Räddning efter batteriexplosion – båten brann upp och sjönk

Under måndagen sprängdes en av vattenballasttankarna på Fabrice Amedeos Imoca 60 och båten vattenfylldes. Ett antal timmar senare fattade båten eld och sjönk. Här är hans egen berättelse.

“Hej alla. Jag är i säkerhet på ett fraktfartyg som kommer att släppa av mig på Azorerna i morgon bitti. Jag mår bra. Min Imoca Nexans – Art et Fenêtres sjönk i lågor framför mina ögon. Alla mina drömmar gick ner med min båt.

Såhär beskriver han händelseförloppet:

Söndag morgon:
Allt är bra ombord och jag har en fantastiskt kappsegling. Båten flyger fram i stormen och över de stora vågorna. Plötsligt inser jag att min ballast har exploderat i en våg och att jag har flera hundra liter vatten i båten. Jag avbryter seglingen för säkerhets skull och börjar tömma vattnet.
I det ögonblicket påverkas batterierna omedelbart av vattnet och jag får en total blackout ombord. Jag har ingen mer elektricitet vilket betyder ingen mer autopilot, ingen mer dator, ingen mer elektronik överhuvudtaget. Jag bestämmer mig, i samråd med mitt team, att börja segla försiktigt mot Cascais.

Se också:
Fantastisk livesändning från starten av Route du Rhum

Söndag eftermiddag: Stor rökutveckling ombord. Jag använder brandsläckaren och jag tar på mig min överlevnadsdräkt. Jag larmar tävlingsledningen som ber en annan tävlande Imoca att sätta kurs mot mig och vara behjälplig vid en eventuell evakuering.
Röken upphör så småningom. Jag bestämmer mig för att återuppta min kurs mot Cascais. Jag träffar James Harayda, skepparen på Gentoo som hade kommit till området för att hjälpa mig. Jag tackar honom men fortsätter på egen hand. Jag torkar båten helt torr invändigt och förbereder mig för en svår segling. Jag sov två timmar under natt för att återhämta mig från mina känslor och från att ha handstyrt i sex timmar.

Rökutveckling ombord

Efter sömn och ytterligare sju timmar vid rodret blir det ny rökutveckling ombord. Följt av en explosion. Jag trevar mig tillbaka in i kabinen och lyckas hämta min överlevnadsdräkt. Överlevnadsväskan hade jag redan i sittbrunnen. Jag går tillbaka för att hämta min vigselring. Jag utlöser brandsläckaren men utan effekt. Röken är inte vit som igår utan gul. När jag kastar havsvatten mot röken låter det som ljudet av vatten som träffar en upphettad kastrull.
Jag förstår att jag måste evakuera och varnar mitt team. När jag lägger på luren lägger jag mig längst bak i båten, redo att utlösa min överlevnadsflotte. En ström av lågor kommer ut ur kabinen och jag fångas mitt i lågorna. Jag kan inte ens öppna ögonen. Jag lyckas trycka ner livflotten i vattnet och hoppa.

Hinner ner i livflotten innan elden

Normalt ska änden som håller livflotten mot båten släppa taget. Det gör den inte. Segelbåten knuffas fram av den grova sjön och drar flotten med sig varpå den fylls med vatten. Jag lyckas ta mig ombord och hittar kniven för att skära loss mig från flotten från båten som nu står helt i brand. Efter 30 minuter har den sjunkit. Jag pratade med båten och tackade den. Tanken var att segla henne jorden runt om två år.

Dags att organisera mig. Satellittelefonen gillade inte vattnet i flotten och fungerar inte.

Jag säger till mig själv: “ingen vet att båten har sjunkit och att du är i din flotte, om du aktiverar nödsignalen från båtens enhet som (som jag lyckades få med mig) och samtidigt utlöser livflottens nödsändare, så kommer de att förstå att jag lämnat båten”.

Det är vad jag gör. Jag tillbringar tre till fyra timmar i flotten. Jag är förvånansvärt lugn. Flotten fylls regelbundet med vatten från de lätt brytande vågorna. Jag förstår allt detta men känner mig trygg. Jag vet dock att ingenting är över.

Mayday mayday

Var 30:e minut, för att bevara batterierna, ringer jag ett Mayday-samtal på min VHF.

Till slut svarar en röst mig. Ett lastfartyg som ligger 6 sjömil från min position anländer till området. Jag är lugnad men ser inte hur jag ska gå ombord på en sådan jätte i den här sjöhävningen. Jag har ständig kontakt på VHF:n med kaptenen som inte kan se mig: havet är stort, solen står lågt och jag är bara en liten orange prick.

Jag är ungefär två sjömils från hans styrbordssida. Jag startar ett nödbloss. Han ser mig. Han förlorar mig. Jag avfyrar ett till. Han ser mig och kommer till området. Han försöker ett första tillvägagångssätt som misslyckas. Det är hisnande att vara i min uppblåsbara lilla flotte några meter från denna ståljätte. Han ber om ursäkt på VHF:n och lämnar för att inleda en räddningsinsats till.

Rätt tajming krävs för att nå landgången

När fartyget passerar skapas stora svallvågor och flotten fylls med massor av vatten. Han ställer sig mot vinden och driver ner mot mig. Det stora fartyget skapar en blockad mot vinden och vågorna, samtidigt som flotten sugs in mot fartygets skrovsida. Flotten skaver mot skrovet framifrån och bak. Om det inte fungerar kommer det mycket snabbt att bli komplicerat. Besättningen kastar rep mot mig som jag först inte får tag på.

Så småningom får jag tag på en tamp som kastats mot mig. Livet hänger på en skör tråd. Besättningen drar mig till en landgång som man sänkt ner i havet. Med vågorna går jag ibland upp till nivån på toppen av trappstegen och går sedan ner 5 meter nedanför. Detta är ett sista test. Om livflotten går under trappan kommer den att genomborras och jag kommer att kastas i vattnet. Jag närmar mig. En första gång: Jag känner inte att det är rätt. En andra våg, jag går upp och hoppar upp mot trappan. Jag når hela vägen fram och landar i famnen på en man som bär hjälm. Jag klättrar på däck.

“Hur kan du vara torr!”

Jag välkomnas av ett tjugotal besättningsmedlemmar. Det är galet just nu. De tar mig i sin famn, gratulerar mig. Innan jag ens hann pusta ut så tar de mig till ett rum, jag tar inte av mig överlevnadsdräkten. “Men du är ju torr!?” utropar de förvånat. Ja ja vi är utrustade på våra racerbåtar! svarar jag.

Jag tog en dusch och tog på mig en besättningsdräkt. När jag väl är ombord på fraktfartyget ökar rädslan och adrenalinet. Mina ben skakar. Det är galet den här instinkten som människor har för att hantera en överlevnadssituation. Sedan slår det mig: Döden ville inte ha mig idag, eller snarare livet ville inte att jag skulle lämna det. Jag är förkrossad men den lyckligaste av män för ikväll går inte min fru och mina döttrar och gråter till sängs.

När jag kommer ut ur duschen möts jag av kaptenen och hans kompis. Vi faller i varandras armar. De har också darrande ben, säger de till mig.

Detta äventyr förändrar inte på något sätt min passion för mitt jobb och för havet. Jag vill tacka mitt team, tävlingsledningen för Route du Rhum – Destination Guadeloupe, räddningsteamen, som arbetade för att denna räddningsaktion skulle ske under bästa möjliga förhållanden.
Jag tänker också på mina partners. Jag tackar dem för deras förtroende. Jag kommer att komma tillbaka. Vi kommer att komma tillbaka.

Foto: Jean-Marie LIOT.