Historien om Båtskroten AB börjar under en blek vårsol på båtklubben för två decennier sedan.
För det var då som Maria Rindstam och Josefin Arrhénborgs förstod att stunden var kommen och att deras segelbåt från denna stund, och med ålderns rätt, skulle vara till mer besvär än nöje.
Om det istället hade varit en bil som sjöng på sista versen så hade historien troligtvis tagit slut redan samma vecka med en klapp på motorhuven strax före att bilen gjorde sin sista resa till slutstationen på bilskroten.
Men att göra sig av med en båt på ett ansvarsfullt sätt var ett problem som Maria och Josefin först löste för egen del och i nästa steg för andra som drogs med båtar som hade sett bättre dagar.
Hur många båtar som har skrotats på Marias och Josefines Båtskrot vet ingen. Men när Maria till sist drar till med en vild gissning så drar hon till med 550 stycken.
En blygsam siffra, kan tyckas, med tanke på att de så sent som för två år sedan hoppades och trodde att de skulle kunna öka takten avsevärt då de inledde ett samarbete med flera olika företag inom transport, förbehandling och återvinning av fritidsbåtar.
Men förhoppningen om ett snabb ökning grusades och trots att det nu finns hela 25 skrotstationer utspridda i landet så får Josefin och Marina kämpa i motvind.
Men allt är inte nattsvart. För nu har Norge med all önskvärd tydlighet visat att det inte hänger på antalet stationer.
Som på en given signal och tack vare en belöning i form av en så kallad vrakpeng ökade norrmännens intresse för att återvinna sina vrak lika plötsligt som markant.
Nu hoppas Båtskrotens eldsjälar och miljöhjältar på att få draghjälp i sitt heroiska miljöarbete och att Sverige inför något liknande.