Klabbe Nylöf är en av Sverige mest framgångsrika professionella seglare. Åke Fredriksson har träffat honom.
Claes Harald “Klabbe” Nylöf, född i Stockholm för 39 år sedan. Snabbast på havet i 60-fots trimaranen HiQ, bland annat “flög” han genom Kyrkesund i närmare 30 knop inför tusentals åskådare under senaste Tjörn Runt. Här är hans seglarhistoria.
Din första segling, minns du den?
-Det var med mina föräldrar men jag minns inte när. Jag växte i princip upp på båt i skärgården. Men jag minns när jag seglade själv första gången i en optimistjolle, det var en upplevelse blandad med både hopp och förtvivlan. Men en frihetskänsla som var helt unik. Jag tror att jag var sex år, det var innan jag började i första klass. Sen fortsatte det, jag var ju lyckligt lottad, jag fick segla hela somrarna med mina föräldrar. Vi hade en stor kustkryssare, 14 meter lång. En yawl, fantastiskt fin segelbåt, som vi seglade med hela somrarna. Och förutom det så har vi alltid haft små jollar, Optimister, Flying Junior, minijollar, Flipper och E-jolle. Men för mig så var seglingen alltid som en hobby på somrarna, jag var på seglarläger och så men det var aldrig inriktat på kappsegling.
Du spelade ju pingis istället.
-Ja otroligt mycket. Jag var bra, jag var trea i Sverige i min årsklass. Jag vann St Erikscupen några gånger. Det var det jag satsade på så seglingen var mer som en avslappning.
Hur länge höll du på med pingis?
-Jag lade av i tonåren, då funderade jag mest på brudar och moppar. Då kom seglingen in i bilden igen och då började jag tävla. Det var Express och Starbåt mest och jag fick kappsegla på lokal nivå. Och det höll jag på med tills jag fick segla över Atlanten första gången.
Var det då storbåtsseglingen började?
-Ja det kan man säga. Jag seglade med Leffe Ericsson på en båt som hette Marathon. Jag seglade över Atlanten ett antal gånger innan jag fyllde 20 och skaffade mig en massa erfarenhet av att segla storbåt. Jag seglade i Västindien ett par halvårsperioder och bodde i Florida, min pappa bodde i Florida då och jag bodde hos honom.
Jag jobbade på en stor 92 fots Peter Norlinritad cruisingbåt, och seglade mycket med den. Extreme hette den.
Då lärde jag känna alla som höll på aktivt med segling, jag seglade en delsegling i SORC 1979 tror jag det var. Därefter blev det storbåt. Då hade jag skaffat mig så mycket erfarenhet av storbåt och sen blev det bara kappsegling för mig.
-Du var ju med på EF i Whitbread, vad betydde det för dig?
-Det betydde massor. Jag hade länge kämpat och tänkt att jag skulle göra Whitbread. Redan när jag såg Sayula, Swan 65:an, när dom vann 1973, så tänkte jag att det där är ashäftigt. Och sen med Roger Nilson och Mange på Drum så var det mycket glamour och balla känslor som man skulle vilja vara med om. Men jag såg inte någon båt som passade, The Card var väl ett alternativ men då hade jag ett bra jobb, jag jobbade på en 54-fotare. Jag var nog inte riktigt mogen heller. Så för mig var EF ett genombrott i allra högsta grad.
OM VOLVO OCEAN RACE
– Och sen blev det Volvo Ocean Race?
-Ja, dom projekten gick på sätt och vis hand i hand, att få vinna Whitbread på EF var fantastiskt. Att segla Volvo Ocean Race på Assa Abloy var ju mer en repetitiv aktivitet och en naturlig del i seglingskarriären. Jag var lite mer relaxed i den situationen, inte så nervös över vad som komma skulle. Jag tycker att själva seglingen med EF var roligare men jag själv var lite lugnare i mig själv och kunde slappna av bättre så visst, det var en kul aktivitet. Men EF var och förblir det största som hänt mig.
-Kommer du att segla fler Volvo Ocean Race?
-Ja, det sade jag förra gången också. Då tackade jag nej, jag hade ett par bra möjligheter att göra det men det krockade med de projekt som jag driver och jag hade bestämt mig för att vara hemma mera. Ska man göra ett Volvo så måste man vara hundraprocentigt motiverad och fokuserad och är man inte det så är det ingen idé att ge sig in i det för då blir det bara en pina. Jag kan inte enbart se det som ett jobb, jag är lite för passionerad för det? Jag måste känna det i hjärtat fullt ut. Men för sjutton, jag tittar och pratar med några team så vi får väl se var det landar.
-Du har familj idag, det är väl en viss skillnad mot tidigare?
-Ja det är det verkligen. När Alexander var tre år så valde jag att flytta hem, det var ju ett beslut som jag tog då. Och inte fortsätta att flyga och fara, flyga och fara och ha honom på resande fot. Nu börjar han rota sig här hemma så nu är det mycket svårare att rycka upp honom ur det här. Nu får han ha sitt liv med mamma här hemma och nu är han också så stor att han förstår när jag reser så nu är det naturligt när jag är borta. Nu är han åtta.
-Utveckligen i Volvo Ocean Race mot större och mer och mer avancerade båtar, större syndikat och mer pengar, hur ser du på det?
-Jag ser det som att det är så många steg inom segling att det faktiskt är en naturlig utveckling.
Jag tycker att med den historiken som Volvo Ocean Race har så är det ju det optimala “fully crew-racet”, då kan man väl tycka och tänka ibland att det spelar väl ingen roll vad man seglar runt i för båtar. Men segling är en tekniksport och jag tycker att det är rätt som Volvo har gjort, att välja en avancerad design som är häftig. Det stimulerar också och skapar mervärde, jag menar om man skulle åka runt i en British Steel, det finns inget ballt i det.
Det är en balans och seglingen är en tekniksport och då behöver man stora team som kan utveckla och göra bra grejer. Häftiga båtar, häftiga team, häftiga setups, det blir så.
HiQ. Foto Malcolm Hanes
Trimaraner på flykt i Oops Cup. HiQ i mitten. Foto Malcolm HanesOM REKORDJAKTEN
-Du seglar ju en ännu häftigare båt idag, HiQ.
-En trimaran ja. Häftigare och häftigare, det är en annan typ av båt som går ännu fortare och farten är förenad med ännu större risker såklart. Där har ju tekniken kommit ännu längre och det blir ännu knivskarpare om man gör fel. Jag gillar det och stimuleras av det som fan. Man behöver inte segla jorden runt för att ha kul, man kan faktiskt ha kul på Baggen.
Det är ett sätt för mig att få den där adrenalinkicken, den får jag varje dag som jag är ute med HiQ. Den hittar man annars i Södra Oceanen.
-Du har slagit några rekord och siktar på ännu fler, vad står på tur?
-Jag kommer att fortsätta att segla HiQ, vi missade ju Ystad-Haparanda i oktober så det står väl på tur nästa år.
Trots att vi står och huttrar i novemberkylan utanför Münchenbryggeriet så pratar vi ganska länge. Därför delar jag upp den här intervjun också. Del 2 kommer snart.