Här hemma i Sverige går livet i sin gilla gång, för de flesta av oss. Vi går till jobbet, äter lunch, jobbar. Åker hem, lagar middag, tvättar och diskar. Det blir helg, vi gör något roligt eller bara slappar. Varje natt kan vi sova sex-åtta timmar i en torr skön säng.
Riktigt så är det inte för besättningen på Ericsson 3.
Läs hur Gustav Morin och grabbarna har det under ett av många, många nattpass.
Ericsson 3 under femte etappen av Volvo Ocean Race. Målet i Rio de Janerio ligger när bilden togs cirka 11 300 sjömil bort. Foto: Gustav Morin/ERT
“En tuff natt” är skriven av Gustav Morin, medieman ombord på Ericsson 3, och skickat som e-mail till volvooceanrace.org. Texten är översatt från engelska av Hamnen.se.
“Vår navigatör Aksel Magdahl vet oftast när nånting är på gång och i natt fick han rätt.
Plötsligt ökade vinden till ungefär 20 m/s. Vi gick på en halvvindsbog i 36 knop och båten formligen flög fram.
Aksel gjorde sig gång på gång beredd, tog spjärn med armen och höll i hårt. Allt för att tackla vågorna och inbromsningarna.
När man når så höga farter vet man nämligen att det inte kommer att hålla i sig speciellt länge. Kung Neptun brukar nämligen kasta upp stor våg framför vår stäv när vi dånar fram i de här farterna. Kanske för att få se lite action och förgylla hans vardag som annars mest består av ödsliga ensamma vågor på havet. Hursomhelst så gjorde han det den här gången.
Vi dök in i en stor våg och tvärnitade. Aksel lyckades hålla i sig men var orolig för att något hade gått sönder. När vindar på 20 m/s trycker båten framåt och en stor våg håller tillbaka – ja då blir påfrestningarna på rigg och segel enorma.
Både båten och Aksel klarade sig genom situationen utan problem. Men Jens Dolmer, som låg och sov i en koj i närheten av navbordet, var inte lika lyckligt lottad.
När båten dök ner i den mörka vågdalen krängde den precis så mycket som det går utan att rodren tappar fäste och havsvattnet hittade in genom infästningarna av babords genuavinsh. Jag trodde att vi lokaliserat alla små hål som kan ta in vatten – men icke. Här var ett till.
Vattnet formligen forsade ner från innertaket och träffade Jens rätt i ansiktet. Han vaknade upp, lätt chockad kan man säga.
Vi hade för mycket segel uppe men hade beslutat att försöka hålla ut i några timmar. Det hade varit för svårt och riskabelt att minska segel och vi visste att vi snart skulle få bättre lä söder om en japansk ö.
Strax efter segelbytet ökade vinden rejält. Under natten passerade vi Green Dragon och nu kan vi se dem bakom oss.
– Vi har några tuffa dagar och nätter framför oss med hårda halvvindsbogar. Nu är det bara uthållighet som gäller. Vi kommer helt klart att bli trötta och ha såriga ögon efter allt sprutande saltvatten när det här är över. Som tur är har vattentemperaturen ökat. Den gick från 6 grader till över 20 bara inom ett dygn, säger Aksel Magdahl.