”Nog är stockholmare sörlänningar de med” kanske du tänker. Men nere i söder brukar allt över Hallandsåsen betraktas som Norrland. Men med det sagt – även ”Norrland” har sin charm.
Det är med skräckblandad förtjusning som jag och min hustru nyss tagit vårt pick och pack från Lund där vi tillbringat vår studenttid för att flytta till Sveriges kanske enda storstad – Stockholm.
Höghus, bilar och folk överallt – men även båtar i mängder.
Som bördig från Blekinge med närmre åtta år i Skåne skulle jag ljuga om jag sagt att mitt stockholmsförakt bara är en fasad.
Men vad gör man inte för ett drömjobb?
Nu när vi har det ur vägen så är detta inte en krönika i motstånd mot huvudstaden. Det är snarare en motvillig hyllning.
En välförtjänt paus
Efter flera dagars målning, slipning och sedermera inoljning av tunnslitet parkettgolv tyckte jag och min far att vi var välförtjänta av en paus. Vi tog oss då till Pålsundet för en båttur jag sent ska glömma. Där väntade hans kusin som renoverat ett gammalt Petterssonbygge. Eje – som båten heter – är en symfoni i lack, fernissa och förkromade ventiler enligt konstens alla regler.
Runtomkring oss ligger klassiker som jag visserligen sett på bild men bara kunnat hoppas få se i verkligheten. Jag talar om båtar som M/Y Parbleu, Raket för att inte tala om Loris – tändstickskungens värstingbåt.
Vi kliver ombord och glider ut från Pålsundet, tar oss under Liljeholmsbron och åker in i Årstaviken. Tänk att befinna sig i landets största stad och vara såhär omgiven av grönska? Det är faktiskt snudd på fantastiskt.
Efter en matbit på en sjönära krog började det skymma. Stockholm badade i ett oerage-rosa sken. I kvällssolen plockar hela uteserveringen fram sina telefoner och tar bilder där Eje ligger i förgrund och himlen där bakom.
Sightseeing som aldrig förr
Vi åker vidare ut under Danviksbron, en plats med stort kulturellt värde. Det var nämligen just där som Maxi 909:an Friendship från klassikern SOS – En Segelsällskapsresa blev ofrivilligt lyft ur böljan.
När vi går över fjärden söder om Djurgården går solen ner. Lamporna från Gröna Lunds attraktioner speglas i fjärden och förvandlas till en fyrverkerishow innan vi försvinner in i Djurgårdskanalen. Där är vi under en kort stund omhuldade i grönska. Allt som hörs är surret från bensinmotorn och det stilla sorlet när Ejes avlånga skrov skär vattnet som en kniv genom smör på en varm sommardag.
Hade det varit bättre med en elmotor? Vissa kanske hävdar det, jag vet faktiskt inte.
Vi kommer ut i Nybroviken och befinner oss plötsligt mitt i tidigare nämnda fyrverkerishow innan vi sätter kursen mot Danviksbron, Årstaviken, Liljeholmsbron och tillslut Pålsundet.
Alla kan ha fel
Nog har jag alltid vetat att Stockholm är vackert. Som ett Karlskrona fast bra mycket större. Trots detta har jag alltid fnyst mot förslaget att en dag flytta hit. En sak kan jag dock säga:
Även de med ett starkt Stockholmsförakt kan falla för stan – om man bara ser den från sjön.
P.s. Veteranbåten Eje är något ni förhoppningsvis får läsa mer om inom en snar framtid.
