Det talas mycket om reduktionsplikten på fossila bränslen men vad innebär den egentligen? I slutändan kokas frågan ner till att späda ut, eller inte späda ut drivmedel. Men är det rätt väg att gå? Vi nystar i frågan som blir allt mer aktuell.
Den så kallade reduktionsplikten trädde i kraft 1 juli 2018. Regeln omfattade till en början bensin och diesel men sedan 1 juli 2021 omfattar plikten även flygfotogen. Förenklat kan det sägas att allt från bensin- till sjömackar är skyldiga att minska sina växthusgasutsläpp från drivmedlen med en viss procentsats.
När den här artikeln skrivs har de så kallade Tidöpartierna kommit överens om att i vid årsskiftet 2023–2024 sänka reduktionsplikten till EU:s minimum på sex procent. En med andra ord rejäl sänkning från dagens 7,8 på bensin men framförallt 30,5 för diesel.
Reduktionsplikten har sedan den infördes varit Sveriges centrala styrmedel för att nå det klimatpolitiska målet med att innan 2030 minska växthusgasutsläppen med 70 procent jämfört med 2010.
Redan 2022 valde man att pausa ökningen av reduktionsplikten på bensin och diesel i samband med allt stigande drivmedelspriser.
Se även:
Priset på sjömacken kan sänkas med 5,5 kronor litern
Preems varning – ändrad reduktionsplikt kan ge prischock
En fråga kantad av för och nackdelar
En vanlig kritik mot reduktionsplikten är att den kan leda till högre priser på drivmedel för konsumenterna. De ökade kostnaderna för att producera och blanda in förnybara bränslen kan i slutändan belasta fordonsägare och hushåll, särskilt om de inte finns tillräckligt med billigare alternativ tillgängliga.
Men reduktionsplikten har även kritiserats av miljöorganisationer så som Greenpeace. De menar att reduktionsplikt och användningen av biobränslen kan vagga in samhället i en falsk trygghet där det bara är statistiken som ser bättre ut. Vidare påpekar de hur samtidigt som fossila utsläpp minskat har de biogena utsläppen ökat i samma tank vilket betytt att koldioxidutsläppen snarare ökat än minskat under de senaste årtiondena.
Andra menar också att produktionen av förnybara bränslen kan leda till oönskade indirekta effekter på miljö och markanvändning. Till exempel kan produktion av vissa biobränslen leda till avskogning eller konflikter om markanvändning i andra delar av världen. Detta kan motverka de klimatvinster som förväntas uppnås genom användningen av förnybara bränslen.
Förespråkare menar dock att de positiva effekterna av reduktionsplikten överstiger de negativa.
Den mest självklara fördelen är att man genom att öka användningen av förnybara bränslen minskar man användningen av fossila bränslen. Det i sin tur minskar utsläppen av växthusgaser. Ökad efterfrågan på förnybara bränslen ger också incitament till investeringar och forskning inom området.
Det påtalas även att en mer sparsam användning av fossila bränslen, särskilt olja, minskar Sveriges beroende av import och sårbara energikällor. Genom att öka produktionen och användningen av förnybara bränslen kan man öka energisäkerheten och minska sårbarheten för prissvängningar och geopolitiska faktorer som påverkar oljepriserna.