Amerikanen Bob Burnquist har skejtat på alla ytor och kände att det var dags att testa havet som underlag. Men i Sverige behöver man inga ramper för att skejta i skärgåden. Här finns både nedlagda militäranläggningar och klippor som funkar fint.
Den professionella skejtaren Bob Burnquist har skejtat på alla tänkbara ytor. Nu har han tagit ut svängarna mer än vanligt och byggt en ramp som är havsgående.
Jag klandrar honom inte. Klart man vill förena det bästa av två världar. Ramp är i min mening skateboardingens roligaste gren och att få göra det på havet är ju helt perfekt. Inte minst då man kan flyga rakt ut i havet och testa trick man kanske inte ännu vågar göra med hård landning.
Rampåka är också så nära man kan komma vågsurfing utan att ha vågor till hands. Man åker upp på toppen av rampen och vänder ner, ganska precis så som man vänder vid vågtoppen. Aningen bökigare dock att åka på vatten som ständigt är i rörelse. Kanske är havsrampen ett steg närmare surfkänslan.
Ett tips för båtfolk som inte orkar bygga en ramp likt Burnquists men som tycker det är deppigt att lämna skateboarden hemma bara för att man ska vara ute ett par veckor i båten – tänk om. Stockholms och Västkustens klippor skapar på många ställen riktigt häftiga formationer för skateboardåkning. Som en naturlig skatepool.
Den kanske inte är helt naturlig men likväl är betongen på Siaröfortet svårslagen som skateboardunderlag.
Siaröfortet i Furusundsleden är en av de ballaste “naturskateparkerna” jag sett. Så länge man lyckas lirka sig in via arga guider och förbi huggorma så är läget och underlaget svårslaget. Läs mer på Transition.se.