Grattis till en imponerande insats. Ni kom nia av de elva lag som klarade de 3 000 sjömilen. Är du nöjd med resultatet?
– Tack! Jag är jättenöjd. Speciellt med tanke på omständigheterna. Det var en dramatisk resa med mycket strul. Bland annat så strejkade både autopiloten och watermakern så att vi fick styra för hand och handpumpa dricksvatten. Sedan kapsejsade vi fyra gånger. De flesta som deltog är nöjda med att bara ha kommit i mål. Det är vi med.
Vad var värst?
– Det var att leva med smärtor under hela resan. Det sliter hårt att ro. Men sedan kapsejsade vi som sagt fyra gånger och den sista gången var det riktigt dramatiskt. Båten är självrätande men för att göra en lång historia kort så gjorde vi ett stort misstag genom att driva på tok för långt söderut vid ett tillfälle. Därför tvingades vi att kompensera det genom att styra nästan helt norrut i två dygn. Till råga på allt så blåste det storm rätt från sidan så vi fick ro i halvtimmespass (det normala är två timmar reds. anm) med fullt roderutslag och endast med ena åran för att hålla någorlunda rätt kurs.
Medan jag vilar så skriker Fredrik plötsligt till, båten välter av en jättevåg och jag flyger i taket. Vatten strömmar in för att vi inte lyckas stänga ventilen och dessutom hindrar åran båten från att räta upp sig. Då tänkte vi att det var kört. Men vi till slut fick vi igen ventilen och upp båten på rätt köl.
Detta var 3,5 veckor före målet och vi förlorade bland annat satelit-telelefonen och därmed också kontakten med omvärlden, samt tillgång till väderleksrapporter.
Det bästa ögonblicket?
Det var definitivt att komma i mål efter 60 dagar, 30 minuter och 7 sekunder Med allt firande och all uppståndelse som sedan tog vid. Sedan har vi också haft närkontakt med tre hajar, Tigerhajar tror jag, och en var riktigt nära. Och så har vi sett valar. En mäktig känsla. En var riktigt närgången och simmade bara några meter under oss. Det är fantastiskt när de bryter vattenytan och blåser ut en fontän med vatten.
Vi såg en dokumentär om en brittisk tjej som deltog i Atlantic Challenge för fem år sedan och blev väldigt inspirerade. Det var bara två svenskar som hade gjort detta före oss och vi tyckte att det skulle vara spännande att delta.
I maj 2011 skakade vi hand på saken, Fredrik och jag. Vi anmälde oss, köpte en roddmaskin, ett löpband och började träna.
Vad längtar man mest efter där ute på havet?
Det är definitivt familj och vänner. Det var känslosamt att sitta mitt ute på Atlanten och öppna julklappar som nära och kära hade skickat med.
Sedan längtar man efter riktig mat. Fredrik gick ner 23 kilo under rodden och jag tappade 15 kilo. De sista veckorna fick vi bara 2 000 kalorier om dygnet att jämföra med de 5 000 kalorier som kroppen egentligen behöver under rådande påfrestningar.
Skulle du kunna tänka dig att göra om detta?
Vi talade om det sista veckan före mål och det är inte otänkbart. Vi var nybörjare innan vi beslöt oss för att ställa upp i detta. Men vi har lärt oss mycket och skulle göra så mycket annorlunda om vi deltog igen. Vi skulle ändra på det mesta. Båt, mat, kläder…
Men det krävs också sponsorer. Vi lånade pengar till detta äventyr som kostade oss 800 000 kronor. Men det var det värt.
