De tuffa landslagstjejerna i 49erFX, Julia Gross och Cecilia Jonsson, berättar om hur det var att börja segla högfartsbåt med vingar, om att komma överens ombord och om vintersegling på Nya Zeeland.
Att segla flera tillsammans kan tyckas vara en baggis, men ni som testat på vet att det kan vara svårt. Man ska inte bara komma överens, prestera sitt max när det väl gäller och förstå sin seglingspartners åsikter, utan också ha kul på vägen. Detta grundas bland annat i respekt, tillit och tålamod. Vi, Julia och Cecilia, har båda seglingsbakgrund från enmansjollar som Optimist, E-jolle och Laser. Vi började segla 49erFX i oktober 2012 och satsa mot OS i Rio 2016, dock i två separata konstellationer.
Vi kom att kampera ihop under våren 2013, främst i Spanien och Frankrike där vi tränade och tävlade. I maj tog dock bägges satsningar slut av diverse olika skäl. Kvar stod vi två som inte ville något annat hellre än att få fortsätta satsa i FX:en.
Vi bestämde oss för att ge det ett försök och började träna med sikte inställt på EM i Århus, Danmark. En månads träning hann vi med innan det begav sig över Kattegatt. Det blev en tuff regatta, både vad gäller resultat och väderförhållanden, men vi åkte därifrån på det klara att detta bara var början.
Supercoach
Väl tillbaka i Göteborg började en tuff träningsperiod tillsammans med den svenska 49er-gruppens nya coach, Paul Brotherton. Han är en av 49er-världens mest erfarna med över 20 års erfarenhet från klassen, i vilken han själv tävlade på högsta nivå fram till sommaren 2011. Han har också seglat OS i 470 och med stor framgång coachat i både Yngling och 49er vid flertalet OS. Paul är den ultimata tränaren som är noga med detaljer och aldrig låter något lämnas åt slumpen.
Storstryk
Efter en lång och intensiv träningssommar vid GKSS i Göteborg tillsammans med resterande delen av 49er-gänget under ledning av vår blev det till slut dags att testa våra vingar. Senast vi tävlat, vilket var på EM i juli. Vi hade åkt på storstryk och förstod därmed att det krävdes mycket träning för att ens närma oss toppen.
Nu ställdes vi återigen mot Europamästarinnorna och resterande elit från Danmark under Danska Mästerskapen i Hellerup, norr om Köpenhamn. Denna gång gick det bättre, bland annat med två spik och en och annan andraplats.
Det blev en härlig indikation på att sommarens träning hade gett utdelning och att detta var vägen att gasa vidare på.
Till andra sidan jorden
Ett framgångsrikt VM i Marseille i september, där vi slutade på en 25:e plats, gav oss möjligheten att kvalificera oss till SWE Sailing Team, svenska landslaget i segling. Vi hade plötsligt blivit en båt att räkna med på de större internationella regattorna. För att driva på denna utveckling åkte vi i november till seglingens mecka – Auckland, Nya Zeeland. Här tillbringade vi sex veckor med att jobba på vår båtfart, balans, båthantering och strategi. Vi fick dessutom chansen att mäta oss mot världsettan från just Nya Zeeland.
Tillsammans med tre andra svenska besättningar samt vår coach tränade vi mot nya zeeländska, tyska och holländska team. Auckland är en fantastisk plats att vara på och en skön atmosfär omsnärjer hela staden, den fullkomligt andas segling!
Hem och vända igen
Dryga två veckor hann vi stå på svensk mark innan det var dags att sätta sig på nästa plan, denna gång mot USA och Miami. Julledigheten tillbringade vi med med släkt och vänner och Cecilia var med på GKSS årliga längdskidåkningsläger i Sälen, tillsammans med övriga seglare ur GKSS Elit- och utmanarlag. Fyra dagar med 3-4 fyspass/dag. Vi möttes upp på Heathrow flygplats i London och flög vidare mot Miami.
Nu har vi just seglat världscupregattan i Miami där vi länge låg i toppen men tappade i slutet. Mer om det inom kort!