Tre dar kvar till start och det enda man hör är: “manjana, manjana.” Mellan frukost och första ölen i baren försöker vi styra upp alla förberedelser: masten, motorn, propellern, internet, vindgenerator, grill, gas, vattenpipa, flaggor, föreläsningar, banquetter, invigningscermoni, saftey checks… listan är oändlig.
Vi trodde det bara var att köpa åket och sen ge sig av på det böljande blå. Varför man skulle vara här två veckor före start (inget emot nån vecka på Grankan när slasket ligger på backen hemma i Svedala dock), var till en början helt obegripligt. Nu börjar vi förstå! Här tar allt bara lite, lite, lite längre tid än hemma.
Men ibland finner man fördelar i spanjorernas livstil. T:ex när vi inte har lust att betala avgiften i parkeringsgaraget för att det skulle innebära en promenad på 100 meter och därmed sinka oss två-tre minuter. Då är man glad att dom har en fint uppklädd anställd som står i vägen istället för en oresonabel mekanisk bom som endast lyder till en streckkod. “We’ve been shopping.” förklarar vi och lämnar över ett obetalt kvitto. Med ett hopplöst smalj på läpparna låter han oss passera, och vips så är vi ute på Las Palmas gator igen. Skulle en svensk politiker missa att betala parkeringsavgiften vet bara gudarna vad som skulle hända, men här är det inte så noga.
Igår var en effektiv dag… hmm… 🙂 Gårdagens aktivitet var att beställa vakumförpackat fryst kött i en mataffär större än Sundbyberg och med fler anställda än Volvo. En enda av dom kunde engelska och henne försökte 240 båtbesättningar sätta klorna i. Tålmod var bästa medicin i den situationen, och varför hetsa upp sig i onödan; mat är en värdslig sak och inte alls lika viktigt som gott umgänge. För faktum är att varken kommunikationssvårigheter, hunger, baksmälla, skoskav eller vad det nu är vi brukar hitta för att få gnälla lite, kunde rubba stämningen i denna matbutik.
Där stod vi och snick-snacka med varandra medan vi väntade på att denna livsviktiga individ skulle rikta uppmärksamheten mot just vår båt. Där var Max & Victor, två oerhört hängivna och diciplinerade 19-åringar som liveget gör allt och ingeting deras skeppare ber dom om. Igår till exempel bjöd dom upp till bullkalas med hembakade kanelbullar. För dom är detta ett äventyr och en början på ett vuxet liv.
Där var Kim och Lasse, två brunbrända överklassgubbar i seglardojor och pikétröja som ständigt går omkring lite salongsberusade med ett nöjt smalj på läpparna. ARC’en för dom betyder frihet under noll ansvar, mao. bara lattjolajbans. Förmodligen raka motsatsen till den businessvärld dom är en del av hemma i den kungliga hufvudstaden.
Där var Abbe och Lina, ett svensk par som tröttnat på hostel-livet och desperat letar efter en båt som kan erbjuda dom lift över till en bättre tillvaro. Egentligen hade dom ju ingeting att göra i denna matbutik och kunde enkelt besparat sig mödan genom att traska rätt ut närhelst dom ville. Men det gjorde dom inte, för var skulle dom hitta en plats som var mer trivsam än denna? Förutom Jimmie och jag själv, fanns där också halva Piteås befolkning, tyskar, italienare, engelsmän, amerikanare, finnar, norrmän mfl. och alla möttes på samma nivå; obrydda, prestigelösa och harmoniska.
Det visade sig inte minst senare på kvällen när det var djungel fest och ALLA klädde ut sig till apor, leoparder, hövdingar, Tarzan och Jane och andra dylika kostymer. Här är det inte så noga med ålder, titel, utseende, mode och andra kosmetiska ateraljer; här gäller det bara att ha kul och må bra… än så länge.
För när allt kommer omkring ska vi ju faktiskt ta oss över denna pöl, som många väderbitna, eminenta seglare lite högmodigt kallar atlanten. Och för att lyckas krävs både kunskap och förberedelser. Victoria af Piteå har väl klarat sig hyggligt bra på båda dessa områden, även om det låter som att vi driver ett alkoholiserat dagis ombord. Men vad som verkligen är oljan i maskineriet är inställningen.
Det kommer inte bara vara kul, soligt, mysigt och trivsamt, det är vi väl medvetna om. Men om man i de svåraste av stunder nyper sig själv i armen och ställer frågan: skulle jag vilja byta detta nu mot ett skrivbord på SE-Banken, en kassapparat på HM, ett planeringsmöte på St. Görans sjukhus etc. etc. skulle samtliga besättningsmedlemmar vråla ut ett rungande NEJ!
Inställningen är vår styrka och dunderhonungen som ska föra Victoria af Piteås snabbt och säkert över till andra sidan pölen.
På återhörandes…
V af P