7 december. 13.07 UTC N17 W44
En lugn natt, vi går fortfarande för motor men har nu hissat full rigg och gör ca 8 knop. Passerade 1 400 NM nyss, vilket innebär mindre än 1 000 NM kvar till St. Lucia. Detta borde ta ca 5-6 dagar.
Det är väldigt varmt, både inne och ute. Städade båten i morse, nu tar alla det lugnt och slappar med böcker och liknande. Nathalie förbereder lunch, jag läser Knausgård och lite så ser livet ut på båten. Är varm och klibbig, vill ta en dusch. Reflekterar över vänner och nära och kära hemifrån och ser fram emot att träffa min bästa kompis Hanna i Grenadinerna när jag kommer fram. Hinner också fundera mycket på vad jag ska göra efter det, vart jag ska ta vägen sen. Ja ja, det ordnar sig.
10 december. 18.10 UTC N15 W55
Det blir tre relativt lugna dagar. Segla, sova, äta, sola, läsa, och så samma om igen. Dagarna flyter på och det märks att vi börjar närma oss slutet på detta äventyr. Stämningen ombord är nästan lite avvaktande och loj, vi loggar 9 knop och närmar oss St. Lucia med stormsteg. ETA tisdag förmiddag. Då har vi varit ute i ca 14,5 dagar och det har verkligen gått fort.
Har läst två böcker av Knausgård och i natt sov jag nästan 10 timmar, vilket var bra. Nätterna innan har jag knappt sovit något alls. Drömmer mycket mardrömmar om gippar och borttappade fendrar och har svårt att komma till ro nattetid. I en gipp i går morse slog vi sönder ett block till preventern, förutom det är det inte mycket som hänt. Man kan ju tycka att jag borde börja slappna av nu och komma till ro lite.
Det har regnat mycket senaste dygnen. Allt salt har sköljts bort från både båt och besättning. I natt var dock himlen klart och vi fick fantastiskt fin och stjärnklar segling. Det är en nästan sublim känsla att susa fram i tio knop under stjärnorna när alla andra ligger och sover i koj och sittbrunn. Ikväll ska jag på 20-00 passet som har blivit lite av ett favoritpass, solen går ner strax innan 22 och månen går upp vid 05 UTC.
Det kommer att bli intressant att ställa om till lokal tid när vi kommer fram. Jag kommer att sakna alla ombord.
12 december. 14.30 UTC. St Lucia.
Så kom vi äntligen fram. Vi såg St. Lucia vid soluppgång och kom in i hamn strax innan 12 UTC. Klockan var då runt 07 lokal tid.
Givetvis strulade det vid målgång. Motorn vägrade starta och vi drev runt 100 meter framför mållinjen utan segel. Bogpropeller gick inte att styra från sittbrunn, utan Tryggve var tvungen att sitta i förpiken och kortsluta dem med en skruvmejsel. Ett stort lokalt regn- och vindmoln tornade upp sig och det såg ut som att det i värsta fall skulleknuffa oss upp på land. Det var några lätt panikartade minuter innan vi fick igång motorn varpå vi sladdade direkt in i hamnen och tog första bästa bryggplats. Om hamnkaptenen protesterat hade han behövt släpa bort oss!
Nu har vi städat båten och skickat alla kläder, sängkläder och annat tvättbart på tvätt. Efter att vi nu svabbat både däck och oss själva vankas nu en tidig lunch och en rejäl fest! Lars har lovat bubbel och vi är alla redo att fira av 15 fantastiska dagar till sjöss!
Jag kommer att bli kvar i St. Lucia några dagar, sen åker jag söderut till Bequia där jag ska möta upp vänner och fira jul. Nästa seglats blir troligtvis en transport av en Swan 80 från Curacao till Antigua efter nyår, återkommer då. God jul och Gott nytt år!
Förresten, minns ni min kompis Micke som jag hängde med i Las Palmas? Han som hamnade på en norsk stålbat tillsammans med två norska journalister? Hans överfart blev minst sagt annorlunda. Det var på väg att sluta i katastrof. Rodret havererade och de var nära att sjunka. Här är ett utdrag från bloggen lotteodag.com:
“Vi har fullt rattutslag mot SB men autopilotdisplayet viser at rattet står mot BB. Noe er alvorlig gærnt. Jeg løper ned i motorrommet for å sjekke. Masse vann overalt – det plasker frem og tilbake. Roper til de andre at vi tar inn vann, kom med bøtter – jeg begynner å pumpe med lensepumpa. Lotte og Jan Ludvig åpner luka over propellerakselen; vannet fosser inn. Jeg ber Mikke fortsette pumpingen og ser at vannet ikke kommer fra propellerakselen; det må komme fra rorstammen. Helt akter er det en stor luke ned til rorkvadrant og styring. Med Jan Ludvigs hjelp får jeg fjernet ekstra seil og sjøkart som ligger og stenger for luka. Åpner luka og kikker ned i et kjempehull hvor blått Atlanterhav blinker. Sjøvannet fosser inn gjennom rorstammerøret. Dette er krise.”
Så här berättar Micke själv:
“Efter fem dagar ute till havs haverer vårt roder och vi börjar ta in vatten. Vi går inte på grund eller krockar med något och hålet där rodret satt lyckas vi täppa till snabbt. Vi beslutar att vända mot Kap Verde och med hjälp av motor håller vi ca 6 knop mot vår destination, 300 sjömil bort.
Vi lyckas hålla kurs med vårt vindroder. Efter ca 15 timmar dör motorn av en oförklarlig anledning (dieselpest är en teori). Vi lyckas få igång motorn och den pinnar på i kanske 6-7 timmar, sen dör den igen…
Vi fortsätter någon dag för segel men kursen går inte att hålla, båten skär upp hela tiden. Att missa Kap Verde-öarna skulle innebära att vi skulle hamna i Afrika, förmodligen i Sénégal. Högst oklart om vi skulle kunna få någon hjälp där.
Vi tar ner seglen och hoppas att vinden och vågorna ska ta oss till Kap Verde. För att göra en lång historia kort så var försäkringsbolaget inte intresserade av att skicka en bärgningsbåt. “Båten verkar ju hålla sig flytande”, resonerar de.
Vi driver i alla fall sakta mot Kap Verde och efter fem dygn har vi bara 8 sjömil kvar till land. Men oron stiger ändå. Det ser ut som att vår resa ska sluta med en krasch rakt in i Kap Verdes klippiga kust om vi inte får hjälp.
Räddningsbåten kräver betalning innan de kan lägga ut och försäkringsbolaget kan inte lösa situationen. Vår skeppare uppger sina kreditkortsnummer men de är begränsade och pengarna räcker inte. Det slutar med att den tyska hamnkaptenen personligen lägger ut 40 000 NOK för att få räddningsbåten att lägga ut till vår räddning. Timmarna innan bärgningsbåten dyker upp spelar vi gitarr och sjunger och jag tänker mig in i hur det kändes att sitta på Titanic. Klockan 00.30 möter bärgningsbåten upp. Att förtöja mot den mitt i natten med vågor på 4-8 meter är minst sagt spännande. Men vi klarar oss till slut in i hamn.
Läs hela historien här.
Foton: Nathalie Cauvi och Lisa Runnérus.