Sakta men säkert tar sig familjen Pukitis Furhoff närmare målet i Marseille. Men nu blir de kvar i det lilla syditalienska samhället Acciaroli några dagar: motorn ger inte full effekt och ska få sig en översyn. Följ familjens segling på hamnen.se i sommar!
Foto: Eva Furhoff
Del 3: Acciaroli, 18 juli, N 40°10.32, E 15°01.52
Efter att ha legat i Tropea i tre dagar har vi förflyttat oss lite norrut: nu är vi i Acciaroli som ligger en bit söder om Neapel. Det är ett mycket litet samhälle, som har en gästhamn och ett varv.
Här skulle jag tro att vi fastnar ett par dagar. Ett skäl till att vi gick hit var just att det finns ett varv, och där finns mekaniker. Vi tycker att motorn inte riktigt ger den effekt den borde och nu ska det komma en mekaniker och titta på den.
Acciaroli är bara ett litet samhälle, men en marina och mekaniker finns här i alla fall.
Motorn fungerar bra, den är pålitlig, startar alltid och gör alltid som man säger åt den. Men den har inte riktigt den “forza” som vi tycker att den borde ha.
På varvet möttes vi av “Il Capitano” som var ganska rund och reslig, kraftig. I mungipan hade han en cigarillstump som han tuggade på och tankarna gick till “Sopranos”. “Il Capitano” tog oss med in på kontoret där en ung tjej som kunde engelska jobbade. Tack vare henne kunde vi beskriva symptomen.
Bossen nickade förstående när vi beskrev problemen och skulle skicka en mekaniker om “una ora”. Så nu får vi se vart detta leder… Lennart tyckte i alla fall att det kändes bra, han har muttrat om detta sedan start och nu kändes det “som att vara hos doktorn och äntligen bli trodd”, sa han.
Vi har kört motorn oerhört mycket. Hela resan har vi haft lite lätt motvind, vi har seglat ett par timmar i början och två gånger har vi kunnat motorsegla. Men i övrigt har vi gått för motor timme ut och timme in. Och det är klart, om man kunde få ut lite mer fart och kraft ur motorn skulle det göra att vi kommer fortare fram. Just nu känns en fin medvind och och bra fart i båten som en nåd att stilla drömma om…
Jag börjar i alla fall vänja mig vid Italien nu. Efter Grekland kändes Italien dyrt och ogästvänligt, men man inser efter ett tag att italienarna inte är ovänliga utan bara har ett annat sätt än grekerna. De är lite mindre pratsamma, lite mer på sin kant.
Hamnavgifterna är giftiga, en natt i gästhamn ligger runt 600 kronor, i Grekland låg vi nästan alltid gratis. Men Italien är vackrare, tycker jag faktiskt, och maten är mycket bättre! I går åt jag stuffed squid som var fylld med oliver och kanske sardeller, en dröm! Hampus breasola med parmesan och ruccola var fantastisk och Lennarts köttbit med limone underbar.
Skyddande kläder, solglasögon och en plats i skuggan – enda sättet att klara den starka solen.
Det är sjukt varmt på dagarna, mellan klockan 12 och 17 känns ingenting roligt. När vi “seglar” turas vi om att stå till rors, de som inte styr brukar sova. Det är det enda vettiga.
Om man är iland måste man vara någonstans där det fläktar, eller på stranden där italienarna verkar spendera hela dagarna. De flyttar ner familjen med picknickkorg, parasoller, solstolar och allt annat som kan behövas.
Vid femtiden är det dags att packa ihop, gå hem och duscha och göra lite nytta. Då blir det lite svalare och plötsligt får man energi och undrar varför man var så deppig och hängig tidigare. När man vait nyttig ett par timmar och det börjar bli mörkt, vid 21-tiden, är det dags att klä upp sig och gå ut på stan och äta. Då fylls de trånga gränderna med liv, och folk står och småpratar och umgås. På balkongerna sitter gamla damer och tittar på folklivet, och kanske äter något litet. Bredvid dem hänger tvätten på sin lina.
I söndags kväll var den lilla, mycket gamla kyrkan full av folk vid 20–21-tiden. Längst ut på piren står en stor madonnastaty och välkomnar besökarna. Kanske beskyddar hon oss? Och på olika håll i städerna finns små skulpturer med scener ur bibeln infällda i husväggar, murar och på andra ställen. Ofta med liten lampa för att lysa upp scenen och en glasskiva som skydd.
Det är konstigt nog ganska lätt att förstå vad italienarna säger, även om ingen verkar kunna engelska. När man hör orden förstår man dem: “fumare”, “aqua”, “forza”, “mare”, “calma”, “caldo”, “prego”, “uffizia”, “barca”… I Grekland var det helt omöjligt.
Internet är svårt att komma åt här. Vi har vår Bad boy, vår “spionantenn” som fångar upp och förstärker alla trådlösa nätverk som finns i närheten, men det finns aldrig några nätverk. Och när vi frågar ligger de nere för tillfället… det gör det svårare för oss att hålla koll på väderprognoserna och det behöver man faktiskt ha.
På piren i Tropea börjar folk att röra sig när solen gått ner. Foto: Eva Furhoff
Det har blåst kuling norrut och det är en ny på väg och det verkar bygga vågor en bra bit därifrån. En dag gick vi 60 distans i sådan gammal sjö – för motor i lätt motvind – och sjön lugnade sig mycket långsamt. Det gick bra, men det kändes lite hisnande när man åkte kana nerför vågorna. Då var sjön ändå bara “moderate”, vilker ger en våghöjd på i snitt 1–2 meter (tror jag). Och man får sig en tankeställare när man ser hur stora pirarna är här.
På det hela taget känns det ändå som om vi har det bra och vi tar oss ju fram – trots alla problem. Om vi får lite bättre fart i motorn nu kommer vi säkert att flyga fram!
Här kan du läsa mer om familjens segling över Medelhavet!