Min iver att nyttja båtsäsongen till max var nära att gå överstyr. Här är en berättelse om förtöjningar som måste tinas med kroppsvätska och om att räkna sekunderna innan ismolekylerna gaddar ihop sig…
Euforisk seglade jag i t-shirt under december och i mina mest upphetsade ögonblick erkänner jag att tankar på att seglingssäsongen 2015 nog skulle kunna få fortsätta rakt in i seglingssäsongen 2016, helt utan att passera upptagning, florerade i mitt kanske väl nedkylda huvud.
Än mer stärkt i den förhoppningen kände jag mig när jag och två seglingsivriga vänner kastade loss för en nöjesseglats dagen innan nyårsafton.
Bra tryck i sydvindarna på dagen innan nyårsafton 2015.
Men den otroliga tillfredställelsen efter nyårsseglatsen övergick snabbt till oro.
Nu skulle minusgraderna komma. Och det skulle gå snabbt.
Istidsbeskedet kom på söndagskvällen och på måndag morgon trotsade jag både feber och rinnande näsa för att kasta loss från min boj och sikta mot vinterhamnen på Gåshaga Marina.
Efter en kall natt möts vi av istappar som hänger i vattenstagen och en ishinna som lagt sig längs skrovet.
Det är lätt att vaggas in i en falsk trygghet när man som jag har båten på svaj i Erstaviken. Här lägger sig isen nämligen väldigt sent. Fortare lägger den sig i Baggenstäket som jag måste igenom för att komma till Gåshaga Marina och än värre kan det vara på väg in i Gåshagas hamn.
Det blev med andra ord bråttom när temperaturen snabbt sjönk under tio minus.
Tamparna har frusit fast. Enda lösningen för att slippa kapa dem är att hälla ut termoskaffet eller ta till kissknepet.
Foto: Henrik Trygg.
Något jag noterat med att ha båten i på vintern är hur fantastiskt enkelt det är att ragga gastar. Många har seglingsabstinens och ser segling i snörusk som en extra krydda. Jag har fått anledning att hänga med både gamla och nyvunna vänner som lockats av den lilla trimaranen – trevligt! Eller kanske av det frostiga äventyret.
För att slippa vara ensam under årets sista seglats ringer jag min kyligaste kompis – Sveriges främste is- och skridskofotograf Henrik Trygg – som inställde sig med stor entusiasm vid båtklubben innan jag hann säga snöflinga.
kissknepet
Istapparna hänger tunga längs vajrarna som håller ihop skroven och enda sättet att kasta loss utan att kapa tamparna med kniv (tror vi) är att kissa på dem. Äckligt kanske någon tycker men vi kan intyga att det funkar.
Jag fick den här bilden av Stefan Mälstad som såg oss på håll och lyckades reda ut vilka dårarna var…
Så snart tamparna mjuknat och seglen hissats är vi på väg.
Lagom till vi lagt sista layline in mot Baggenstäket så lättar luften från ytan och det blir spegelblankt. Det är -8 grader och vi riktigt känner hur vattenmolekylerna börjar gadda ihop sig.
Skulle det bli tillräckligt för att försvåra vår framfart?
Fiffigt med platta fendrar
Den lilla fyrahästaren får för andra gången i år (första gången var på ut genom Stäket, direkt efter sjösättningen) och vi gör stadiga 5,8 knop i riktning mot Lidingö.
Utan segel uppe blir man snabbt stillastående och kylan gör sig påmind.
Kyligt men härligt!
Ett bra knep visar sig vara att stå eller sitta på de platta fendrarna som även fungerat bra till annat under säsongen.
Vi glider igenom stäket och tack vare stiltjen kan vi nästan se och känna hur ispartiklarna gaddar ihop sig på ytan. Vi gungar igenom en snöhinna på ytan men slipper stöta på isflak.
Jag släpper av Henrik vid hans hem i Nacka och just innan mörkret lägger sig siktar jag bryggan i Gåshaga.
Jag stannar precis vid iskanten längst in i viken som är tillräckligt kort för att en truck ska kunna nå båten. Lyckligtvis har varvsmännen lagt ut en såkallad De-Icer som rör runt vattnet och ser till att det inte fryser.
Morgonen efter att jag landat vid Gåshaga Marina har isen lagt sig. Väl nyttjad säsong!
Påföljande dag lyfts båten på land. Samtidigt lägger sig isen i Baggensstäket och infarten till hamnen fryser också igen.
“Köp en lott”, får jag höra…