En bortglömd världsmetropol hittar hamnen.se på den sydfynska ön Aerö.
Där ligger staden Marstal med knappt 3 000 invånare, en gång Danmarks största sjöfararstad efter Köpenhamn.
Bortglömd men ändå vid liv, stillsam men inte ödslig, vacker och gullig men ändå vittnar Marstals historia om ett kargt och hårt liv.
Staden vid den långsmala ön Aerös östra del hade nog fortsatt att leva i skymundan från dagens uppmärksamhet om det inte hade varit för den danska författaren Carsten Jensen. Han har skrivit en drygt 700 sidor tjock bok med titeln “Vi, de drunknade”.
Boken har blivit en bästsäljare i Sverige och Danmark och översatts till engelska, tyska och italienska.
Handlingen utspelar sig i staden Marstal under drygt hundra år, från segelfartygens fram till ångfartygens och världskrigens tid. En i högsta grad omvälvande tid.
Ut på Marstals kullerstensgator, med Carstens Jensen berättelse i hand, gav sig reportageteamet hamnen.se ut på en historisk upptäcktsfärd.
Nere vid hamnen låg “Granitpiren som stadens invånare hade byggt på under fyrtio år. Den låg mitt i vattnet, över tusen meter lång och fyra meter hög, byggd med stenar som var för sig vägde åtskilliga ton”.
Marstal har kvar sitt varv. Bland bogserbåtar från London och kusttramper från Norge ligger en seglare inklämd. I bakgrunden skymtar en mycket kort del av den kilometerlånga, numera berömda piren.
Vi gick på Filosofgangen, Skippersgade och Tordensskjoldsgade och vi tyckte oss se Rasmus Rövpiskare, Kattplågaren, Fiolslaktaren, Greven av Dynghög, Klaus Sängkammare, Pisse-Hans och Sprit-Kamma.
Vi kunde också förstå att huvudpersonen i boken, Albert Madsen, kunde trivas i sin hemstad. Något som Carsten Jensen sätter ord på i kapitlet om den långa piren:
“Vad kunde Albert Madsen sakna i världsmetropolen Marstal? Han kunde sätta sig på en bänk vid hamnen och småprata med Christian Aeberg som var den förste dansk som någonsin gått tvärs över Afrika. Knud Nielsen hade precis återvänt efter sjutton år utanför Japans kust. Kap Horn var ett mandomsprov för sjömän över hela världen. Hälften av stadens manliga invånare hade rundat den farliga udden med samma självklarhet som de tog ångfartyget till grannstaden Svendborg på Fyn.”
Om vi inte hade läst boken hade besöket på Marstals Sjöfartsmuseum klassats som en i raden av små, lokala museum. Nu fick bilderna, fartygsmodellerna och alla de hundratals små gamla prylarna liv. Vi kom än närmare den tid som för längesedan är bortglömd och försvunnen i den lilla staden.
– Märker ni av att det kommer nya besökare till Marstal?, frågar vi i museets shop.
– Åhh, ja och det blir bara fler och fler. Nu när boken är översatt till engelska kommer det nog ännu fler. Kanske redan i höst. Den brittiska översättaren kommer hit i augusti, svarar tanten, ler och låter oss göra ett gratisbesök strax före stängning.
Läs boken, “Vi, de drunkande” och ta sedan en tur till Martsal. Staden förtjänar att väckas till liv igen.
Först när du läst boken förstår du att Albert Madsens Aerö är så mycket mer än bara en semesterö söder om Fyn:
“Det händer ofta att en sjöman blir tillfrågad om varför han går land, och i fall någon frågade Albert Madsen svarade han alltid att han inte hade gått iland, utan bara bytt ett mindre skepp mot ett större. Hela världen drevs framåt som ett skepp på havet, och ön vara bara ett sådant skepp på tidens oändliga hav på väg mot framtiden.”
