Detta var långt före America’s-Cup båtarna slog igenom på seglingsarenan och satte griller i huvudet på alla fartgalna seglare. Året var 2005 när jag för första gången fick testa bärplanssegling på allvar i en då revolutionerande men anonyma farkosten som går under namnet Windrider Rave. Det visade sig att denna bomlösa trimaran i det extremt tåliga men kanske inte så styva materialet polyuretan, kunde skrämma livet ur de flesta.
Ready for take off
Jag skotar hem och båten tar fart. Först sakta. Sedan drar jag spaken som reglerar höjdrodret bakåt varpå skroven reser sig ur vattnet. När aktern till sist släpper ytan bryter dramatiken lös. Allt motstånd försvinner och plötsligt accelererar båten ursinnigt. Ungefär som att köra en risig Volvo 240 som vips får effekten av en Viper med 500 hk. Det går fort och känns aningen okontrollerat. Styrningen, vilken regleras med fötterna, blir extremt känslig och jag behöver bara vicka på stortån för att gira tvärt.
Jag trycker kroppen bakåt för att sitta stabilt. Adrenalinet sjuder. Varje muskel spänns automatiskt, som om jag undermedvetet förbereder mig för en krock.
Något som förvånar är att båten seglar bekvämt. Vågorna som möter oss innan jag når öppet vatten är små och vi svävar smärtfritt över dem. Men när havet öppnar sig och sjön börjar gå hög får vi problem.
Windrider Rave är inte gjord för att parera stora vågor. Bärplanen, som ska ligga precis under ytan och hålla skroven svävande, skär nu upp i luften och förlorar bärkraften när de landar i vattnet. Skroven störtar, det blir tvärstopp och vi fullkomligt begravs i böljorna.
När vinden återigen rycker tag i riggen trycks båten upp på bärplanen. Rodret tjuter och saltvattnet sprutar i ögonen.
– Varför har vi inte på oss skidbrillor! gormar jag genom vinden till Mikael, min instruktör, som är fullt upptagen med att länsa ut vatten.
Kritiskt läge
Det är omöjligt att utnyttja fartresurserna till max. Vi lyfter och kraschar om vartannat och har inte en chans att hålla jämn fart uppe på bärplanen. I lite mindre och jämnare vind är det med lite träning tydligen fullt möjligt att sväva stabilt och till och med flyga genom gipparna. Det känns omöjligt just nu.
På kajakvis har jag spänt ett kapell kring midjan, men i en av våra värsta kraschar slits det bort från sitt fäste kring cockpiten och vattnet får fri väg rakt ned i mittskrovet. Mikaels intensiva länspumpande räcker inte. Läget blir kritiskt. Gottskärfjorden utanför Kungsbacka kokar med stora vitskummande vågor denna dag i slutet av maj. Det blåser halv storm och regnet ligger i luften. Extrema förhållanden för en liten bärplanstrimaran som Windrider Rave.
Windrider Race mäter 5,2 meter på både längden och bredden och så låg att vattnet bara är centimetrar från att välla in i sittbrunnen. När den ligger stilla vill säga. Väl igång lyfts skroven 1 meter ovan ytan och på platt vatten klarar den farter på upp till 1,6 gånger vindens hastighet. Till exempel 32 knop i vindar på 10 meter per sekund. Rekordet är 41,6 knop.
Instruktionsboken avråder från segling i starkare vindar än 10 m/s. Risken att materialen inte står pall anses vara för stor. Idag blåser det 15 m/s i byarna och de värsta vågorna är 2 meter från botten till topp. Men med tanke på fartrekordet antar jag att restriktionerna har skrivits med viss säkerhetsmarginal. Och om våghöjd finns inga varningar. Gränser är till för att tänjas.
Bärplanens funktion
Raven kan enkelt seglas av en person , men vid hårt väder är det gynnsamt att få mer vikt i båten. Därför får Mikael Sundebäck, återförsäljaren för Windrider i Sverige, sitta i främre cockpiten.
Jag tar plats i aktern där allting sker. Styr gör jag med fötterna och storskotet och bärplanen regleras med händerna. Simultanförmåga är nödvändigt. Sidobärplanen hjälper förutom att lyfta skroven till med att minska krängningen. De är försedda med en reglerbar vingklaff som sitter bak på bärplanet och regleras med hjälp av en elastisk lina. Lovartsidans vingklaff vinklas uppåt för att trycket ska öka på ovansidan och lyftverkan därmed minska. Läsidans vingklaff vinklas nedåt för att trycket ska komma underifrån och skapa lyftverkan.
När dessa två samspelar kränger inte båten och det rätande momentet är stort. Tack vare de bågformade stängerna som sitter på sidan om bärplanen sker det mesta automatiskt. Om skroven sjunker för lågt eller lyfter för högt fjädrar bågen och ändrar vingens vinkel. På det aktre bärplanet, vilket också är rodret, sitter en vingklaff (höjdrodret) som vinklas med en spak på äkta flygplansmanér.
Krävande segling
Jag har också provat Raven i lätta vindar. Då fastslog jag att 6 m/s inte är tillräckligt för att den ska resa sig med endast fock och storsegel. Därför finns också ett code-0-liknande segel som hissas på ett peke och är till för att ge extra krut i startmomentet. Så långt ett bra tillbehör. Men väl uppe på bärplanen upplevde jag att båten tenderade att dyka. På en Flying Phantom undviker man det enkelt då man har en gast som hänger längst bak i aktern.
Anledningen kan vara att bärplanen är placerade ganska långt bak och bärkraften i fören är för dålig för att klara segelytan. Till och med utan code-seglet gäller det att trimma noga med höjdrodret för att nosen inte ska dyka i vindbyarna.
För att en oinvigd seglare ska få ut maximal fart och kontroll av Raven krävs sålunda optimala väderförhållanden. Man kan tycka att seglingskänslan borde bli lidande av att man som på minitolvorna (2.4 mR) sitter fast i en cockpit. En del fysisk ansträngning måste ju till för att segling ska kännas häftig, vilket uppnås när man hänger i trapets, burkar eller vindsurfar. Då är kroppen i ständig rörelse och man följer båtens alla rörelser. I Windrider Rave sitter man stilla, är helt fast och klaustrofobin är inte långt borta. Men tack vare bärplanen blir seglingen fartig och rolig ändå. Den perfekta plattformen för dem som inte orkar burka eller hänga alltså.
Kall och blodig
Åter till kulingdagen. Vattnet sköljer in i skrovet och båten blir svårare att hantera för varje sekund. En vattenfylld jolle är krånglig att segla redan i lätt bris. Den gungar fram och tillbaka och gör lite som den vill. Den effekten ökar med farten kan jag lova. När vi dyker in i nästa våg rusar allt vatten från aktern till fören och kapsejsningen är ett faktum. Masten slås ner i vattnet och jag lyfts mot skyarna.
Mikael faller i vattnet men klamrar sig fast på de sylvassa bärplanen för att hindra båten från att slå runt helt. Hans händer skärs upp, blodet rinner och det 10-gradiga vattnet tränger in i hans tunna våtdräkt. Huttrandet övergår till att han knappt kan röra lemmarna. Jag hänger kvar uppe på aktern och kämpar för att lossa storskotet och släppa vinden ur seglet, men jag är för långsam och masten pekar snart mot havets botten. Vi hänger oss på varsitt bärplan för att skapa hävkraft, men är chanslösa att få tillbaka båten på rätt köl. Lösningen blir att fästa en tamp i fören på följebåten och dra den tidigare flytande farkosten upp på rätt köl. Inte en helt enkel manöver i detta väder.
Slutligen
Windrider Rave är ett fartvidunder som inte liknar något annat jag seglat på öppet vatten. Att segla den för fullt ger samma känsla som infinner sig precis innan hjulen dunsar i marken när man landar med ett segelflyg. Bara vindsus hörs. Farten känns i hela kroppen och koncentrationen måste vara på topp för att man ska undvika att krascha. Men i segelflyget är man helt instängd. Raven är öppen och stänkande vatten och rodrens vinande genom vattnet spär på fartkänslan ytterligare. Ett plus är också att underlaget är mjukt och farten inte är så hög att man riskerar att dö vid minsta felmanövrering. Även om det stundtals känns så.
Tekniska fakta Windrider Rave:
Längd: 5,2 m
Bredd: 5,2 m
Bredd trailer: 2,3 m
Vikt: 182 kg
Djupgående: 0,3-1,2 m
Masthöjd: 7,6 m
Design: Dr Sam Bradfield
Pris: 137 000 kr
Info: www.windrider.se