betyder i sin tur att en helt oerfaren båtägare kan visa prov på minst lika gott sjömanskap som en mycket erfaren. Låt mig ta några exempel:

Du ska köra din daycruiser från Stockholm till Sandhamn. Ombord har du fru och lilla Ulrica, 3 år. Ni tänker gå på Värdshuset i Sandhamn och äta en trevlig lunch. Du har inte lyssnat på väderrapporten, men när ni kommer ner till båten vid Biskopsudden ser du att det blåser rätt rejält från nordost. Ni ger er iväg. Ute på Lilla Värtan piper det i och det blir slagit och besvärligt. Lilla Ulrica börjar gråta.

Frågan är: Ska ni fortsätta mot Sandhamn och tampas med Saxarfjärden och Kanholmsfjärden på vägen ut. Du säger nej! Istället lägger ni till vid Fjäderholmarna och äter en utmärkt lunch på krogen. Det är gott sjömanskap.

Med andra förutsättningar hade beslutet kunnat bli ett helt annat. Hade t ex besättningen bestått av tre Sandhamnssugna, båtvana ungdomar var det lika rätt att dra gasen i botten och flyga mot Sandhamn i fyrtio knop.

Så olika kan det vara. Sjömanskap är ingenting fast bestämt och definierat. Sjömanskap är omdöme.

Pest och kolera
Och hur kommer då sjömanskapet in i den klassiska konflikten mellan seglaren och motorbåtsföraren? Konflikten är som sagt olöslig. En seglare är pest för motorbåtsföraren. Motorbåten är kolera för seglaren. Att segla så att den som kör motorbåt inte blir störd är lika omöjligt som att köra motorbåt utan att göra svall – om man inte kör fyra knop och då kan man lika gärna ro eller paddla.

Alternativen är egentligen bara två: Att hytta med näven eller att acceptera, fördra och visa omdöme. Och att visa omdöme betyder då inte att segelbåtar ska sluta att kryssa i farleder eller att motorbåtar alltid måste dra ner på farten så snart de kör om en segelbåt. Nej, att acceptera varandras särart är det enda rätta. Det är gott sjömanskap.

Ytterligare ett exempel:

För ett par somrar sedan seglade jag ner genom skärgården, från Stockholm till Västervik, sen till Gotland, Bornholm och hem igen. Sju veckor tog det. Inte långt från Väderskär, norr om Västervik, förtöjde en segelbåt mot land. Ankare i aktern och två tampar med bergskilar. Då kom en stor halvplanande motorbåt i leden. Det gick väl i tjugo knop och han drog upp rejäl sjö. Den förtöjde seglaren fick en rejäl omgång. Bergskilarna rycktes loss, ankaret släppte och båten fick en rejäl kyss mot strandstenarna. Ägaren hoppade, skrek och förbannade.

Men vems var felet? Vem visade bristande sjömanskap? Skulle motorbåten ha dragit ner på farten. Nej, jag tycker inte det. Att förtöja alldeles intill en tät trafikerad farled är däremot dåligt sjömanskap. Det var seglaren som visade dåligt omdöme inte motorbåtsföraren.

Hur lång är en sjömil?

Den till synes enkla frågan, hur lång är en sjömil, är rena dynamiten. I dag är en sjömil 1 852 meter hävdar jag bestämt. Genast dyker en besserwisser upp, viftar hotfullt med passare och transportör och säger förebrående. ”Fel! Fel! Fel! En sjömil är 7420,44 meter.”

Mitt bästa råd är alltså: Fråga aldrig en besserwisser eller en uråldrig navigationslärare om hur lång en sjömil är. Svaret är förvirrande och lyder i allmänhet så här:

Sjömil i Sverige är en äldre benämning på geografisk mil som är lika med 1/15 dels ekvatorsminut, det vill säga 7420,44 meter. I England, Frankrike, Holland och Tyskland är sea-mile, mille marine, zeemijl respektive Seemeile, detsamma som nautisk mil. Nautisk mil (i Sverige) är lika med distansminut som är lika med storcirkelminut är lika med 1851,852 meter eller 1852 meter för praktiskt bruk.

Hängde du med? Lugn, det behövs inte.

Visst stämmer det – om man är mycket, mycket gammal eller mycket, mycket konservativ. Men språkbruk förändras. Lyssna gärna på ett av mina favoritprogram i radio – Språket – och vad den kloke professorn i modern svenska Lars-Gunnar Andersson har att säga när han läxar upp språkpoliser.

För några år sedan, ganska länge sedan när jag tänker efter (1999), skrev jag en stor bok om Sverige på 1600-talet. Och då, på 1600-talet, gällde det att hålla ordning på mil och svåra läser, kannor och tunnor, alnar och dukbreddar. Längdmått och rymdmått, myntfot och vanligt fot var en enda kollijox (det är Astrid Lindgrens ord när allt är en enda röra).

En sjömilMan ska vara väldigt gammal eller mycket, mycket konservativ för att tycka annat än att en sjömil är 1 852 m.

Till och med tideräkningen var ur led. Så förliste t ex inte regalskeppet Vasa den 10 augusti 1628 som det står i dagböcker från tiden, utan den 21 augusti med dagens tidräkning.

Under förra hälften av 1800-talet kom därför klyftiga personer fram till att detta trassel med tid, rum, rymd och längd var opraktiskt. Då skapade man metern i Paris och mycket annat och en flora av mått gick ur tiden.

Ett av de mått som försvann var den gamla sjömilen som var lika med 7 420 meter. Det gick förvånansvärt fort. Redan kommendör Carl Smith skrev i sin Ordbok år 1899 att ”sjömil begagnas sällan i vanlig räkning”.

De som fortfarande räknar i gamla sjömil är alltså väldigt, väldigt ur tiden. Men sjömil är ett bra ord och dessutom synonymt med engelska seamile. Därför kom det ganska snart att betyda 1 852 meter och så är alltså fallet i dag. Om detta är de flesta eniga, i alla fall Svenska Akademien, Nationalencyklopedien, Tekniska Nomenklaturcentralen och SIS.

Alltså: Den som forskar i historia och ska gå tillbaka och tolka källor som är 150 år eller äldre måste hålla ordning på gamla sjömil och mycket annat. För alla andra ska det inte behöva vara några problem.

Och slutligen: navigationslärare borde ha viktigare saker att lära ut än urgamla mått som ingen använder idag. Bilskollärare kräver inte att eleverna ska räkna hastighet i venezianska mil (1 738 m), romerska mil (1 489 m), tyska mil (7 420 m), piemontesiska mil (2 469 m), norska mil (11 294 m) eller fornsvenska mil (1 478 m).

Sjösättningsnoja

Engelsk kutterVår och sjösättning är en ångestladdad tid, i alla fall enligt Hamnens krönikör Erling Matz. Kommer hon flyta? Eller sjunker hon? Ångest, ångest är min arvedel! Sjösättning alltså. Hon sjunker säkert. 

Hela sommaren förstörd liksom motor, dynor, kläder, sjökort, böcker, radar, GPS… Dessutom ser det så jävla trist ut när sex fendrar pekar uppåt som flöten med båten som fiskbete på botten.

Se också:

Video med varvsmannen Anders Alméns bästa tips inför vårrustning och sjösättning.
Vanliga misstag vid sjösättning.

Min ångest har med träbåtstiden att göra. Första båten var en engelsk kutter, rak stäv och byggd 1891. Turné hette hon och var bara sex meter lång. Men hela studielånet rök – 4 000 kronor. Ett studielån var inte större år 1971. Det motsvarar 28 049, 23 kronor i dagens penningvärde enligt Statistiska Centralbyråns prisomräknare. I dag är studielånet 90 000. Det var inte bättre förr. Gäller även båtar.

En träbåt ska tidigt i sjön, annars spricker den på land, läcker vid sjösättningen och sjunker snart – i precis den ordningen. Det vet alla. Den 17 april var en lördag år 1971. Flaggan på spelet i aktern och lilla Turné puttades fram längs såprännan. Jag var glad och förväntansfull, första egna båten och hon baxades upp på slipvagnen. När hon och vagnen nådde vattnet flöt hon aldrig loss. Tack och lov. Då gick det att få upp henne igen. Jag hade uppenbarligen köpt ett durkslag förklätt till båt för studielånet.

Calle Gyllen, dåtidens spinndoktor vad gäller gistna båtar, tillkallades. Han kom med blyplåt, kopparnubb och anhydrolkitt – en svart gegga som egentligen användes under takpapp. Vi förseglade hela sambordet med blyplåt och sjösatte. Samma trista resultat.

– Myra, sa Calle.

Myrstackarna tyckte jag synd om och skaffade istället en säck sågspån. Turné och jag sjösattes långsamt och när vatten nådde mig till bröstet, för jag stod förstås bredvid på slipvagnen, stoppade slipbasen. Nu gällde det att få sågspån att sippra in genom sprickorna i bordläggningen. Det funkar faktiskt. Det var så en dödsdömd fraktskuta hölls flytande en sista en säsong. Myrstackar var en bristvara längs svenska kusten på den tiden.

Turné flöt, men det gick åt många säckar sågspån min första och sista sommar med den båten. Och det blev många dopp. På hösten sålde jag henne till Sjöhistoriska museet där hon finns ännu. Snyggt rustad, men på land.

Mast sjunken båtM30 sjunkenNytt studielån och ny båt, en Mälar 30 byggd 1936. Den hade nummer 27 och hette Revanch – ett bra namn, även om förste ägaren stavat fel.

Revanch sjönk inte omedelbart efter sjösättning, men var som de flesta fyrtioåriga träbåtar gravt inkontinent. Nu hade jag emellertid förstått varför alla ägare till Mälarbåtar, Skärgårdskryssare och gamla Kostrar släpade på luftmadrasser sjösättningsdagen.

Sjösättningslagen lyder: Överge aldrig en träbåt de första dygnen. Sov ombord på en luftmadrass och förvandla dig själv till en mänsklig flottör. När du börjar gunga eller i värsta fall slår näsan i taket vaknar du automatiskt och kan pumpa läns innan det är för sent.

Ångest, ångest är min arvedel. Nej, det är inte jag som diktat, det är nobelpristagaren Pär Lagerkvist, han som också kallades Gnäll-Pär. Alltså:

“Ångest, ångest är min arvedel
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.”

Humoristen Hasse Z hade en annan syn på världen i stort och på lilla båtvärlden i synnerhet. Hans kåseri ”Tätning av båt” börjar så här:

”Aplund ägde en segelbåt. Han hade köpt den av en man, som visste vad han gjorde, för femtio kr. Med segel och allt. Jag bor bredvid Aplund, och Aplund bad mig hjälpa honom rigga båten. Vi riggade båten, d. v. s. Vi satte på två segel med olika namn samt en mast i mitten och satte allt i hop i sjön. En erfaren sjöman skulle först sätta i båten i sjön och sedan rigga på den, men det har alltid legat något originellt över Aplund. Då båten kom i sjön så sjönk den. Den sjönk inte sakta som en gråsten utan fort som en ansjovisburk med hål i botten. Vi blev rätt överraskade och Aplund bad till Gud om en revolver och tjugotvå kr. För att fara till Västervik och träffa mannen som sålt båten för femtio kr till honom. Och som visste vad han gjorde. Vi togo därpå en grogg och övertalade en på platsen bosatt yngling att dra upp båten på land. Vi reste därpå in till staden, skötte affärer, gingo på Cirkus och Kristallsalongen och träffade personer.”

Läs hela Kåseriet av Hasse Z.

Nästa krönika kommer att handla om sjösättning av en osänkbar plastbåt – ännu en ångestladdad historia.

Myrkrig på plottern

AIS

AIS_

Är det myrkrig? Skärmen på plottern är ett enda virrvarr av AIS-symboler. Nej, det är kappsegling och det är lördag.

Sen AIS-sändare blivit vanliga också i fritidsbåtar har de blivit allt mindre användbara. Det finns helt enkelt för många AIS-symboler på skärmen och viktig information går förlorad.

För tio år sedan kallades AIS för fattigmansradar. Med en enkel mottagare ombord i båten kunde man få information om de stora fartygen som fanns i närheten. Kurs, fart, avstånd, namn och när och på vilket avstånd man kommer att mötas. Mycket värdefull information, och fenomenalt i dimma i Bornholmsgattet eller om natten i Tyska bukten och Engelska kanalen. Om vi kom för nära någon var det bara att ropa upp för att få koll. Namnet på fartyget framgick ju av AIS-symbolen.

I dag har var och varannan nöjesbåt inte bara AIS-mottagare utan också sändare. Och det är det som är problemet. Ett stim trollingbåtar med AIS-sändare i Bornholmsgattet gör att det är omöjligt att skilja dem från livsfarliga tankers och containerfartyg. Stort blir smått och smått blir stort i en enda röra.

Varför nöjer sig inte småbåtar med en AIS-mottagare och struntar i sändare? Jag tror det finns två orsaker:

• Man tror man är säkrare om man har en sändare. Då syns man ju också på de stora fartygens skärm. Kanske, men man syns i allmänhet redan på radarn också och AIS-klutter måste förvirra också stora fartyg. Dessutom känns det mycket tryggare enligt min erfarenhet om jag håller reda på de stora fartygen och slipper litar på att de håller reda på mig. Då räcker det med en AIS-mottagare.

• Jag fruktar istället att den främsta orsaken att AIS-sändare blivit så vanliga är den alltmer utbredda sjukan att bli sedd. Inte av andra sjöfarare i första hand utan av vänner i cyberspace. Med en AIS-sändare kan kompisen hemma, mamma, pappa eller barn hålla koll på var du är. Det är bara att gå in på lämplig sida på internet och kolla. Jaha, han ligger i Nappeviken, Å hå, hon har gått till Jungfruskär. Fy fan, dom har bara 120 sjömil kvar till St. Lucia.

Jag har för mig att jag för några år sedan läste att någon av IT-gubbarna hade beställt en jättebåt som obemannad skulle kunna segla jorden runt. Allt skulle gå att sköta hemifrån data fotöljen. Styra, reva, byta olja på motorn och fiska. Ingen skulle äta upp fisken förstås men det skulle fungera och datanörden slapp bli sjösjuk.

En skröna? Jag vet inte. Men väldigt möjlig i vilket fall som helst, som alla bra skrönor.