Från Europas mest nordliga vatten och runt kontinenten kan tyckas vara en strapats i sig. Att dessutom göra det på en vindsurfingbräda är snudd på stolleprov. I artikeln kan du läsa ett utdrag ur Jono Dunnetts bok In the Balance om ett ofattbart äventyr.
Boken The Balance av Jono Dunnett berättar om en strapats likt ingen annan. Läsaren får följa med surfaren på vansinnesfärden från Europas nordligaste vatten på gränsen mellan Ryssland och Norge, hela vägen ner till Medelhavet i Söder.
Med en vindsurfingbräda som farkost och hem.
I artikeln kan du läsa ett fängslande utdrag ur boken översatt från engelska till svenska. Som läsare får man följa med i såväl svåra situationer som mäktiga naturupplevelser där Jono Dunnett visar prov på innovation, teknik och sjömanskap.
Boken är ännu inte utgiven på Svenska men i slutet av artikeln finns en länk till Jonos Dunnetts hemsida där det finns mer information om boken. Utdraget i sin ursprungsform finns publicerat på Yachtingworld där det går att läsa på orginalspråk.
In the Balance
Välkommen ombord på för en rundtur på mitt skepp. I fören har vi en sprayhood, sydd av orange PVC, med en transparent ficka på toppen för en solcellsladdare. Under detta finns en vattentät ryggsäck fylld med lättare, bulkigare föremål inklusive sovutrustning. I fören har vi också 20 frystorkade expeditionsmåltider, två reservgasbehållare och ett par foppatofflor.
Sprayhooden har en låg vinkel framåt så att den inte rycks bort av vågor, och elastiska band drar åt den bakre delen.
På baksidan av brädan finns mitt plasttunna, som tidigare följt med mig runt Storbritannien. Det är fastsatt på en stöd över bakre fotstöden, och sedan fastspänt till själva fotstödsfixeringarna. Tunnan är fylld med mat inklusive tre veckors förbrukning av expeditionsvälling, kokutrustning, kläder, reparationsutrustning, spårare och andra nödvändigheter. Stödet håller också en termos, fiskelina och ett system för att balansera seglet när man paddlar.
På min rygg har jag en mindre ryggsäck som skulle vara bra att hålla lätt, men som slutar kännas tung. Inuti finns en VHF-radio, handskar, mössa, nötter och choklad som snacks, vatten i en blåsa med en slang för att dricka medan man seglar, reservrep, en kniv, solskyddsmedel och liknande.
Båda ryggsäckarna förseglas som rulltoppsväskor. Till skillnad från fatet är dessa inte 100% vattentäta när de är nedsänkta, så ytterligare torra påsar är nödvändiga för hålla vattnet ute. Inuti min mindre väska har jag också en liten bärbar dator som är inlindad i två extra påsar.
När jag seglar bär jag en ull-termisk baslager under min torrdräkt och syntetiska lager ovanpå. En fleece-fodrad, vattentät mössa håller tillsammans med skidglasögon mitt huvud och ansikte varmt. Öppna handskar är den bästa lösningen jag har hittat för att bekämpa kalla händer. I mina fickor finns snacks, min telefon i ett vattentätt fodral, en vattentät kamera och en personlig locator beacon.
Seglet är ett 9,2 m2 Severne Turbo GT, men specialbyggt med starkare laminatfilmer. Det är inställt för att vara helt justerbart medan man seglar. Brädan, olastad och utan riggen, väger cirka 18 kg. När den är lastad överskrider vikten troligen 40 kg. En enbladig paddel för stå-upp-paddling förvaras med bladet under sprayhooden och skaftet sitter fastspänt på däck.
Nosdykningar har blivit ett problem
Den extra vikten gör det svårt att starta och komma i land. Men när brädan väl är i rörelse känns den som en normal vindsurfare i de flesta situationer. Nackdelarna med den extra utrustningen känns mest vid låga hastigheter – instabilitet; och vid höga hastigheter när sprayhuven kan tvinga brädan djupare under vattnet när den dyker.
Fördelen med att bära utrustning är att bli oberoende. Förutsatt att det finns färskvatten – som kan vara snö – är det i teorin och praktiken lätt att vara borta från civilisationen i flera dagar. Skydd för natten – även om det inte finns någon natt här vid denna tidpunkt på året – tillhandahålls av seglet, som stöds upp av paddeln.
Förutsatt att vindriktningen rätt så sätter den seglet på plats och under det finns skydd mot blåst, regn och snö. Om vinden kommer från en konstant riktning gör det brädan till en mysig nattplats. Oroliga och vridande vindar är mer problematiska och kan orsaka att taket vänds upp och ner. Det krävs ofta att man tänker om och byter plats framåt småtimmarna.
Vid höga latituder spenderas all tid under seglet inuti min sovsäck. Säcken är generöst fylld av dun och är skyddad av ett vattentätt och andningsbart ytterhölje. En uppblåsbar madrass slätar ut stenarna och isolerar från den kalla marken. Jag har en extra uppsättning av ullunderställ för användning på land, ett par byxor, ullsockar och vantar, en dunjacka och en syntetisk jacka.
Helt klädd i sovsäcken, med alla dragsnören dragna åt, betyder att jag är mysig även när temperaturen är under noll.
Jag börjar, avslutar och sätter punkt dagen med kaffe.
Riktig bryggkaffe.
Det är viktigt.
Ett vilt möte
Jag rundar udden vid Hamningberg, vilket är så långt som sommarvägen från Vardø når. Bortom detta är det verkligen vildmark.
Jag går parallellt med kusten. Satellitbilder hade antytt att jag skulle hitta några stränder. Men verkligheten bjuder på soptunnestora stenar som bara skulle uppmuntra en landstigning på en dag med fullständigt lugn. Snö hålls i frusna vågor som krullar från klipporna och strömmar ibland genom rännor till klipporna nedanför. Snön faller tyst ner i havet nu. Jag ger regelbundet varje arm 30 skakningar för att föra varmt blod till fingrarna. En tätt passande hatt gör det till en tyst upplevelse, glidande genom denna underbara värld.
Några hundra meter föröver dyker en fena upp. Den första observationen tycks vara en upprätt fena, som antyder att det skulle vara en späckhuggare. När jag närmar mig ser jag en mer böjd fena, mer typisk för en vikval. Tröttheten jag tidigare kände försvinner och ersätts av en hint av oro när jag försiktigt seglar in i fiskeområdet. Jag tillbringar kanske en timme flytande över där det antagligen finns gott om fisk. Ibland tappar jag sikt om djuret i flera minuter och undrar om det har rört sig vidare; men varje gång belönas jag med ett mäktig utandning när det dyker upp i närheten.
Andra gånger är jag i centrum av jakten som avslöjas av en svärm av bubblor som stiger upp från djupet.
Djuret kommer upp några meter bort och genom det klara vattnet syns en intensiv rosa färg. Då undrar jag om jag ser in i valens mun. Nu, långt senare, förstår jag att den rosa färgen orsakas av blodflöde som omleds till halsvecken, så att överhettning inte inträffar under ansträngningarna av födosök.
Till slut blir djuret nyfiket på objektet i dess närhet. Det passerar bara några meter bort, rullat över på sin sida för en obehindrad vy. Bakom det ögat finns en intelligens. Djuret rör sig med precision och finess, som antyder en ytterst medvetenhet.
Vår interaktion utlöser ett lugn istället för rädsla.
Jag drar mig bort, kanske tänker jag att jag ska se fler valar de kommande dagarna. Men faktum är att jag inte gör det.
Det är sent nu och jag är trött. Kanske hade det varit klokare att segla in i Sandfjorden som – om namnet stämmer – lovar en lätt landstigning. Istället valde jag att fortsätta. Brisen avtar nu och nästa bra ställe att gå i land på många timmar bort.
Jag upptäcker en liten nisch i klipporna på östra sidan av Sandfjorden – en annan av mina så kallade ”stränder” – och bestämmer mig för att segla dit för att campa innan jag når mer öppen kust.
Trots det lugna havet är det svårt att få upp utrustningen ur vattnet på grund av klipporna. Jag är medveten om att det kan bli en svår sjösättning imorgon, men är för trött för att bry mig.
På morgonen drar en väderfront över. Vindriktningen är stadig och den fastsatta seglet flexar i vindbyarna, som om det andas.
Små flingor av snö blir större och byggs upp på seglet, tills dess paneler sjunker under vikten och kräver en dubbelbent sovsäck-spark för att rensas. Väderförhållandena har bestämt åt mig – jag har flera timmar kvar att vila upp mig på.
Från mitt fjäderfodrade bo observerar jag den mjukt fallande snön. Kalorier återfylls och lat som jag är blir det gröt, kaffe, choklad och nötter. En stund efter att jag har återvänt till mitt mjuka bo, kommer det en liten vit fågel på besök – en snösparv. Seglet som skyddar mig är också skydd för fågeln. Den har en så tydlig nyfikenhet. Till skillnad från valen som jag hittade , är det denna lilla fågel som har hittat mig. Om jag skulle välja en favoritupplevelse av min resa, är det kanske att komma ansikte mot ansikte med denna snösparv.
Adrenalinpåslag
Brädan är 3,8 meter lång. Mina fötter är hårt fastspända i fotremmarna. Havet är vitmålat och brädan flyger igenom det. Jag letar efter en linje som hindrar nosen från att skära genom vågorna. Ändå är det oundvikligt och sker ofta. Åkturen blir extremt blöt. Ibland reser sig vattenklumpar upp och ger mig en ordentlig kroppssmäll.
Efter några minuter kastar jag en blick bakåt för att bedöma hur långt jag kommit. En våg av vatten flyger ut från undersidan av brädan och förblir smal tills den försvinner i avståndet. Svaerholt ser redan litet ut. Den säkerheten är borta.
Jag kontrollerar seglingen. Seglet – väl spänt för att utnyttja den överflödiga kraften – klarar sig bra. Men min kurs är hög. Det är säkrare att segla högt, det är mindre fara för en krasch, men det finns ingen landning på andra sidan där stor sjö möter Nordkapps hårda klippor. Jag måste tvinga mig själv att segla djupare, mycket djupare, mot det skyddade vattnet i sundet mellan Magerøya och fastlandet.
Våghöjden är nu över 2 meter. Detta är segling med gasen i botten. När en rutt öppnar sig för att segla djupare, följer jag med och byter fil som en galen bilförare. Och när en klump reser sig framför och det inte finns något sätt att ta sig runt eller över, går jag igenom. Vattnet i den stunden är hårt och oförlåtande. Det sprutar upp en explosion av vatten. Jag anstränger mig för att hålla brädan och seglet i linje.
Det är bara en tidsfråga innan näsan dyker ner igen. Bromsning från 20-någonting knop till noll på några tiondelar av en sekund. Instinktiva reaktioner omvandlar vad som annars skulle vara en ful mastbrytande katapultkollision till en mindre påverkande hopkrumpling, men jag kan inte undvika att bli vält och rullad i processen, och är nu under seglet, under vattnet. Även om jag oroar mig för brädan, ifall den har frigjort sig från riggen, vilket i så fall skulle bli bortförd med vinden, vet jag bättre än att stressa. Det finns en fred under vattnet som ska användas klokt: se till att inga av kontrollinorna eller utrustningen hindrar mig från att upp, sedan treva mig en väg fram till ytan. Väl där, tar jag ett andetag, och får med tag i fotbanden på brädan, som också har vänts upp och ner, och nu motstår det nedåtriktade draget från den sänkta riggen.
När jag väl är tillbaka på däck, är fallet en möjlighet att hämta andan, ta en munfull av nötter och choklad, och bedöma framstegen. Att äta och göra navigationskontroller är omöjligt när man seglar så totalt på gränsen. Min position är fortfarande för hög, för norr, men för tillfället tar denna slag mig närmast land från där det blir lättare att navigera genom synen. Jag minskar ytterligare på segelkraften – drar på nedhalningen tills det inte finns en millimeter kvar att dra – och återgår till målet att gå djupt nedströms. Det finns flera fler fall, men ansträngningen innebär att kylan inte är ett problem. Till och med mina extremiteter är varma.
Närmare land belönas ansträngningen att ha gått djupt. Jag är tillräckligt långt söderut för att få delvis skydd från Magerøyas östligaste udde. Havet plattas ut. Det är fortfarande mycket blåsigt en kilometer bort, men jämfört med mitt-i-fjorden känns det säkert. Adrenalinet avtar och tröttheten sätter in när jag zigzaggar nedströms längs Big Islands sida.
Jag svänger runt hörnet och där är Honningsvåg. Platt vatten nu. Och en måttlig, blåsig bris.
En annan värld …