Seglaren Ulf Brändström kör sin första båtracingsäsong och låter ytterligare en seglarkompis uppleva hur det är att navigera under ett race i 63 knop. Här följer Mikael Vesalas uppspelta upplevelse från navstolen under Saltsjöloppet.
Foto: Björn Fernberg.
Jag stod på en ställning och målade det sista på huset när Ulf ringde:” Tjenare! Vill du navigera på Saltsjöloppet nästa helg?”
– Öhh, Va…?
Vi hade pratat om att jag borde komma upp och provåka båten i höst, och visst låter det skitkul, men att navigera i 60 knop på ett race? Fixar jag det?
Visst klarar jag att navigera i segling under fartfyllda kappseglingar med gennaker. Men det här ställer helt andra krav på en navigatör än jag är van vid.
Efter några timmars betänketid tackade jag ändå ja med resonemanget att det här är en utmaning, om än helt oväntad, som verkar alldeles för spännande för att missa!
Klockan ringde kl 06 på racedagen. Jag satte mig i båten, lade in rutten i gps:en och torrkörde banan varv på varv i tills jag tyckte att jag hade koll på de olika rundningarna. Allt medan Ulf hade fullt upp att rodda med arrangemanget i kappseglingen Nordic Yachts Open.
När han var klar satte vi oss i båten och drog iväg mot Dyvik.
Full fart i dimma
Spännande! Första grejen jag noterar är att den ytskärande propellern har lite svårt att greppa och ta båten upp i plan, men väl i plan så är “axet” grymt och trycket mot sitsen känns gött. Det slamrar och smäller hela tiden när små vågor träffar skrovet och det är en lätt brutal upplevelse när man kör in i några svallvågor för första gången. Mina nackmuskler var inte riktigt vana med g-krafterna som blir i nedslagen. Och ända var det lugnt propagandaväder denna dag…
Halvvägs till Dyvik åker vi in i kompakt dimma, men vi är sena och jag får lite hastigt känna på högfartsnavigering i blindo. Jag måste medge att det kittlade lite i magen…men kul var det!
Racet börjar
Racestarten var lite annorlunda mot det jag har upplevt tidigare från mina erfarenheter av roadracing och kappsegling:
En “masterbåt” kommer mot oss och gör en vid sväng framför hela startfältet och då är det meningen att alla båtar ska accelerera och lägga sig på en snygg linje innan masterbåten släpper iväg fältet. Det låter lätt men är ganska svårt.
Vi ser första klassen ge sig iväg. Efter ett tag börjar jag undra när masterbåten ska dyka upp och spanar där jag tror att den ska vara, men ser ingen. Plötsligt börjar båten bredvid att gasa iväg och samtidigt ser jag masterbåten nere vid andra änden av “picketline” som startlinjen heter på motorbåtsspråk.
Masterbåten har redan rundat och håller på att samla upp fältet och jag gapar till Ulf i intercomen att ge fullt, vi håller på att missa starten!
Startproceduren kan vara lika förvirrande som avgörande…
Foto: Björn Fernberg.
Vi hinner ikapp till slut och när masterbåten släpper fältet är vi med bra. Jag ser att båten brevid har lite “edge” på oss men vi hänger med. Redan i första svallvågen får jag smaka på en rejäl flygtur. Ulf släpper ner farten rätt rejält, men det studsar och smäller bra i rygg och nacke när vi hoppar. Ulf parerar dock bra och sekunderna senare är det fullt skaft igen, och det är aldrig otrevligt.
Dramatisk vurpa
Vad vi inte såg var att i samma svallvåg dök konkurrenten Z-27 så djupt att däcket trycktes in och båten vattenvattenfylldes. Racet var över för dem.
Navigationen går bättre än jag vågat hoppats men det är fullt upp. Intercomet ballar ur med jämna mellanrum och då är det min uppgift att trycka på en knapp, vänta på ett pip i lurarna och aktivera det med ett talat kommando. Lyckas det inte bums är jag instruerad att ta en träpinne, typ ströläkt, och slå Ulf på höger axel om jag vill att han ska gira styrbord, och på hjälmen om det är bra rakt fram. Dessutom har jag med mig en Goprokamera som jag försöker filma lite med när tillfälle ges.
Motorn dör
Stundtals är hela situationen rätt komisk och jag skrattar högt för mig själv där jag sitter med goprokameran högt uppsträkt med ena handen och ströläkten bankandes på Ulf med andra handen för att försöka navigera honom rätt. Samtidigt visar gps:en 63 knop…
Även i lätt väder är båtracing en dramatisk tur för en nybörjare. Hur är det egentligen när sjön går hög?
Halvvägs runt första varvet dör motorn i ett hopp och ledarbåten försvinner iväg låångt fram i ett nafs.
– Skit! Nu har vi ingen riktig draghjälp längre, tänker jag. Det är alltid svårare att hålla tempot uppe utan någon att fightas med.
Artikelförfattaren höll i en GoPro-kamera så ofta han vågade under sin spännande premiärtur. Här är resultatet.
Vi fixar rundningarna riktigt bra, men på andra varvet gör jag en nybörjarmiss. Jag vill korrigera kursen på en raksträcka och ber Ulf att gira. Inget händer på gps:en och jag ber honom att gira igen. Inget händer nu heller och jag säger lite till och nu jäklar hände det grejer, nu var vi ur kurs med 30 grader!
– Skit!
Jag korrigerar tillbaka och även det blir för mycket. Nu hörs det att Ulf undrar vad jag sysslar med… Jag ursäktar misstaget och har lärt mig att man måste ge det några sekunder och låta gps:en få stabilisera sig innan man ser effekten av kursändringen.
Skoter passerar i 63 knop…
Racet löper på bra utan några nämnvärda missar, och vi passerar en del båtar i andra klasser, och en vattenskoter passerar oss när vi ligger i 63 knop… jisses vad dom går dom där skotrarna. Undrar just hur fasen de sköter navet? Har ju fullt upp själv att bara fokusera blicken på gps:en när det skakar och hoppar som värst och då behöver jag inte ens styra.
På sista varvet rundar vi en ö betydligt närmare än de föregående varven och det håller på att få ödestigra konsekvenser. Jag hade förberett mig och pluggat in banan och de olika rundningarna, men jag hade kvar tidsreferensen från hur lång tid det tog från de två första varvens mer avlägsna rundningar till mål och höll på att missa att navigera oss i mål! Som tur är såg Ulf bojen och undrade om vi inte skulle runda den, och då upptäckte jag misstaget… Som tur var så låg vi inte mer fel än att vi kunde styra rätt! Usch, hade inte varit kul att vara orsak till att ha missat mål!
Göra det igen?
Måste säga att det här var riktigt kul, Tvåa i första racet jag får uppleva! Något jag gärna kan tänka mig att göra igen. Det är en spännande utmaning att navigera under sådana här förhållanden. Och det finns mycket att lära sig och som kan förbättras. Nu inser jag ju att det var rätt snälla förhållande i helgen som gick. Man kan ju fundera på hur det skulle vara att navigera om det blåser och går vågor, eller dyning. Då kanske man inte är så kaxig längre …
En ny erfarenhet rikare.
//Micke Vesala
Se fler bilder från Saltsjöloppet, av Bengt Nyman.