Julläsning
Minnessten över de seglare som omkom i Fastnet Race 1979. Foto: Richard Webb/Wikipedia.
Den 11 augusti 1979 startade Hasse Bauer i sitt första Fastnet Race. Drygt 30 år senare skrev han om sina minnen från den dramatiska seglingen för tidningen På Kryss. Nu kan du läsa hans berättelse på hamnen.se.
Det var lördagen den 11 augusti 1979. Jag var 23 år och mitt brinnande intresse för havskappsegling hade gett mig en plats som fördäcksgast på “Carat”, en 44 ?fotare med tio man i besättningen.
Samtliga var erfarna seglare. Jo, visst var vi det. Vi hade seglat flera Gotland Runt och visste vad det var frågan om ? driva på båten, hålla ut och kämpa – i vilket väder som helst. Det gällde i alla fall på östersjön och Skagerack.
Nu kryssade vi västerut i tidvatten-strömmarna på “The Solent”, sundet mellan Southampton och Cowes, Isle of Wight. Solen sken genom höga, tunna cirrus-moln, och om jag inte missminner mig så var det en västlig bris på sex ? sju meter per sekund.
Den dagen startade sammanlagt 303 segelbåtar från Cowes och kryssade västerut genom “The Solent”. När tidvattnet strömmade emot med fyra ? fem knop gällde det att smyga upp utefter land för att få minimalt med motström. Hade man tur fick man till och med medström inne vid de grunda stränderna och sandbankarna på norra sidan av “The Solent”. Hade man otur gick man för långt och vid slaget ? när kölen gick ner i sandbotten ? blev det tvärstopp.
Det var spännade segling, tätt mellan båtarna och vi kände nog alla att det här var något extra, en stor internationell havskappsegling i något av världens mest svårseglade vatten.
Vi hade startat vårt första Fastnet Race och vi hade ingen aning om vad som väntade oss.
Veckan före Fastnet Race hade vi visserligen fått en rejäl försmak av vad som kan hända i dessa farvatten. Vi hade vräkts omkull med stormspinnakern uppe, kortkryssat utefter land med bottenrevad stor och minsta förseglet, sett båtar krocka med varandra och hört om någon som hade ramlat överbord.
“Carat” ingick som en av tre båtar i det svenska Admiral´s Cup-laget. Admiral´s Cup var på den tiden något av ett världsmästerskap i havskappsegling, 19 nationer deltog. Tre korta banseglingar på “The Solent”, en kort havskappsegling “Channel Race” på drygt 200 sjömil och nu det avslutande 605 sjömil långa Fastnet Race.
Så visst hade vi respekt för vad vi gav oss ut på. Men lördagen den 11 augusti var det lugnt. Väderprognosen lovade fint väder ända fram till måndag, vilket var så långt prognosen sträckte sig.
Det gick bra. Utefter engelska sydkusten, i skiftande vindar, tog vi oss allt längre västerut. Vi passerade Portland Bill, Start Point och siktade in oss på rundningen av Lizard Point och Lands End. Därifrån såg det ut som en lång sträckbog upp till rundningen av Fastnet Rock.
Vi hade kommit in i rutinerna, tog våra vakter och fick gå ner under däck för att sova eller vila på frivakterna. Det började märkas att vi hade varit till havs ett tag, några blöta segel på durken, lite slarvigare ombord¸ men inget allvarligt. Vi hade det så bra man kan tänka sig under ett Fastnet Race.
Jag ligger och sover i hängkojen uppe i lovart när jag blir väckt för att gå på vakt. Det är mörk kväll och känner direkt att “Carat” rör sig tyngre i vågorna. Det har blåst upp, vilket också bekräftas av navigatören som har lyssnat på senaste väderprognosen. Prognosen säger något helt annat än tidigare och för första gången kommer den där kusliga känslan om vad det är vi håller på att möta? En storm på Irländska sjön är inget vi har räknat med.
Havet bryter. Skummet från vågtopparna ger ifrån sig ett svagt vitt ljus, annars är det helt mörkt. Vi kränger en hel del, den andra vakten har tagit två rev i storen och framme på förstaget är minsta genuan satt. Stäven dunsar in i sjön, vatten rinner över fördäck.
Utefter relingen i lovart sitter några i besättningen med benen utanför relingen. De sitter tätt tillsammans i sina vita regnställ. Ljudet från vind och vågor gör att jag inte hör om de pratar med varandra. När något ska göras som hör till seglingen ropas orden ut.
Det var väl ungefär det jag möttes av när jag kom upp på däck och blev ombedd att ställa mig bakom ratten. Min koncentration riktas mot det svaga röda ljusen från instrument- och kompassbelysning.
Saltet. Jag minns det så väl.
“Carat” kämpade allt hårdare mot sjön, men eftersom vinden ökade snabbt hängde inte sjön med. Den var fortfarande kort och krabb. Stänken från bogen och friborden slog i ansikte och ögon. Det sved på ett sätt som jag inte hade upplevt tidigare, men efter någon timma blev det bättre. Navigatören eller någon annan under däck blötte med jämna mellanrum en frottéhanduk i färskvatten, öppnade luckan framför mig och sträckte ut den välsignade handduken. Sötvattnet gjorde underverk för de trötta ögonen.
Så där höll det på, timma efter timma. Jag förstår fortfarande inte varför jag blev stående bakom ratten så länge, men jag var ung och tyckte innerst inne att det var spännande.
Vinden ökar. Vågorna blir högre och längre. Vi bestämmer oss för att ta tredje revet i storen, men inser under manöverns gång att det är lika bra att ta ner den helt och hållet.
“Vad är på gång? Är det alltid så här när det stormar på Irländska sjön?” Tankar av rädsla och oro far genom kroppen.
Vi har ingen kontakt med andra båtar. Navigatören stoppar med jämna mellanrum upp sitt huvud genom luckan och radiopejlar. Han står där med hörlurar, siktar och söker efter radiofyrar i land.
Så förändras scenariot ytterligare. Vi märker det inte direkt, eftersom vi är mitt i det. Den krabba sjön ersätts successivt mot allt högre och längre vågor. Det kompakta, mörka molntäcket ger några första tecken på att spricka upp. Molntrasor far som lågflygande projektiler över himlen, upplysta av ett svagt månsken. Kusligt och spännande, men också på något märkligt sätt vackert.
Sakta kommer känslan av att det vi upplever är något mycket extremt. Men hur beskriver man en sådan situation? Efteråt fick vi höra att våghöjden låg på 18 ? 19 meter. Men vad säger det mer än att det var enormt höga vågor?
Min bild och referens är istället avståndet mellan varje våg, det vill säga våglängden. Den låg på mellan 150 och 200 meter. Det innebär ett avstånd motsvarande knappt två fotbollsplaner på rad.
Så när vi ligger där på vår sträckbog upp mot rundningen av Fastnet Rock är det en lång nerförsbacke på vågbergets baksida. Farten ökar trots att vinden avtar nere i vågdalen. Självklart stormar det även där men vinden minskar när vi kommer i lä av nästa våg. De märks genom att och krängningen minskar och båten rätar upp sig
Sen startar klättringen uppför nästa vågs framsida och uppe på toppen kränger “Carat” rejält i den vind som börjar nå orkanstyrkor. Det är mäktigt och bilden är för evigt etsad i mitt minne: Vi är uppe på toppen med 200 meter fram till nästa våg. Månljuset. Nere i vågdalen glittrar och fräser det från alla små, ettriga vågor som bildas mellan vågbergen. Och så nästa berg av hav som närmar sig.
“Var är fyren? Var är Fastnet Rock? Hur långt är det kvar?” Frågorna surrar genom huvudet.
Fyren ska under normala förhållanden synas inom 25 sjömil, ett svepande blänk var femte sekund. Men hur ska vi kunna se ljuset nu? När vi är så kort tid uppe på vågtoppen?
Fyren på Fastnet Rock dyker upp en bit i lovart. Den ger som alla fyrar en viss trygghet. Vi vet var vi är. Vi har klarat att hålla höjden någorlunda och bör kunna ta oss fram till en rundning. Vi får rapport om att en båt har brutit rodret och är på väg till nödhamn.
När vi närmar oss fyren mojnar det. Vindstyrkan är inte lika ilsken som tidigare, molntrasorna på himlen färre. Vi seglar in i lågtryckscentrum.
Vi får också lite sjölä från Irland men sjön är fortfarande oförskämt hög så när vi ska stagvända för att runda fyren blir det problem. Utan storsegel och med bara genuan satt kommer vi inte runt. När vi försöker gå genom vindögat trycker vågorna oss tillbaka. Efter några försök faller vi av ordentligt, tar fart och lyckas.
Fyren på Fastnet Rock, denna berömda, vackra, ensliga och mäktiga fyr skjuter upp ur havet och jag minns hur tagen av situationen jag var. I ungdomligt övermod ropar jag till fyren:
“Vi ses snart igen!!!, Mig blir du inte av med!”
Ungdomligt övermod i kombination med att jag inte hade en aning om vad som hände med båtar och besättningar runt omkring oss.
Efter drygt sex timmar till rors är det dags att bli avlöst. Bakom fronten ökar vinden igen och det är nu som Fastnet Race 1979 ska visa sig från sin mest ilskna sida. Vi har hunnit runda i tid, fått sjön med oss men den bryter på ett mer allvarligt och förödande sätt än tidigare.
Innan jag går ner under däck bestämmer vi oss för att byta från minsta genuan till stormfock, det vill säga bara segla för stormfock.
Vi har då upptäckt att en av vantskruvarna i lä skruvat upp sig, trots att de var låsta med sprint. Vantet slår löst och fladdrande i lä och det är bara några gängor kvar på hylsan. Den går att dra åt och låsa igen. Hur nära var det att vi hade tappat riggen på den långa sträckbogen upp till Fastnet Rock? Då vi seglade för den andra bogen och vantet tog upp lasterna i lovart?
Bytet till stormfock ser ut att bli komplicerat och riskabelt. Att jobba längst där framme på stäven i den här sjön verkar omöjligt och skulle vi lyckas med att få ner seglet skulle det med all sannolikhet slitas iväg med vinden. Inte för att vi var rädda att i en sådan här situation förlora ett segel, utan snarare vad skulle hända med lösa, fladdrande skot och ett segel halvvägs nere på däck? Kaos.
Då kommer någon på idén att fästa en tamp i halshornet som går tillbaka till sittbrunnen. Vi släpper på fallet, tar hem i sittbrunn och sakta men säkert kommer lilla genuan smattrande akteröver till sittbrunn och sen ner under däck.
Under tiden vi riggar upp stormfocken, vilket tar tid, går vi för bara riggen nerför vågbergen i 17 -18 knop.
Väl under däck är jag noggrann med att få av mig regnställ och byta till torra kläder. “Carat” ser ut att ha klarat den långa sträckbogen och rundningen väl, men i pentryt finns ett märkligt bevis på vad vi upplever.
Några färdigbredda smörgåsar hade lagts fram som nattmat. Nu låg de i en sörja på durken. Från rufftaket, ner utefter ett sidoskott satt inkletat smör och rester av pålägg. I ett nedslag hade smörgåsarna gett sig iväg på en flygtur, landat i rufftaket (!) och sedan glidit utefter skottet när “Carat” återigen reste sig.
Jag är på väg till kojen när en hand tar tag i mig med fast grepp. Det här är allvarligt hinner jag tänka när jag ser dödsångesten komma ur ögonen från en av mina besättningskamrater. Vi människor reagerar olika inför sådana här extrema situationer, och hur vi kommer att reagera vet vi inte förrän vi är mitt i den.
Jag valde att försöka hjälpa min kamrat genom att peppa honom och försöka få honom att möta rädslan och ångesten, det vill säga att han skulle försöka ta sig upp på däck och se vad det var frågan om. Kanske skulle det lindra hans lidande.
Han lyssnar, tar sig samman och bestämmer sig för att gå upp på däck. Vi drar tillbaka ruffluckan och han kommer upp på däck. I samma stund ropar någon:
“Kroka dig!! Snabbt! Vågen kommer!”
Från trappan vid ruffluckan ser jag ut i mörkret akteröver. Högt däruppe, ovanför den stående rorsmannen har vågen redan hunnit bryta. I takt med att vågtoppen forsar fram och hinner ifatt oss övergår det gurglande, dova ljudet till ett djupt, mullrande inferno. Vågen rullar in över akterspegeln, i samma stund drar jag igen luckan och hör hur vattenmassorna sveper över däck.
När vågen har gjort sitt ligger min kamrat utefter mantågstöttorna. Han hade hunnit kroka sig och har inte spolats överbord. Omskakad men oskadad tar han sig ner under däck igen. Här är han säkrare.
Det tog väl ungefär tio minuter, en kvart efter det att jag låg torr och varm i sovsäcken som jag hör någon säga mitt namn. Det är navigatören som lugnt men ändå bestämt ber mig att pumpa läns.
“Kom igen”, var min första tanke, “Det kan väl någon annan göra? Jag behöver vila”
Men eftersom han upprepar sig, återigen med samma lugna, bestämda röst gör jag som han säger.
Länspumpen sitter på babordssidan. Jag pumpar och pumpar men hör aldrig det slurpande ljudet som ska komma när länsen går torr. Sakta men säkert förstår jag att vi tar in vatten. Jag tittar på navigatören och han nickar.
“Han är smart den där navigatören” tänker jag. “Varför sprida mer oro och rädsla hos frivakten som ligger och halvsover i sina kojer akteröver? Nej, bättre då att ligga lågt innan vi vet hur allvarlig läckan är.”
Vi är två som hjälps åt att lyfta durkar och leta efter var båten tar in vatten. Ja, det är onormalt mycket vatten under durkarna men inte så att det visar på någon allvarlig läcka. Först när vi öppnar luckan till motorn får vi en chock. Därinne forsar vatten fram och tillbaka i takt med båtens rörelser.
Med ficklampan lyser vi in i motorrummet för att komma underfund med var läckan kommer ifrån. Skenet följer kylvattenslangen och där, vid intaget genom skrovet sprutar det vatten. In med en hand för att dra åt och stänga kranen till kylvattensintaget.
Vad som troligen hade hänt var att motorn, som står på kraftiga gummibussningar, hade i ett av båtens nedslag skakat till så kraftigt att kylvattensslangen hade skakat loss. I och med att bara behöva stänga kranen var det enkelt att så att säga, täta läckan.
Jag kryper åter upp i kojen, drar upp dragkedjan på sovsäcken och somnar. Sover som en stock och när jag vaknar igen är det ljust ute. Det stormar fortfarande men sjön har lagt sig och återgått till mer normala stormvågor. Solen skiner och det ger en känsla av att det värsta är över.
Vi sitter vid navigationsbordet, vi är några stycken som har samlats där bara för att prata och känna att trycket har lättat. Vi börjar förstå att det vi har varit med om är ingen vanlig storm. Vi får rapporter om att flera båtar har brutit, men inte ett ord om att någon eller några har omkommit.
Navigatören, som under hela stormen gjort ett fantastiskt jobb och tagit ett stort ansvar börjar berätta om hur han upplevt det senaste dygnet. Till en början går det att hänga med i vad han säger, men så går pratet fortare och fortare för att sluta i stort sett mitt i en mening. Han lägger ner huvudet på navigationsbordet och somnar direkt. Spänningen är över.
När vi närmar oss Lands End, anropar vi kustradiostationen via VHF. Då – först då – förstår vi vidden av vad vi har gått igenom. Rösten från Kustradiostationen låter mycket angelägen om att höra hur vi har det, vår position och om någon ombord är skadad. Vi får fri tillgång till att koppla telefonsamtal till familj och anhöriga hemma i Sverige.
Löpsedlar skriker ut vad som hänt, får vi höra. Fastnet Race är högsta nyhetsstoff, “obekräftade siffror på antal döda”, “största brittiska räddningsaktionen sedan andra världskriget.”
Vi seglar oskadda och välhållna mot målet i Plymouth. Ombord på “Carat” har vi haft en gudomlig änglavakt.
Från den stunden greps jag av någon märklig respekt för havet, något som närmast kan beskrivas som hatkärlek. Den respekten och märkliga form av kärlek till havet har nu präglat mitt liv i 30 år.